tisdag, januari 31, 2012

Forskningsskolan del 5 - studenter



Jag har tidigare skrivit att undersökningsdeltagare ska helst uppfyller följande kriterier
  • Är lätta att få tag på.
  • Är tillgängliga på dagtid, då forskaren jobbar.
  • Vill ställa upp på saker för liten ersättning.
  • Om de får betalt - kan ställa upp på att jobba några timmar eller dagar.
Det finns en grupp som är försedd med generös fritid, taskig ekonomi, och är många på samma ställe (och nära forskarna!!!) - studenter.

Studenter är i min bransch en av de mest överrepresenterade grupper man har forskat på. Billiga i drift och ivriga efter nya upplevelser har de tryckt på knappar, lekt fängelse och runkat i burk. Flera av mina bästa vänner har kissat i tratt. Jag har suttit med mätare över hela huvudet. Mina vänner fick pengar. Jag fick biobiljett, håret fullt av elektrodgel, och aktiv dos lugnande.

Vill man briljera är det rätt safe att med viss trötthet i rösten fråga "har de mätt amerikanska studenter igen?" mr någon berättar om nya spännande resultat i branschen "hur män och kvinnor skiljer sig sexuellt". Det är goda chanser att man får rätt och imponerar på omgivningen. Överanvändningen av studenter verkar ibland vara lite av ett internskämt av folk som är intresserade av den typen av rön. Och visst kritiseras det ibland!

Som jag skrev tidigare ska man inte generalisera utifrån sitt urval, om urvalet avviker systematiskt från populationen. Har man forskat nånting på studenter är det klokt att överväga om det gäller alla. Socialt är ju studenter ändå en speciell grupp på många sätt. Ofta tänker man dock att studier som handlar om biologi är safe att göra så, för att biologiskt är man ju ändå rätt lika.

I många sammanhang stämmer det säkert. Men jag tänker genast på ett klassiskt exempel - kvinnlig orgasm. Generellt sett utvecklas kvinnors orgasmförmåga en del med åldern - man lär sig sin kropp mera och hittar flera och annorlunda sätt att nå klimax på. Män har generellt en mycket enklare och kortare väg. En hel del av kunskapen om kvinnliga orgasmer kommer från studentskor - en grupp som, åtminstone förr i tiden, förmodligen orgasmerade betydligt mindre än vuxna kvinnor i snitt. Men studentskornas resultat generaliserades ändå till alla kvinnor - för varför skulle en sån sak som att man pluggar på högskola påverka ens biologiska orgasmfunktion?

Sådant kan man tänka på nästa gång man läser i tidningen att 238 personer har tittat på bilder på kattar och hundar på en skärm och associera dem med att få elstöt respektive att få en bit ost. Var de studenter? Och vad innebär detta för katt- och hundforskningen?

Och så nån gång kommer det ett nytt avsnitt av forskningsskolan!

måndag, januari 30, 2012

Forskningsskolan del 4 - att få in deltagare



I det här avsnittet ska vi prata lite om hur man får tag i undersökningsdeltagare. Generellt sett tänker man ju "ju fler, desto bättre". Läser man artiklar kan man ibland tänka "Vadå 11 i ena gruppen och 13 i den andra! Det är ju jättefå!". Men det är inte för inte som att uppgiften att samla in undersökningsdeltalare betraktas som fett jobbigt på mitt jobb. Inte svårt, inte kvalificerat, bara jobiiiiigt.

Såhär. Tänk till exempel att du ska göra en studie där du jämför KBT med kuratorssamtal. Du ska hitta folk som vill ställa upp. Ett sätt är ju att få dem remitterade från vårdcetraler - då ska du kontakta en massa vårdcentraler och förklara ditt ärende. De kommer be om mer information. De kommer inte kunna svara i telefon. De kommer säga att såna ärenden sköts av doktor Litvinova, fast hon kommer först nästa vecka.

Du kan också sätta upp annonser. Man får göra annons. Man får placera ut annonsen på rimliga ställen. Sen blir du kontaktad. Människor som vill delta, och ställer frågor, och ska bokas in för screening. Sedan har man screening, och upptäcker att hälften inte möter inklusionskriterierna. De kanske har en annan diagnos, till exempel, och man vill ha cleana isolerade sömnlöshetsfall. Och en del hoppar själva av när de inser att de ska randomiseras i grupper - en del ska få KBT, en del ska få kurator. Nej, de vill minsann ha KBT.

Och det har ju de all rätt till, för man kan hoppa av hur som helst, som deltagare. Och för att göra det ännu mindre lockande att stanna kvar så är det etiskt sådär att betala deltagare. Det ska ju vara av fri vilja, inte ekonomiska incitament. Så man måste alltså samla in folk som vill jobba gratis, eller nästintill så. Har man tur får man behandling.

Eller tänk till exempel att du är jag och ska skriva exjobb om vestibulit. Hur går du tillväga? Alltså, på riktigt, hur ska du få tag på representativa vestibulitkvinnor? Ett bra sätt är att kontakta kliniker. Det gjorde jag. Men kliniker, de är inte till för att samla in folk till nyfikna studenter. De är till för att bota. Patienterna kan vara sköra, behandlarna - överarbetade. Det finns ingen tid för att etiskt och lugnt lägga fram informationen om studien.

