do it harder make it better

Det finns en animé som heter Galaxexpressen (Galaxy express 999 på engelska, om jag tänker rätt). Viktig för animéns historia, gjord av Leiji Matsumoto som för dem av mina läsare som inte var manganördar är känd som han som gjorde Daft Punk-videorna. Den ska vara riktigt bra, men jag har bara sett början, så jag frågade en som sett hela om jag greppat konceptet rätt och det hade jag.

Galaxexpressen utspelar sig i framtiden där människor har lärt sig att flytta över sitt medvetande till mekaniska kroppar. Kropparna är perfekta och oförstörbara, de gör en i princip odödlig. Att flytta sig till en konstgjord kropp är någonting som alla vill, men det är inte gratis och verkligen inte alla förunnat. Och visst, de nya kropparna är perfekta - men man förlorar också en del av sig själv utan ett bräckligt mänskligt skal.

Efter första Galaxexpressen-associationen jag fick när jag läste genom diskussionen om diagnosen Erektil dysfunktion har det varit svårt att sluta. Det var länge sedan jag sett någonting så transhumanistiskt som experternas reflektioner kring ståndframkallande piller.

Medicinkonsten har traditionellt accepterat kroppens naturliga förutsättningar och siktat på att återställa kroppen till en normalnivå, men inte förbättra friska människor. Transhumanismen handlar om att inte se en fast gräns i mänskliga kroppens förutsättningar, utan använda vetenskapliga framgångar för att resa sig över det som begränsat människan. Och visst är det en naturlig tankegång att sådant som kan få människan att resa sig över sina naturliga förutsättningar är utvecklat från teknologi som var tänkt att hjälpa sjuka att vara normala - proteser, skönhetsoperationer, potenspiller.

Bakom den psykiatriska diagnosen finns en tanke om återställning till det normala, till hur en manskropp beter sig. Man accepterar att det händer alla då och då att man inte är nöjd med hur ståndet beter sig. Man accepterar att alla män kommer att vara med om perioder då kuken inte vill stå upp och fullfölja sin penetrationsnormativa plikt. Man tycker att bara de som har haft tillräckligt allvarliga problem behöver hjälp. Man siktar mot att återställa erektionen till någon sorts normalnivå, inte en stenhård kuk 24/7.

Viagra* struntar i hur länge du haft problem. Viagra struntar i om du över huvudtaget har problem. Viagran struntar i om det du eftersträvar är vad de flestas kukar kan prestera, eller någonting som oftast trollas fram med talang, filmklipp och - Viagra. För visst kan man vara fullt normal och frisk, men ändå drömma om att kunna få upp den tio gånger om dagen och hålla på länge? För sin egen skull. För partnerns skull. För att prova hur det känns? Vid högtidliga tillfällen?

Viagra sjukförklarar alltid - visst har du stånd, men hade du haft det av egen kraft?
Viagra sjukförklarar inte - man kan se pillret som en vanlig förberedelse på sex, som att tända doftljus och se till att man har kondom till hands. Även problemfria män använder det. Även problemfria män efterfrågar det. Ska man då se det som medicin, eller ska man se det som ett sätt att höja sig över manskroppens begränsningar? Är inte de "naturliga" begränsningarna egentligen lika godtyckliga som diagnoskriteriernas? Varför ska man bara orka vad kroppen orkar om det är så enkelt att orka mer? Varför ska sex med hjälpmedel ses som sämre än natuuurligt sex?

Är ditt självförtroende kopplat till ståndet? Att kunna leverera, ha stake, vara 100% man? Viagra ger dig självförtroendet tillbaka - du vet att kuken inte sviker dig, du behöver inte vara orolig. Viagra sänker ditt självförtroende - varje gång du tar pillret och har kuksex påminns du att du egentligen inte kan, att det är pillret som jobbar, inte du. Varje gång din partner tar pillret vet du inte om ståndet beror på att du är attraktiv och saker du gör, eller om det enbart är medicinens effekt. Om du tar pillret fast du normalt inte behöver, liksom för säkerhets skull - undrar du inte om ståndet beror på att du faktiskt vill, är ståndet "äkta", är ståndet "du"?

Ska man jobba med självförtroendet då? Frånkoppla det från erektionen? Ska man jobba på sexsyn, är all sex penetration, kan man tillfredställa partner och njuta själv utan erektion varje gång? Eller ska man ge fan i att överpsykologisera - ståndet är fixat och problemet löst. Ska man helt enkelt acceptera att människor kan ha uppfattning om sex som är centrerat runt kuken, istället för att pådyvla dem sexsyn som insnöade sexterapeuter tycker är bättre?

Om man ändå fixar, varför inte ta det ett steg längre? Om det finns botemedel, behöver man verkligen tjafsa om hur länge man ska ha problem med hårdheten, och hur ofta problemen ska uppkomma? Om det finns botemedel som funkar mot allt, ska man verkligen lägga ner krafter på att leta orsaker och lära människor att omvärdera sin syn på erektionen?

Men samtidigt - visst finns det botemedel, men för alla? Förutom biverkningar som man kan anta kan minska i framtiden - läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Någon måste betala. Känns Viagras allomfattande hjälpeffekt lika utopisk om man tänker på priset? Läkemedel är inte mitt expertområde, men som jag förstått får man punga ut med 50-100 spänn per stånd i Sverige - och pillrena subventioneras inte. Vad kan det innebära? Att erektion blir en klassfråga? Att pillersexet blir kukcentrerat - man vill ju få valuta för pengarna? Och det här är ändå ett rikt land, hur kan Viagrautopin se ut internationellt?

Å andra sidan - om alternativet är psykologbehandling är det inte heller gratis och jämt fördelat mellan alla människor på jorden.

Men om alternativet är att inte se det svikande ståndet som sjukdom, utan hantera det med partner eller på egen hand? Att minska på penetrationssexet? Att knulla kortare omgångar än förr?

Vill ni veta vad jag tycker? Jag vet inte riktigt. Ryggmärgen röstar emot quick fix-piller. Frontalloben tänker normer om penetration och manlighet, den tänker att det i många fall kan finnas psykologiska orsaker, jag tänker att det är helt jävla normalt att inte alltid få stånd. Men samtidigt vet jag inte varför man egentligen ska stanna vid nån sorts naturliga (naturlighet är ju förfan en social konstruktion) gränser. Mina kläder gör mer än bara hålla mig varm. Min skrivkunnighet hjälper mig att minnas mer än vad hjärnan klarar av, och Internet gör att jag slipper skrika halsen av mig för att nå ut till många människor. Vi har för länge sedan överskridit den mänskliga kroppens begränsningar. Det finns mycket för en sexnörd/feminist/normkritiker att ifrågasätta i synen på sex som evigt penispumpande. Men jag kan inte heller se varför det skulle vara fel att begära mer än männen i enkätundersökningarna om hur ofta, hårt och länge är normalt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om erektion, stånd, erektil dysfunktion, viagra, potens, posthumanism

*Här och hädanefter används Viagra som samligsnamn för alla moderna potenspiller. Jag tänkte att det är bästa ordet om jag lättbegripligt ska framföra vad jag menar.