Elitklass
Jag använder den termen för att det är typ det ordet som finns. Jag gillar det inte särskilt mycket. Det är som "feminism", jag fattar att det är suboptimalt att ordet är könat, men det är faktiskt så det heter.
Förutom att själva "elit"-delen är problematisk tycker jag det är lite dumt att man i den termen blandar ihop både klasser med inriktning på något särskilt ämne och klasser med allmänt högre tempo.
"Att inte ta ställning är också att ta ställning" - klassisk sanningJag har kommit på en grej som stör mig med en del människor som är emot elitklasser. Det är samma sak som jag stör mig på med människor som tycker att man inte ska indoktrinera barn med en massa genus och låta barn vara sig själva - till synes helt utan insikt om att vuxenvärlden genuspåverkar barn utan genusdagis.
Det är ju inte så att man inte delar upp barn i klasser som det är nu. Och det är inte heller så att man lottar. Man delar upp barn efter ålder och bostadsområde. Är det verkligen så självklart och rättvist och optimalt? I en institution vars främsta uppgift är att lära barnen någonting, är inte begåvning och fallenhet för vissa ämnen ändå rätt vettiga kriterier att forma klasser efter?
Man får bara ha specialklasser i sånt som är kul, alltså inte matte/
Tävla utan boll
Ja, jag vet att musikklasser också stundtals möts av motstånd, men inte i närheten av samma motstånd som specialklasser i teoretiska ämnen. Jag tycker det är intressant hur det avslöjar hur folk i allmänhet tänker om vad som är kul och vad som inte är det. För matte, t ex, är inte kul. När jag berättar att jag hoppat av utbildningen i teknisk fysik vid KTH är den vanligaste följdfrågan "var det tråkigt?". Däremot tror alla att det är råkul att läsa psykologi.
Jag tycker de tär fascinerande hur det i Sverige inte finns någon som helst kultur av att matte, svenska, NO och SO är annat än skolämnen. Det finns ingen kultur av eftermiddagsaktiviteter för skolbarn som vill fördjupa sig i dessa ämnen, inte heller någon kultur av cirklar och tävlingar.
Jag gick ju i skola i Lettland till mitten av sexan, och där fanns fortfarande det här med olympiader. Från och med tvåan tävlade man en gång om året i teoretiska skolämnen. Först bara på skolnivå och bara i ryska och matte, men ju äldre man blev desto fler ämnen kunde man tävla i (både NO och SO) och på desto högre nivå. Tävlingsuppgifterna innehöll både ganska traditionella för ämnet inslag, typ diktamen, men främst uppgifter där man skulle vara kreativ och kunna lösa nya problem.
Jag saknar fortfarande tävlandet, fast det var över tio år sedan sist. Jag saknar ruset, jag saknar lagrarna, jag saknar spänningen och utmaningarna. Och tävlandet var enda gången i min barndom där jag blev coachad. Där nån vuxen människa brydde sig om att jag utvecklades, att jag blev utmanad och var glad när jag lärde mig nåt. I övrigt var jag ju duktig, med alla för- och nackdelar det innebär. Jag underskattar verkligen inte fördelarna, det var najs att slippa ha samma ångest i alla ämnen som jag hade i främmande språk och gympa, men att vara duktig innebär också att man endast blir uppmärksammad när man presterar under nivån som omgivningen är vana vid.
Och ja, lätt för mig att tycka att det var en bra idé med tävlingar, jag var ju duktig på det. Tänk på dem som inte fick vara med, Suhinina, hur kändes det för dem? Jag vet inte hur det kändes för dem, men jag blev inte plockad till skolans handbollslag* och det kändes helt okej.
Ja tror att sådan kultur är viktig. Dels är det väldigt utvecklande att träna på tävlingsuppgifter. Man övar på att tillämpa sina kunskaper från skolan i oväntade sammanhang, man lär sig att lösa problem och välja rätt väg. Dels skakar det av tråkighetsstämpeln från nördämnen åtminstone lite, vilket kan få fler att intressera sig för sådana ämnen även i skolsammanhang. Det ger barn som är bra på annat än sparka boll möjlighet att bidra med nån trofé till skolans vitrinskåp med fula vandringspokaler.
Det finns mattetävlingar i Sverige (kolla
här, t ex), men vad jag vet är det väldigt olika från skola till skola hur mycket de uppmärksammas. Tävlingar i fysik, kemi, historia och språk vet jag över huvud taget inte hur det ligger till med, men jag har alla anledningar att tro att det inte finns en seriöst infrastruktur för sådant.
SkolpliktÅterigen till specifikt elitklasser och elitbarn. Det är många som tänker att barn som klarat alla uppgifterna kan väl hitta på nåt eget att göra. Särskilt om det är samma personer som tycker att elitklasser går emot idén att låta barn vara barn.
Alltså, vi har skolplikt för grundskolan. I praktiken måste man vara med på alla undervisningstimmarna. Samtidigt finns det skolplan och ramar inom vilka barnet ska checka av kunskaper. I praktiken har vi alltså barn som tillgodogör sig kunskaperna på kortare tid än den planerade. Vad får de göra med de timmarna som blir över? Får de gå ut och leka? Får de vara barn? Nej, de måste sitta av resten av tiden. Snällt och tyst, i klassrummet, utan att störa de andra barnen. Om man nu ska tvångshålla små människor i förvar får man banne mig ta och se till att de har nåt att göra.
Som vuxen kan man givetvis också hamna i en situation där man har ett jobb som kräver att man snällt sitter av åtta timmar och rullar tummarna, fast man fixar sina arbetsuppgifter på sex timmar. Men vuxna har enormt mycket mer möjlighet att byta jobb än barn har att byta skolsystem. Dels för att variationen mellan jobb är betydligt större än mellan skolor. Dels för att barn är barn med allt vad det innebär av makt över sitt liv. Dessutom är det få yrken som kräver samma disciplin som ett klassrum där man får mobilen konfiskerad så fort man försöker slötwittra och har ingen möjlighet att gå på kafferast när det passar en.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om barn, skola, elitklasser, elitklass, elitbarn, låta barn vara barn, PS. Jag har infört en ny etikett - vård skola omsorg. Där hittar ni när jag orkat etikettera gamla inlägg allt jag skrivit om skola och psykfrågor.
*alltså, min skola pysslade med handboll, jag försöker inte pika nån särskild.
