lördag, december 22, 2012

Bekväm i sin kropp

Som jag skrev i somras har jag gått upp i vikt över senaste året, och särskilt senaste halvåret har varit ett problem i och med att jag varit för sjuk för att kunna eller våga träna. Jag anar också viss stressbakgrund till det hela, för det blev ovanligt mycket fett på magen.

Jag tänkt på en grej i samband med uppgången och varför den känts så jobbig, fast det bara rört sig om några kilo. Och såhär. När jag går upp i vikt, innan jag kan se det, innan jag ens märker att kläderna sitter annorlunda, börjar jag märka att det känns annorlunda.

Det finns ett viktspektrum jag känner mig rätt i. När jag går över den övre gränsen börjar jag märka av min mage. Till att börja med i två typer av situationer, när jag ligger på sidan och när jag har t-shirt på mig. När jag känner mig "rätt" känner jag inte av t-shirten mot magen, men när jag går upp gnids tröjan irriterande mot magen. Ni vet känslan av att någonting skaver, eller kliar, eller petar på fel ställe? Eller kanske, tänkt om ni fick känsel i håret, och plötsligt skulle få känsel utanför de kroppsgränserna ni är vana vid? Typ så känns det på magen när jag har t-shirt.

När man ligger på sidan börjar de mjuka delarna av kroppen hänga annorlunda än när man står upp. De hänger alltså normalt mot fötterna, men nu hänger de åt sidan. Och lägger jag på fett på magen så känns det konstigt att ligga på sidan för att jag nuddar underlaget med "fel" del av kroppen. Normalt när jag ligger på sidan är det liksom bara sidan som nuddar, men går jag upp över min bekvämlighetsgräns börjar även en del av "framsidan" nudda underlaget och det känns fruktansvärt irriterande.

Och grejen är att man skulle ju kunna tro att det här är en vanesak. Att det känns konstigt för att det är nytt, men att det skulle bi bekant och bekvämt om jag höll den vikten ett tag. Men grejen är att jag var som störst några år när jag var runt 20, och i flera år kändes t-shirtar konstigt mot magen, tills jag gick ner typ fem kilo. Jag är rätt taktil som person, men inte direkt överkänslig när det kommer till kläder och material som känns obekväma eller så. En del personer kan inte bära vissa material för att de känns fel, men jag har inga såna problem, förutom just det här när min mage nuddar tröjor eller lakan.

Det allra allra första tecknet på vikuppgång är förresten att jag börjar bita mig själv i kinderna. Fast det här grejen vänjer jag mig vid.

Jag kan inte minnas en enda text jag läst om viktförändringar ur det perspektivet. Allt handlar typ om hur det ser ut, och om man är stolt eller skäms, och typ så. Men den här känslan av att vara bokstavligen obekväm i min kropp är den starkast drivande kraften för mig nu att vilja gå ner i vikt. Jag är ju annars fortfarande rätt smal, och jag tror inte att jag gått upp såpass att nån i min omgivning har märkt nån skillnad. Men den här jävla nuddandet, det driver mig till vansinne.

fredag, december 14, 2012

Dödsstjärnor och gigantiska människoliknande robotar

Apropå att Vita huset nu måste ta ställning om huruvida Dödsstjärnan ska byggas tänker jag berätta en av mina favorithistorier om Ryssland och Internet.

Någon gång 2005-2006 skulle Rysslands största internetportal hålla en livekonferens med president Putin. Det var tänkt att frågorna skulle ställas och röstas fram av folket. Det fanns ett antal kategorier, och folk kunde ställa frågor som sedan röstades fram av Internetanvändare. De populäraste skulle ställas till presidenten under presskonferensen.

En av kategorierna var något i stil med "armén, flottan och försvaret". Under den här perioden genomgick landet en stor och sådär populär värnpliktsreform, och många av frågorna i kategorin berörde den på ett eller annat sätt. Frågan som fick flest röster i kategorin hade förstås ingenting med detta att göra, utan löd "När kommer Ryska Federationens gränser bevakas av gigantiska människoliknande robotar?".

Eftersom många av andra kategorier gick liknande öde till mötes bestämde konferensens arrangörer (till Internets stora besvikelse) att de inte nödvändigtvis skulle ta upp just de allra högst framröstade frågorna, utan bara några av de mest populära.

Lyckligtvis var frågan om gränserna en av dem som fick vara med. Presidentens svar blev att han utesluter inte att det kommer att hända i framtiden men ville ändå poängtera att det är omöjligt utan människan och att den mänskliga gränsvakten är och förblir viktigast.

torsdag, december 13, 2012

"Drunk on the energy of sleepless nights"

Jag har läst Atlas Shrugged och the Fountainhead och har helt ärligt funnit böckerna helfestliga. Jag gillar den dieselpunkiga stämningen. Jag gillar att figurerna är så grovhuggna och att både handlingen och figurerna illusterar författarens syn på moral och den perfekta människan. Den lilla knorren på det, i fallet Ayn Rand, blir att hennes moral är väldigt annorlunda från de flestas. Det ger de övertydliga romanerna en extra dimension, och paradoxalt nog påminner oerhört om heroisk sovjetisk SF. Det är samma idealiserande av hårt arbete, och samma besjungande av det mäsnkliga förnuftets seger över naturen.

Särskilt i Atlas Shrugged blir det uppenbart att vi har att göra med övermänniskor som inte bara är smartare, snyggare och häftigare än alla andra, utan dessutom saknar basala fysiologiska behov som de flesta med människokropp är slavar under. Rands moraliska föredömen behöver varken sova eller äta för att fungera väl, vilket påpekas ofta och gärna. De står ofta över saker som relationer och familjeband, och kan i årtionden lägga hela sin vakna tid på jobb och sidoprojekt för att slutändan vara överlägsna, men förkastade av sin familj som de ignorerat under hela den produktiva tiden. Men Ayn Rand säger ju själv att hon inte vill skildra vanliga människor, och för att vara en exceptionell Ayn Rand-människa kan inte bli till om hon ska bry sig om de lägre trappstegen i Maslowtrappan.

Trettio år senare, i lilla kalla Sverige, söker tidningen Filter efter precis den övermänniskan.

Jag har nog läst alla nummer av Filter senaste två-tre åren. Jag prenumererar inte, men jag köper tidningen när jag ska på en längre resa med kollektivtrafik och har inget läsmaterial med mig. Tidningens främsta kännetecken är det som rubriceras som "berättelser" - längre reportage om olika fenomen och personer. Personerna är förstås ofta just exceptionella, människor som lyckats med sådant som gör dem värda att lyfta fram. Det intressanta, tycker jag, är att de beskrivs på precis samma sätt som de aynrandska hjältarna.

I senaste numret (dec'12/jan'13) finns det fem berättelser varav fyra är personporträtt av olika slag. I alla kommer det upp moment som understryker att sömn, mat och semester försummas. Peter Hammarstedt är aktivist i Sea Shepherds, och hans flickvän jobbar tre jobb och eftersom de är extrema människor kommer de aldrig åka på semester ihop.

Tilde Björfors som grundade Cirkus Cirkör får en fråga om hur mycket hon jobbade och svarar "Jämt. Alltså dygnet runt. På julaftnarna satt jag hemma hos någon pojkväns familj och pratade i telefon för att rodda någon turné. Men jag behövde ingen semester. Jag behövde inte äta eller sova. För det var det roligaste jag visste."

Donald Boström som grävde fram information om orgamstölder i Israel är ovanlig - det står visserligen skrivet att han sover för lite, men han verkar faktiskt lidit av det, samt skilsmässan han gick genom under en pressad period. Men det är lugnt, "som erfaren karateutövare visste han hur han skulle hitta sitt fokus".

Som mest aynrandskt blir det i artikeln om Thomas Öström och Joachim Karthäuser som uppfinner ett nytt sätt att utvinna energi. Att det blir så likt Hank Reardens historia beror inte minst på att just den texten är skriven på ett sätt som ska vara målande, men får mig som läsare att vilja be skribenten att sluta låtsas att han var där och med egna ögon såg hur Thomas snubblade på just en bandyklubba. Läsarna bjuds därför på smakprov från Thomas privatliv som "En timme senare hade maten blivit kall. När [Thomas partner] Helen tittade ut såg hon sin man fortfarande stå vid bilen och prata med grannen." eller när Helen beskriver en middag som "Men [Thomas] var inte där. [...] Alltså, han satt vid bordet, men han var helt borta.".

Jag måste få detta sagt - jag kan inte låta bli att tänka på aynrandska hjältar när jag läser Filter. Det är förstås rimligt att människor som åstadkommer exceptionella saker också behöver offra en del. Men ju mer jag läser tidningen desto mer känns det som att de haft ett redaktionsmöte där de bestämt ett policy för hur den ideala skildrade människan ser ut, och kommit fram till att om man kan ta upp att personen försummade sömn, mat och relationer så måste det tas upp. Ofta tillför den biten ingenting, vi läser ju inte om personen just för att personen försummar familjen, utan ska berätta någonting om personens karaktär.

När man pratar om tidningar som sprider skadliga ideal pratar man ofta Cosmopolitan eller inredningsmagasin. Pfeh! Vill ni ha helt jävla orimliga ideal, testa Filter!

fredag, december 07, 2012

Närmaste tiden

Bara så ni har koll på mitt fabulous liv.

Så i onsdags var min sista arbetsdag på Cubiks. Nu har jag semester fram tills årsskiftet och sedan får vi se. För dem som inte har stenkoll på hur psykologer blir till - vid årsskiftet kommer jag vara klar med min PTP och kommer kunna ansöka om legitimation. Många frågar vad jag ska göra efteråt. Jag svarar "fullt ös - arbetslös!", men jag har en mycket intressant intervju på g, så håll tummarna!

Att jag har semester betyder inte jag är superledig för tillfället. Imorgon flyger jag till Luleå för att jag ska föreläsa på Luleå Studentkårs 10-årsjubileum. Booyah! Och så kommer jag hem på söndag, och på måndag har jag en nattspelning med PromenadorQuestern. Lagom till när jag vaknar ska jag till Linköping och prata vestibulit med psykstudenterna där.

