söndag, oktober 29, 2017

Får man inte längre säga hej till en kvinna

Det är höst. Jag var i Málaga på tre dagars solsemester och sedan stannade jag tre dagar till. Där var det solklänningsväder och sangria till lunch. Skavsta flygplats örfilade mig hem med "6 grader, känns som 1".

När jag skulle åka till Málaga messade jag en bekant spanjor och frågade om tips. Han rekommenderade lite mat och museer. Frågade om jag undrade något mer. Jag chansade och ställde frågan jag funderade mest på, fast vi känner varandra väldigt ytligt och frågan var kanske lite konstig att ställa. Jag förklarade att jag gärna skulle vilja ha en semesterromans, men att det alltid är en risk när man reser och inte kan lokala raggningskulturen. Kan man flörta med män, eller prata med främmande män, eller vara sexuell med män, eller gå hem med främmande män utan att vara rädd för väldigt obehagliga situationer? Jag förklarade att det faktiskt är så man tänker som kvinna. Att man kanske vill, men man är rädd, särskilt i en miljö där man inte helt kan de sociala koderna. Spanjoren var vänlig och gav råd. Sa att det nog var ungefär lika lugnt som i Sverige, i alla fall jämfört med fulla svenska män på krogen.

Under min resa blir #metoo stort.

Tillbakakommen, på familjemiddag pratar vi om metoo. Jag nämner att våldtäktskultur är exempelvis detta att jag inte orkade dejta män på semestern. Mamma säger att hon inte ens skulle prata med främmande män på ensamsemester.

En vanlig motreaktion när kvinnor öppnar upp om sexuella trakasserier är att allt detta snack förstör för flörtandet och att man inte längre vågar inleda någon som helst sexuell kontakt med det motsatta könet.

Nej ni. Fuck you. Det är våldtäktskulturen som förstör det heterosexuella spelet. "Jag kommer inte våga säga hej till en kvinna nu för rädsla av att bli anklagad för att trakassera" säger de. Exakt samma gäller kvinnor, kvinnor är också rädda, men inte för anklagelser utan för att utsättas för någon form av sexuellt våld om man bara visar minsta möjliga antydan till intresse. Man vågar inte gå hem. Man vågar inte vara sexuell. Man vågar inte få ögonkontakt, le, prata, säga hej.

Eller, det handlar inte nödvändigtvis om att jut inte våga. Ofta handlar det om att man bara verkligen inte oooorkar.

Jag löste semesterromansambivalensen med att dejta kvinnor.

20 kommentarer:

Alex sa...

Fråga: beror detta verkligen på en våldtäktskultur eller på det faktum att det finns en svåruppskattad, men förmodligen ganska liten andel män som utgör en potentiell fara?

Tanja Suhinina sa...

Vet du vad ordet våldtäktskultur betyder?

Alex sa...

Citat från feministisk sida:

” Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag. Kännetecknet för en våldtäktskultur är att kvinnor skuldbeläggs för sin egen våldtäkt om de inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen har ställt upp på hur kvinnor ska skydda sig, samt att mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar och alla män som potentiella våldtäktsmän.”

Så ja, jag vet vad det betyder. Min fråga kvarstår.

Tanja Suhinina sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tanja Suhinina sa...

Okej. Så detta faktum att et finns ett antal personer som våldtar och man vet på förhand inte vilka det är, det är ett faktum. Att t ex jag (och min mamma, och andra kvinnor) anpassar oss så mycket efter det är våldäktskultur. Det finns inte alls en sådan rädslokultur kring exempelvis risken att blå påkörd av en bil. Det påverkar inte ens vardag och interaktion med människor (eller bilar) på samma sätt, inte i närheten av samma skala. Jag kunde ha blivit påkörd, men jag messade inte spanjoren en fråga om hur övergångsställen fungerar. Det är inte en fråga som jag ständigt förväntas förhålla mig till. Så det är svårt att säga om det beror på våldtäktskutur eller på att vissa våldtar. Båda är ju sådant som existerar, men den ena är mer konstaterande av väldigt enkelt konkret fakta, medan våldtäktskultur är ett mer komplext fenomen (som dock också förstås kan tas isär till mpnga konkreta handlingar och situationer).

Alex sa...

Får nog plocka isär citatet ovan:

Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.

>> En defintion ska vara något som är unikt för det det beskriver. I det här fallet handlar det om att kvinnor hanterar en risk, på samma sätt som jag hanterar risken att bli misshandlad, rånad eller utsatt för bedrägeri varje dag. Jag har dock aldrig hört talas om att jag lever i en misshandels-, rån-, eller bedrägerikultur.