Så då kontaktar man en intressesajt och så tokbombar man sociala media. Vad får man om man tokbombar sociala media? Ja, folk som är som man är själv, mest. Vi vet dessutom att många med vestibulit har varken sökt vård eller fått diagnos. De vet inte att det sm gör ont heter vestibulit. Tar man en sån kvinna så hjälper det inte att hon får se en annons med frågan "HAR DU VESTIBULIT?!". Hon kommer inte att förstå att det är henne rubriken skriker till.

Så man slutar med åtta pers, för de övriga åtta som kontaktade kunde inte träffas IRL, och man har bestämt för intervjuer IRL. Och man tar dem man får. Och är jävligt glad för det.

Så ja. För att få ihop folk måste man först hitta folk som visar frivilligt intresse. Sen ska de passa in. Sen ska de inte hoppa av. Och så ska de jobba gratis. Lätt? Nä. Hur gör man det? Lite om det i nästa avsnitt av forskningsskolan.

Jusste, gästblogg hos Ottar!

Jusstja, ni har kanske inte alla mig på Facebook och Twitter! I så fall kan jag upplysa om att mitt första inlägg på Ottarbloggen är uppe!

söndag, januari 29, 2012

Forskningsskolan del 3 - vilka ska ingå i studien?




När man ställt forskningsfrågan kan nästa steg vara att hitta vilka man ska undersöka. Den gruppen man studerar är givetvis väldigt viktigt för hur man ska använda resultat. När man gör en studie är det sällan man vill uttala sig endast om dem som man studerat – man vill kunna tänka att ens resultat ska gälla en större grupp än de personerna man faktiskt undersökt.


Ofta är idealet att personerna i ens undersökningsgrupp (stickprovet) är slumpmässigt valda ur den större gruppen (populationen), och är representativa. Relevanta egenskaper ska i stickprovet gärna fördelas ungefär som i populationen. Tänk exempelvis att du ska uppskatta hur långa vuxna svenskar är i genomsnitt. Undersöker du det genom att mäta studenter på sjuksköterskeutbildningen kommer ditt snitt sannolikt inte representera svenskar i stort – de flesta sjuksyrror är kvinnor och kvinnor är generellt kortare.  Då vill man helst slumpa fram ett stort gäng människor ur populationen och mäta dem. På det sättet får man mest rättvisande representation.
Det är dock sällan man får ta slumpmässiga människor och göra vad man vill. Det är generellt sett oetiskt. Istället får man ofta göra så gott man kan, och sedan analysera dem som ställt upp – och vilka som inte har gjort det. Ofta så kan man dra nästan lika tillförlitliga även om urvalet inte är slumpmässigt.
EXEMPEL Kommer ni till exempel ihåg Familjelivs undersökning av mammor? De gör en varje år, men senast var det i höstas. Då kommenterade många på att man inte kan dra slutsatser av just mammor på Familjeliv. Om man läser själva rapporten står det att de har kollat för olika egenskaper hos dem som svarade, och de var representativa för svenska mammor i stort. Det fanns gifta mammor och skilda mammor, fattiga mammor och rika mammor, unga mammor och gamla mammor. Det skulle alltså kunna vara att Familjelivs mammor faktiskt är representativa, fast de är rekryterade från en viss sajt.

EXEMPEL Min examensuppsats handlade om vestibulit. Jag rekryterade deltagare genom sociala media och vestibulit.com och fick till slut ihop åtta kvinnor jag kunde träffa. Jag intervjuade dem kring vilka följder vestibuliten hade haft i deras liv. Sedan analyserade jag svaren så att jag kunde få fram olika områden i livet som smärtorna hade påverkat.
Alla personer jag valde var mellan 20 och 28. Det kan ha påverkat vilka svar har dykt upp. Exempelvis hade ingen av dem haft problem på jobbet med att det gjorde ont att sitta. Men ingen av dem hade heller ett jobb som krävde att man "satt fint" i möten - vilket kan tänkas komma längre fram i karriären. Ingen av dem hade heller större problem med att prata om sina smärtor i de flesta sammanhang, vilket kan delvis förklaras av att de tillhör en generation där man förväntas vara öppen med sånt som tidigare sågs som privat. Och så var det ju personer som ställde upp i en intervju de kan tänkas ha ovanligt lätt för att prata.
Avsaknad av problem med att sitta på jobbet och prata om smärtor går emot en del tidigare forskning. Men det beror sannolikt varken på att tidigare forskning hade fel, eller att jag var dålig på att täcka alla områden som påverkats. Mest sannolikt är att mina informanter avvek från populationen "vestibulitdrabbade kvinnor" på ett systematiskt sätt. Därför ändrade vi titeln i uppsatsen så att den underströk att det var unga kvinnor man talade om.
Det var kort om att välja vilka personer som ska ingå i studien. I nästa avsnitt av forskningsskolan ska jag skriva om en särskild grupp.

måndag, januari 23, 2012

Forskningsskolan del 2 - forskningsfrågan


Första steget i en idealiserad forskningsprocess är forskningsfrågan. Helt enkelt frågan ens studie vill svara på.