Och allt det där vore betydligt mer roligt om jag inte hade dragit på mig en bihåleinflammation. Så min plan nu är att käka piller, spraya nässpray och hoppas att kroppen håller i fyra dagar till. Och köra köra köra! Sedan har jag semester på riktigt och ska motherfucking sova, bli frisk, träna. Ja. Så ska det bli.

Jusstja, passar på att dra senaste läkarbesöket!


Såtteh. Jag var som ni kanske vet beredd att ha lista på saker jag behövde ta upp med mig. Och jag skulle ha en sidekick. Och spela in.

Den enda personen som kunde sidekicka jobbade den dagen, men övade med mig inför besöket. Vi skrev upp vad jag skulle ta upp, vad jag skulle kräva, och hur jag skulle göra allt det där. Dagen innan besöket var den sista på jobbet och det tog mig tre timmar att komma hem istället för en halvtimme. Så jag åkte till sjukhuset med marginal. Pluggade in min checklista. Skakade i väntrummet.

Läkaren tyckte inte jag skulle spela in. Det blir inget naturligt samtal då. Jag orkade inte tjafsa om det utan tänkte koncentrera mig helt på att få mina poäng genom. Det gick bra. Jag ville ha en bättre undersökning, behandlingsplan, en nästa besöksid och mina journaler. Jag fick 2,5 av 4, men jag ska få nästa besökstid i slutet av nästa vecka, och journalerna orkade jag inte tjafsa om eftersom det var mycket minre viktigt än allt det andra.

Anlednigen till att det tog sådan tid var ett missförstånd som antecknades som missförstånd i journalen. Det hade jag ju kunnat leva med, om det hade fixats efter att jag ringde och sa att jag inte fick tid. Nu hade det inte ordnats, och det ledde till åtta månaders väntetid. Det positiva är dock att det innebär att jag kommer få tider fort hädanefter eftersom jag har ködagar like a boss.

Det som händer nu är att jag ska käka Saroten. Det är piller som blockerar vissa smärtsignaler, och förhoppningsvis blockerar de just de dumma signalerna. Nts nts nts. 

måndag, december 03, 2012

Naturens egen timer

Här får ni höra en klassisk fråga i populärsexologin och eller evolutionspsykologin: varför får kvinnor orgasm? Av någon anledning är det betydligt färre som verkar bry sig om varför män får orgasm. Jag har hållit utkik efter svaret i många år och letat lite halvengagerat ibland, men aldrig sett någonting. Möjligen hade jag hittat nåt om jag hade letat mer engagerat, berätta gärna om ni vet mer. Men i alla fall, när jag skulle hålla en föreläsning om orgasm i september började jag fundera.



Jag har ibland frågat på Twitter. "Hej, Twitter, vet ni varför män får orgasm?". Twitter svarar att det är för att sex ska kännas skönt och för att det ska bli barn. Men man behöver inte få orgasm för att ejakulera. Och knulla är förhoppningsvis skönt även utan orgasm. Så vad är grejen? Jag tror att manlig orgasm är till för att tajma bra.

En faktor i manliga orgasmupplevelsen är ju att man slaknar efter ejakulationen. Ponera att man inte slaknade, utan skulle ha erektionen kvar. Då skulle man såklart fortsätta knulla efter att man ejakulerade, och skvalpa ut all sperma som man så omsorgsfullt blandat till. Att bara göra sex mindre skönt efter ejakulationen skulle kanske funka delvis, men folk hade nog fortsatt ändå i förhoppning om att komma över tröskeln så det blir skönt igen. Därför är det bra att man just slaknar väldig snabbt efter sprutet. Sperman sprutas in och stannar kvar. Är ni med? Bra!

Men ponera då om man slaknade av att sprutet, men inte fick nån orgasm. Allt sex skulle vara som det är under liksom den delen av sexet som inte är orgasm. Jättetrevligt och ibland lite skönare och ibland lite mindre skönt. Då skulle ju alla normalt funtade män pausa när de kände att sprutet var på väg och sedan fortsätta. Om valet var att pausa och sen fortsätta att ha det skönt mot att spruta klegg och sen slakna, så vet i alla fall vad jag hade valt. Men då skulle inga barn bli gjorda. Är ni med? Bra.

Så orgasm är helt enkelt ett incitament att fortsätta alldeles precis till sprutet. Naturens sätt att tajma in så att män fortsätter jucka till en punkt där de ejakulerar och sen slaknar. Grymt fiffigt, om det är så det blev till. Män som inte slaknade och tappade sexintresset efter ejakulationen lyckades inte med befruktningen lika bra för att de skvalpade ut allt. Män som inte fick orgasm när de sprutade såg ingen poäng att fortsätta hela vägen, och fick inga barn heller. Män som fortsatte precis till sprutet och slutade precis efteråt hade bäst chans på faderskap. Att ha en morot precis vid avgrunden känns som ett vinnande koncept.

Får jag mer info i frågan bloggar jag det!

Apropå det här. Hur hade ert sexliv varit annorlunda om orgasm inte fanns? Alltså, inte om ifall just du inte fick orgasm utan om ingen nånsin fick orgasm och det som fanns att välja på var olika nivåer av sexskönt som man (förhoppningsvis) upplever fast som inte är just orgasm?

lördag, december 01, 2012

Blir tydligen citerad i VKM.

Vita Kränkta Män började som ett webbcommunity med profilbild föreställandes karikatyr på Pär Ström. Där skulle man citera dumma internetutsagor från vita kränkta män. Det gick inflation i det hela rätt fort. När skaparen av communityt (det var förstås en redan etablerad medieperson, som det är typ alltid är med såna där gräsrotsinternetkampanjer) kom ut och sa att det skulle bli en bok kände jag bara att jag verkligen inte ville ha med saken att göra.

Jag tycker jag är en väldigt föredömlig twittrare/skribent på det sättet att om jag tycker att någonting är irriterande och får för mycket uppmärksamhet så skriver jag inte om det. I regel. Typ OS. Jag bryr mig inte om OS, jag tycker illa om elitidrott, så vad gjorde jag i somras? Jag såg inte på OS och jag twittrade inte om OS. Mycket enkelt. Tycker fler borde göra så.

Jag gjorde samma sak med Vita Kränkta Män. Igår var det release och jag tänkte att jag skulle twittra om att jag ogillar projektet, men sen tänkte jag att det är bättre att låta bli. Och det hade jag gjort, om en kompis inte hade skickat mig följande på FaceBook.


Jag är alltså Swussian. Och nej, jag har inte blivit tillfrågad eller så, men det har ju ingen av dem som citeras blivit, så det är bara att ta. Men jag vill ändå påpeka att jag ogillar det här och så. Trivs inte alls med att bidra med att en självgod medietyp ska få pengar och kredd. Ba så ni vet.

söndag, november 25, 2012

50 genus-shades

Jag har smålackat på det till och från, men nu ska jag lacka mer.

Alla era jävla häcklande feministrecensioner av 50 Shades of Grey, så dåligt, gå om grundskolan och lär er läsa, tack! Alltså, att hata på 50 Shades, det är ju en egen litterär trend inom genren kaxig feministblogg. Tyvärr avslöjar det ofta på ett pinsamt sätt att vissa behöver förnya genusglasögonen.

För er som levt i en annan bubbla än jag senaste halvåret. 50 Shades of Grey är en bok av tre som handlar om följande: 21-årig nyexad kvinnlig oskuld Anastasia Steele möter 27-ärig triljardär Christian Grey. Christian gillar att vara dominant och vill skriva på slavkontrakt. Anastasia tycker att Grey är sjuk och knäpp i huvet som gillar sånt, och vill att han ska bli normal. Dessa två krafter knullar sig genom tre böcker och gifter sig så småningom. Fast jag bara läst den första. Det gäller även många av recensenterna.

Standardrecensionen innehåller följande punkter:

  • Christian är misogynt svin, och maniulativ, och kontrollerande.
  • Anastasia försöker att ändra honom med kärlekens kraft typiskt att kvinnor offrar sig och försöker bota hemska män med sin kärlek.
  • Typiskt yngre kvinna som ska underkasta sig äldre mans lustar.
  • Anatstasia gör en massa sexgrejor som hon egentligen inte vill för att Christian vill att hon ska göra dem.
  • Anastatia är ett viljelöst våp.
  • Varför vill Anastasia ha Christian förutom att han är snygg, triljardär och har gigantisk penis?
  • Tampongscenen.
Okej. Det är rimligt. Om man är väldigt enögd. .

Christian är 27, self-made, och aldrig varit kär förut. Han sover inte ihop med sina sexpartners, till exempel. Han har aldrig heller haft vaniljsex. Han vill inte ha det, han vill inte sova ihop, han har funnit sig sexuellt och trivs hur bra som helst. Så träffar han Anastasia och det står gnistor. Det är bara det att Anastasia bestämmer sig för att hans sexuella preferenser innebär att han är knäpp, och sjuk, och måste botas. Hon är helt besatt av att hitta orsaken och lägga skulden för hans preferenser på en gammal älskarinna han hade, som också är en kär vän. Han anpassar sig efter hennes sexstil - han har till exempel vaniljsex med henne för första gången i sitt liv. Han sover ihop med henne. Han försöker ändra på vem han är för att behålla en kvinna vars lockande egenskaper är typ att hon är... typ snygg och får tusen orgasmer? 

Förutom att Anastasia är ett pucko som sjukförklarar Christian och vill ändra på sidor av honom som han trivs utmärks med, så är hon inget jävla viljelöst våp. Hon har examen, hon söker jobb, hon vill inte ha Christians hjälp i karriären. Hon förhandlar skiten ur kontraktet och sticker från Christian i slutet av första boken.

