fredag, augusti 27, 2010

Elitklasser - inlägg 2 i den här omgången

Elitklass
Jag använder den termen för att det är typ det ordet som finns. Jag gillar det inte särskilt mycket. Det är som "feminism", jag fattar att det är suboptimalt att ordet är könat, men det är faktiskt så det heter.

Förutom att själva "elit"-delen är problematisk tycker jag det är lite dumt att man i den termen blandar ihop både klasser med inriktning på något särskilt ämne och klasser med allmänt högre tempo.

"Att inte ta ställning är också att ta ställning" - klassisk sanning

Jag har kommit på en grej som stör mig med en del människor som är emot elitklasser. Det är samma sak som jag stör mig på med människor som tycker att man inte ska indoktrinera barn med en massa genus och låta barn vara sig själva - till synes helt utan insikt om att vuxenvärlden genuspåverkar barn utan genusdagis.

Det är ju inte så att man inte delar upp barn i klasser som det är nu. Och det är inte heller så att man lottar. Man delar upp barn efter ålder och bostadsområde. Är det verkligen så självklart och rättvist och optimalt? I en institution vars främsta uppgift är att lära barnen någonting, är inte begåvning och fallenhet för vissa ämnen ändå rätt vettiga kriterier att forma klasser efter?

Man får bara ha specialklasser i sånt som är kul, alltså inte matte/
Tävla utan boll
Ja, jag vet att musikklasser också stundtals möts av motstånd, men inte i närheten av samma motstånd som specialklasser i teoretiska ämnen. Jag tycker det är intressant hur det avslöjar hur folk i allmänhet tänker om vad som är kul och vad som inte är det. För matte, t ex, är inte kul. När jag berättar att jag hoppat av utbildningen i teknisk fysik vid KTH är den vanligaste följdfrågan "var det tråkigt?". Däremot tror alla att det är råkul att läsa psykologi.

Jag tycker de tär fascinerande hur det i Sverige inte finns någon som helst kultur av att matte, svenska, NO och SO är annat än skolämnen. Det finns ingen kultur av eftermiddagsaktiviteter för skolbarn som vill fördjupa sig i dessa ämnen, inte heller någon kultur av cirklar och tävlingar.

Jag gick ju i skola i Lettland till mitten av sexan, och där fanns fortfarande det här med olympiader. Från och med tvåan tävlade man en gång om året i teoretiska skolämnen. Först bara på skolnivå och bara i ryska och matte, men ju äldre man blev desto fler ämnen kunde man tävla i (både NO och SO) och på desto högre nivå. Tävlingsuppgifterna innehöll både ganska traditionella för ämnet inslag, typ diktamen, men främst uppgifter där man skulle vara kreativ och kunna lösa nya problem.

Jag saknar fortfarande tävlandet, fast det var över tio år sedan sist. Jag saknar ruset, jag saknar lagrarna, jag saknar spänningen och utmaningarna. Och tävlandet var enda gången i min barndom där jag blev coachad. Där nån vuxen människa brydde sig om att jag utvecklades, att jag blev utmanad och var glad när jag lärde mig nåt. I övrigt var jag ju duktig, med alla för- och nackdelar det innebär. Jag underskattar verkligen inte fördelarna, det var najs att slippa ha samma ångest i alla ämnen som jag hade i främmande språk och gympa, men att vara duktig innebär också att man endast blir uppmärksammad när man presterar under nivån som omgivningen är vana vid.

Och ja, lätt för mig att tycka att det var en bra idé med tävlingar, jag var ju duktig på det. Tänk på dem som inte fick vara med, Suhinina, hur kändes det för dem? Jag vet inte hur det kändes för dem, men jag blev inte plockad till skolans handbollslag* och det kändes helt okej.

Ja tror att sådan kultur är viktig. Dels är det väldigt utvecklande att träna på tävlingsuppgifter. Man övar på att tillämpa sina kunskaper från skolan i oväntade sammanhang, man lär sig att lösa problem och välja rätt väg. Dels skakar det av tråkighetsstämpeln från nördämnen åtminstone lite, vilket kan få fler att intressera sig för sådana ämnen även i skolsammanhang. Det ger barn som är bra på annat än sparka boll möjlighet att bidra med nån trofé till skolans vitrinskåp med fula vandringspokaler.

