måndag, januari 26, 2009

Efter ett kort Let's Dance-avbrott är jag tillbaka i grundskolan

Än en gång, långsamt och pedagogiskt, ska jag förklara varför jag tycker att elitklasser är en bra idé. (Förmågan att förklara sådant man själv tycker är självklart långsamt och pedagogiskt och om och om igen är en förmåga jag kan tänka mig man är välutvecklad bland jättesmarta barn som utsatts för vanliga klasser) (Nä, nu var jag spydig)

Jag är absolut ingen motståndare till att skolan individanpassar undervisningen. Att lärarna försöker se till att alla barnen får uppgifter på deras egen nivå. Jag hoppas att alla förstår det.

Men.

En självklar fördel med att undervisa fler än ett barn i taget är att man sparar pengar, det är ju liksom mer kostnadseffektivt att ha en skolbyggnad med en lärare per n elerver än att lärarna skulle gå hem till varsitt barn och skola dem var för sig. Mn det finns andra fördelar och ett viktigt är att kunna prata om det man lär sig med andra som ligger på ens nivå, lösa problem tillsammans, lära sig samarbeta på uppgifter. Sist någon förklarade för mig varför jag behövde göra grupparbeten i grundskolan berodde det på att en av poängerna med att gå i skolan var att lära sig att jobba i grupp. Jag har aldrig sett ett läroplan, men det är säkert så.

Om man ligger på normal nivå har man många klasskamrater som man kan samarbeta med, för det är många som ligger i mitten. Det är nåt som en del debattörer i den här frågan verkar missa, förresten. De talar om att det finns tre grupper - underpresterande, normalpresterande och överpresterande, och får det att låta som om grupperna var lika stora. Sådant är ju förstås lite som man vill dela upp det, men ska man tala om extremgrupperna som är så extrema att det blir intressant att diskutera särskild undervisning som specialklasser, ja, då är det inte tal om tre lika stora grupper. Och när jag skriver om elever som skulle må bra av elitklasser menar jag inte den bäst presetrande tredjedelen, utan snarare den bäst presterande hundradelen. Om ens så många.

Men tillbaka till grupparbete. Det hävdas ofta att det är bra med variation i en grupp och att barnen lär sig samarbeta. Barn som är lite övr medel och barn som är lite under och barn som är heölt fantastiskt genomsnittliga kan samarbeta och ha utbyte av varandra och lära varandra och så. Absolut. Men de barnen som är hopplöst före (eller har potentialen att vara hopplöst före, om det inte vore så att lärarna förbjuder dem att räkna vidare i boken, eller vad det nu kan vara) har inte alls samma utbyte av sina normala klasskamrater. De läser (förhoppningsvis) inte samma avsnitt som resten av klassen, till att börja med. De kan naturligtvis utnyttjas till att vara extralärare, vilket jag har hört är supervanligt, och hjälpa de andra barnen. Men det är dels socialt stigmatiserande att alltid vara den som förklarar, och dels taskigt att aldrig få vara den som får saker förklarade för sig.

Jag anklagades nyligen för att uttrycka mig föraktfullt fast jag läser psykologi, men det inses lätt att man som barn eventuellt kan få en självbild med starkt inslag av "jag är alltid smartast" om man alltid är den som lär ut och förklarar för jämnåriga.

Det är guld värt att få prova på att vara både den som fattar först och den som fattar sist, den som förklarar och den som får saker förklarade för sig. Det är guld värt att kunna diskutera problem, böcker och frågor med andra som läser samma sak. Det är guld värt att inte alltid vara bäst*.

*I nåt ämne som inte är gympa, som är en helt från resten av skolväsendet fristående institution i djungelns lag. Separat inlägg om det senare.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

8 kommentarer:

Johanna Sjödin sa...

"Sist någon förklarade för mig varför jag behövde göra grupparbeten i grundskolan berodde det på att en av poängerna med att gå i skolan var att lära sig att jobba i grupp"

Jag gillar grupparbeten i teorin, men inte i praktiken av den enkla anledningen att grupparbeten alltid blir individuella arbeten.