Efter allt det här blir det ju lätt ensidigt att beskriva Christian som någon som helt kör över Ana. Jag skulle vilja använda analys av 50 Shades som test för ifall man är vettig feminist, eller om man är helt låst i huvet på att mannen alltid är förövaren. Nevermind att han anpassar sig efter hennes sexnyck, nevermind att hon tycker han är sjuk i huvudet och bara måste ändra honom. Ja, han är en kontrollerande stalker som vill att Anastasia ska göra som han vill, men Anastasia gör samma grej och lyckas minst lika bra.

Och så tampongscenen. De hånglar alltså i hans badrum, och han drar ut hennes tampong för att inleda samlag. När jag läste boken tänkte jag "fan va coolt!!!" för att mens är inte direkt ett vanligt ämne i mainstreama sexskildningar, och det är positivt med en man som är så pass soft med mensskydd. Sedan har jag lärt mig att det är den sexcenen som mest hånas i 50 Shades-sågningar för at ewwwww. Och det kan folk tycka, men jag trodde att kaxiga feminister generellt var för en mer avslappnad relation till mens.

Jag hamnar lätt i djävulens advokat-ställning när jag försvarar 50 Shades. Jag menar inte att boken är bra och oproblematisk. Men det är en bok om en kvinna som får en man att anpassa sig efter hennes idéer för vad som är normalt och friskt, och missar man det så är det dags för nybesök hos genusoptikern.

fredag, november 23, 2012

Hetrokvinna fick inte ut nåt av sensuella bilder på kvinnor - frigidförklarades

Okej, nu kommer ett privatirritationsinlägg. Inte "Tanja kämpar mot vården", inte "Tanja är psykolog", inte "Tanja analyserar omvärlden". Utan Tanjaaaaaargh.

Åfyfan vad jag är lack på att jag som heterokvinna ska vara intresserad av sensuella bilder på kvinnor.

Jag är heterokvinna. Om jag måste välja en andraplats så är jag bög på andra plats. Vad gillar heterokvinnor och bögar? Jusste, män. Vad bryr de sig inte om sexuellt? Jusste, kvinnor. Varför i hela friden förväntar omvärlden sig att jag vill se sensuella bilder på brudar?

Vad menar jag med att omvärlden förväntar sig saker?

Jomen till exempel hela grejen med att hela neoburlesk- och pinupp-prylkulturen är riktad till kvinnor. Vad fan ska jag med burlesk till, jag kan dansa 20-talsdans på riktigt och jag är noll intresserad av att se andra hääärliga kvinnor strippa medelclassy och vara sexiga och humoristiska samtidigt. Ja, jag har en bild av burlesk som övervägande strippning med nån sorts feministisk/vintagig/performativ/dekonstruerande ursäkt. Jag har förvisso aldrig sett modern burlesk live, men jag har sett inspelningar och folk som sett live har bekräftat min uppfattning.

Och pinupporna. Pinupporna! Vad fan är grejen med att kvinnor ska gå runt och på deras kläder, väskor och hud ska det vara motiv med käcka peppa utvik? Och att det dessutom ses som nån sorts subversiv grej? Liksom hela grejen med att ta tillbaka sexualiteten och sparka tillbaka och visa att pinupptjejen faktiskt är den med sexuella makten... men visa tuttarna själv, förfan, varför pinuppmotiv?! Åååh! Ibland ser det ut som om en gris var klädd i läder, om ni fattar vad jag menar. Jaja, jättesubversivt. I ett avsnitt av Ligga med P3 berättar en tjej om sin pinupptatuering och säger den fulländade sammanfattningen typ "kvinnosiluett är liksom klassisk design". Ja, känslan av att jag väntas vilja ha pinuppor som acceossoir är lite som att jag ska göra min egen kropp till en snygg lampa. Ja, jag fattar att det är snyggt, men mycket är snyggt. Typ manskroppar. Vadan denna masshysteri med pinuppor som tjejaccessoir?

Och så är man dessutom en torrfitta och konstig om man inte uppskattar det. Asså, seriöst, folk kommenterar så, det är därför jag är så irriterad. Ibland säger jag att sådana bilder i mitt offentliga rum är inget jag uppskattar, och att jag dessutom känner mig missunnad då jag vill ha bilder på män. Då får jag ibland höra att de som gnäller på det förstår ingenting om livet och saknar sexsinne för att åh sensuella kvinnorkroppar Paris burlesk åh åh. Obs inte män. Kvinnor säger det till mig. Tack, kärringpuckon.

Eller så möts jag av oförståelse. Det är ju så vackert och sensuellt med kvinnokroppar. Så eroootiskt. Ja visst whatever. Jag är så övermätt på vackra sensuella kvinnokroppar och att dessa används som dekor att det finns inte. Jag fattar att andra gillar det. Kul för dem, för de behöver ju inte gå ostimulerade, precis. Men jag fattar inte varför jag som heterokvinna förväntas vara intresserad. Och varför jag förklaras frigid och osensuell när jag säger att jag hellre velat se män.

För ja, samtidigt, så är folk helt oförstående inför att jag vill ha sensuella bilder på män. Man skulle kunna tänka sig att det inte borde vara en överraskning. Folk vet att jag knullar män. Då borde de kunna härleda att jag tycker att män är tilldragande. Men nej, folk faller istället i fniss när jag säger att jag som livsmission letar efter snygga kalsonger i klassiska underklädestyger som silke, sammet och spets. Ojöjöj vad det blir skoj. Nä, sensuella bilder på män, det är typ feministpropaganda och statements. Och om man är heterokvinna är det inget konstigt alls att man inte vill se sensuella bilder på män på offentlig plats, eller män i tjusiga underkläder. Man är inte minsta frigid och osensuell då. Inte det minsta sexualfientlig eller torrfittig.

Och jag fattar fattar fattar inte hur jag hamnat här? Det är ju rimligt att jag ger blanka kukfan i sensuella brudar och tuttar och så, och istället är intresserad av en kvinnokropp - min, och män. Hur kan man komma på att anklaga mig för att inte fatta sensualitet när jag inte går igång på kvinnor, precis som utlovat? Åh! Puckoidioti, det är vad det är. Säkert en sån där grej som låter tjejer va sexiga men inte slampor. Jaja, det är i alla fall bra att Hollister finns. Deras kassar ser ut som nedan och den senaste upplagan jag sett har en modell som biter sig i tummen och det är förstås helt osexigt och jag blir så osensuell att jag får livshotande lokal dehydrering i underlivet. Fuck puckeri trevlig helg.



torsdag, november 22, 2012

Adekvat reaktion


Damer och herrar, vi har glada nyheter. I början av december har jag fått tid på Danderyd. Jag fick kallelsen för någon vecka sedan. Man skulle kunna tro att jag vart glad sedan dess. Jag har istället haft ångest över hela grejen och varit rädd inför besöket.

Jag har fått vänta på återbesöket åtta månader. Åtta fucking månader. På förra besöket sa läkaren tre. Jag berättade att jag hade sådan himla ångest för läkare, att jag behövde klara besked om det var tre mpnader som menades. Hon svarade luddigt. Det blev åtta. Nästan ett halvår extra, och så mycket mer läkarångest.

Förra gången upplevde jag att läkaren inte lyssnade på mig. Men jag tänkte att jag i alla fall har diagnos nu, jag får behandling. Jag får komma tillbaka snart.

Om läkaren inte lyssnar på mig den här gången heller - och allt pekar på det - vad fan gör man?

Det sjukdomen gjort med mig - att jag tre veckor innan läkarbesöket gråter av oro inför det, bokar sidekick att ta med, planerar listor på saker jag måste få svar på, övar på att med besämd röst kräva att med en gång boka återbesökstid, kollar om man får göra ljuduptagning. Jag känner kanske tre procent "läkaren kommer få mig frisk!", resten ångest.

tisdag, november 20, 2012

Man blir glad av sex

På jobbet har vi Harvard Business Review. Ett gammalt nummer låg på bordet i lunchrummet, det handlade om vad lycka har med tjäna pengar att göra, och efter att jag bläddrat genom hela har en sak fastnat - ligga är bästa grejen. Att jag i hela HBR uppmärksammade just lilla pluppen som hade med sex att göra säger nog en del om vad jag borde jobba med.


Det var alltså den här bilden. Ju mer till höger pluppen är, desto lyckligare blir man av aktiviteten. Ju större pluppen är desto oftare pysslar man med aktiviteten. Jag började omedelbart leta efter sex, hittade "making love" låååångt ut åt höger och blev genast upprörd över att folk inte gör det mer då det bevisligen är kul.

En annan nyhet på samma tema spreds över internet i dagarna. Nyzeeländska forskare har funnit att sex är den mest njutningsfulla, meningsbärande, engagerande och lyckoframkallande aktiviteten av alla aktiviteter som deltagarna i en studie rapporterade. Rapporteringen gick till så att man tre gånger om dagen fick SMS och skulle då rapportera in hur man mådde och vad man gjorde. Jag är förstås glad över att folk tyckte att sex var så himla trevlig. Jag är lite skeptisk till att de kollade mobilen under sex.

På Salon har de en artikel om en författare som skrev en bok om att män inte vill ha tillfälligt sex. Det har inte med dagens tema att göra, men jag tänkte passa på att länka. Intressant om bland annat ändrade dejtingvanor.

Också på ämnet sex och länk - TV3 Dokumentär om sexberoende. Kom ihåg, barn, sexberoende är inget vetenskapligt begrepp, Dysberoendekliniken är shady, och deras test suger.

xoxo

måndag, november 19, 2012

Alla älskar nördar (moi non plus)

Idag ska jag prata om nördar. Jag ska prata om det orimliga i att göra dem till darlings, jag ska prata om att det är trendigt att vara en, om barndomsnostalgi, om tjejer och om äkthet. Det blir förenklat och sexistiskt, jag varnat. Men jag ska börja med att berätta för er vad en nörd är.

Mycket svårt att skriva spegelvänt.