Kännetecknet för en våldtäktskultur är att kvinnor skuldbeläggs för sin egen våldtäkt om de inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen har ställt upp på hur kvinnor ska skydda sig,

>> Samma synpunkt som ovan: räknar jag en årslön i sedlar på tunnelbanan på väg mot Norsborg en fredagnatt medan jag har ett par promille i blodet, kommer jag nog inte att få mycket sympati om jag blir rånad, däremot lär jag få höra en del kommentarer om vad jag borde ha gjort annorlunda. Detta är alltså heller inget unikt för våldtäkt, utan en attityd mot brottsoffer i allmänhet.

‎samt att mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar och alla män som potentiella våldtäktsmän.

>> Detta är väl en rent feministisk syn på män, i alla fall i Västvärlden?

Tanja Suhinina sa...

Du verkar väldigt gärna vilja detaljerat diskutera definitionen av våldtäktskultur, men det är ju inte riktigt det inlägget handlar om. Ordet nämns, men det är ett av många ord och begrepp i inlägget. Jag föreslår att du håller dig lite mer till ämnet om du vill fortsätta diskutera här. Annars kan du såklart gärna fortsätta diskussionen någon annanstans, i egen blogg kanske?

Alex sa...

"Nej ni. Fuck you. Det är våldtäktskulturen som förstör det heterosexuella spelet. " och "Jag nämner att våldtäktskultur är exempelvis detta att jag inte orkade dejta män på semestern." är ett av många citat som har fått mig att tro att våldtäktskulturen är centralt för ditt inlägg, men jag kanske misstog mig.

Tanja Suhinina sa...

Jag pratar gärna våldtäktskultur relativt mitt inlägg, men som du kanske själv märker så handlade din nästsenaste kommentar om att detaljerat ta isär en definition du hittat någon annanstans. Inte om mitt inlägg. Jag tycker jag förtydligade ganska bra vad jag menar med våldtäktskultur och hur det kommer in i sammanhanget inlägget handlar om. Vill du prata om faktiskt mitt inlägg, och diskutera våldtäktskultur till det är du välkommen.Jag tycker jag svarade på din fråga vid 22:16.

Alex sa...

Ok. Ditt inlägg handlade om att du till slut valde att dejta kvinnor istället för män på din semester eftersom du var rädd för/inte orkade med risken att dejta män, vilket till är förståeligt, inte minst eftersom du spelar på bortaplan. Flera gånger i inlägget nämnde du att detta beror på en våldtäktskultur, vilket fick mig att ifrågasätta dess existens och försöka förklara att det mesta som definierar våldtäktskulturen är någonting de flesta presumtiva brottsoffer upplever och är alltså inget unikt för våldtäkt. I ditt svar jämförde du risken att bli våldtagen med risken att bli påkörd, vilket ju är en dålig jämförelse, eftersom det ena är ett brott och det andra är en olyckshändelse.

Så jag utvidgar min fråga lite: varför antar du att risken att bli våldtagen beror på en kultur, medan risken att utsättas för andra brott inte gör det? Jag hoppas att du tycker att frågan ligger tillräckligt nära ämnet för ditt inlägg.

Tanja Suhinina sa...

Som jag skrev i en tidigare kommentar - att förhålla sig till sexuellt våld är en mycket större del av ens liv än att förhålla sig till andra möjliga risker. Det är det jag menar med att det finns en kultur kring det. Det är därför vi har ett ord för det.

Det är också viktigt att komma ihåg att våldtäktskultur inte bara handlar om just våldtäkt, och inte enbart om abstrakta hot utan även konkreta erfarenheter. Om vi tar din analogi med att åka tåg med sedelbunt och full. Det är ju lite av ett extremfall. Om vi hade en rånkultur analogt med våldtäktskultur skulle det innebära att när du ska betala i kassan behöver du alltid förhålla dig till risken att kassören inte ger tillbaka växeln, eller tjatar på dig så att du kan ge hen mer pengar. Att främlingar kommer fram på stan och frågar om du kan ge dig en hundring, och sedan skäller på dig när du artigt sagt nej. Att när du betalar drink på krogen börjar folk kring dig tjata eller räkna med att du betalar deras. Och ibland kan dessa kassörer eller främlingar bli våldsamma och inte bara hotfulla eller otrevliga och faktiskt råna dig.

