fredag, juni 26, 2009

Boo-bies

Det finns en typ av situation som jag tycker är illustrativt tragikomisk. Det är när det envist hävdas att en norm eller regel inte finns, och att alla är så toleranta att följderna av att bryta mot regeln inte alls är särskilt farliga, det blir faktiskt knappt några följder alls. Så det är, underförstått, lika bra att låta bli att bryta för man får ändå inga rebellpoäng.

Men när regeln bryts mot blir reaktionerna många och starka. Vilket de som inte ägnat sig åt regelbrytningen fortfarande har svårt att tro på ("du överreagerar säkert") för inte kan väl det i vårt moderna och upplysta samhälle...

Om ni inte listat ut det redan handlar det om beslutet att låta folk bada topless oavsett kön på badhus i Malmö. Bra beslut. Och det väcker naturligtvis inte alls några reaktioner i vårt moderna samhälle, nä, vem sjutton bryr sig om ifall folk flashar tuttar?

Sleepless skriver bra och länkar till både Sanna "jag tror inte jag är moraltant" Rayman på SvD:s ledarblogg och Fotbolls-"jag behöver inte flasha bröst och jag låter bli för mina barns skull"-frun.

Tuttar = intressant, det bara är så. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

No, you first!

Jag har på ett par bloggar sett länkar till en artikel i Expressen där man drar slutsatsen att datanördar är bäst i sängen utifrån... äh, jag citerar
Enligt en brittisk undersökning genomförd bland över 2000 personer är de som jobbar inom it- och tekniksektorn mindre egoistiska i sängen. Undersökningen visar också att de som jobbar inom fitnessbranschen eller går regelbundet på gym är mer troliga att agera själviskt i sängen och tänka mer på sina egna behov än på sin partners.

82 procent av it-arbetarna som var med i undersökningen sa sig tänka på sin partners sexuella behov över sina egna.

Bortsett från alla andra tusen saker som är tveksamma med att dra slutsatser om datanördarnas bästhet... vem är det som har hittat på tanken att tänka på sin partners behov före sina egna är att vara ett bra ligg? Jag är inte helt okej med det.

Eh... discuss!

Intressant
. Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag, juni 20, 2009

Lulz

Det är så typiskt att just när man ska iväg på en veckas turné får man ett nummer om Bang som handlar om humor. Och man vet att det kommer finnas intressant om det på nätet, och man vill själv blogga, men man hinner inte ens läsa tidningen innan man hoppar på turnébussen och hamnar i internetfrihet i en vecka.

När man kommer hem har bloggtåget redan gått.

Det finns ett gammalt inlägg som jag skrivit när det bloggades och newsmillades om kvinnor och ståuppscenen. Nu verkar tidningarna mest fokuserat på Annika Lantz och sådant som kan uppfattas som personangrepp och sandlådebråk. Det jag tyckte var intressantast i Bang var artiklarna om att vara en av grabbarna (hej, Elin), det där med att man ska kunna skämta om allt, och kopplingen mellan hur mycket man kan skämta och hur mycket andra uppskattar ens skämt och ens plats i hierarkin.

Det här är ju egentligen så stort. Och så viktigt. Och tillsammans så intressant. Det finns så många kopplingar och vrår att utforska.

Ett exempel: alla som tror att yttrandefrihet bara finns till för att de ska kunna förklara att de i själva verket gör en god gärning när de skämtar om saker som inte är PK att skämta om. Ni vet:
A: Jag letar efter bra hantverkare för att bygga om lite i huset.
B: Jag vet en! Josef Fritzl!

A: Eh...
B: Jag tycker att man ska kunna skämta om allt, annars kommer PK-maffian och äter upp yttrandefriheten!
Yttrandefriheten försvaras i sådana sammanhang i regel av människor som blir sura för att de inte får sparka neråt. Hade jag varit yttrandefriheten hade jag varit annat än tacksam för denna ridderlighet. För man ska ju kunna skämta om vad som helst, men det är relevant att tänka på vem skämtar och vem tycker skämtet är roligt.

Annat exempel: alla som beter sig som att humor bara beror på avsändaren och aldrig på mottagaren.

Mer exempel: att det som inte syns inte finns. Jag läste förresten Faludis Den amerikanska mardrömmen på turnén och var mycket upprörd. Kanske inte så mycket över det konkreta exemplet med amerika och 9/11, utan över att det som inte syns inte finns.

Det finns intressanta Bang-relevanta inlägg till exempel här och här. Ifall nån missat. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, juni 12, 2009

On tour

Nu reser jag bort till midsommar.
Om nån tycker jag borde kolla in nåt särskilt intressant på intrawebs när jag kommit hem, kan hen lämna en kommentar med länk.
Diskutera gärna vidare i gamla inlägg. Framför allt de där näst- och nästnästsenaste.

tisdag, juni 09, 2009

Rötter

"Mormors sambo har fått sparken" refererade jag senaste Lettlands-newsfeeden från mamma till Fredrik när vi satt på balkongen och drack kaffe. "Han är ju femtiosex, så det är lite lycka till att få nytt jobb". "Kommer de klara sig?" frågade Fredrik och jag svarade att mormor sa att de har ju hennes pension, plus att de har sin kolonilott och sambon har släkt på landet så det är verkligen inget att oroa sig över.