Att vara en nörd, om jag ska definiera det, är att prioritera sitt intresse väldigt högt, och att prioritera vanliga intressen väldigt lågt. Jag börjar med att exemplifiera det senare, för att det förra kan vara nästan precis vad som helst. Vad förväntas man prioritera i livet? Man förväntas prioritera utbildning och karriär, relationer, familj, pengar, festa, utseende och personlig hygien. Om jag skulle säga att man prioriterar status så skulle jag sammanfatta flera av punkterna ovan. Ännu mer övergripande är att säga att människor förväntas bry sig jävligt mycket om att andra ska tycka om dem och vara bekväma med dem. Människor förväntas vilja bli omtyckta och beundrade. Människor förväntas vilja offra en del av vad de själva vill och tycker i utbyte med att personerna runtomkring ska känna sig bekväma, omtyckta, och tycka om tillbaka. 

Jag har tidigare sagt att ens väldigt prioriterade nördområde kan vara nästan vad som helst. Om man överprioriterar fenomen från gruppen som man förväntas prioritera kommer man lindrigare undan att bli nördförklarad. Att prioritera juristkarriären anses inte vara nördigt. Inte heller att veta allt som finns att veta om bäbisar. Det är när intresset är någonting som man inte vinner "bli omtyckt av många andra"-poäng på som nördklockorna börjar ringa. En följd av att ha smala intressen är ju att man får svårare att relatera till folk i allmänhet och tvärtom. Jag är till exempel rigoröst ointresserad av Batman, men jag gick och såg the Dark Knight Rises på bio inte minst för att det är en film folk snackar om, och då kan man samtala runt den. Man kan relatera till många andra. Jag hade ju hellre sätt på Galaxhjältarna, men då kan jag bara relatera till Iggy. (Och bara så att ni vet valde jag mellan att skriva det här inlägget och recensera Välkommen till N.H.K., men valde det här för att fler skulle bry sig)


Men, kommer ni kanske invända, blir det inte lustigt att jag såg just Batman på bio? Liksom, att Batman är mainstream, är det inte ett tecken på att nördar numera är mainstreama? Nördmode har ju varit värsta grejen, och många unga hippa sportar tröjor med nördtryck. Till det har jag två kommentarer. Den ena är en bisak, den andra är viktig för vidare diskussion. Vi börjar med det första. Jag tror att mycket av det vi uppfattar som att nördande har blivit mainstream och hippt handlar egentligen om att man numera inte har lika tydlig indelning mellan barndom och vuxenhet. I How I Met Your Mother har slampan Barney en stormtrooper i originalstorlek i sin playboylya. Är det ett tecken på att han är en nörd? Nej, förstås, det är ett tecken på att han är jätterik och har råd med infall av typen "den här har jag velat ha sen jag var barn!". När Ted i samma serie faktiskt nördar om arkitektur framställs han som en tönt. 

Visst har det varit hippt att vara nörd senaste åren. Det har synts på modesidorna, till exempel. Det som kallas för nördmode ser förstås inte ut som det nördar faktiskt har på sig, men det stoppar ingen från att ropa nörd så fort de ser en space invaders-detalj, eller kalla stora glasögon för nördbrillor. För att ge er lite inblick i vad nördar egentligen har på sig kan jag tipsa om chinos, skjorta eller billig t-shirt med tryck man är intresserad av, flygigt hår, glasögon med halvbåge, gympaskor (Tänkte du sneakers? Du tänkte fel.), fleecetröja, ryggsäck. Det är ungefär som evigt nittiotal, fast inte på det sättet som kommer tillbaka nu tjugo år senare. För de bryr sig inte. De har inte kläder på sig för att du ska tycka att de är behagliga att se på. De är inte där för att göra andra bekväma.



Så min ena förklaring till att "nu är nörden älskad" inte stämmer är att man blandar ihop beteendet nörd med inredningsdetaljer och barndomsnostalgi. Att man bara älskade Star Wars som barn och har kvar sina gamla leksaker gör inte en till nörd. Det är åldersadekvat att älska Star Wars som barn, och din farmor hade säkert också några av sina gamla leksaker i vitrinskåpet. Det gjorde inte henne till nörd, och inte dig heller. Det som skulle göra dig till Star Wars-nörd vore om ditt Star Wars-intresse gick över dina sociala relationer, din karriär och andras förmåga att relatera till dig. Hipsters anklagas ju ofta för att premiera kulturkunskap om fenomen ingen annan hört talas om, men det vore dumt att tro att man i dagens räknas som cool om man känner till kultur andra inte känner till. Självklart gäller det att känna till kultur som andra coola redan vet om. Hur annars kommer de fatta hur cool du är som känner till just den kulturyttringen?

Det är nu vi kommer till det viktiga och centrala i varför "nu är nörden älskar" inte riktigt kan stämma - nördar är faktiskt inte särskilt trevliga eller intressanta att umgås med. För att de definitionsmässigt är ovanligt lite intresserade av att du ska tycka om dem. Nyligen pratade jag med en ny manlig bekantskap, vi kan kalla honom Niklas. Jag berättade om festande med KTH-kompisar och hur de ibland kan ha långa konversationer om våglängder och krafter hit och dit. Niklas sa någonting i stil med att om han var en tjej skulle han tycka att det var attraktivt med sådana killar. Jag undrade varför han varandes kille inte tyckte att sådana tjejer var attraktiva. Han funderade, och sa sedan någonting i stil med att det förvisso är attraktivt med folk som brinner, man han har inte sett lika många tjejer som beter sig på det sättet.

Hold that thought.

Klipp ut Otaku no Video (ca Nördfilmen, rekommenderas varmt om ni vill se en film om nördar) , där huvudpersonen Kubo bestämmer sig för att ge upp allt och bli supernörd.

Nu har jag många gånger nämnt att man som nörd blir socialt obekväm. Måste jag verkligen reproducera stereotypen om en nörd som en ensam svettig typ? Av hankön och utan annat umgänge än lika svettiga nördar? Ja, till en del. Jag tror att det är svårt att vara superpassionerad inom ett ovanligt intresse utan att ge avkall på brett umgänge och hög status. Att man försvinner ur nördgänget om man skaffar flickvän är en verklighetsbaserad klyscha. Om man brinner för arkadkabinett vill man lägga ner så mycket tid som möjligt på arkadkabinett, och umgås med likasinnade. Man lägger inte ner tid på att hålla koll på trender, baka med surdeg eller gå på fest. Man unnar sig att slippa saker man är ointresserad av, men det leder till att man inte har lika mycket socialt smörjmedel utanför sin nördkrets. Lady Gaga - vem? Solsidan - nej, inte sett. Jag vill verkligen inte att någon ska underskatta vikten av gemensam kultur - det är ju inte minst därför nördar med samma intresse nördar tillsammans.

Men man ska förstås inte sticka under stolen med att passionen för nördämnet inte behöver komma före isoleringen. Någonting som annars kunnat vara en liten hobby i bakgrunden får större betydelse i ens liv när man ändå inte är bjuden på fest och inte har nån partner. Har man det kämpigt med att få till det sociala flytet blir det mycket lättare om man samlas kring ett intresse. Och så får man en gemenskap. I den gemenskapen är det ingen fara att man inte prioriterar det där som resten av samhället vill att man ska satsa på. Det är faktiskt till och med en fördel. En riktig nörd ger avkall på världsliga, ytliga ting. Håller man sig fast vid sådant som att se bra ut kan man alltid kalla personen för posör, stärka nördidentiteten och få för en gångs skull själv tacka nej till en annan persons sällskap. Ja, eller så vill man faktiskt ha sitt nörderi för nörderiet och vill inte att puckon ska hänga med bara för att de tycker att det är lite exotiskt. Det är ju också rimlig anledning att inte vilja ha med posörer. 


Nu tillbaka till Niklas och hans påstående om att han inte sett tjejer vara nördiga lika mycket. Varför, kan man undra, har Niklas som känt Tanja i flera månader aldrig sett en kvinna engagerat prata om att man i ryska fandomen skriver bokstavliga fics om hur Oskar von Reuental har kackerlackor i huvudet? Är det för att jag inte vill prata Galaxhjältarna? Nej, det är för att jag fattar att ingen är intresserad av att prata japansk rymdopera med henne. Framför allt inte Niklas. Iggy är intresserad, så honom pratar jag Galaxhjältarna med. Tack gode gud för Iggy, för Niklas (eller nån annan) tycker egentligen inte alls att nördar är attraktiva eller intressanta. Nörderi innebär passionerat intresse för nåt de flesta inte fucking bryr sig om, och ett visst tunnelseende som stänger av mycket annat. Visst kan man gilla folk som brinner, men det är mest i teorin. I praktiken är personer som brinner hårt för en sak ganska tråkiga och trista att umgås med för att - jusste! - att de är mer intresserade av den saken än dig. Det kan vara lite häftigt att träffa nån som är superengagerad i tågmodeller. Tre timmar senare blir det lätt jobbigt, ty denna person är inte särskilt intresserad av att låta dig tala lika länge om dina intressen. Personen är ju varken genuint intresserad eller kommer låtsas för att göra dig glad. En ännu längre period senare blir det väldigt jobbigt att ha en relation med någon som prioriterar sin hobby framför att vara omtyckt. 

Nördälskeriet är samma typ av romantiserande som Manic Pixie Girl (psykisk skörhet är asjobbigt i verkligheten) eller hemmafruvurmen (jobbigt att sitta hemma och va fattig). För att i verkligheten orka med en sån person (om man inte har gemensamt intresse, då är det coolers) måste man verkligen vara förtjust i att storögt lyssna på andra, leva genom dem, och inte ha behov av att bli bekräftad i sina intressen. Att Niklas inte sett tjejer nörda ut kan mycket väl bero på att han inte visat intresse för att lyssna på kvinnor som pratar om saker han inte är intresserad av. Hade Niklas varit tjej hade han kanske faktiskt gillat såna. Nu könsstereotypiserar jag hårt. Men det har jag å andra sidan gjort i hela inlägget, eftersom jag underförstått manliga nördar. Detta för att jag vill avsluta med diskussion av kvinnliga nördar. Det har varit ett aktuellt ämne i mina twittersammanhang sedan en serietecknare gick till sexistattack mot (OBS Originellt!) cosplayande tjejer. Jag hatade också på cosplayande tjejer för tio år sedan. Ytliga var de, och brudiga, och inte alls lika äkta som jag. Vilken jävla idiot jag var, herregud. Att man fick vara så puckad utan att någon vuxen tog en i handen och förklarade hur saker och ting ligger till! Och att vuxna människor fortfarande håller på sådär.