Jag kommer förresten vara ganska liberal med vad jag menar med forskning och studier. Jag kommer fritt röra mig från forskare på företag, till C-uppsatser, till Familjelivs mammaenkät. Hoppas det är okej med er.

Hur som helst, jag ska börja med forskningsfrågan, och det finns några saker man kan fundera på i sammanhanget.

Frågan ställs inte i tomma intet. Man börjar nog sällan en studie utan att på förhand ha aningar om hur det kommer att fungera. Man måste få idén från nånstans, ha vissa tidigare idéer som pekar åt att det är rimligt att ställa den här frågan, och rimligt att ana att man kan få ett tillfredsställande svar. Vad som studeras beror alltså till stor del på det man redan vet och vilken föreställningsvärld man befinner sig i.

En gång i tiden tyckte man till exempel att huvudets form hade med olika personliga egenskaper att göra. Till exempel intelligens, eller hur benägen man var att bli kriminell. Dessutom var det viktigt med att människor av olika raser var olika. Därför var det i det samhället rimligt att studera olika folkslags huvuden med måttband för att på det sättet hitta skillnader i folkkaraktär. Jag har svår att se en student i dagens Sverige skriva examensuppsats där han testar korrelation mellan folks pannbredd och poäng på IQ-test.

Ett annat favoritexempel är Masters & Johnsons studie som ledde till fyrstegsmodellen av sexuell respons (den kommer jag nog med nöje använda som exempel i framtiden med, så läs gärna på). En av deras utgångspunkter var att hitta the human sexual response cycle. De antog alltså redan från början att det finns ett grundläggande universellt sexuellt förlopp.

Vad man utgår ifrån är viktigt för vad man finner.

Och lika viktigt kan det vara med vad man inte tror på. Äldres sexualitet är exempelvis ett område som ofta har försummats när man undersökt sexualitet. Man har helt enkelt antagit att äldre inte har en sådan, och därför inte heller inkluderat dem i exempelvis enkätstudier. För varje gång som äldre inte räknas blir det svårare att hitta tidigare forskningsunderlag för att få uppslag och idéer till nya saker att undersöka.

Och det var allt för idag! Men det kommer mer... i nästa avsnitt av forsknigsskolan!

söndag, januari 22, 2012

Forskningsskolan del 1 - programförklaring



Jag har sedan länge velat skriva ett inläggsserie om forskning. Nu ska jag börja med det. Får se hur det går, ni vet ju att inläggsserier är kanske inte min starkaste sida. Jag börjar, sen tar jag evighetslånga pauser. Men här tänkte jag att jag satsar på att skriva hellre ofta och kort än ibland och tl;dr. 


Varför vill jag göra det? Jo, jag tänker såhär. Forskningsresultat är ett vanligt inslag i media. Tänk på alla löpsedlar som börjar med "NYA RÖN", eller "FORSKARNA:". Många artiklar om sex eller könsskillnader grundas i någon studie som skribenten vagt refererar till. Läser man tidningar eller ser på teve stöter man alltså dagligen på vad som kan kallas för populärvetenskap.

Att media gillar att hänvisa till studier och experter är rimligt - det ger artikeln trovärdighet. Det är ju inte ett dyft konstigt heller att läsare ser auktoriteter som Vetenskapsmän, Experter och Forskare som auktoriteter - man kan ju inte forska fram all
fakta om världen själv och nån ska man lita på. Utan den tilliten hade man inte lärt sig så mycket alls.

Men så ska man ju vara kritisk också, för det är så många steg det kan bli fel på. Eller kanske inte ens fel, utan missförstånd. Förenklingar. Ofta är själva forskningsrapporten nyanserad och tar upp eventuellt problematiska områden, men media snappar upp nåt fynd och sanningförklarar det genom "ny forskning säger...". Jag vill göra det lite enklare att vara källkritisk.

Det jag bloggar kommer inte vara nytt för dem som läst forskningsmetodik. Men jag tänker att inte alla har gjort det. Och de som har gjort det har inte nödvändigtvis varit vakna föreläsningarna igenom. Metod är inte alltid så roligt om man inte uppenbart ser relevansen. Jag ska försöka göra det roligt och relevant. För jag vill att mina inlägg ska göra det lättare för dem som läser att kunna vara källkritiska nästa gång de läser en kvällstidningsåtergivning av någonting som forskare har sagt.

Jag kommer utgå från psykologisk forskning för att det är det jag kan mest, men jag tror att det jag kommer skriva även kommer kunna användas på andra vetenskaper. Jag hoppas på spännande kommentarsdiskussioner! Det brukar vara halva poängen med inläggen, och jag lär mig massor själv.

Så typ strax kommer jag börja med första egentliga inlägget. Länkar till alla kommer här:

måndag, januari 16, 2012

KBT & Poly VIII

Det här är sista delen i inläggsserien om KBT och poly. Åtta inlägg har det blivit sen i somras. Jag orkar inte länka, men sök "KBR & poly" i bloggen så hittar ni alla. Idag ska jag skriva om styrkor och svagheter man kan tänka sig finns i polyrelationer jämfört med monodito. Och så källor, de jag använde i original-powerpointen. För det här var ju ett skolarbete från början.