Och sedan tänkte jag att här sitter jag, numera välanpassad svensk ungdom med stabil ekonomisk mamma att falla tillbaka på, med självklar uppfattning om hög lön när jag blir stor, med noll huvudvärk orsakad av ekonomi och på ytan ingen anledning att fatta vad det innebär att vända på varje krona, santim eller kopek. Men när det kommer till kritan, när frågan är "kommer de klara sig" tänker jag ändå i termer av mat och boende. Mormor och sambo kommer ha någonstans och bo och någonting att äta, alltså klarar de sig. Visst, de kommer inte få resa (utom om svenska släktbranschen hjälper dem, då...), men det är irrelevant. De kommer inte längre kunna gå på teater eller på bio eller ens åka till Riga för att ta en kopp kaffe i stan. Irrelevant. Det kommer inte kunna skämma bort barnbarnen som förr. Hör inte hit. Sjukvården är inte gratis. Det är viktigt och det är verkligen ett fattigdomstecken att inte ha råd med läkare, men ändå, det är inte att klara sig. De har mat och lägenhet och det är klara sig.

Få av mina svenska vänner inser hur pass annorlunda uppväxt jag hade. Att det inte bara rör sig om ett annatspråk, utan om en helt annan värld. Man drar ju lätt en linje mellan människans klass/ekonomi nu till barndomen och då växte jag väl upp under samma förhållanden som mitt nuvarande svenska umgånge, plusminus. Jag har själv svårt att komma ihåg hur annorlunda det var i verkligheten. Och sedan kommer rötterna och gör sig påminda.

För en månad sedan var jag i Marrakech med min studentorkester. Det måste varit den gången på senaste tio år som jag känt mig minst svensk, som jag tydligast fattade skillnaden. Mina svenska polare märkte saker jag inte märkte. En av dem som varit med mig på marknaden berättade på kvällen för en tredje kompis om en grop i marken de grävde för att komma åt ett avloppsrör som skulle fixas. Jag var vid gropen tillsammans med polaren, och ja, hela gatan var uppgrävd och man fick gå på en planka alldeles vid husväggen, och nåt skydd mot att ramla ned två meter fanns naturligtvis inte. Men jag märkte det inte mer än jag märkte att de sålde koriander och jallabor. Än mindre skulle jag fått för mig att berätta om det för nån efteråt. I min värld var det inget anmärkningsvärt.

En annan gång satt vi i en park och jag när ja skulle iväg och låna toaletten (gratis toalett i en park, vilken lyx, egentligen) kommenterade en kompis något skeptiskt att det inte var så fräscht och att spolningen var trasigt. Det visade sig att tryckknappen var borta, men det var ju bara att llyfta på locket och dra upp spolningsmekanismen. Hade inte kompisen sagt till mig hade jag inte märkt det där. Hade nån efteråt frågat mig om toan var trasig skulle jag sagt "nej".

Det var mycket annat smått som gjorde mig helt lyrisk över min nysynliggjorda främlingsskap, men när jag försökte berätta för kompisarna uppfattades det som om jag tyckte de var bortskämda och de ursäktade sig med att de gillar svensk standard. Jag gillar också svensk standard, men det var inte det saken handlade om. Jag lyckades aldrig få fram min för mig så häftiga tanke att de märkte saker som jag inte märkte alls.

Och jag kanske inte lyckas få fram tanken nu heller. Det blir om inte alltid en tävling om vem hade en jävligare barndom, och säg vad man vill, men jag slapp i alla fall krig. Samtidigt är det svårt att förklara hur stort det skilde sig. Man kan ju lyfta fram konkreta exempel, men de blir inte annat än osiledare exempel. Varenda kotte har något lågstandardupplevelse i bagaget, det är helhetsskillnaden som räknas, och hur ska jag kunna förklara den när jag själv inte längre minns så tydligt? När jag har glömt hur fattigt det kunde vara och hur man inte ens funderade över det för man inte kände till annat?

Men vet ni va? Första gången jag var i Sverige, augusti 1995, landade jag i Arlanda. Det första jag gjorde, och det var nåt jag verkligen hade sett fram emot, var att gå på toaletten. Inte för att jag behövde, utan för att mamma, som varit i landet tidigare under året, berättade att de hade varmvatten, gratis tvål och toapapper (man fick ta så mycker man ville!), att toaletterna var rena och att varje bås var som ett litet rum. Jag minns inte om det var nåt mer magiskt med de svenska toaletterna, men bar det ovannämnda var för bra för att vara sant. Tyckte jag för fjorton år sedan.

Det kan tyckas vara en liten sak. Men någon kanske fattar vad jag menar.

Resan till Marrakech var grymt värd på många sätt. Men bara den här insikten, att mitt tidigare liv så tydligt finns med mig hela tiden även om jag sällan lyser på det med en lampa, den var värd alla pengar jag gett bort till Ryanair.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag har tidigare skrivit om vad jag pysslat med fram tills nu, kan vara relevant för er som missat.

lördag, juni 06, 2009

Mer surprise!!!

Linnéa lyfter fram ett intressant spår i kommentarerna till förra inlägget:
Viktig poäng! Den här diskussionen verkar ha mycket gemensamt med åsikten att feminismen har gått för långt och att det måste vara "spännande" mellan mannen och kvinnan (corazza bildt).
Ja, alltså. JA! Det också! Jag vet inte om det är samma fenomen eller ett parallellt fenomen, men oavsett är det intressant. För precis som jag aldrig fattat "sex kommer ju va värdelöst om det inte är spännande" har jag aldrig förstått "spänningen kommer försvinna om könsrollerna utsuddas". Det finns säkert en filosofisk term för logiken i "det kommer sluta vara spännande om man tar bort förhandskända roller, mallar och scenarion", men jag är inte bekant med begreppet. Så jag tycker mest det verkar ogenomtänkt. Möjligen är det vettigt om man tänker i termer av magneter och plus och minus. Jag vet inte om jag köper den magnetiska människosynen.