Det finns mattetävlingar i Sverige (kolla här, t ex), men vad jag vet är det väldigt olika från skola till skola hur mycket de uppmärksammas. Tävlingar i fysik, kemi, historia och språk vet jag över huvud taget inte hur det ligger till med, men jag har alla anledningar att tro att det inte finns en seriöst infrastruktur för sådant.

Skolplikt
Återigen till specifikt elitklasser och elitbarn. Det är många som tänker att barn som klarat alla uppgifterna kan väl hitta på nåt eget att göra. Särskilt om det är samma personer som tycker att elitklasser går emot idén att låta barn vara barn.

Alltså, vi har skolplikt för grundskolan. I praktiken måste man vara med på alla undervisningstimmarna. Samtidigt finns det skolplan och ramar inom vilka barnet ska checka av kunskaper. I praktiken har vi alltså barn som tillgodogör sig kunskaperna på kortare tid än den planerade. Vad får de göra med de timmarna som blir över? Får de gå ut och leka? Får de vara barn? Nej, de måste sitta av resten av tiden. Snällt och tyst, i klassrummet, utan att störa de andra barnen. Om man nu ska tvångshålla små människor i förvar får man banne mig ta och se till att de har nåt att göra.

Som vuxen kan man givetvis också hamna i en situation där man har ett jobb som kräver att man snällt sitter av åtta timmar och rullar tummarna, fast man fixar sina arbetsuppgifter på sex timmar. Men vuxna har enormt mycket mer möjlighet att byta jobb än barn har att byta skolsystem. Dels för att variationen mellan jobb är betydligt större än mellan skolor. Dels för att barn är barn med allt vad det innebär av makt över sitt liv. Dessutom är det få yrken som kräver samma disciplin som ett klassrum där man får mobilen konfiskerad så fort man försöker slötwittra och har ingen möjlighet att gå på kafferast när det passar en.

Intressant
. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

PS. Jag har infört en ny etikett - vård skola omsorg. Där hittar ni när jag orkat etikettera gamla inlägg allt jag skrivit om skola och psykfrågor.

*alltså, min skola pysslade med handboll, jag försöker inte pika nån särskild.

20 kommentarer:

Mattias S sa...

Och dels för att den vuxna arbetaren är där för att hen får betalt, inte för att hen är tvingad.
Och hen får betalt vilket som.

Jag har varit långt mindre positiv till elitklasser innan jag tidigare har läst dig argumentera kring det.

Kanske till stor del för att vidriga människor som Jan Björklund har argumenterat för det och på vilket sätt dom gjort det.

Så jag är glad över att du argumenterar kring detta som du gör och jag hoppas fler börjar tänka kring det på lite andra sätt.

Martin sa...

Mycket bra skrivet.
Det jag framförallt stör mig på hos de som är emot elitklasser är den totala brist på respekt för att människor (i detta fallet barn) är olika. Att inte låta barnen utvecklas på sina egna villkor, i en takt som passar dem själva är ett svek mot dem. Speciellt när det är skolplikt vilket gör att det inte finns något alternativ än att vara där. Driver man en agenda där man vill likrikta människor så förstår jag att man känner att elitklasser hotar detta, just eftersom alla inte längre befinner sig i samma "massa".

Maria sa...

Tanja - såg du min kommentar från igår till förra inlägget och tog bort den för att den var för bitter och provokativ? Eller glömde jag bara trycka på publicera?

Vill inte försöka formulera om samma kommentar idag, men här är en länk till ett av mina egna inlägg om ämnet:

http://www.beyondgoodandatonal.com/2010/07/ur-internetarkivet-skoldiskussion-fran.html

Tanja Suhinina sa...

Maria:
Om du läser tillräckligt många kommentarer på min blogg kommer du nog inse att det ska mycket till för att jag ska radera någonting för att det är bittert och provokativt. Jag tror nog det är sända-knappen som inte funkade. Du får gärna skriva igen!
Ska läsa genom inlägget senare när jag har tid. Kul med litteraturtips!

Anonym sa...

Jag håller med till fullo. Kan inte du bli skolminister?

Like A Bad Girl Should sa...