Svargheter och styrkor - öppenhet och kommunikation
Man behöver inte vara poly för att ha öppen kommunikation, men det är svårt att vara poly utan att ha det. Eftersom det underförstådda är monorelationer måste man i princip öppna munnen och säga hur man vill ha det, om man vill ha annat. Och det är jättebra. Det är sällan det är dåligt att kunna berätta hur man vill ha det och kommunicera om ramarna i en relation. 

Men det finns en potentiell fälla i att tänka att öppenhet om andra relationer är öppenhet i allt. Jag tror att man lätt tänker att eftersom relationer med andra är största hotet mot en given relation, så måste det vara så att om man kan prata om sex eller kärlek med andra, så kan man prata om allt. Men öppenhet har ingen självklar rangordning. Man kan vara hur öppen som helst om en sak, och ändå ha tabun och ämnen man inte talar om Som terapeut får man vara uppmärksam. Den totala öppenheten kan vara mindre allomfattande än man först tror.

Svagheter och styrkor - svartsjuka
Som jag har uppfattat med är attityden till svartsjuka i polykretsar ofta ovanligt hälsosam. Svartsjuka är en känsla som finns, men som man ska kunna hantera. Ungefär som man i övriga livet förväntas kunna hantera ilska. Jag tycker ofta att svartsjuka har en särställning bland känslor, och tycker att det är sunt att betrakta den som en av de känslorna som är jobbiga, men som man kan leva med.

Som terapeut ska man vara försiktig här, tycker jag. Man kan lätt hamna i att tänka att om klienten har svartsjukeproblem så ska hen inte leva poly. Eller tvärtom, att man kan hamna i "PK-fällan" och absolut aldrig ta upp valet att leva poly. Som terapeut ska man inte vara feg. Samtidigt är man som polyperson van att bli ifrågasatt och kan tappa förtroendet för terapeuten om hen (när man anförtrott sig så mycket) plötsligt börjar ifrågasätta ens relationsval. Det gäller förstås inte bara svartsjukeproblem, men det är ett sammanhang där det lätt kan uppstå läge för en sådan avvägning.

Svagheter och styrkor - många bollar i luften
Jag tror att det kan vara praktiskt svårare att ha flera parallella relationer än en. Man kanske sover på olika ställen, man måste planera småsaker i sitt liv längre i förväg, det blir pussligare vardagspussel att pussla. Det kanske inte är något problem om livet ändå funkar bra och man har resurser att hantera den extra stressen. Men om ens resurser minskar (man kanske blir deppig, jobbet kanske blir mer krävande, taket kanske börjar läcka, man har skaffat barn) kan det bli problem. Man kan behöva tänka om lite i hur man hanterar relationerna, rent praktiskt, men även känslomässigt. Normalt hade man kanske "råd" med stressen en sekundärpartner medförde för att man hade de resurserna, men nu är det inte så länge. 

Så man kanske får dumpa sekundärpartnern. Eller skaffa en almanacka och lära sig att tidsplanera bättre. Dålig teknik i hur man organiserar sitt liv är verkligen någonting en terapeut skulle kunna hjälpa en med. Och så givetvis det där med att bara hitta källan till stressen. Klienten kanske inte alls söker för relationsproblem, klienten kanske söker för diffusa magsmärtor och sömnsvårigheter. Då gäller det att kunna hitta vad som kan tänkas utlösa det.

Och samtidigt är det ju också en fördel att ha flera nära relationer. Och det kan vara en fördel att ha flera partners också i stressiga tider. När en relation krisar kan man hämta styrka i de andra. När man själv mår dåligt och är asjobbig finns det flera personer som delar på bördan, så att de orkar. Och man behöver inte själv axla hela ansvaret för en människa. Man kanske inte stannar i en dålig relation för att den man ändå älskar inte ska bli lämnad ensam. Man kanske inte behöver tära på ett förhållande för att man själv och partnern har så olika intressen - dejtar man flera kan man åka på festival med den ena och vara huslig med den andra. 

Som poly kan man komma ifrån allt eller inget-tänket som präglar idén om monogami. Personer som tycker att äktenskapets bojor är allt för skrämmande behöver inte helt välja bort intimitet och långa förhållanden.  Mono är inte en lösning för alla. 

Källor
Såhär ett halvår senare har jag noll minnen av vilka delar jag fick ur vad. Men här är uppenbarligen källorna till presentationen.

Acceptance and change in couple therapy (Neil S. Jacobson och Andrew Christensen)
Cognitive-Behavoural Therapies with Lesbian, Gay and Bisexual Clients (Christopher R. Martell, Steven A. Safren och Stacey E. Prince)
What Psychology Professionals Should Know About Polyamory  (ugiven av National Coalition for Sexual Freedom (USA). Finns att ladda ned som pdf.)
Läsa mer om polyamori
The Ethical Slut (Dossie Easton och Catherine A. Liszt)
Opening up (Tristan Taormino)
Polyheart.se (ett svenskt polyforum på internet)
Andie.se (webbsida om relationsanarki)

Tack!
Tack för att ni läste och kommenterade! Det har blivit många spännande diskussioner, och jag är glad att ni uppskattade det jag skrev.

***

Jag skrev ett inlägg tidigare idag, kolla om ni missat!