Jag vill hur som helst ha fler kommentarer och tankar kring det här med faran med den försvunna spänningen. Både här och i förra inlägget. Jag får inte ihop det och det gör mig enormt frustrerad.

Fett mer intressant än att skriva fyra sidor om en neurotisk gothlolita. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag, juni 05, 2009

Surprise!!!

Det här är en grej som jag länge velat vädra med andra som tycker det är skoj att sitta och teoretisera runt sex och relationer. Så svara gärna. Jag blir glad.

Det är den här grejen med att sex ska vara spännande. Och lite tabu. Ni vet, "åååh vad alla pratar sex öppet nuförtiden och KK och allt möjligt, det ska vara lite förbjudet, annars kommer det sluta vara spännande!".

Först och främst, att totalt helsvälja kopplingen spännande-förbjudet. Men det är inte det jag vill prata om.

Jag vill prata om det där med vem som hittat på att sex ska vara spännande för att vara bra. På dem som talar om att sex ska vara spännande låter det som att hela poängen med sex försvinner om det inte är spännande längre. Det är liksom helt utanför hur jag fattat det där med att knulla. Jag tycker typ mest att det är skönt. Liksom, ni vet, nån man tänder på och woohoo svett och nervimpulser och så får man kanske orgasm. Vill jag ha spännande läser jag en deckare. Eller, okej, jag läser inte deckare. Det var en språkbild.

Men hur som helst, vad är det för massfetisch? Varifrån kommer inställningen att det ska vara spännande, annars får det vara? (Och att det slutar vara spännande är en naturlig följd av att man kan prata om det eller ha det med en kompis)

Sen att det där med att "förbjudet" och "sexigt" är nästan synonymt är ju också intressant. Det känns mer som klassisk betingning än nåt annat. Här är en gammal text från 2006.

2006

Det började med en tråd på ungdom.se som från början handlade om Det Holländska Pedofilpartiet, men det är irrelevant. Det relevanta är en kort dialog som jag citerar här.
Mario: Man skulle kunna av-mystifiera sex så färre behöver skämmas över det.
Venfort: Men vill vi av-mystifiera sex? Vill vi göra det så naturligt att det inte är spännande? Jag tycker personligen att det är en väldigt dålig idé. :/

Läsaren som har hängt med i debatten kring Ungdomar och Sexualitet eller läst feministbloggar eller har hängt med i någon sort mainstream sexualdiskussion vet att en av påståenden som de flesta verkar vara överens om är att det är dåligt att bli hjärntvättad av porr. Det är fel att ungdomar som får sin sexualundervisning av porren inte kan tänka sig ett liv utan analknull. Det är fel att män som ser på porr som eroticerar våld, eftersom våldet blir en fetisch, nödvändig för att sexet ska kännas tillfredställande. Om man alltid ser ett objekt eller ett beteende i samband med sex, blir objektet eller beteendet till slut sexigt i sig.

Läsaren som har hängt med i vår kultur i lite längre än tio minuter vet också att sex är på sätt och vis tabubelagt. Det må vara så att förbuden har luckrats upp, men det pratas fortfarande om nakenchock om någon har kort kjol på TV, det pratas fortfarande om "barnförbjudet" (underförstått: oskyldiga barn ska skyddas från hemskheterna i den stora vida världen), utvik i grabbtidningar beskrivs som "syndiga", prata sex med kompisar är fnissigt, prata sex med föräldrarna är pisamt... Det pratas om sex hela tiden, men ändå har sexueliteten behållit laddningen som någonting förbjudet.

Och det är det jag vill prata om. När någon tänder på högklackade skor eftersom porraktriser har sådana känns det som att Pavlov studsar av glädje i sin grav. Men jag har aldrig i mainstreama media sett någon ifrågasätta hur "förbjudet" upplevs som synonymt med "sexigt". När någon skriver att analsex känns lite extra skönt för att det är lite tabu är det ingen som kommer och säger att det kanske beror på att människan växte upp i en miljö där det sexiga var förbjudet, och till slut blev det förbjudna sexigt. Förbjudet, tabubelagt, styggt, dirty, naughty - ord som så ofta används för att ersätta "upphetsande", men vars användning i denna position aldrig ifrågasätts. Att tända på sånt som är förbjudet anses vara helt naturligt i en kultur där man ifrågasätter naturligheten i sådant som att tända på barn eller någon av samma kön.

Är det så att en del unga pojkar är hjärntvättade till att inte få erektion av kvinnor med könshår, men att hela samhället är hjärntvättat till att inte gå igång på sådant som man kan prata öppet om? Är det därför vi fortsätter att vid fikabordet, i tidningar, på TV, prata om hur man inte får prata om sex? Är vi rädda för att det som så mycket medieutrymme kretsar kring inte längre kommer vara skönt om någon plötsligt påpekar att vi har pratat knull hela tiden, och att kungen är illustrativt naken?

Jag har faktiskt inga svar. Jag tycker det är roligare att ställa frågor.

/2006

Oj, jag kunde visst skriva helt okej för tre år sen. Intressant. Men fuck Pavlov, förklara varför sex ska vara spännande. Jag vill veta.

JAG TYCKER DET ÄR INTRESSANT!!!!1 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Tidsmaskin!

Nu sitter jag hemma och kämpar med kompensationsreferater, kompletteringar och hemtenta. Jag har stressastma och drömde inatt en mardröm om hur jag fick en till komplettering, drömångesten har fortfarande inte släppt.