Martin:
På vilket sätt är inte elitklasser likriktande? Det går ju ut på att samla barn på samma begåvningsnivå inom samma ämne med samma intressen? Är inte det den ultimata likriktningen?

Tanja Suhinina sa...

Like a bad girl should:
Det blir väl likriktning i klassen men mer variation i skolan i stort?

Like A Bad Girl Should sa...

OK, ni är en massa samrta människor som hänger här inne och debatterar. Jag tänkte ställa några frågor till er som är positiva till elitklasser.

1. Hur tänker ni er att man ska ta ut elever till klasserna? (Björklund nämnde tester)

2. Ska föräldrar behöva godkänna att en elev vill gå i en elitklass och därmed kunna neka det? Ska föräldrar kunna bestämma det över huvudet på eleven?

3. Hur bedömer man om någon passar i en elitklass? Ska de vara ämnesspecifika, alltså baskurserna, med extra inriktning på ett ämne eller ämnesblock? Borde elever stökighetsgrad ha något med om de får gå i elitklasseran eller inte? Alltså, ska elitklasserna slippa de stökiga eleverna även om de är lika duktiga?

Det här är saker jag funderar kring som det skulle vara roligt att få input på från folk som inte är så instinktivt negativa till fenomenet som jag är.

Tanja Suhinina sa...

Bra frågor. Jag förstår ju invändningarna till konceptet elitklasser och håller med en del, det är bara att jag tycker fördelarna överväger.

1. Tester/prov/auditions är väl rimligt för klasser med inriktning? Andra sätt kan vara rekommendationer från lärare, ansökningsbrev eller intervjuer.
Bedömning för klasser med högre tempo är väl svårare, men där borde man väl kunna gå på tidigare erfarenheter, test, samtal, lärarnas åsikt, föräldrarnas vilja, etc. Jag har inga färdiga planer för 100% bra urvalsprocess, det blir alltid lite fel, men jag tycker inte det överväger fördelarna med att de flesta hamnar rätt.

2. Jag tror inte man kan komma ifrån det. Det är väl som med allt skolval - föräldrar väljer väl redan nu vilken skola ungen går i alldeles över huvudet på barnet. Jag vet inte, finns det mogenhetsbedömning som med sjukjournaler?

3. Tycker inte man ska slippa stökiga elever.

Tanja Suhinina sa...

Anonym:
Tack så mycket.
Jag uppskattar när de som kommenterar anonymt i bloggen använder någon sorts smeknamn för att det ska vara lätt att hänga med i vems om skrev vad. Jag uppskattar om du gör det i fortsättningen.

Maria sa...

Hur det kan gå till? Vilka alternativ man har att påverka beslutet? Hm....

Som förälder till, respektive som styvförälder till barn som behövt lite mer umaningar i skolan för att de skulle utvecklas, må bra och bli nöjda, lojala och produktiva medborgare, har jag upplevt både situationen att 1) elitklass helt oproblematiskt har erbjudits (en lärare informerade om att det fanns samt hjälpte till med ansökan, barnet klarade antagningsprovet, utbildningen fungerade), och 2) att skolans uppfattning var att ingen elev i hela kommunens historia någonsin hade visat sådana talanger på det akademiska området - alltså fanns inte problemet egentligen, utan 3) det man kunde ställa upp med för att underlätta skoldagarna för detta barn (plus ett ADHD-barn i samma klass) var att klassen tilldelades en assistent, annars fanns bara alternativet 4) särskola eller särskild undervisningsgrupp med speciallärare på samma skola.

Mattias sa...

Ska vi kanske kalla "elitklasser med inriktning" för "profilklasser" istället?

markus sa...

Elitklasser i idrott och musik har men inte matte har inte ett skit med roligt att göra.

Det har med skolans uppgift att göra, och skolans uppgift är inte att göra barnen till duktiga musiker eller idrottare. Alla skolämnen är inte lika viktiga.

Jag har inget emot elitklasser om de omfattar typ en procent av eleverna, men skulle man ha en elitklass i min hemkommun så skulle den omfatta typ 15 procent av alla elever, och då börjar man hamna i att man inte bara påverkar de som går i elitklassen utan också alla andra barn.

