tisdag, september 16, 2014

Tiden second hand

Jag har egentligen för länge sedan gett upp detta med att förklara vissa saker för svenskar. Saker som hänger ihop med att jag inte bara är svensk utan även sovjetfödd, perestrojkabarn, baltryss. Skillnader i mina och svenska vänners erfarenheter är så pass stora att det ofta inte är värt ansträngningen att bryta genom den väggen. Vissa vänner orkar lyssna, så då kan jag förklara lite. Men jag förväntar mig inte automatisk förståelse från folk. Jag förväntar inte att en svensk har nån endaste gång reflekterat över hur det är att ha bakgrund liknande min. Människor med olika erfarenheter kan förstå varandra men det är svårt. Det kräver ansträngning. Jag är okej med att de flesta inte är beredda att lägga ner arbete på att börja se sådant de inte ens tänkt på att de inte ser. Det är okej. Man kan inte förstå allt och se allt.

Men det finns grejor som får mig att vilja klassa folk som empatistörda. För vissa saker borde vara så enkelt att fatta. Jag blir provocerad, frustrerad, omöjlig, när svenskar inte förstår varför många av ex-sovjetter vill ha Sovjet tillbaka. Jag känner stark motvilja till svenskar som inte förstår behovet av stabilitet, om så på bekostnad av demokrati, frihet, rättigheter. Svenskar som tycker att strävan efter stabilitet är småborgerligt, samtidigt som de själva tycker att otrygga anställningar är ett riktigt stort samhällsproblem.

Det här är en känsloreaktion. Jag kan ju inte vara logiskt sur på människor som aldrig upplevt en samhällskollaps av den rangen som Sovjets kollaps var. Men ändå, jag blir provocerad av dem som inte förstår hur man kan vilja ha Sovjet tillbaka. Även om man inte fattar känslomässigt så borde man ju kunna förstå att det var ett trauma att förlora jobb, bostad, besparingar, trygghet, framtidsplaner, sin verklighet. Det är inte så mycket som behöver förklaras och förstås. Alla borde kunna fatta det precis som de flesta förväntas förstå Tysklands frustration på 1930-talet och varför det politiska läget blev som det blev. (Jag minns att man förväntades förstå detta när man läste svenska historieböcker i grundskolan och gymnasiet. Och ja, jag fattar.)

Jag har funderat på det här länge, såklart. Utan att säga så mycket, såklart. För, som sagt, i många fall är det inte värt att försöka förklara. Som tur är finns det nu ett sätt för mig att slippa förklara. Erfarenheter är förstås inget man kan läsa sig till i en bok, men ibland bör man ändå läsa en bok.

Vill ni förstå det som händer i Ryssland idag - läs Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Läs gärna hennes andra böcker också. Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag skrivit om förut, och Zinkpojkar som kom ut på svenska i augusti handlar vältajmat nog om hur Sovjet krigade i ett annat land. Men Tiden second hand är boken man framför allt behöver för att förstå Ryssland idag. Det är en kör av röster, kritiska och nostalgiska. Människor som kämpade för friheten och människor som inte ville ha den. Ofta allt detta i samma person. 

Man behöver inte förstå alla nyanserna kring Sovjets existens och kollaps för att vara en god människa. Det har varit okej att mina svenska vänner inte fattat, för det har egentligen inte spelat så stor roll. Det finns andra politiska händelser i världen, krig och folkmord, katastrofer. Det har funnits modernare händelser ute i världen som vore viktigare för svenskar att sätta sig in i. För att förstå sin samtid. För att förstå sina vänner och kollegor, sina kunder, klienter, patienter och kontakter, lagkamrater, grannar. För att förstå varför människor man ser på teve är beredda att kriga mot varandra, döda varandra. För att förstå varför människor flyr. För att förstå varför människor stannar.