Ni andra kan ju roa er med lite relationssyn från förra sekelskiftet. Eller ta det här på allvar och ge fan i sex under juni. Vem vet, ni kanske får en kille? Som är sådär fin kille som uppskattar er för att ni är "fina tjejer" och flickvänsmaterial som inte skickar sexiga SMS. Kärlekscoachens blogg som började det hela finns här och jag gråter nästan, så mycket vill jag ha jobb som sex- och relationsrådgivare.

Om man slår ihop Kärlekscoach och tidsmaskin får man Love Machine.

torsdag, juni 04, 2009

Dröm och verklighet möts i tvåsamheten (=bristfällig realitetsprövning?)

Jag hade ett seminarium i skolan idag och min seminarieledare fnissade som en tolvåring när hon berättade om den här artikeln. Och man kan ju inte riktigt låta bli när man läser följande:

[...] Anne berättar om de söndagsmöten hon inkallat Søren till:

”Tanken är att istället för att gå och gnälla och kritisera under veckan och hålla på och säga att du gör si och så, så skulle man säga alltsammans en gång i veckan på ett litet mer konstruktivt vis. Gärna i form av tre positiva och tre negativa saker.” ”Hur fungerar det?” undrar intervjuaren. ”Fungerade”, svarar Anne, ”Vi har slutat upp med parmötena. Søren blev riktigt trött på dem, för de handlade om att nu ska Søren ha skäll i två timmar.” Intervjuaren: ”Det var så han upplevde det?” Anne: ”Det var inte något han upplevde. Det var så det var.”

Intressant läsning, fram till slutet när Merete Mazzarella plötsligt flippar ut som om problemet i relationerna som beskrivs var parens försök att leva jämställt. Och så drar hon in pardans. Och så är det väl ändå inte så att det där med att kvinnor skulle uppfostra män var ett modern påhitt. Hade hon skrivit "sekelskiftet" och inte "millenieskiftet" hade jag antagit att det var förra sekelskiftet hon menade.

Men äh, texten är fortfarande intressant, om man tycker att relationer är intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Elin har gjort mig medveten om att det finns en ny matfixeringsnormaliseringsblogg på DN. Läs hennes vettiga inlägg!

tisdag, juni 02, 2009

Slash - subversivt eller bara dumt?

Det här är alltså mitt "paper" som jag skrev för genuskursen (kursare som läser det här - förlåt att jag påminner er) i slutet av andra terminen på Psykologlinjen. Jag sa att jag skulle lägga upp det i förra inlägget, som nu är gömd under fet textmassa. Jag är inte helt säker på att det här är den slutgiltiga versionen, jag minns inte heller vad jag till slut satte för rubrik på texten, men typ såhär. Kan vara intressant, kanske.


SLASH – SUBVERSIVT ELLER BARA DUMT?

- varför gillar strejta kvinnor påhittade strejta män som har sex med varandra? -

Av Tanja Suhinina, T2

När jag berättade för mina klasskamrater att jag skulle skriva om bögporr av kvinnor för kvinnor reagerade flera med ”oj, det låter komplicerat”, och ändå var min beskrivning av ämnet för uppsatsen något förenklad. Slash är inte bara homoerotika, slash är dessutom baserad på befintliga litterära verk, filmer eller verkliga personer.

Introduktion

Där vi lär oss nya ord, får en historielektion och bestämmer målet.

Fandom?

Omtyckta kulturella, särskilt popkulturella, fenomen har fans. När fenomenet blir tillräckligt stort börjar de enskilda fansen bilda nätverk och socialisera kring intresseobjektet. Nätverken kan dels ägna sig åt rent praktiska aktiviteter, men det brukar även bildas en subkultur med mycket kreativa yttringar inspirerade av och baserade på fanobjektet. All fanaktivitet runt någonting kallas för fandom, och i detta paper kommer jag i huvudsak använda Harry Potter-fandomen som exempel, eftersom denna är mycket illustrativ i slashsammanhang. Vanliga kreativa aktiviteter i en fandom är fanfiction (texter, oftast skönlitterära, baserade på ursprungsverket) och fanart (bilder baserade på ursprungsverket, både rena illustrationer och sådant som tar avstamp i kanon), man kan även ägna sig åt att analysera texterna för att leta efter sådant som är dolt mellan raderna, klä ut sig till figurerna eller skapa musik. Även om slashen kan förekomma i i princip alla yttringar av fandom är det främst fanfiction, fanart och textanalys som är intressanta.

Slash – en historik.

Även om människor har fantiserat om homosexuella förhållanden mellan män sedan tidernas begynnelse anses slashen ha fötts i Star Trek-fandomen. Innan Internet revolutionerade kommunikationsmöjligheterna för fans spreds fanfiction och fanart genom fanzines, alltså fangjorda tidningar och på 1970-talet började det dyka upp noveller om kärlek mellan Kirk och Spock, två av huvudpersonerna i serien. I början av ett fanfictionstycke är det brukligt att ange information om åldersgräns, genre och om genren är romans, vad det är för par det gäller. I vanliga fall var det brukligt att ange paret med ett plus mellan namnen, men i homoerotisk fanfiction använde man ett snedstreck, slash på engelska, som så småningom namngav hela genren. Snart spreds snart till andra fankretsar, främst de som kretsade runt TV-serier med kring två manliga huvudpersoner i centrum, som Starsky & Hutch. Med Internet blev det lättare att distribuera fanfiction, fandom blomstare upp och slashen blev om inte mainstream, så i alla fall omöjlig att ignorera om man var engagerad i en fandom.

Lite om avgränsningar och syfte.