Tomas Antila sa...

jag tycker det här är väldigt välskrivet och du har bra argument, så jag råder dig att skicka den här texten till morgontidningar. Jag har tidigare varit negativt inställd till elitklasser, och då hade jag inte ens läst Brawe new world! Men nu tycker jag faktiskt att du har rätt. Jag anser att det handlar om rätten till att vara normal.

En liten fråga av nyfikenhet. Hur ser du på det här ur ett klassperspektiv? Barn till akademiker har enligt statistik lättare att själva ta en examen t.ex.
Jag är för övrigt själv inte säker på hur mycket av ens potential som beror på social konstruktion och hur mycket som bara är slump.

Tanja Suhinina sa...

Markus:
Hur ser du på det ekonomiska argumentet, alltså att samhället förlorar på att individer med stor potential inte får utvecklas optimalt?

Tomas:
Tack!

Alltså, om inget görs kommer barn till akademikerföräldrar alltid ha det lättare. Och inför man elitklasser är det säkert så att sådana barn blir överrepresenterade. Men som det är nu, med klassplacering enligt bostadsområde som det är nu skapar ju inte direkt klasser där samhällets alla sociala grupper är välrepresenterade i varje klass. Med profilklasser eller klasser med högre tempo tror jag att man skulle kunna få en bättre blandning.

Iggy D sa...

Jag var dum nog att lära mig läsa och skriva på egen hand när jag var fem, i en bygd med ganska hög inavel. Ettan och tvåan gav mig därför en ganska skev bild av vad skolan var. För mig var svenskundervisningen kalligrafi, inte språkundervisning, eftersom mitt sjuåriga intellekt antog att det vi lärde oss när kamraterna lärde sig ABC var att rita bokstäverna så snyggt som möjligt. När vi satt i tvåan och klasskamraterna ljudade sig igenom tvåstaviga ord och jag inte fick låna Pippi Långstrump i Söderhavet för att den var för lång och saknade illustrationer insåg jag med mitt åttaåriga intellekt att det fanns undermänniskor, och att de vuxna konspirerade för att hålla övermänniskorna på plats. Det enda meningsfulla inslaget i skolan var kristendomsundervisningen, för mina föräldrar var hedningar och hade inte lärt mig något om Jesus Kristus eller Israels geografi.

Vad en sån nivå på undervisningen gör med studiemotivationen kan vem som helst som inte är skolpolitiker räkna ut.

Iggy D sa...

(forts) Som tur är hade vi en duktig specialpedagog på Långarödsskolan som tog barn med akademiska svårigheter under sina vingar. Tydligen var jag inget vidare på bollspel, och fick därför göra balans- och bollövningar i hennes klassrum samt hemläxa i bollspel. Tänk, utan hennes hjälp hade jag kanske blivit en urdålig bollspelare och inte en avdankad journalist.

Linus Ericsson sa...

Heja Tanja! Shalalala! Det här är bäst! Jag förstår inte, folk skulle kunna få civilingenjörsexamen när de var 16 (och fortfarande tyckte det var intressant) istället för att hålla på att harva och aldrig lära sig plugga.

Jag är förstås lika upprörd som vulkanen Etna över att det inte redan finns system för att ta hand om barn som överpresterar.

Och eftersom att jag inte är psykolog och inte har en aning om vad jag pratar om får jag tro att det är för att folk är understimulerade i skolan som folk håller på att skära sig armarna och supa järnet.

Linus Ericsson sa...

Heja Tanja! Shalalala! Det här är bäst! Jag förstår inte, folk skulle kunna få civilingenjörsexamen när de var 16 (och fortfarande tyckte det var intressant) istället för att hålla på att harva och aldrig lära sig plugga.

Jag är förstås lika upprörd som vulkanen Etna över att det inte redan finns system för att ta hand om barn som överpresterar.

Och eftersom att jag inte är psykolog och inte har en aning om vad jag pratar om får jag tro att det är för att folk är understimulerade i skolan som folk håller på att skära sig armarna och supa järnet.

Grodan Boll sa...

"Man får bara ha specialklasser i sånt som är kul, alltså inte matte"

Aha. Jag har undrat över det där en del. Snygg förklaring.

Förövrigt: "Vårdskolaomsorg", ett ord. Tur att man inte är pedant och klagar på särskrivningar.