Med tanke på senaste årens utveckling verkar det dock som att det är dags att läsa på om hur Ryssland fungerar för att kunna förstå sin samtid. 

måndag, september 08, 2014

IF-satser och att veta vad man vill

En grej jag ofta jobbar med när jag jobbar är IF-satser. Alltså alla idéer man har att OM man gör si SÅ kommer det bli så. Om man är i en tid i livet när man behöver extra hjälp med sina besvär är dessa ofta viktiga att reda ut.

Det finns egentligen tre grejer där, som alla är nyanser av ca samma fenomen
1) Vad är det du vill, egentligen?
2) Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
3) Måste man gå genom A för att komma till B?

Såhär kan det se ut i praktiken.

Vad är det du vill, egentligen?
Pengar är alltid det lättaste exemplet på att det man säger sig vilja ha inte är det man egentligen vill ha. Ponera att Mona vill få en ny tjänst, för att Mona vill ha mycket pengar. Kommer Mona bli lycklig om hon får en koffert med sedlar på en öde ö? Eller en massa siffror på ett konto hon inte kan använda? Förmodligen inte. Förmodligen vill Mona ha nåt annat man kan få för pengar. Kanske diamanter. Kanske trygghet. Kanske gå till tandläkaren. Kanske bekräftelse. Så det som behöver utforskas här är vad det egentligen man är ute efter. 
När jag jobbar med terapi är det här viktigt när vi sätter upp mål för behandlingen. För man vill ju inte sätta upp mål som inte alls är tillfredsställande när de uppnåtts.

Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
Det mest klassiska exemplet är "om jag bara gick ner 15 kilo i vikt så skulle jag bli lycklig, gift och ojojoj". Hur bra ser stödet ut för att viktnedgång leder till allt detta? Inte så jätte. Och visst kan viktnedgången vara ett mål i sig och ändå vara nåt man siktar på. Men det betyder inte att det får alla andra följder också. Så här får man kanske jobba mot att dels gå ner, dels hitta nån bra att gifta sig med. 
När jag jobbar med terapi handlar det om att separera upp A och B och se dem som två olika vägar, inte att man måste jobba på den ena för att åstadkomma det andra. A och B kan vara två separata och kanske olika viktiga mål. De kanske påverkar varann, men ska ändå inte ses som att det finns uppenbart kausalt samband.

Måste man gå genom A för att komma till B?
För att fortsätta på viktnedgångsspåret - "om jag gick ner 15 kilo så skulle jag kunna gå till stranden och bada". Är det viktgräns på stranden? Nope. Då kan det vara bättre att komma till B på andra vägar än A. Det kan förstås finnas hinder på de vägarna också, men kanske är det hinder som är lättare att klara av? Mer konkreta hinder, som att man vill ha badkläder på stranden, men inte har några nu. Här hamnar också många situationer där man väntar på en känsla för att göra nåt. "Om jag var pepp skulle jag gå ut och springa", eller "om jag var entusiastisk skulle jag söka nytt jobb". Det är trevligt när känslor kommer före handling, men ofta gör de tvärtom - dyker upp när man väl börjat agera. Eller så dyker de inte upp alls, men då har man åtminstone sprungit tre kilometer, eller skickat in CV.
När jag jobbar med det här så försöker jag ofta hitta de antaganden där "om" inte behöver uppfyllas för att man ska kunna göra det man vill. Ofta så pratar personer om saker de skulle göra om de mådde bättre, och ofta är det saker de lika gärna kan göra nu. Visst, det blir kanske inte 100% kul. Det kanske bara blir 50% kul. Men alternativet är att vänta på att må bättre och ha 0% kul under tiden.

***

Det här kan verka enkelt och banalt, men det är väldigt ofta som människor lever efter antaganden som egentligen inte är så rimliga. Oftast spelar det inte så stor roll, men ibland kan det vara bra att se över vad det egentligen är för mål man har, och vad det är för kartor man har ritat upp för sig själv. All den här energin du använder för att övervinna hinder A, kommer den ens vara värd när du får B? Eller är det nåt annat du egentligen är ute efter? Och om det nu är B som lockar, är A den enda vägen?