Termen slash kan egentligen användas på all homoerotiskt material i en fandom, men har av olika anledningar kommit att främst användas om manlig homosexualitet. Bruket skiljer sig från fandom till fandom, i vissa använder man slash om bägge könen och i andra kallar man lesbisk slash för femslash eller femmeslash. I min text håller jag mig till den konventionen, alltså att slash handlar om män. Jag kommer även, för enkelhetens skull, endast skriva om par, trots att slashen kan handla om hur stora grupper män som helst. Fans kan naturligtvis vara av vilket kön och läggning som helst, men majoriteten utgörs av heterosexuella kvinnor, och jag kommer underförstå både kvinnligt genus och heterosexualitet när jag talar om fans, om inte annat anges.

Min huvudsakliga frågeställning är varför heterosexuella kvinnor producerar och konsumerar erotik med män som har kärleksrelationer och sex med andra män. Vad är det som driver dem och hur relaterar slashen till heteronormen?

Avhandling

Där vi pratar om heteronormen och varför (varför?!) heterokvinnor pysslar med slash.

Tillämpad queer läsning / ”om de var av samma kön…”

När man talar om queer akademiskt talas det ibland om queert läckage eller queer läsning (Ambjörnsson, 20006. Sid 159-169). I akademiska sammanhang tycks det mest handla om att poängtera möjligheten att se en text på fler än ett sätt. Slash kan ses som en praktisk användning av det queera läckaget. Ett tecken på det queera läckagets centrala roll är att slashen främst handlar om att para ihop män som inte är uttalat homosexuella. Mikey i Linda Leopolds bok Faghag poängterar att han inte ser någon poäng med att skriva om TV-serien Queer as Folk (Leopold, 169), då den redan handlar om homosexuella män, och det verkar som att han inte är ensam. Trots att många slashare uppskattar sådana serier får de ingen större fandom.

Slasharna kan ta sin hobby och valet av personer på mer eller mindre allvar och ibland paras två män ihop enbart för att de exempelvis ser bra ut tillsammans. Men som en del slashare poängterar slashar man ihop två personer eftersom man utifrån deras personligheter i kanon anser att det finns potential till intressant relation. Ofta handlar det om att det finns ”hintar”, alltså tecken på att personerna är intresserade av varandra. Dessa tecken ses ibland som övertolkning och att slashfans hittar vad de söker efter, men ofta rör det sig om sådant som, om de två var av olika kön, skulle närmast antas vara tecken på romans. Om man utgår från heterosexualitet ses sådana tecken som självklara, men om man byter sida och utgår från homosexualitet ses de istället som långsökta. Vi har alltså att göra med heteronormen och i slashen ett försök att gå mot den.

”Dumbledore is gay” – en illustration av heteronormen och rätt fel läsning.

En illustration av slashlogiken, heteronormen och att den queera läsningen inte nödvändigtvis är en lustig parentes är historien om Albus Dumbledores sexuella läggning. När den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien kom i juli 2007 fick man reda på en del om Dumbledores förflutna, och då bland annat en passionerad ungdomsvänskap med trollkarlen Gellert Grindelwald. Vänskapen bryts efter att Grindelwald sviker Dumbledore. Senare blir båda trollkarlarna mycket kraftfulla, Grindelwald är dock ond och Dumbledore är en av de få som kan stoppa honom. Trots att Dumbledore är medveten om både Grindelwalds illgärningar och att han är den ende som kan stoppa honom, dröjer det länge innan han kan förmå sig att konfrontera sin gamle vän. I Harry Potter-fandomen mottogs historien med öppna armar, eftersom den erbjöd god grogrund för slash. Båda trollkarlarna beskrevs utseendemässigt fördelaktigt och beskrivningen av ungdomsvänskapen lämnade gott om tolkningsutrymme. Paret döptes till Grindeldore och tröstade fansen i sorgarbetet över att bokserien nu var färdigskriven.

Några månader senare gav författarinnan till böckerna, J K Rowling, en presskonferens och när hon fick en fråga om huruvida Albus Dumbledore hade haft något kärleksliv (ingenting om det stod ju i böckerna) svarade hon att hon alltid hade sett trollkarlen som homosexuell, och hans vänskapspassion för Grindelwald som en förälskelse. Hon berättade vidare att när hon fick filmmanuset för filmen som baserades på sjätte boken hade manusförfattaren nämnt en gammal kvinnlig flamma till Dumbledore. Rowling strök då repliken och skrev ”Dumbledore är homosexuell” i marginalerna (Svahn, DN 2007).

Hade J K Rowling nämnt ett kvinnligt kärleksintresse hade nyheten endast intresserat de inbitna fansen, men nu spreds den i media världen över. Både i mediernas intresse och i manusförfattarens egenhändigt påhittade kärleksförflutna till Dumbledore ser vi exempel på hur heteronormen fungerar – alla är heterosexuella tills motsatsen bevisas. Dumbledore visar i kanon inga tecken på någon sexuell läggning över huvud taget, men ändå är det heterosexualitet som tolkas in och homosexualitet som överraskar.

I fandomen mottogs nyheten med blandade känslor. En del ansåg att Dumbledore blev seriens ”alibi-bög” och att det var fegt av J K Rowling att inte skriva in förälskelsen i boken utan bara låta den vara möjlig. De flesta blev dock glada, inte minst för att det bekräftade en fandom-läsning av texten, det handlade plötsligt inte om att leta långsökta förklaringar till att få skriva bögsnusk utan en legitim läsning av texten. Även om inga fler personer outades av Rowling och allt annan information om figurernas liv utanför böckerna som hon avslöjat har varit högst heterosexuell, fanns det nu ett bevis på att den sedvanliga fandomlogiken – ”tänk om de två var av olika kön” – kunde vara den riktiga tolkningen.