Att jag tjatar om att nörderi är att ge blanka fan i vad andra tycker har mycket att göra med diskussionen om kvinnliga nördar. Jag tror nämligen att tjejer bland annat hotar nördidentiteten genom att faktiskt vara mer vårdade och anpassade för att omgivningen ska känna sig bekväm. Det ingår i könsrollen. För tjejer har det historiskt varit viktigt att vara omtyckta, för om ingen tyckte om en så fick man inte gifta sig, och det var typ det alternativet man hade att klara sig i livet. Lägstanivån på att framstå som hel och ren för kvinnor är högre än för män, men det är också lättare för tjejer att se piffigare ut. Ta första bästa tjejtröja på H&M och du är dekorerad med en rosett, ta första bästa killtröja och det är förmodligen någonting mycket tråkigare. Förutom utseendet lär kvinnor sig att le och vara omhändetagande på ett annat sätt än män. Så även om en kvinna kanske tokprioriterar att köpa ball joint-dockor från Japan kommer hon förmodligen på ryggmärgsnivå ge visst intryck av att hon bryr sig om vad andra tycker. 

Lyckas kvinnan skaka av alla spår av att ge ett fuck kommer hon istället osynliggöras. Inför henne kommer män prata om att alla brudar typ bara visar tuttarna jämt. Hon kommer förstås inte att avses med uttalandet, för en okvinnlig kvinna är ingen kvinna, men kvinnor som beter sig kvinnligt är inga äkta nördar för att de är för världsliga och fokuserar på fel saker. Damned if you do, damned if you don't. Det är precis som det funkar i övriga världen, fast med extravagantare klädsel, och nördarna är gärna övertygade om att de inte kan vara sexistiska för att de ju faktiskt är nördar och blivit mobbade. Så man hatar på cosplaybrudar, som om det inte var en rimlig del av nördkulturen att klä ut sig. Att just kvinnor cosplayar just sexigt har massor av rimliga förklaringar som andra artiklar täcker utförligare. Figurer som finns att välja på är ofta avklädda och sexiga. Kvinnor uppmuntras ständigt att vara sexiga, så varför skulle de sluta just på nördkonvent. Och tjejer som i vanliga samhället inte anses särskilt heta kan kanske få känna sig åtrådda i nördkretsar. 

Att män kallar kvinnliga nördar för posörer är också rimligt. Om ens samhällsfrånvända image har varit ett kvitto på att man brinner så är det rimligt att anta att en välanpassad person inte brinner. Antingen tror man det, eller så måste man bryta sambandet, och tanken på att det är möjligt att förena de två världarna är jobbig. Det sätter samma press som bilden av "allt är möjligt" sätter på gymnasieungdomar. Det förlägger all skuld och ansvar hos personen. Kan hon så kan du - och då är det bättre att säga att hon inte heller kan. Hon brinner inte. Hon är fejk. En annan rimlig anledning är att man blir påmind om en sexualitet som man har rätt svårt med, och som man kanske helst vill glömma bort, eller kanalisera till soloprojekt. Sen kommer de med riktig hud och påminner en. Och så kan det förstås vara så att man vill behålla en känsla av att känna sig som en man. Okej att man inte kan sporta eller har häftigt jobb, men man har ändå ett helt manligt intresse! Tjejbaciller undanbedes.

Ja, och det kan ju vara så att man är ett sexistiskt pucko som har fått för sig att kvinnor är sämre varelser som inte borde smutsa ner ens fina hobby med sitt äckliga läppstift. Så man utnyttjar sitt tolknngsföreträde och bestämmer att det här med att lägga ner hundratals timmar på att researcha, sy, utforma och vara jävligt händig är inte nördigt. 

Nu börjar inlägget närma sig sitt slut. Jag borde mjuka upp det med att skriva att jag såklart älskar nördar, fast det stämmer förstås inte. Jag tycker att människor som brinner för intressen så pass att de struntar i vad andra tycker kan vara coola - men de är också jobbiga. Jag tycker det blir jättetöntigt när de ska hålla på och dra gränsen för när man är äkta, men jag stör mig också på sönderkramande av en romantiserad nördvision som har ytterst  lite med verkligheten att göra. Jag tycker att det är bra att nördar finns och att de finner varandra om så önskas. Jag ser inte ner på folk som tycker att deras intresse är viktigt, sålänge de inte försummar sina barn eller behandlar andra illa. Men jag tänker inte prata med dem så mycket heller, för det blir sjukt tråkigt efter ett tag. Såvida vi inte har gemensamt intresse. Då, då!!!

Kämpa! Supernörd!

fredag, november 02, 2012

You're gonna carry that weight

Jag blir oändligt fascinerad av att ämnet "vem i ett heteropar står för notan" fortfarande dyker upp i diskussioner i Sverige. Som här. Men jag lever ju i nån sorts egen bubbla där jag gör som jag vill.

I en av kommentarerna står det att om en kvinna i Polen envisas med att bära sin väska så tar mannen illa upp för att han tar det som en förolämpning mot hans styrka. Lite att fundera på, enligt kommentaren. Påminner mig om en grej jag tänkt på förut, men inte bloggat om.
Om man (i Polen) som kvinna envisas med att säga nej till hjälp och släpar runt på sin tunga väska, så talar man om för den som erbjöd sin hjälp att den är klen och inte klarar av jobbet. En förolämpning m a o.
Min pojkvän är starkare än jag. Och en egenskap jag verkligen gillar hos honom (inte tolererar, utan aktivt uppskattar) är att han kan se mig bära en tung väska utan att ta den ifrån mig. Min väska. Jag har packat den. Jag har räknat med att jag ska bära den. Stor Tanja. Kan själv. I detta kan själv ingår också att jag kan be om hjälp om jag faktiskt vill ha hjälp med väskan, och då räknar jag med att han avlastar mig, åtminstone en stund. Så blir det också.

I Östeuropa tar de mina väskor ifrån mig. Jag brukar inte tjafsa, men jag gillar det inte. Jag packar faktiskt inte väskan för att bekräfta mannens manliga manlighet, jag packar väskan för att jag har mina prylar i den och det är helt för min skull jag bestämt att jag ska ha med en massa skit. Möjligen för att bekräfta min könsroll, för att det brukar vara necessären och skorna som väger, men verkligen inte för att bekräfta någon annans. Dessutom tränar jag styrka, så att ta min väska är indikation på att jag inte kan packa och dessutom är klen. Lite att tänka på.

Så jag gillar att min kille inte tar min väska. Eller när vi har handlat och jag får den tunga påsen. Ja, män är generellt starkare. Ja, han är starkare. Men vad spelar det för roll om det som ska göras är att vi bär mat hem, och kassen inte är i viktklassen som jag inte förmår lyfta, men han klarar?

Apropå artighetspåhitt från andra kulturer. På min första jobbresa var vi ett gäng framför allt britter. Jag gick lite bakom en av herrarna när jag skulle ut från hotellet på morgonen och plötsligt stannade han vid dörren. Jag stannade också, tänkte att vi kanske väntar in någon. Insåg sedan att jag skulle gå före. Har enormt svårt att förstå vad någon har att vinna på den oklara proceduren. Resten av resan satsade jag på att hinna öppna bildörren innan nån mansperson skulle hinna fram och hjälpa mig med detta.

Men ja. Framför allt skulle jag säga att jag uppskattar när min pojkvän inte tar min väska.


fredag, oktober 26, 2012

Вырастет из сына свин если сын - свинёнок!


Hemsk bild jag snott från Facebook

Man ska aldrig skriva om detta med svin som får ligga. Framför allt inte i ett inlägg som också handlar om annat, för då får annat inget utrymme i diskussionen för att alla vill diskutera svin. Som jag skrev i förra inlägget har jag svårt att relatera till den diskussionen. I mitt umgänge finns inga kriminella (det finns folk som gjort olagligheter, men det finns ingen man i det här sammanhanget skulle kalla Kriminell). Jag har också svårt att komma på att jag känner Svin. Det finns folk som är jobbiga, som gjort dumma saker, eller som man inte vill samarbeta med. Typ nästan alla hamnar nånstans på skalan. Jag kan dock verkligen inte komma på fler än en man i mitt umgänge som skulle uppfylla kriterierna för Svin. Som man pratar om och säger "Josef, han är ett svin" om och alla nickar. Jag tycker det är oerhört fascinerande att så många verkar känna så pass många Svin och Kriminella att de kan dra slutsatser. Men så umgås man ju olika.

Så eftersom ni verkar så pepp på att diskutera detta, kan ni utveckla några av följande punkter. 

1. Det här har jag ju pratat om förut, men ändå. Jag känner att det blir lite av en självuppfyllande profetia, detta att Svin får ligga med många tjejer. För jag är rätt säker att "ligger med många tjejer" ofta är en svinindikator i folks ögon. Så det skulle lätt kunna vara så att många tänker "han är ett svin, fattar inte hur han kan få så många kvinnor" när orsakssambandet egentligen går åt andra hållet - han har lätt för att få kvinnor för korta sexrelationer, så han ses som ett svin. Ofta säger man att en tjej som ligger med många kallas för slampa och en kille som ligger med många kallas för player. Men player är ju inte enbart positivt, det indikerar ju att man bara leker med tjejerna, och det indikerar att man är en dålig människa. 

Ni som har koll och kan relatera till er verklighet - hur bra stämmer det? Om samma kille inte fick ligga, skulle han vara ett Svin? Och finns det icke-Svin som ligger runt?