Ottars nya dutterexpert

På den tredje jobbveckan verkar jag börja vakna till och orka göra annat än jobba, sova, och se på Sveriges Mästerkock. Och det är bra det, för det är dags för mig att börja med ett frilansprojekt som jag hintat om förut.

Jag ska sexologiblogga på Ottars hemsida! Sweet, va? Jag tycker det, i alla fall. Till att börja med blir det ett inlägg varannan vecka, och tanken är att jag ska bidra med sexologi, så det blir lite mer av den varan bland all sexualpolitik.


Givetvis är jag i sånt där tillstånd där man vill blogga om allt och inget samtidigt. Liksom, hjälp, hur börjar man? Därför tänker jag nu utnyttja att jag har bästa läsarna nånsin. Vad tycker ni? Vad skulle ni skriva om, om ni var jag? Eller vad skulle ni gilla att en vacker dag upptäcka på Ottarbloggen? Jag tänker att eftersom jag når ut till ny publik kan jag gärna skriva om saker jag skrivit om förut (fast på nya sätt, såklart). Så säg till om det finns inlägg ni tycker tål att upprepas! Kommentarer uppskattas som fan!



Ett par saker till.

För det första får ni hemskt gärna sparka lite på Vecka 6, så den lever.

För den andra får ni hemskt gärna delta i studien jag petar med på jobbet.

För det tredje vill jag ha tips på outfitbloggar med fokus på business/kontor/powersuit. Jag har ju levt i svarta klänningar och vintage, och jag kan mismatcha hur quirky som helst, men jag vill faktiskt va snyggt klädd på jobbet med! Har all uppfattning om hur man ska klä sig som man, men vill få massor av nya idéer på hur jag ska klä mig. 

torsdag, januari 12, 2012

Värderad riktning



Jag har ibland nämnt begreppet värderad riktning i psykologiinlägg, och lovat att utveckla det i egen post. Nu kommer det!

Värderad riktning är en av sakerna från min utbildning som för mig har fastnat mest och känts mest användbart. Första gången jag kände att det här är viktigt handlade föreläsningen inte om individ, och termen var inte just värderad riktning. Det var en föreläsning i organisationspsykologi och föreläsaren ställde upp en enkel målhierarki. Nåt sånt:

VISION
ÖVERGRIPANDE MÅL
DELMÅL
STEG

Ungefär där fick jag en psykologisk uppenbarelse om att visioner är viktigt. Jag har alltid gillat visioner. Jag har alltid målat upp framtidsscenarion för mig själv (och glatt förkastat dem såfort de verkade orimliga). Jag har alltid gillat människor och organisationer som haft visioner. Men jag har alltid tänkt att det är ganska flummigt, egentligen.

Nu plötsligt insåg jag att visioner inte är flum. De är viktiga. Det är de som driver allt. Man tänka att det är de övergripande målen, men även de håller inte utan en vision. En vision som gör att målen inte är enskilda punkter, utan är en sammanhållen helhet. Att om dessa mål uppnås, så kommer man komma närmare visionen. Vad den nu kan vara. Ett Sverige där ingen ska behöva svälta. Mest kundvänliga leveranstjänsten i USA. Bästa konserten någonsin.



Begreppet värderad riktning används inom ACT - acceptance and commitment therapy. Kortfattat handlar tänket bakom om att acceptera att saker är som de är och hålla fast vid åtaganden man har bestämt sig för. Ordet acceptera är laddat och man tänker ofta spontant att man typ ska acceptera hemska livsförhållanden. Typ att ens partner slår en. Men tanken är mer att man ska sluta fly från verkligheten. I det här fallet - sluta låtsas som att partnern egentligen är snäll, sluta inbilla dig att det kommer att ändras. Din partner slår dig. Så är det. Men du har kontrollen över ditt liv, och du kan ta dig åtagandet att göra slut. Och det kommer vara tufft, för du kommer kanske ångra dig, och försöka fly tillbaka i att partnern är snäll egentligen, men terapin ger dig verktyg för att stå ut med ångesten, acceptera läget, och kunna röra dig mot dina mål. Trots att det är kämpigt.

Det mest klassiska exemplet på när ACT används är vid kroniska smärtor. Har man ont så börjar man undvika att göra en massa saker, slutar med hobbies, tappar kontakten med folk. Man undviker allt som kan vara potentiellt smärtsamt - men man har i slutändan inte mindre ont. Inom ACT får du tänka på vad du vill av ditt liv. Vad vill du kunna göra (och tänker dig att smärtan hindrar dig från det). Och så gör du det. Trots smärtan. A är att acceptera att det gör ont och sluta försöka få bort smärtan. Commitment är att göra saker man har bestämt sig för att göra, fast det är tufft.

Ungefär så.

Om man tänker på hela ACT-filosofin, så kommer värderad riktning enkelt in. Vad begreppet står för är intuitivt. Det är riktningen man väljer att följa i livet. Man väljer områden man prioriterar, en förebild, en moralisk vision av hur man vill vara. Och man kan vända sig till det när man ska fatta små beslut i vardagen.

Man kan bestämma sådan riktning på olika sätt. Ett är att använda sig av livskompass (verktyg finns till exempel här). Man väljer ett eller ett par områden i livet man tycker är viktiga. Det behöver inte handla om livslånga prioriteringar, snarare är det rimligt att olika saker är olika viktiga i olika skeden av livet. Sedan tänker man konkret - vad ska jag göra för att röra mig i den riktningen? Vad kan hindra mig? Hur kan jag övervinna dessa hinder.