Varför slash?

En vanlig fråga som ställs av personer som har nyligen blivit introducerade till slashen är ”varför?”. Även inom subkulturen är det en fråga som ständigt dyker upp, återkommer, diskuteras utifrån både akademiska och personliga perspektiv.

Bara det att frågan ställs, och ännu mer att den diskuteras, är intressant ur genusperspektiv. Slash kan, åtminstone i vissa avseenden, jämföras med lesbiska scener i porr som produceras av män för en manlig publik. Lesbiska inslag har där blivit så självklara att porr med enbart tjejer som har sex med varandra inte anses vara homosexuell. Det måste finnas inslag av sex mellan män för att en porrfilm ska klassas som ”bisexuell” i porrbutikens videohylla. I sin recension av Faghag i Sydsvenskan (2007, november 22) skriver Tor Billgren följande:

En av tjejerna i boken tillbringar största delen av sin tid framför datorn där hon kollar foton av ”söta japanska pojkar” och pornografiska serier där pojkarna ibland inte är äldre än tolv år. Detta kan utan vidare jämföras med en lumparkilles besatthet av lesbiskt sex mellan fjortonåriga filippinskor. Skillnaden är att det i det fallet inte finns en akademiskt accepterad överbyggnad av teori som förklarar bort beteendet.

Det skrivs akademiska avhandlingar om tjejers ”fascination” för unga pojkar, men antiporrmanifest mot killars ”besatthet” av fasta bröst. Ett tydligt exempel på att den grupp som tar makten och tolkningsföreträdet inom en viss diskurs också tilldelar sig själv förmåner. ”Det som är OK för mig, är inte OK för dig.”

Billgren menar att det är ett tecken på kvinnors tolkningsföreträde i debatten (!) att kvinnors konsumtion av bögporr diskuteras akademiskt. Jag tolkar det snarare som att det visar på att den ses som en avvikelse som i egenskap av avvikelse är intressant att studera, medan det anses vara naturligt och självklart att män vill konsumera pornografi med flera kvinnor i, mannen är normen som inte ifrågasätts.

En het kille – hett, två heta killar hetare!

I litteratur som berör könsskillnader i sexuellt beteende visas det att män både är och förväntas vara mer sexuellt aktiva än kvinnor, män onanerar till exempel mer än kvinnor gör, kvinnlig sexualitet är även traditionellt mer förknippad med nära relationer och kärlek (Brannon, 2008. Sid 261, 264-65).

Oavsett vad som orsakar dessa skillnader är det på grund av den här bilden som många inte direkt drar den slutsatsen som skulle vara en självklar första gissning om frågan var ”varför konsumerar heterosexuella män erotik där kvinnor har sex med varandra”. Svaret på den frågan skulle vara ”för att de finner det upphetsande och vill onanera till det”, och precis så enkelt kan det vara med kvinnliga producenter och konsumenter av slash. Denna förklaring brukar i fandominterna diskussioner sammanfattas i ”en het kille – hett, två heta killar – hetare, två heta killar som gör saker med varandra – hetast”.

Men varför inte se på vanlig bögporr?

Det är nog också en vanlig fråga till slashfansen, om pojke-på-pojke nu är så roligt varför inte bara konsumera pornografi som riktar sig till män?

En del gör det, men när Johnny i Faghag förklarar att det inte finns någon bögporr som intresserar honom eftersom han gillar feminina och androgyna killar (Leopold, 138) uttalar han en tanke som finns ständigt närvarande i slashfandomen. Slash skapas främst av kvinnor och för kvinnor och precis som lesbiska inslag i porr av och för heteromän sällan har mycket med verkligt lesbiskt sex att göra är slashen inte menad att framställa verklig gaykärlek.

Om man tar till stereotypen om att män är mer intresserade av sex utan sammanhang, medan kvinnor vill gärna ha en handling, en relation och en bakgrund till knullandet finner man ytterligare en förklaring till slashens popularitet. Medan en bögporrfilm oftast inte har någon djupare handling som ramar in sexet, är slash närmast per definition baserad på ett befintligt verk eller verkliga personer. Ett fanfictionstycke, även om det bara innehåller sex och inte går in på personerna särskilt mycket, utspelas ändå i ett sammanhang, och personerna behöver inte beskrivas så noga eftersom läsaren känner redan till dem. På så sätt får man ett sammanhang utan att för den delen behöva läsa flera hundra sidors relationsbeskrivning innan porren kommer.

Ytterligare en viktig faktor är utseendet och beteendet. Många slashfans gillar män som är om inte feminina så i alla fall ganska metrosexuella och verbalt utvecklade av sig. På ett sätt kan man säga att slasharna skapar i sina verk en manlighet som är närmare de själva, som de kan förstå, en manlighet som inte är mystisk och hård, utan som kan ha ett större register av beteenden än vad män normalt tillåts att ha. Delvis beror det på att författarna i alla fall till en del utgår av egna erfarenheter av världen och de ofta unga skribenterna har sannolikt mycket mer erfarenheter av umgänge med kvinnor än med män, även brist på sexuella erfarenheter med män kan lysa genom i texterna. Men en annan sida är just att kvinnorna porträtterar män som de vill se dem, manliga och starka men också orädda för att visa ömhet och för att vårda sitt hår. Det handlar sällan om ”fjollighet” utan snarare om någon sorts lägsta acceptabel nivå för mur mycket en man ska ägna sig åt känslor och utseende för att över huvud taget vara en acceptabel människa.