1,5. Ett sätt att bli uppfattat som otrevlig på är att ragga öppet och ohämmat. För då kommer ju större delen av dem man raggat på uppleva en som jobbig påträngande bläckfisk. Enda personen det varit svinkonsensus kring i min krets har varit just en sådan person. Att han fick mer action än några av sina kamrater berodde inte på att kvinnor drogs till hans osmickrande rykte, det berodde på att han försökte med precis alla. Så återigen, vi har möjligen en korrelation, men verkligen inte någon kausalitet. 

2. Alla nämner att Svin ofta är självsäkra, vilket kvinnor gillar. Känner ni mindre självsäkra Svin om får ligga lika mycket? Och osmootha kriminella? Och självsäkra framåt män som inte är Svin eller Kriminella? Kan man som man vara självsäker utan att uppfattas som otrevlig?

3. Vad är Svinindikatorerna för er, egentligen? Vilka egenskaper har de personerna ni känner som ni kallar Svin? Är det bara ni som tycker att de är svin? Är de sviniga mot alla, eller bara mot tjejerna, eller mot alla utan tjejer de stöter på? Jag frågar det för att jag är väl bekant med situationer när någon som varit jättefin på ytan visade sig behandla sin partner illa, och personer som i allmänhet kunde vara bryska som behandlat sina partners väl.

4. Lite omvänt, men hur vet ni att män som inte får ligga inte är svin? Jag tänker att många svinighetsindikatorer nog ändå handlar om att är otrevlig mot kvinnliga sexpartners. Om man får ligga med många är det nästan oundvikligt att nån blir sur på en. Det blir kanske till och med offentligt känt. Om man inte har så många partners så kan man ju inte vara ett svin mot lika många, och om man är det så är det kanske inte allmänt känt på samma sätt.

5. Om man tänker man bites dog-effekten, kan det vara så att man inte reagerar på när folk man gillar får ligga, men reagerar starkt när folk man inte tycker förtjänar ligga får ligga? 

Avslutningsvis.

Jag har flera gånger hört serien How I Met Your Mother används som exempel på det här fenomenet. Folk poängterar att snälle Ted får ligga lite, och svinet Barney får ligga massor. Där ser ni, minsann...
... fast Ted är inte så jävla snäll ...
... och Barney investerar massa tid och utrustning i att ligga ...
... och den som faktiskt får ligga mest är Marshall.

tisdag, oktober 23, 2012

Glada kroppar, sexnegging och otrevliga män

Jag skulle igår skriva om Tumblrn Sex Is No the Enemy och hur mördande tråkig den är i mitt tycke, men jag orkade inte. Den innehåller ju så många saker jag tycker är bra, men ändå så blir jag provocerad och irriterad. Jag ska återkomma till det.

Roligt nog har Lisa Magnusson skrivit just om den i ett inlägg idag, och hon tycker också den är tråkig. Och jag håller med henne i så mycket i inlägget, men ändå blir jag provocerad och irriterad. Så jag ska försöka strukturera lite och skriva en gilla och irra-lista.

Jag håller med om...

... Att det är asdumt att försvara nakenbild med att det är en glad kropp, och inte en sexuell kropp. Jag har till och med bevis för att jag tycker att det är dumt.

... Hela resonemanget om att folk dikotomiserar "glad kropp" och "sexuell kropp", varav det senare anses vara mer objektifierande.

... Att Sexisnottheenemy är tråkig och tillgjord och jag tänder inte heller på det.

Jag har svårt för...

... att det genom hela texten är svårt att hänga med i om Magnusson pratar om personliga irritationsmoment eller om nåt större om samhället. Vissa saker i texten är helt oproblematiska som personlig åsikt, men knepigare om de ska säga nåt större, exempelvis...

... "Det jag vänder mig emot är försöket att omdefiniera sex från en dans på strömförande lina, från något så kroppsligt att det blir transcendentalt, till något härligt avslappnat. ". Nu låter det ju rätt mycket som att Magnusson sitter på en sann definition av sex som sexpositiva försöker ändra. Jag kan tänka mig en massa människor som skulle vrida sig av skratt om deras sexualitet beskrevs som "dans på strömförande lina". Jag känner folk som faktiskt tycker att Sexisnottheenemy är fruktansvärt erotisk. Det är en sak att säga att man själv har en viss upplevelse av sexualitet, men jag tycker nog att blogginlägget är onödigt neggigt mot andra sätt att se på sex på. 

Och så hela grejen med sexpositiv/sexnegativ...

På Twitter skrev Lisa Magnusson "'sexnegativ' är väl mer en rolig grej än något deskriptivt.", men läser man texten så är jag banne mig inte så säker. Att 

... formuleringar typ "denna nakna fittas okränkbara rätt att tryckas mot insidan av allas våra skärmar när vi loggar in på Facebook" och "Det kanske verkar som att jag smygmoraliserar, men det gör jag inte. Jag är för allt sex mellan samtyckande vuxna, kära nån, kör på bara. " följd av definition av vad sex är och inte är...

... tillsammans med att Magnusson tidigare kallat deltagare i Fråga Olle-dokumentär för jagsvaga, samt tyckt att det var ett problem att programmet varken är porr eller utbildning...

... det gör ju liksom att hon framstår som en person som tycker att sex visst får förekomma, men uttalar sig negatovt om både sex som syns, och till annan syn på vad sex är än vad hon har. Och tillsammans blir det rätt sexnegativt, tycker jag. Om jag får använda den bilden av sexpositivitet som jag har. Vad tycker ni?

***

Till nåt helt annat. Såg idag en SvD-frågespalt där en man ställer den eviga frågan om varför kvinnor vill ha svin och inte snälla män.

Jag förstår att det måste vara tufft. Men det jag inte fattar är... tittar jag på alla jag känner, mina samlade kompiskretsar och så, så kan man omöjligen dra slutsats att snäll och trevlig betyder att en man blir utan partner. För de flesta jag känner är snälla och trevliga. Det gäller också män med kvinnliga partners. De flesta är trevliga. 

Visst är min kompiskrets inte helt representativ, men man tänker ändå att just den här saken gäller för de flesta? De flesta människor är ju mest trevliga, och rätt mesiga. Jag kan slå vad om att män som pratar om att kvinnor vill ha kriminella har massor av trevliga manliga bekanta som har kvinnliga partners. Hur får man ihop det till att just snällheten är ett problem?

fredag, oktober 19, 2012

Tack för omtanken OCH HÅLL KÄFT


Två inlägg på rad? Jamen, jo. Det förra var lite av en dagboksgrej. Det här är rätt allmänt.

Den gången som jag faktiskt var på Danderyds vulvaklinik (annars hade jag faktiskt trott att jag inte får komma dit för att kliniken är en urban legend) skulle den distraherade och stressade läkaren förklara för mig att jag inte ska ha vaginala samlag. Hon pekade på en bild på en vulva och sa att de avråder från vaginal penetration. "Försök att ha sex där det inte gör ont" sade läkaren och pekade nånstans runt klitoris. "Jag har ont överallt" sa jag, inte första gången det besöket. "Jamen, försök att..." sa läkaren och fortsatte att vifta runt klitoris.

Det här är ett ganska återkommande mönster. När jag säger att sexlivet får lida av att jag har underlivssmärtor är det vanligt att jag jag får uppmuntrande kommentarer om att man kan ha sex på fler sätt än med slidan. Läser man mycket om vestibulit upptäcker man snart en återkommande success story om att sexet blev bättre för att paret/personen tvingades tänka i nya banor.

Kul för dem!

Nu ska jag berätta om hur det här med sex funkar för mig. Jag tänker verkligen inte att nån ska tänka att det är så för alla. Men så är det för mig. Och jag vet att de som ba "man kan ha sex på andra sätt" menar väl, men ni kommer kanske förstå varför jag alltid vill strypa dem lite. Det här blir självutlämnande, men fuck it.

#1 Jag vet att man kan ha sex på olika sätt, men det finns sätt jag gillar mer
Så till att börja med. Omslutande samlag är det bästa jag vet. Jag kan få klitorisorgasm också för all del, men den totala spirituella sexuella upplevelsen uppnår jag medelst penetration. Det har också förstås varit en bild av min självbild, att jag är en person som gillar det där like amagad. Ofta beskrivs det att vestibulit slår mot kvinnans självbild för att En Riktig Kvinna kan ha samlag. Det också, men för mig handlar det inte om förlust av någon abstrakt kvinnlighet, utan om förlust av min favoritupplevelse alla kategorier. Jag vet att man kan ha sex på andra sätt, jag är sexnörd och vart aktiv ett tag. Men andra sätt är inte samma sätt.

#2 Moment 22 - det gör ju mindre ont om jag inte är upphetsad, men...
Okej. Två. Jag har i flera år fått ont av själva processen att bli upphetsad. Ni vet, tjejorgan blir våta och sväller, den grejen? Jag får ont av det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske att det blir mer friktion och påfrestning på slemhinnan. Kanske för att man blir mer känslig, och känslig på andra sätt. Delvis är det det att man kan lindra smärtan genom att fokusera på annat, typ att se på en bra film, eller på att en stång är tung och man ska lyfta den. Har man sex vill man ju dock gärna fokusera på hur det känns i kroppen. Så dels den effekten, att jag faktiskt fokuserar på hur det känns i de relevanta områdena. Dels att det faktiskt gör mer ont.

#3 Klassisk betingning till fröken KBT-terapeut, tack! 
Tre. När sex har gjort ont i några år så får man lätt panik och blir spänd av sex. För att Pavlov. Och det blir en rejäl snöboll. Sex gör ont, man spänner sig, man minns alla gånger man fick avbryta för att det gjorde för ont, man får panik för att det kanske händer igen, man spänner sig, det gör ont, man måste avbryta, man gråter av smärta och hopplöshet. Denna trevliga erfarenhet lär en att sex nog ändå är en dålig idé. Upprepa sedan juni 2010. Och ja, såklart, ens partner blir ju förstås "person som gör en illa" efter alla gånger han rökar röra en på fel sätt.