Du och tre andra ska skriva om någonting. Du och de tre andra delar därför upp arbetet i fyra områden och tar ett område var. Ni bestämmer att de ska vara klart om x antal dagar. Om x antal dagar står ni där och ska redovisa om ett ämne utan att ni vet vad någon annan skrivit om/ska prata om. För mig är inte detta grupparbete.

Många gånger jag haft grupparbeten har man dessutom bara "klipp och klistrat" och inte sett till att varje del hört ihop så att det bildat en röd tråd.

Jag ska ta upp detta med min mentor snarast nu när har jag skrivit av mig min ilska :-)

Christine sa...

Tack igen Tanja! Föraktfullt-hmmm? Kanske hade man kunnat omformulera den meningen på något sätt och kanske hade det låtit bättre men i sammanhanget framgår klart vad du menar och jag tycket inte att det kan anses föraktfullt. Jag tillhör själv de där som är "dummare" än barnen i elitklasser.

Bra kommentar Johanna också.

Nu ser jag fram med spänning fram emot ditt inlägg om idrott, Tanja och jag tänkte skriva något vitsigt här om att terrorisera dig varje dag tills jag får läsa men äsch...

Emma sa...

Jag antar, efter ditt inlägg, att denna diskussion inte berör "de normala" skolornas nivåindelningar i specifika ämnen, då det är den där hundradelen du vill åt.

Men jag vill ändå påpeka att i vissa skolor (kanske de flesta, jag vet inte, men i min skola var det så) så går man i en klass med blandad intelligensnivå hos eleverna. Sedan delar man upp dessa elever efter prestation(är medveten om att det inte är samma sak som intelligens)i olika nivåer, i ämnena svenska, matte och engelska. Detta för att få ut det bästa av de sämsta och det bästa av de bästa.

Denna slags individanpassning är inte mindre kostnadseffektiv då det fortfarande är en grupp elever som undervisas och inte sker genom att "lärarna går hem till varsitt barn och skola dem var för sig".

Om vi antar att alla går i skolor med ett stort antal elever, där underlag finns för att den bästa nivågruppen skall vara stimulerande nog för den bäst presterande "hundradelen", skulle inte då detta vara en bra lösning? Jag syftar då på att gå i en klass, där med blandade kunskaper och intelligens, sedan delas man upp i (kanske alla) ämnen, efter vilka förutsättningar och ambitioner man har.

Linda sa...

Positiv till elitklasser är jag. Men: Det är väl många som upplever sin skoltid som för lätt, och det problemet löser inte elitklasser. Fram för elitklasser alla gånger, men kanske behöver man också göra större utrymme för de som inte platsar där men ändå rullar tummarna i den "vanliga" skolan.

Tanja Suhinina sa...

Johanna:
Problemet med grupparbeten är rätt mycket att man förväntas lära sig det inflör framtiden när man grupparbetar i skolan, men jag har aldrig sett någon lära ut grupparbete. På psyket har vi minst ett grupparbete per kurs, och ingen har bemödat sig med att lära oss hur man gör det bäst, trots att vi har riktigt jävla nära till gruppdynamikkompetens.

Christine:
Jo, formuleringen vfar rätt tacksamt att störa sig på. Men oavsett hur jag skulle formulerat mig hade det varit laddat.

Emma:
Jag tycker det är en väldig vettig lösning. Eller, ja, den är praktisk, kostnadseffektiv och förbättrar situationen avsevärt. En del skolor har det och jag tycker det är super, om det funkar (funkar det inte är liksom ingen lösning bra...).

Linda:
Jag tror en del skulle fångas upp om alla skolor gjorde som talaren över dig skriver om. Men visst, tar man bästa procenten blir det fortfarande mpnga uttråkade kvar.

felmoftan sa...

> men jag har aldrig sett någon lära ut grupparbete

Det där är så sant att jag vill gråta. Skolan tror att man lär sig grupparbete genom att fösas ihop i en grupp. Ungefär som om man skulle lära sig räkning genom att sitta och räkna utan att någon någonsin avslöjade om man hade räknat rätt.