Slutligen är slashfans, som jag redan nämnt, oftast inte intresserade av verkliga bögar, utan ägnar sig åt queer läsning av texter, vilket onödig- och omöjliggörs i en bögporrfilm.

Slippa kvinnlig sexualitet

Många slashkonsumerande kvinnor vittnar om att det är riktigt skönt att slippa kvinnor i sin erotik. Dels behöver man inte ”tävla” med kvinnan och då har man större frihet att föreställa sig alla inblandade som riktigt attraktiva utan att det upplevs som ett hot. Dessutom internaliserar man inte aktiviteterna på samma sätt om de utförs av någon av det andra könet och då kan man ha större överseende med underlig anatomi och friare njuta av sitt voyeurskap även om det man ser är ingenting som man själv skulle vilja vara med om. Det blir kanske lättare att tro på den beskrivna njutningen hos figurerna om man inte direkt kan relatera till deras könsorgan och på det sättet undviker att någonting man själv inte uppskattar dyker upp.

Dessutom är homosex mellan två män den enda sexuella aktiviteten man inte kan ha personliga erfarenheter av som kvinna, och därför måste man, om man är intresserad, helt förlita sig på sin fantasi och andras skildringar. Eftersom kvinnan inte har några egna erfarenheter kommer hon aldrig heller konfronteras med att hennes egna upplevelser krockar med dem som målas upp. Att man-man-situationen är så främmande kan även göra att aktiviteter man själv har (exempelvis analsex eller fellatio) erfarenheter av upplevs annorlunda och därmed orelaterade till de egna erfarenheterna.

Romeo/Julia

En annan lockelse med slashen är att homosexuella relationer fortfarande är mer problematiska än heterorelationer. Till att börja med gör heteronormen att man måste gå genom en helt annan identitetsbildningsprocess när man inser att man är homosexuell om man jämför med heterosexuella som alltid antagits vara det. När slashförfattaren Helena berättar att hennes första historier handlade om att figuren Andrew inte ville acceptera sina homosexuella känslor (Leopold, 2007. Sid 145) står hon med båda fötterna i en stark tradition. Mycket slash berör komma ut-momentet och svårigheter som homosexuella möter i samhället. Att älskarna ska överkomma hinder för att möta varandra är ett centralt motiv i många klassiska berättelser om kärlek, oavsett läggningen hos paret.

Drömmen om det jämlika förhållandet.

Det kanske vanligaste attraktionsmomentet med slash som fansen själva anger är att en homosexuell relation är per definition mer jämlik, parterna är inte låsta i hur en man och en kvinna ska bete sig i ett förhållande och det finns ingen ursprunglig maktbalans som mellan könen. Som vi vet ses mäns och kvinnors relationer som olika, både socialt och sexuellt (Brannon, 2008. Kapitel 9 och 10) och en sann jämlikhet kan bara uppnås i en samkönad relation. En annan sida av det är även att slash är en skapelse av fans baserat på ett befintligt verk och ofta är männen både fler till antalet och framställda som mer komplexa figurer än kvinnorna. Om man är intresserad av att läsa hur två personer möts i en relation är det ganska ointressant att läsa om hjältens kärlek till en kvinna vars enda uppgift i boken är att vara heterosexuell med hjälten, men desto mer intressant att utforska relationen mellan hjälten och hans betydligt mer utvecklade vän eller nemesis.

Men hur subversivt allt än har låtit hittills med den queera läsningen och ”metrosexualiseringen” av män som slashförfattare genomför kan man inte blunda för att det finns mycket spår av ”heteronormativt läckage” i slashen. Mallen för hur ett förhållande ser ut är alltjämt grundad på en heterosexuell relation och det kan vara svårt att lösgöra sig från den. På Spock och Kirk-tiden, spelade det ingen roll i vilken ordning namnen stod runt snedstrecket, men det har kommit att spela roll. Namnen står numera efter ”top/bottom”-principen, alltså att de två männen har olika roller i relationen och även om terminologin endast avser vem är den penetrerande parten, brukar det allmänt bli så att om en av parterna feminiseras medan den andres maskulina drag förstärks så är det ”bottom” som plötsligt blir våpig och späd, hur kanonfrämmande det än är, samtidigt som han vars namn står först behåller den större delen av sin personlighet, dock med smärre modifikationer som förstärker hans manliga attribut.

När denna uppdelning är mycket tydlig och personligheterna blir extremt förvrängda brukar många läsare invända, särskilt mot feminiseringen, men subtilaresubtilare personlighetsförändringar som drar åt heterorelationshållet passerar ofta obemärkta. Man ska inte heller se allting som påminner om heteroförhållanden som normbekräftande olyckshändelser. Att en av figurerna blir hårdare än i kanon medan den andre blir svag, liten och ynklig kan tolkas som extremt könsrollsbeteende, men det kan även handla om ren BDSM-dynamik, att författaren helt enkelt tänder på att se Severus Snape dominera Harry Potter, och det har ingenting med könsroller att göra. Samma sak gäller Mpreg, Male Pregnancy. Man kan se det som att slasharen har gått runt ett helt varv förbi den jämställda homorelationen och kommit tillbaka till kärnfamiljen med mamma-pappa-barn, men samtidigt går det knappast att ignorera könet mer än att låta två män få ett barn tillsammans. Man kan naturligtvis ställa sig frågande till vad som är mer revolutionerande i dagens samhälle – i vårt samhälle förknippas barn snarare med kärleksrelationer än heterosexuella samlag – men faktum kvarstår att Mpreg-fanfiction fokuserar mindre på att det är konstigt och mycket mer på själva graviditeten.