#4 Allt gör ont
Fyra. Sa jag att det gör ont överallt? Det gör ont överallt i den berörda regionen. Här är olika sätt det gör ont på: bränns, svider, kliar, spontana nålstick, spontana knivhugg, som att slå i armbågen, som om man hade skalat bort huden med osthyvel. Och var gör det ont? Ja, jag har ju inte bara vestibulit, jag har ju urologiska besvär också. Så i perioder gjorde det alltid ont i urinblåsan- och röret. Minsta tryck i lägre delen av magen och så var det ajsomfan. Och så slidöppningen. Och så inne i slidan. Och så typ hela fucking vulvan, inklusive detta feministsexiga klitoris jag hört så mycket om. Om någon undrar - ja, ibland gör det för ont för att jag ska kunna onanera. Bu, pengarna tillbaka.

Sååå, i ljuset av denna information så blir det kanske mer begripligt varför jag inte vill ha råd om att man kan ha sex på flera sätt. Det är svårt att hamna på en raktigenom njutbar nivå när man får ont av själva upphetsningen, och panik därtill. Jag fattar att det finns vulvafolk som tack vare vestibulit fick mer fokus på klitoris, men jag verkar ha en lite annorlunda situation. Men kul för dem, onekligen.

Åjusste. En annan vanlig kommentar jag får är "det låter jobbigt". Jag kan bekräfta. Det är asjobbigt. Ont gör det. Livskvaliteten påverkas. Jag gråter en massa och drömmer dagligen om att amputera hela skiten. Skaffa inte underlivssmärtor. Skaffa inga smärtor överhuvudtaget. Okej? Deal? Lovar du? Okej!

När Tanja kräver evidens och får varm locktång utskriven


Idag hade jag en episod på kliniken där jag.... liksom, om man ska sammanfatta ville jag ha evidens på metoden, och vårdpersonalen hävdade beprövad erfarenhet, och dessutom att man vet aldrig, och dessutom att hon inte törs säga, och dessutom att jag kan ju kolla studier på internet. Jag ville dessutom att nån skulle övervaka hur det går med sjukdomen, medan vårdpersonalen tyckte att jag ju vet bäst. Vilket i mina ögon innebär att de ger mig en oklar behandlingsmetod hem och sen vägrar ta ansvar för konsekvenserna. När jag började ifrågasätta om det hjälper lite väl mycket tyckte vårdpersonalen att jag i så fall kan väl låta bli att testa metoden då, om jag ska hålla på och kräva att få veta om den hjälper. Håhåjaja.

Dessutom har vi den där grejen om att jag varit på kliniken för många gånger. Venne om ni hört om den, men basically förekommer det knorr om att jag vart på kliniken där jag hänger mest ett 40-tal gånger sedan årsskiftet. Av någon anledning framställs det som misstänksamt och vissa har hintat om att det är många gånger och att det typ är mitt ansvar på nåt sätt. Första gången de sade det blev jag väl sådär charmigt ställd. Sedan dess har jag varje gång de yppat nåt med bestämd röst hävdat att jag varit på kliniken för att de sa att jag skulle komma. Vad är det ens för ifrågasättanden? Tror de jag okynnesgår på urinrörsutvidgning för att jag inte har nåt bättre för mig?

Metoden som jag nämner ovan är förresten elstimulering. Eller eldildo. Det är alltså en avlång grejs som man kör upp i slidan och sätter på elstötar. Jag är å ena sidan skeptisk, å andra sidan asless på att var sjuk, så jag provar allt utom homeopati. Plus att jag faktiskt blir rätt avdomnad resten av dagen efter att jag fått elstimulering. Ni kanske tycker avdomnad i underlivet är en dålig sak. Jag kan upplysa er om att typ detta att ha den här (ändå rätt lilla) prylen i slidan känns ungefär som att knulla med en varm locktång. Direkt efteråt kan jag knappt sitta ordentligt. Men sen blir jag avdomnad. Najs!

Fortsättning följer. 

onsdag, oktober 17, 2012

31 animédagar: öööh, många dagar

Man skulle kunna hävda att jag inte animébloggat varje dag, men så har jag inte bloggat varje dag typ alls.


Jag fastnade lite på den, för jag kunde inte komma på nån remake jag sett. Jag kollade i inspirationstexten och de nämnde Stålalkemisten. Jag tyckte om den första gången jag såg den för att jag väntade mig en animé för tolvåriga pojkar och så tog den upp frågor om handling och konsekvens och livshändelser som var rätt djupa för tolvåriga pojkar. Jag tänker i alla fall att en kvinnas sorg efter missfall inte är ett typiskt ämne som tolvåriga pojkar reflekterar över. Så jag blev väldigt positivt överraskad, och skulle visa den för Stangel. I processen av att titta på den ihop insåg jag att jusste, den var djup och överraskande för att vara ett verk för tolvåriga pojkar. Dock var Roy Mustang lika het andra gången. 

Sen skulle vi prova kolla på Brotherhood. Vi kände båda att det ju fanns potential i animén men det slarvades bort. Den var väldigt övertydlig ibland, till exempel. Så vi hoppades att den hade fått en andra chans i rätt riktning. Men nej, det var som att om man skulle kolla på en remake av original-Star Wars-trilogin och Leia skulle sätta in minnesdisken i R2D2 och säga "flyg till Tattooine och försök hitta Obi-Wan som också kallas Ben, och så tror jag min bror Luke bor där". Typ så.


Haha, okej. Det här är humor. Det är första bilden nånsin på mig på Facebook, och det var inte jag som la upp den. Jag är 18 och jag pysslar alltså med det dära cosplay, som Kei i Akira. Jag är typ kass, dessutom. Jag har bilden kvar för att ingen nånsin ska kunna tro att jag alltid varit sådär hipp som vissa polyaktiva tror att jag är. Bilden är beskuren så bara jag syns med ansikte.

Humm... Beror på bland vilka, antar jag. Min animésmak är väldigt kongruent med min kompiskrets, så det jag gillar är inte underskattat där. Att folk utan smak inte fattar hur bra Pompoko är tycker jag snarare är bra. 


Min spontana reaktion är "ALDRIG I LIVET HELLRE JOBBA PÅ BUP!". Men när jag var i yngre tonåren ville jag faktiskt bli animationsregissör.


Jag är episkt röstblind, vilket var ett problem när jag jobbade som telesexförsäljare. Jag tror det är rätt bra för mig som animékollare, jag behöver aldrig bry mig om att samma person spelar helt olika roller. Däremot stör ja mig enormt på bäbisrösten som viss typ av attraktiv kvinna tydligen använder i Japan. Oavsett röstskådis Fyfan!


Jag vet inte vad dagens animé- och mangasverige har att erbjuda, helt ärligt. Jag har dock genuint saknat svensk Galaxhjältarna-fandom då jag har en asbra idé till ett fanfic, men tror inte att Iggy vill läsa. Det är typ Reuental och Mittermeyer och sex, fast inte dem emellan, utan de med varsin kvinna och så gör de egentligen precis samma saker men de blir ändå helt olika. Karaktärsanalys genom sex är bästa genren, det finns föredömlig serie fanfics på temat Utena och smisk som gör samma grej. Men som sagt, Svenska Iserlohnsällskapet är inte tillr'ckligt stort för att jag ska skriva det. 

Dag 13: Vilken är den största animeöverraskningen det senaste året?

Humm... Kanske Kaiba, som jag bara sett lite av. Fast det var inte senaste året. Annars har väl typ allt varit som väntat? Usch, jag har ingen koll. 

...

Ja, nu tror jag inte det vart frågor på några dagar. Hoppas nästa fråga är "Storamiralerna: fuck, merry, kill".

söndag, oktober 07, 2012

31 animédagar: hamstring och att tvinga sig genom animé

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig? För de flesta svenskar är animetittande nästan oskiljaktigt från piratkopiering, det ska erkännas. Förutom piratkopieringen finns också laglig "streaming". Men det finns ändå många av oss som inte riktigt kan låta bli att uppskatta synen av en bokhylla full med anime och manga. Är samlande på figurer, DVD-volymer, mangapocket eller andra relaterade saker en viktig del av din hobby – eller ligger allt i verken? Köper du hellre en T-tröja och en affisch än en film? Varför samlar du? För att stödja industrin? För att det ser fint ut med en lyxig Blu-ray-utgåva? Eller för att visa vem du är genom din filmhylla? 

Det här är faktiskt en aktuell fråga. Som sagt är jag ju nuförtiden med jobb, och kan egentligen köpa saker. På gymnasiet och första åren på högskolan var det viktigt att köpa animé man tyckte om. Jag sparade i ett halvår för att ha råd med en regionfri DVD-spelare och CowboyBebop-boxen. Jag beställde Otaku no Video från utomlands, vilket på den tiden inte var trivialt. Problemet är, förstås, att tekniken ändras. Att ladda ner är enklare och kvaliteten blir bättre. Och jag som sett VHS och DVD passera är lagom pepp på att köpa dyra BluRay-skivor. Jag har inte ens en spelare. Och jag ser typ aldrig på DVD, har inte vanan. Jag har en bra och sällsynt TV-serie som jag hittade på DVD som är svår att ladda ner, och jag vill egentligen se om den, men det blir aldrig av för jag har inte vanan inne. 

Manga känns däremot som rimligare att köpa, och Thomas hjärta som snart kommer på engelska ska inhandlas omedelbums. Min Versailles ros-manga ska ingenstans från min bokhylla. Så fort jag omgorkar ska jag köpa Dance till tomorow, så serieteket kan få ha sin ifred. 