En enda gång under studietiden hade jag ett grupparbete (mitt sista, tror jag) som inte höll på att driva mig till vansinne. Det var för att jag på något vis lyckades övertyga alla om att vi skulle diskutera och sammanställa materialet tillsammans, men att jag skulle skriva ihop hela arbetet själv och presentera det praktiskt taget själv också (eller också valde vi någon annan att presentera det, men det var i alla fall inte allihop). Jag är själv inte säker på vad det var mer: Ett lyckat grupparbete, eller ett fall av "jag minimerar skadan de andras gafflande tillfogar min egen arbetsinsats". Lite både och tror jag. Jag vill minnas att folk inte sov på presentationen, inte helt vanligt.

marie sa...

Jag känner igen mig smärtsamt väl och är väldigt glad att du för de överpresterande barnens talan. Du gör det med bravur. Tack!

Jag var den där som alltid, alltid fick hjälplärarrollen åt mina jämnåriga vänner som inte hade lika lätt för sig i skolan. Det var det som ofta blev min extrauppgift när jag själv var klar; att hjälpa de andra. Och jäklar vad det slet. Jag kände mig så totalt utanför och fel så det fanns inte. Jag hade ångest inför varje nytt moment där det skulle samarbetas (inte nödvändigtvis i form av grupparbete, utan mer i form av "sätt er två och två och räkna"), för jag ville inte hjälpa till en gång till. Jag ville ju bli hjälpt och få vara som alla andra! Men självklart gjorde jag det ändå, för jag vågade inte säga ifrån, och ingen gjorde det åt mig. Det tackbrev jag i vuxen ålder fick från en av dem jag hjälpte, hjälpte självklart acceptansen en god bit på vägen, och idag kan jag självklart också se vilken bra pedagog det gjorde mig till. Men oj vad lidande det kostade en vilsen elvaåring. INTE okej.

Jag kände sådant tryck på mig att passa in och hjälpa till, och sådan förtvivlan över att vara totalt onormal, att jag ofta grät mig till sömns. Jag visste inte vem jag var, hade svårt att hitta en identitet, för runt mig fanns ingen som var som jag som jag kunde känna igen mig i. Inte hemma heller, mina föräldrar passar nog alldeles utmärkt in i normalspektrat. Mot slutet av högstadiet var jag inom mig så elitistisk så det var otäckt. Jag hade ju aldrig träffat någon som över huvud taget var som jag, och i ren självbevarelsedrift riktade jag föraktet utåt i stället för mot mig själv. Det är jag idag glad för, för allt annat hade förgjort mig. Gymnasiet, och internetvänner, gav mig sedan visst hopp tillbaka, och elitismidéerna avtog sakteliga. På universitetet föll sedan allt på plats. Att efter 22 års ensamt identitetssökande och mentalt utanförskap helt plötsligt finna sig själv omgiven av människor jag kände igen mig i, där jag inte stack ut på nåt sätt som helst, var en obeskrivlig lättnad. Att livet kunde vara så kul och lätt hade jag tidigare aldrig erfarit. Fantastiskt!

Tack Tanja, för att du ger oss ett forum att berätta våra historier i. Det behövs; i terapeutiskt syfte för oss själva och för de barn som just i detta nu upplever samma sak. Jag förstår att renodlade elitklasser ibland förblir en utopi (i t ex min uppväxtort där den hundrade percentilen skulle bestå av ett-två barn per årskull), men ALLA lärare kan göra mycket för att hjälpa de överbegåvade barnen att ändå få drägliga skolmiljöer!

Mikaela Mars sa...

Så många bra kommentarer till ett bra inlägg! Även jag känner igen mig i mycket! Johanna Sjödi har helt rätt i att det som kallas grupparbete i själva verket ä ihopklipp. Men, därutöver är det ofta heller inte ens verket av alla gruppens medlemmar. Under min högstadietid var detta något lärarna var medvetna om och endel använde sig av detta som ett redskap. Duktiga flickor parades medvetet ihop med de stökigaste killarna för gemensamt arbete = duktiga flickan går i istället för läraren och tvingar fram ett resultat i bästa fall. Pytt.

Jag skulle vilja se en möjlighet för uppdelning av elever vid behov inte av kostnadseffektiva skäl utan för de enskilda elevernas chans att kanske få undervisning i jämnare grupper, där fler kommer både förstå och känna sig tillfredställda av undervisningen.