Ett annat sätt skulle kunna vara att hitta en person, en förebild, som du försöker efterlikna. När jag behöver fatta beslut som kräver moralisk ryggrad av mig tänker jag "Vad skulle Oscar François de Jarjayes göra?". Det är fullt möjligt att det gör mig till episk tönt, men det hjälper mig när viljan är stark, men köttet är svagt.
Varför är det så bra att ha värderad riktning? På ett mer övergripande plan gör det livet mer meningsfullt, mindre kaotiskt. Man har mer kontroll över sina handlingar och kan röra sig i önskad riktning på ett sätt som känns meningsfullt.

På ett vardagligt plan underlättar det att fatta beslut. Om man har bestämt att prioritera träning och hälsa blir det lättare att handla mat, och välja att gymma framför att fastna i soffan. Den retoriska frågan "meh varför ska jag gå och gymma just idag?" besvaras enkelt med att för att du har bestämt dig för att prioritera det. Förmodligen hade du bra orsaker till det. Förmodligen tänkte du genom detta beslut ordentligt, och vägde in både ömma axlar och gnällig mage. Har du en gång fattat ett motiverat beslut blir det lättare att hitta motivationen i de små besluten.

När man väljer riktning kan man även tänka framåt och förutspå hinder. Då har du redan kommit på att du inte orkar gymma direkt efter jobbet för att du är hungrig - och därför tog du med dig bra mellis. Du kanske har tänkt att det är frestande med bullar på jobbet - och därför tagit med dig ett nyttigare alternativ. Och så har du kanske köpt fina träningskläder och kommit på ett bra belöningssystem, så du unnar dig nånting om du tränat duktigt hela veckan.



Och det är det jag menar är så bra med värderad riktning och visioner. Visst, det är flummig att tänka att man ska bli en sån som prioriterar hälsan (eller njutning, eller vänner, eller sex, eller jobb). Om jag ber dig att verkligen tänka in dig i rollen som värsta coola advokaten, känns det kanske inte som att drömmerierna för dig närmare barndomsdrömmen. Men värderad riktning är ett sätt att omsätta drömmerierna i handling. Har du en tydlig vision bli det lättare att även i de små besluten närma sig målet. Ska du festa eller plugga? Ska du träna eller gå på arbetslivsdagen? Ska du köpa de grå eller de svarta skorna? Vad skulle den du i framtiden vara stolt över att du i nutiden har bestämt?

Jag tänker att det inte bara är viktigt för personer i privatlivet, utan även i offentliga livet och i organisationer. Senast det var riksdagsval försökte jag komma fram till vad partiernas visioner var. Vad ville de åstadkomma? Vilken sorts samhälle vill de att deras politik ska leda till. Jag såg inga visioner. Bara enskilda mål och utspel som målade upp någon sorts bild. En bild som var allt för luddig för att jag skulle kunna tänka såhär "det här partiet fattar sina beslut för att de vill åstadkomma denna vision. ibland kommer deras beslut vara pragmatiska och avvika från ideologin, men kursen kommer fortfarande hållas i den riktningen".

Utan vision ingen kontinuitet, ingen förutsägbarhet. Utan vision blir besluten oberoende av varandra, paniktagna, utan röd tråd eller idé. Jag tror att detsamma gäller i många andra verksamheter och liv. Utan visioner eller riktning håller man sig flytande, man klarar sig, man flyter med. Ibland räcker det. Men vill man åstadkomma någonting blir det svårt utan ledstjärna.

söndag, januari 08, 2012

Mitt nya jobb

tl;dr: Jag har jobb, i slutet ber jag er om en tjänst, det är roligt, kolla in!


Det slog mig just att en del av er har först hittat mig som bloggare när jag skulle få ihop arbetslivserfarenheten till Psykologlinjen. De som kände mig innan Phonephucker är nog främst personer som även känner mig privat, men för en del av er är jag enbart en bloggare, och ändå så har ni rest så långt med mig. Och fast jag nästan bara bloggat åsikter och väldigt lite privatliv, så har ni nog också hängt med i det. Vid milstolparna i mitt liv har ni kanske tänkt "oj, jag minns ju henne sen innan hon ens började på psykologlinjen" och tänker tillbaka på vad ni har hunnit göra under tiden ni läst mig. Skaffat barn. Gått genom skilsmässa. Jobbat. Pluggat. Rest. Lärt er spela gitarr.

Jag tänker på det för nu ska jag blogga om det där nya jobbet jag började på i måndags. Och jag tänker att nu kommer det komma fram saker ni inte visste om mig, fast ni följt mig så länge. Jag hade i alla fall själv blivit förvånad.

Det jag gör nu är att jag har en PTP-tjänst på ett företag som heter Cubiks. Cubiks är, citat,
...ett internationellt konsultföretag som erbjuder förstklassig konsultexpertis tillsammans med en välutvecklad portfölj av internetbaserade verktyg och tjänster.
Med kontor runt om i Europa, regionala kontor i Dubai och Malaysia och ett etablerat nätverk av licensierade distributörer i USA och APMEA regionen, levererar vi kompetensbaserad personbedömning, utveckling samt utvärdering för fler än 1000 kunder i över 50 länder.
Man jobbar med rekrytering, alltså, och utveckling av personalen. Hjälper till att anställa rätt personer och göra chefer chefigare. Jag jobbar på avdelningen som sysslar med olika sätt att testa folk på.