Animémässigt blir den mest en symbolisk fetischhandling att köpa serier, men jag tror jag ska ta och skaffa den nya Utenautgåvan. Jag har förut bara haft box 2 och 3 av tre, och dessutom har en person lånat box 3 för typ fem år sedan och jag har fortfarande inte fått den tillbaka. Sen verkar det som att Versailles ros-animén kommer på engelska iår, och den har jag dessutom inte ens sett på fem år minst. Galxhjältarna ska ju ha kommit på franska, och jag är lite sugen, men det blir i så fall rent stöd- skrytköp. 
Dag 6: Har du någonsin tvingat dig igenom en hel anime som du hade svårt att se? Vad tyckte du om den efteråt? 
"Bra medicin smakar alltid beskt" lyder ett japanskt ordspråk (fast på japanska då), men det är ju knappast sant att allt som är beskt är medicin. Dagens fråga gäller de där "beska" animeserierna och -filmerna som vissa av er säkert har sett, något som ni hade svårt att se – kanske för att det var dåligt, kanske för att det "kom för nära" eller var plågsamt pinsamt, kanske för att det var så bra att ni aldrig kände er redo – men till slut tog er igenom. Hur kändes det efteråt? Ångrade ni er, eller tyckte ni att ni borde ha gjort det tidigare?

I mitten av 00-talet blev det väldigt populärt med någonting som kallades Suzumiya Haruhis melankoli. Det verkade fullständigt ointressant, men det visade sig snart att det här var mer än en populär animé. Det var någon sorts ikon, vattendelare, ett verk som definierade animédecenniet. "Suzumiya Haruhi är nya generationens Evangelion", konstaterade en rysk animéprofil, och tillade "sådan generation - sådant evangelium". För ett par år sedan insåg jag att det var dags att ge den en chans. Jag laddade ner 26 avsnitt, jag såg ett, jag ville inte längre. Research visade dock snabbt på att det egentligen bara fanns 13 avsnitt, fast de kom i antingen kronologisk eller icke-kronologisk ordning. Jag kände en oerhörd lättnad - trekvart per dag och så skulle jag klara av hela serien på en vecka. Det verkade inte omöjligt. 

Jag har fortfarande inte sett mer än 6-7 avsnitt. Nej. Bara nej.

lördag, oktober 06, 2012

Patientnämnden


Igår på jobbet ringde de från Patientnämnden. Jag hade nämligen skickat dem följande meddelande för en vecka sedan.


Hej!
Jag fick i mars vestibulitdiagnos på Vulvakliniken på Danderyds sjukhus. Behandling påbörjades, och vi skulle ses tre månader senare för att utvärdera och fortsätta behandlingen.
Efter att jag ringt och frågat om när jag kan få tid, och en remiss från gynekolog fick jag i fredags brev om att de tagit emot min remiss, men har väntetider på 5-6 månader. Det innebär alltså att jag kommer kunna komma dit ett år efter mitt senaste besök, istället för tre månader.
Vårdgarantiguiden meddelade mig i telefon idag att de inget kan göra.
Jag vill bråka så lite som möjligt, men jag vill ha rätt vård för mina underlivssmärtor. Vad ska jag göra?
Jag kan passa på att meddela att jag skickade motsvarande till Socialstyrelsen också, och de hänvisade mig till Patientnämnden.


Jag ska försöka börja banda mina samtal, men huvudsakligen sades följande.

  • Jag kan skicka ett brev till Patientnämnden som de ska skicka till kliniken så att jag får en förklaring till varför det är så. Jag sade att jag inte riktigt behöver en förklaring, däremot vård. (Ska skriva brev i alla fall. Ska ha allt dokumenterat)
  • Vårdgarantin kan ju inte riktigt hjälpa mig, va, för att jag fick ju behandling. Det är ju ett återbesök, det här som inte blir av. Och att jag inte får det beror således på läkarens bedömning om när jag behöver återbesöket. Att läkaren sa "tre månader" fast det i praktiken ser ut att bli ett år, ja, det är tokigt, förstås. Så ska de ju inte vara.
  • Om jag söker vård utanför Stockholm eller utomlands är det upp till mig att betala resan. 
  • Det finns nån sorts instans dit jag kan vända mig för att diskutera hur villiga de är att betala vård utomlands. Telefonpersonen hänvisade till instansen som "du får ringa dem och snacka". Rimliga frågan "vilka dem?" besvarades med att hon fick gå från telefonen, leta information, och sedan kom tillbaka med ett nummer till nåt som hette typ "enskilda ärenden". Ska ringa dit på måndag.
Det jag slås av mest är att systemet verkar vara uppbyggt kring att systemet fungerar, och ärenden som beror på att systemet inte fungerar (typ att Sveriges enda klinik som kan det jag behöver har ett års väntetid för återbesök) kan helt enkelt itne hanteras. Sådan där science fiction-artad byråkratisk absurditet.

Det finns förstås positiva sidor med att det är så absurt. Jag tycker ju till exempel att det är fruktansvärt komiskt. Att jag också känner att ingen vill ta hand om mig och att jag inte är värd ett piss, det är en annan femma. 

fredag, oktober 05, 2012

31 animédagar: längd, konvent

 

Jag tänkte först att jag kunde se på längre grejer när jag var yngre, men nu är jag ju ganska tidsbegränsad eftersom jag jobbar. Sen tänkte jag efter och insåg att jag ser faktiskt om Galaxhjältarna nu, ett år efter första gången. Jag såg om Pingvintrumman nyligen också. Skillnaden mot förr är att jag inte längre orkar med animé jag inte känner är bra, men är nånting bra tror jag inte att längden skulle vara ett hinder. Snarare tycker jag det är skönt med längre grejer, att man alltid vet vad man ska se på om man har en lat halvtimme över. Hm... Man skulle typ kanske se Ideon eller nåt.

 
Åmenjösses, jag har ju tusen fina minnen av att jobba på konvent 2002-2004 typ. Men det finaste är nog... det var Dogakon Återigen, tror jag, och jag och Lisa Medin jobbade i cafét. Vi var precis klara med att servera frukosten - långt kö, högt tempo, massa av folk som under kort tid skulle ha frallor och saft eller kaffe eller vad det nu var. Nu kunde vi pusta ut. Vi hade gjort en skiva med låtar som vi tyckte passade, och vi satte på en som hade väldigt lite med animé att göra, men det var en av våra låtar.  Introt spelades. Vi väntade in, sen vrålade vi med "I LIKE BIG BUTTS AND I CAN NOT LIE!".

Gendo Ikari (han var dansk, tror jag) tittade upp från sin frukost och log. Gud var i sin himmel, allt väl med hans värld.


tisdag, oktober 02, 2012

31 animédagar: BGM och anslag

Anime.se har en utmaning med ett tema per dag hela oktober. Jag hakar på. Fast här på bloggen istället för på Anime.se.

Anime har sina öppningslåtar, instickslåtar och slutlåtar, men mellan dem brukar det komma... bakgrundsmusik! Hur tycker du att bakgrundsmusik fungerar i anime? Vilken sorts musik passar i vilka sorts scener? Vilken sorts musik passar inte alls? Vill du nämna några animeverk med superb bakgrundsmusik? Brukar du kanske lyssna på bakgrundsmusik utanför anime, och kanske du till och med har favoritkompositörer?
Jag är tillräckligt filmmedveten för att veta att bakgrundsmusiken är avgörande för ens upplevelse, och tillräckligt omusikalisk för att inte ha så mycket koll. 

Minns ni hur otroligt viktig Noir var när den kom? Det var sommaren 2002 som jag såg den först, på en animévisning i en förortsbiograf. Och den var bara så cool, med neonsiluetter i openingen, och brudar, och vapen och Canta per me. Oj vad den var vacker. Sjukt vacker. Jag satt i Gallerian med min nyblivne ex och fick höra den på hans Nokia med tangentbord och ba grät. Sen såg jag mer Noir och insåg att skaparna inte visste om mottot less is more. Canta per me spelades hela jävla tiden och otiden. Den själarörande effekten habituerades snabbt bort. (Uppdatering 3 okt: jag har nog rört ihop CPM och Salve Nos lite... men poängen är fortfarande densamma puss)

2004 började jag på KTH och insåg snabbt att jag hamnade i en ironisk sits gällande mitt animéintresse. Det fanns många andra intresserade i min årskurs. Men de såg ju på skräp. Det blev till slut en meme, att när mangafilm kom på tal sa alla "ja, jag ser också på sånt, älskar Naruto och Noir - underbart soundtrack!". Från mitt dåvarande perspektiv hette det "Cowboy Bebop - underbart soundtrack!", och det gäller nog till stor del än idag, även om tjusningen har försvunnit lite sedan jag börjat lyssna på jazz. 

På sistone har jag förstås älskat att all bakgrundsmusik i Galaxhjältarna är klassisk (om jag inte missminner mig från Deutsche Grammophon). Det är så tillfredställande kongruent med allt vad Galaxhjältarna är och var den positionerar sig i animérymden. George Lucas ville förresten använda klassisk musik i Star Wars, men hans polare Steven sa "nejdu, jag känner den här superbra killen som heter John Williams, han kan skriva dig ett soundtrack". True skröna. 
Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?"Anslag" är vad man kallar inledningen av en film, de där första få minuterna som ska fånga tittaren, visa på vilken genre det tillhör, och antyda huvudkonflikten. Är det något som du känner igen från anime? Tycker du att det finns något liknande i TV-serier, eller kräver de mer inledningstid? Har du några riktiga favoriter inom öppningsscener i anime, eller kanske någon du sett nyligt som satt sig i minnet? Vad tycker du att en bra öppningsscen ska leverera? Eller tycker du att det är dumt att tala om anslag istället för öppningsavsnitt?
Jag vet vad ett anslag är. Jag försöker komma på exempel på animéanslag som fått mig på fall. Jag är lite orolig att min animémånad nu handlar om: Versailles ros, Evangelion, Utena, Princess Tutu, Cowboy Bebop, Galaxhjältarna. Men Utena är det första jag tänker på. När jag skrev om Utena på den här bloggen skrev jag 
Ska jag börja med att återberätta prologen? Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins. (Det var där jag blev såld. Vilken vändning! Innan man ens fått höra openingen!)
När jag tänker på senaste årens animéupplevelser finns det ett fall där jag ett halvt avsnitt in visste att jag var såld, och det är Apollon på sluttningen. Jag har inte avsnittet på datorn och ids inte ladda ned för att se vad det var som övertygade mig (och mitt sesällskap) om att det här var the real deal. Jag hoppas det var de första tonerna i Moanin.