Ser det ut så i Sverige? Nej. Men det kan se lite ut så i samhällen där tiggeri är vanligt. Folk brukar tycka det är väldigt påfrestande att så mycket behöva freda sig från folk som tigger pengar. Hade det sett ut som jag beskriver ovan gällande pengar hade vi kunnat tala om rånkultur. Men det har vi faktiskt inte. DÄremot våldtäktskultur.

Alex sa...

1. Är du säker? Risken att bli grovt misshandlad eller grovt rånad (t ex) är betydligt större för män än den att bli våldtagen för kvinnor och att förhålla sig till det är också en stor del av ens liv. T ex undviker man vissa platser och vissa människor. När man inte kan göra det är man på sin vakt. Så nog hade jag känt mig betydligt mer fri om den risken inte fanns. Detta är naturligtvis en mycket korthuggen beskrivning, strategierna är många.

Hur skiljer sig detta från kvinnors sätt att hantera risken för våldtäkt?

2. Men vänta nu. Allt det där har jag och flera av mina vänner råkat ut för. Kvartersbutiken som tog min 500-lapp och gick in på kontoret i 20 minuter tills jag hotade med att bli våldsam. Aggressiva tiggare är i vart fall min stad full av. Panka människor på krogen kan vara nog så påfrestande, speciellt tjejer med några drinkar i sig. Och naturligtvis har jag råkat ut för våldsamt beteende i dessa sammanhang.

Lever jag I en rånkultur alltså? Attans.

3. Min poäng med allt detta är att feminister har hittat på ett ord för att göra risken att bli våldtagen att bli något speciellt och väsenskilt från risken att råka ut för andra brott. Det betyder inte att det är en reell företeelse (kulturen alltså). Ordet "kultur" hade ju betytt att våldtäkt under vissa omständigheter som "kulturen" medger hade varit okej och till och med uppmuntrat bland de flesta män och så är det definitivt inte.

Tanja Suhinina sa...

1. Jag vet att män råkar ut för våldsbrott mer. Jag har haft ca en rutin på att be killkompisar att höra av sig när de kommer hem om de vart ute ensamma. Det är ett stort problem. Men det som skiljer sexuellt våld från vanligt våld, så att säga, är att sexuell interaktion är en normal och önskad grej i samhället. Därför finns det mer risk för situationer som kan inledas som frivilliga men övergå i övergrepp, eller situationer som inleds med oönskat beteende som man trodde var önskat. Det är påtagligt mer sällsynt med misshandel som inleds med att man slår nån man tror är med på det än med sexuella trakasserier. Liknande läge uppstår väl egentligen mest i idrottssituationer där visst våld är accepterat, men inte allt våld.

2. Nej det betyder inte att du lever i en rånkultur, det betyder att du vart med om en otrevlig händelse. När den typen av händelse blir vardag på olika sätt, då lever du i en sån kultur.

3. Nu hittar du på din egen definition av vad våldtäktskultur är. Det betyder inte att våldtäkt är okej.

Alex sa...

1. Så är det absolut, men vad är det med den distinktionen som gör att det ena är en viss "kultur" och det andra inte?

2. Det är väl knappast vardag, men det händer till och från. Aggressiva tiggare och panka människor på krogen är något jag råkar ut för så ofta att det nog kan kallas vardag.Jag antar att du inte blir förgripen på varje dag heller?

3. Alla verkar ha en egen definition av det. Själva ordet "kultur" betyder ju faktiskt:

kultur

1. en grupp individer, ofta hörande till ett särskilt geografiskt område, med gemensamt beteende och gemensamma traditioner; civilisation
"Hon ville resa och uppleva andra kulturer."
2. det beteende och de gemensamma traditioner en (ofta geografiskt lokaliserbar) grupp individer har
"Sommarstugan är en del av den svenska kulturen."

Tanja Suhinina sa...

När dina erfarenheter blir så pass allmängiltiga att de blir generationsöverskridande och globala, och påverkar vardagen för säg iaf en fjärdedel av människor, då kan vi absolut snacka om rånkultur eller vad du nu vill kalla det. Men gällande panka människor på krogen versus tafs kan jag nog rätt säkert påstå att man i princip räknar att bli ofredad om man går ut som kvinnofierad. Medan man räknar inte med att bli lite rånad eller att få sin drink tagen och uppdrucken på samma skala. Gällande tiggare, jag har verkligen tänkt på att pengaofredande beskrivs lätt av det som folk tycker är obehagligt med tiggare. Återigen, när du förväntar dig risk för det tiggandet på väldigt mpnga olika platser, då kan vi börja fundera på att snacka kultur. Jag blir ju också utsatt för tiggare, men det är påååååtagligt mer begränsat problem än sexuella ofredanden.