Ungefär här brukar folk säga "jaha, det låter ju kul, men hur har det med psykologi att göra?". Jätterimlig fråga som inte borde vara jätterimlig. Bilden hos allmänheten, och även under psykologutbildningarna, är att psykolog är lika med terapeut. Alla psykologutbildningar i Sverige innehåller en hel del om arbetsliv och organisation, och om testning och rekrytering. Alla psykologer som examineras i Sverige är lämpade att välja den vägen. Och psykologer är den yrkesgruppen som är mest kvalificerade till att arbeta med personlighets- och begåvningstest, och med personbedömning. Jag tror att det låter rimligt om man tänker på det, men jag har också fått intrycket att tanken är ny för folk i allmänhet.

Det är intressant att jag som ju är exad och på ett intellektuellt plan vet att jag är den kvalificeradeste yrkesgruppen, ändå känner mig lite förvirrad. För grejen är att psykologlinjen handlade inte enbart om att lära sig fakta, utan även om att lära sig terapeutrollen. Jag tror att om det gällde många andra utbildningar hade man tyckt det är flum att läsa sig yrkesrollen så explicit. Men de flesta är nog överens om att man inte höjer på ögonbrynen över att psykologer gör det. Och allt fokus på terapeutrollen gör att jag är verkligen tränad till att bli terapeut, men inte riktigt till nåt annat. Jag har inte lärt mig rollen som kavajpsykolog.

Om jag var min läsare, skulle jag bli jätteförvånad varför Tanja Suhinina helt plötsligt inte blev sexolog. Jag har ju varit nästan ovanligt inriktad som psykstudent. Min bild är att de flesta i klassen inte hade någon tydlig idé med vad de ville göra efter fem år. Jag har varit inne på sexologi från dag noll. Inriktat mig på det när jag kunnat. Bloggat om det. Sagt det varje gång någon lärare frågat oss om specialintressen. 

Men här kommer grejen ni inte vet. När vi läste om organisationspsykologi och personbedömning blev jag jättetänd. Jag tyckte det lät jättespännande. Jag kände att jag ville jobba med det. När vi skulle söka praktikplats till termin 6 (det var hösten 2009), valde jag att söka praktik på sådana ställen. Eftersom inget av dessa ställen följde reglerna hamnade jag på Hörsel- och Balanskliniken. Jag var bitter hela terminen. 

Sen började det bli dags att rikta in sig lite och jag hade episk ångest. Vad skulle jag bli - sexolog eller konsult? Jag skrev plus- och minus-listor. Jag frågade mina nära och kära. Jag började till och med skriva ett blogginlägg där jag bad läsarna att hjälpa mig att välja, men det blev aldrig färdigt. Så ni fick aldrig veta att jag velade. Och att jag velade stort. Att jag kunde komma på circa exakt en fördel med att välja sexologin - att det var drömmen, passionen, nördpreferensen. Att det andra var intressant, men jag hade inte femton års erfarenhet av att bli eld och lågor över det. Att det var inte rekrytering som fick mig att jobba underligt arbete i ett år för att komma in på utbildingen. Till slut valde jag passionen. Termin 7-9 läste jag på över helfart och har 7,5 hp Klinisk sexologi, samt 15 hp Par- och Familjeterapi. Termin 10 läste jag under termin 9, och det blev ett exjobb om vestibulit. Jag är sjukt anställningsbar som psykolog med sexologikoll.

Det är bara det att för att bli psykolog på riktigt så måste man ha PTP, psykologernas motsvarighet till läkarnas AT. PTP-tjänster växer inte på träd. I kombinationen Stockholm och sexologi växer de inte alls. Tro mig, jag har frågat varenda klinik i stan. Vänt på alla stenar. Fått många fina svar från personer som tyckte jag lät fantastisk, men inte kunde erbjuda PTP. 

Jag sökte alla PTP-platser jag kunde. Skickade ut ett trettiotal CV:er. Började fundera på att flytta. Sen fick jag ett telefonsamtal. Det var det dära stället som gjorde test som ville att jag skulle komma på intervju. Jag blev himla glad. Att någon ville ha mig. Men också att det inte var något av psykiatriställena. Jag sökte ju givetvis PTP på psykiatriska mottagningar på sjukhus, men jag ville ju inte dit, egentligen. Jag har aldrig velat in i psykiatri-psykiatri, jag har velat jobba med specifikt sex och relationer. Och om inte det så springa runt i kostym och jobba med spännande projekt.

Det här var en ny chans att på nytt välja någonting som jag hade valt bort. Jag gillar inte att välja bort. Det är en av anledningarna till varför jag gillar poly, att man slipper välja bort nån man gillar bara för att man gillar någon annan mer. Här fick jag chansen till nystart. Jag tog den och sedan årsskiftet jobbar jag i en hötorgsskrapa och får inte ha mina Docs i tjänst.