Avslutning

Där vi ser tillbaka och försöker förstå vad det är vi har lärt oss.

Varför?!

Att förklara varför människor gillar slash på bara några sidor är omöjligt, jag har bara skummat på ytan för de heterosexuella kvinnornas slashintresse, men bland slashfansen finns både män och lesbiska kvinnor. Vi kan dock dra slutsatsen att viktiga orsaker är att strejta kvinnor tänder på män, att en homosexuell relation har potential att vara mer jämställd och att bögsex är exotiskt för kvinnor.

Subversivt eller normbekräftande?

Trots att slash till sin natur är subversiv mot heteronormen läcker den in och påverkar hur konkreta slashyttringar utformas. Å andra sidan finns det fler normbrytande inslag i slashkulturen än den queera läsningen. Det går emot den kvinnliga könsrollen att skapa och konsumera pornografi, och i slashkulturen kan kvinnor mötas och prata om sina porrpreferenser på ett öppet sätt, utan att bli fördömda eller stämplade som nymfomaner. En annan normbrytande aspekt är att i slashskapandet är det kvinnor som ”skapar” män och manlighet på sina egna villkor, som de själva vill ha dem. Det är en makt som sällan unnas kvinnorna och att de tar saken i egna händer istället för att vänta att någon ska skapa sådana män åt dem ser jag som ett frö till förnyelse, en ny dialog mellan män och kvinnor om vad det andra könet vill ha och vad som egentligen är manligt och kvinnligt.

Referenser

Leopold, L. (2007). Faghag. En bok om kvinnor som älskar bögar. Stockholm: Atlas

Ambjörnsson, F (2006). Vad är queer? Stockholm: Natur och Kultur

Brannon, L. (2008). Gender. Psychological Perspectives.

Svahn, C. (2007, 20 november). Harry Potters rektor homosexuell (Dagens Nyheter) . Hämtad 15 januari 2007 på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=706896

Billgren, T. (2007, november 22) Kärlek till bögar inte bara rosenröd (Sydsvenskan). Hämtad 15 januari 2007 på http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article281678.ece


Ja, pliktskyldiga referenser till Brannon är det bästa jag vet! Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Once you go / you never go back.

Linda Leopold skriver om slash i DN idag och jag, som egentligen inte varit aktiv slashare på tusen år, kan inte låta bli att bli glad och känna mig engagerad. För det är lite så att once you go slash you never go back. Har man tillbringad en period av sitt liv med att observera tecken på attraktion mellan samkönade figurer i ett skönlitterärt verk kan man inte riktigt undvika att fortsätta att lägga märke. Jag såg Tron med Fredrik häromdagen (skiiiiitsnygg, fett sevärd!) och vid ett tillfälle då de två manliga huvudpersonerna höll om varandra och såg varann i ögonen sådär intensivt tittade jag på Fredrik och såg att han tittade på mig med ett leende som signalerade att han visste vad jag tänkte för han visste att jag inte kunde låta bli. Att en pastisch på den här bilden

med och av två män i min bekantskapskrets räknas till topp tre bästa födelsedagspresenterna jag nånsin fått tyder väl också på att slashen är en subkultur som är mig mycket kär. Allt detta trots att det var längesen jag var med i communities, brydde mitg om pairings och ritade slash-fanart... okej, det senare gör jag fortfarande aktivt, men utan att tänka "slash". Jag tänker "porr som porr".

(Parentes. Det där med att på reflex göra andra läsningar av texten än den normala har för min del även spridits till andra normer än just hetero. I samma Tron kysser kvinnliga huvudpersonen sitt ex för att ett par scener senare, helt ostraffat och odramatiskt, kyssa sin nuvarande. I slutscenen står kvinnliga huvudpersonen och hennes nuvarande på ett tak och väntar på exet som ankommer i helikopter. Vind i håret, de ser lyckliga och förväntansfulla och förälskade ut. Egentligen är lycklig tresamhet en minst lika rimlig tolkning av scenen än det som menas, men man vet att det inte är det som menas.)

Artikeln är hyfsat oförargerlig, även om jag tycker att det är tråkigt att den är så ytlig. Ska man skriva om just Star Trek-slash känns det i alla fall för mig som att det är lite slöseri med bra material att inte mer framhäva varför just Star Trek-slashen är så speciell och intressant. Det var ju ändå den som började, anses det, och fandomen måste utvecklats enormt sedan 1970-talet. Nu blir det det vanliga "man kan göra så här med Harry Potter också ZOMG" och möjliga förklaringar till varför tjejer gillar slash. Ständigt dessa förklaringar. Nog att det är ett intressant ämne, men det förtjänar i så fall mer utrymme och fokus, att bara slänga in det framhäver mest att slashen porträtteras som sensation i media. Och jag ryggar lite inför "I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash?". Slashen har väl aldrig handlat om figurer som är homo i kanon? En betydande del av tjusningen är ju att det är heteropojkar som pussas med heteropojkar.

Oj, vet ni vad? Det finns en oskriven regel att om man är slashare och får tillfälle att skriva om ämnet på högskolan så måste man göra det. Så jag gjorde det när jag fick tillfälle. Jag kan lägga upp den som nästa inlägg bara för att jag kan (senare tillägg - done!). Och när den här terminen är över kommer jag ha uppfyllt min andra förbannade nördplikt - min hemtenta i psykodynamisk terapi kommer vara en fallbeskrivning av Asuka Langley.

/ Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,