Ja, visst är kulturbegreppet intressant och omfattande.

Alex sa...

Jag är ganska säker på att många delar mina erfarenheter. Brottsstatistiken är dessutom ganska klar med att grova rån och grov misshandel drabbar män mycket oftare än våldtäkt drabbar kvinnor, så nog påverkar det vardagen för presumtiva offer. Precis som med sexuella trakasserier är det värre på vissa platser och i vissa sällskap och betydligt bättre än andra. Risken att bli tafsad på är större på krogen än på kontoret eller föreningen. På samma sätt är risken att bli rånad större i förorten en lördagkväll än ute i skärgården en söndagsförmiddag. Och även vad gäller mildare fall, som tiggare som rycker tag i en och högljutt kräver att få pengar har ju faktiskt gått över en gräns eller två. Det är iaf vardag för mig och de flesta jag känner som inte bor i fina förorten, aldrig går ut och åker bil överallt. Är ganska säker på att kvinnor som lever likadant drabbas av sexuella trakasserier mycket mer sällan.

Anledningen till att jag ifrågasätter våldtäktskulturbegreppet anknyter ju till din förklaring i förra inlägget. Sexuella interaktioner kan ju vara allt från väldigt trevliga till fullständigt katastrofala. Detta ökar naturligtvis risken för missförstånd och brister i kommunikation, men behöver inte bero på en syn om mäns otämjda sexualitet, eller en syn att det är kvinnans eget fel (i alla fall om hon inte har tagit risker som hon kunnat förutse, jämför med min tunnelbanejämförelse). Är det inte så enkelt att kvinnor helt enkelt får hantera en risk som de förvisso har en högre sannolikhet att utsättas för än män, men som inte är unik?

Tanja Suhinina sa...

Nej, det är inte bara så att våldtäktskulturen är som vilken annan brottsisk som helst. Det finns en större kultur kring det än kring många andra brott. Det finns jättemycket skrivet om det, men inte just i det här inlägget, däremot av andra kloka. I det här inläggets fall är det faktiskt väldigt uppenbart att det är en faktor som påverkat resan mer en risk för att bli rånad eller påkörd eller misshandlad (vilket man såklart också kan bli drabbad av i Málaga). Trots att jag avstod från att dejta män har jag inte varit fredad och har råkat ut för ett par trakasserimoments.

Anonymus Maximus sa...

beror detta verkligen på en våldtäktskultur eller på det faktum att det finns en svåruppskattad, men förmodligen ganska liten andel män som utgör en potentiell fara?

Både och. Det finns en andel män som "gör jobbet" s.a.s. och de har tillgång till en massa sociala egenheter för att kunna fortsätta. Ta t.ex Aftonbladet - alla vet, men det är bara för jobbigt att göra något åt saken för personen ifråga är populär. Att vi lätt drar oss för att ta striden är inte allt, men det är definitivt en komponent i det hela.

Sedan har vi det här med att alla hatar våldtäkter, men samtidigt ställer vi rätt höga krav på vad som får kallas för våldtäkt. Typ "våldtäkter är hemska, men det där offret betedde sig horigt genom att titta på honom och väcka hans lustar".

Anonymus Maximus sa...

Tanja's back!

Visste att det skulle komma guldklimpar bara jag fortsatte prenumerera på den här bloggen.

Tanja Suhinina sa...

Vill bara utveckla detta om män och våld. Jag har pratat en del med män kring känslan av risk och otrygghet då män är mest utsatta för våld. Och det varierar från person till person, hur mycket man bryr sig. Men absolut att det finns mycket medvetenhet om det på liknande sätt som kvinnor har om sexuellt våld. Att man när man är ute i en risksituation blir vaksam, scannar av omgivningen, undviker vissa personer eller platser, möter inte blicken. En skillnad mot rädsla för sexuellt våld är dock att detta ändå inte verkar gälla så många situationer. Inte lugna sociala sammanhang med lite alkohol. Inte ens chef. Inte när man ska sova över hos en bekant. Att våldtäktskultur är ett begrepp som behövs är i mina ögon just för att det är så övergripande, och att det påverkar en i situationer som för övriga brott är lågrisk.