Men jag fick också lägga ner planerna på att börja läsa Sexologimastern i Malmö VT12. Det kanske hade gått teoretiskt, men jag kände att jag faktiskt ville ha relationer och fritid också. Förhoppningsvis kan jag läsa den senare. Min chef uppmuntrade mig att ha eget vid sidan om och pyssla med annat jag tyckte var kul och jag har lite sexologirelaterade grejer på G. Jag kan inte just nu få allt på heltid, men jag kunde få mer allt än jag först tänkt.

När jag började skriva det här inlägget hade jag nog egentligen tänkt fokusera mindre på mig, och mer på tankar kring att som psykolog jobba mot näringslivet. För som sagt, det är inte där man tänker sig en psykolog. På min andra intervju (otroligt intressant och supermeta att bli bedömd av ett företag som är pros på det) diskuterade jag och sverigechefen just detta. Hur jag tänker att som psykolog jobba med sådant. För mig innebar det två saker. Dels "hur är det att inte jobba som terapeut" och dels "hur är det att jobba i ett sammanhang där man vill tjäna pengar, vilket som vi alla vet är lika med ondska".

Att inte jobba kliniskt mer i livet vore tråkigt. Jag gillade terapimomentet i skolan och jag vill göra det nångång i framtiden. Men jag har aldrig heller velat att enbart jobba med det. Tänk att vara inlåst i ett rum dag ut och dag in. Nej, usch. Jag ville göra det, men också exempelvis föreläsa. Skriva. Och jag anade att mina chanser till variation av det slaget som nyexad var rätt små.

Det där med pengar. Jag tycker att hela ämnet är så intressant. Under utbildningen var det flera som upplevde att det ansågs fult att vilja tjäna pengar. Jag skulle snarare säga att pengar ofta var elefanten i rummet. De nämndes aldrig. Man pratade aldrig om pengar. Kanske på det sättet som nog är typisk för vårdyrken. Att man vill gärna se hela proffessionen som ett kall, att man är inne i det för att man vill hjälpa, och då blir pengasamtal olämpliga. Lön är nödvändigt ont.

En del är nog också att man överlag sällan pratade om att vi ska jobba nånstans efter examen. Institutionen ordnade inte arbetsmarknadsaktiviteter, hjälpte inte en att söka PTP, förmedlade inte praktikplatser. Det här går in i en av sakerna jag sa till sverigechefen på intervjun - att en av sakerna som jag tror är positiva med att jobba i näringslivet är att man tydligt får se att man uppskattas i form av cash. Psykologlinjen är spännande, men jag upplever att det kändes som att de inte riktigt ville ha studenter. En bidragande orsak till att jag tog examen i förtid var att jag inte kunde ta mig därifrån fort nog. Jag var trött på schemaändringar, jobbig skrivare, oklara riktlinjer, och att ingen brydde sig om en. Så länge man presterade över G-gränsen var ingen särskilt intresserad av vem man var och vad man var kapabel till. Jag har mött studievägledaren två gånger, och båda gångerna har attityden varit "det går ju teoretiskt, fast det kommer ju inte gå". Men båda gångerna gick det, faktiskt - jag kom in och jag tog examen i förtid.

Efter det (och lite arbetslöshet to top it all off) kändes det ytterst lockande att komma till ett ställe där man visste att man åtminstone skulle få lön för de fem åren av sin ungdom som man gett utbildningen. Den vanligaste PTP-platsen är psykiatrin, och min bild av verksamheten är ganska negativ. Typ att lönen är sådär, läkarna kör över en, och besparingsbesked haglar. Därtill att hela sjukhusverksamheten är illa organiserad, och man vill hjälpa alla, men får tänka besparingsmässigt och därför skickar hem folk tills de blivit sjuka nog. Av hela mitt hjärta vill jag inte dit.

Ja, och så måste man förhålla sig till läkemedel och diagnoser. Det har jag tänkt på en del. På intervjun talade vi om vilken typ av industrier jag kanske skulle tacka nej att jobba med. Vapen, känner jag, är en kraft jag helst undviker att medverka i. Men hade jag valt den människohjälpande psykiatrin hade jag spelat med i ett sätt att tänka om människor som läkemedelsbranschen har både en och annan tass i. Jag känner mig ofta mer bekväm med tveksamma saker om de åtminstone är uttalade. Jag tänker mig att det i mitt jobb kommer vara mer vanligt att öppet säga att någon vill tjäna pengar än det är i psykiatrin - trots att det där finns finansiella intressens som heter duga.

Och angående att känna sig uppskattad. Att efter år av att vara student som tar upp plats plötsligt hamna i ett jobb av den typen där man får ett gäng fräscha tekniska prylar första veckan, och planerar in flera utlandsresor i kalendern bara under våren... det är lätt absurt, måste jag säga. Jag känner mig oändligt viktig.

Now to business. Min första ordentliga uppgift är att samla in personer till, och genomföra, en studie. Studien går ut på att man får göra flera kapacitets-/begåvningstest och vi jämför om resultaten hänger ihop. De första fyra kan man göra online, det sista gör man på kontoret och får återkoppling. Anmäl er hemskt gärna, och berätta för andra ni känner om det! Här finns en Facebook-sida med mer info!

Och adda mig på LinkedIn. Det är tydligen där alla coola hänger.