Efter ett kort Let's Dance-avbrott är jag tillbaka i grundskolan

Än en gång, långsamt och pedagogiskt, ska jag förklara varför jag tycker att elitklasser är en bra idé. (Förmågan att förklara sådant man själv tycker är självklart långsamt och pedagogiskt och om och om igen är en förmåga jag kan tänka mig man är välutvecklad bland jättesmarta barn som utsatts för vanliga klasser) (Nä, nu var jag spydig)

Jag är absolut ingen motståndare till att skolan individanpassar undervisningen. Att lärarna försöker se till att alla barnen får uppgifter på deras egen nivå. Jag hoppas att alla förstår det.

Men.

En självklar fördel med att undervisa fler än ett barn i taget är att man sparar pengar, det är ju liksom mer kostnadseffektivt att ha en skolbyggnad med en lärare per n elerver än att lärarna skulle gå hem till varsitt barn och skola dem var för sig. Mn det finns andra fördelar och ett viktigt är att kunna prata om det man lär sig med andra som ligger på ens nivå, lösa problem tillsammans, lära sig samarbeta på uppgifter. Sist någon förklarade för mig varför jag behövde göra grupparbeten i grundskolan berodde det på att en av poängerna med att gå i skolan var att lära sig att jobba i grupp. Jag har aldrig sett ett läroplan, men det är säkert så.

Om man ligger på normal nivå har man många klasskamrater som man kan samarbeta med, för det är många som ligger i mitten. Det är nåt som en del debattörer i den här frågan verkar missa, förresten. De talar om att det finns tre grupper - underpresterande, normalpresterande och överpresterande, och får det att låta som om grupperna var lika stora. Sådant är ju förstås lite som man vill dela upp det, men ska man tala om extremgrupperna som är så extrema att det blir intressant att diskutera särskild undervisning som specialklasser, ja, då är det inte tal om tre lika stora grupper. Och när jag skriver om elever som skulle må bra av elitklasser menar jag inte den bäst presetrande tredjedelen, utan snarare den bäst presterande hundradelen. Om ens så många.

Men tillbaka till grupparbete. Det hävdas ofta att det är bra med variation i en grupp och att barnen lär sig samarbeta. Barn som är lite övr medel och barn som är lite under och barn som är heölt fantastiskt genomsnittliga kan samarbeta och ha utbyte av varandra och lära varandra och så. Absolut. Men de barnen som är hopplöst före (eller har potentialen att vara hopplöst före, om det inte vore så att lärarna förbjuder dem att räkna vidare i boken, eller vad det nu kan vara) har inte alls samma utbyte av sina normala klasskamrater. De läser (förhoppningsvis) inte samma avsnitt som resten av klassen, till att börja med. De kan naturligtvis utnyttjas till att vara extralärare, vilket jag har hört är supervanligt, och hjälpa de andra barnen. Men det är dels socialt stigmatiserande att alltid vara den som förklarar, och dels taskigt att aldrig få vara den som får saker förklarade för sig.

Jag anklagades nyligen för att uttrycka mig föraktfullt fast jag läser psykologi, men det inses lätt att man som barn eventuellt kan få en självbild med starkt inslag av "jag är alltid smartast" om man alltid är den som lär ut och förklarar för jämnåriga.

Det är guld värt att få prova på att vara både den som fattar först och den som fattar sist, den som förklarar och den som får saker förklarade för sig. Det är guld värt att kunna diskutera problem, böcker och frågor med andra som läser samma sak. Det är guld värt att inte alltid vara bäst*.

*I nåt ämne som inte är gympa, som är en helt från resten av skolväsendet fristående institution i djungelns lag. Separat inlägg om det senare.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, begåvade barn, elitism, långsamt och pedagogiskt