Dödsstjärnor och gigantiska människoliknande robotar

Apropå att Vita huset nu måste ta ställning om huruvida Dödsstjärnan ska byggas tänker jag berätta en av mina favorithistorier om Ryssland och Internet.

Någon gång 2005-2006 skulle Rysslands största internetportal hålla en livekonferens med president Putin. Det var tänkt att frågorna skulle ställas och röstas fram av folket. Det fanns ett antal kategorier, och folk kunde ställa frågor som sedan röstades fram av Internetanvändare. De populäraste skulle ställas till presidenten under presskonferensen.

En av kategorierna var något i stil med "armén, flottan och försvaret". Under den här perioden genomgick landet en stor och sådär populär värnpliktsreform, och många av frågorna i kategorin berörde den på ett eller annat sätt. Frågan som fick flest röster i kategorin hade förstås ingenting med detta att göra, utan löd "När kommer Ryska Federationens gränser bevakas av gigantiska människoliknande robotar?".

Eftersom många av andra kategorier gick liknande öde till mötes bestämde konferensens arrangörer (till Internets stora besvikelse) att de inte nödvändigtvis skulle ta upp just de allra högst framröstade frågorna, utan bara några av de mest populära.

Lyckligtvis var frågan om gränserna en av dem som fick vara med. Presidentens svar blev att han utesluter inte att det kommer att hända i framtiden men ville ändå poängtera att det är omöjligt utan människan och att den mänskliga gränsvakten är och förblir viktigast.

Igelkottkunskap

Vincent: But you know what the funniest thing about Europe is? 

Jules: What? 

Vincent: It's the little differences.

- Pulp Fiction

Kulturskillnader är små djur som ibland tar tid att upptäcka, även om man konfronteras med dem dagligen. Jag kom till Sverige 1995, och det var bara för två år sedan som jag insåg att svenska igelkottar inte bär svamp. Och inte heller äpplen. 

I Ryssland, precis som i alla andra vettiga länder, är igelkottar söta djur som ofta förekommer i bilder riktade till barn. Skillnaden är att svenska igelkottar inte bär mat hem till barnen på ryggen. Ryska igelkottar avbildas däremot ofta med svamp eller äpplen på ryggen. Det förklaras inte, det liksom bara är. Inte alltid, men ofta. Tänk er en typisk mattebok för ettan. Där skulle man lätt ha en uppgift om att man ska räkna hur många äpplen (eller svampar) två igelkottar har tillsammans. 

Så nu vet ni - svenska igelkottar bär inte svamp. 

Också bra sak med ryska och igelkott. Ryska alfabetet ser ut såhär:

А Б В Г Д Е Ё Ж З И Й К Л М Н О П Р С Т У Ф Х Ц Ч Ш Щ Ъ Ы Ь Э Ю Я

De markerade bokstäverna bildar tillsammans två ord - "gde jozh". Det betyder "var" respektive "igelkott", det vill säga den helt grammatiskt korrekta meningen för "var är igelkotten?".

Om att svartmåla där det hade räckt att berätta sanningen

Det fanns en gång ett land som hette Sovjet. Det fanns ganska länge, runt åttio år, och det hade en jättestor befolkning. Dessutom tog landet upp en femtedel av jordens landyta. Dessutom var landet en supermakt. Man kan tänka att det måste ha hänt ganska mycket i landet som kan vara intressant. Det kan ha skapats kultur. Det kan ha bott människor där - såna där med egna drömmar och öden. Det kan ha sytts kläder, producerats glödlampor och dansats på dansbana. Folk kan ha bråkat med chefen, fått löneförhöjning och sen gått ut på bio och kafé för att fira med sina väninnor. Barn kan ha lärt sig att åka tvåhjuling.

Kan man tycka.

Det är dock inte den bilden man får av landet om man bor i dagens Sverige och läser media. Det har jag än en gång fått bekräftat av Staffan Skotts putslustiga artikel om en bok som listar de sämsta konsumentvarorna producerade i Sovjet. Staffan Skotts text (och andra texter jag läst av honom) är inte hela bilden, men en tydligt symptom. Ingen kan skriva om Sovjet så putslustigt som han. Han är verkligen duktig på det. Ingen kan som han ta ett riktigt land och omvandla det till ett lättsamt skämt. Behövs det anekdoter ur verkligheten har har tillgång till sin hustru, som av allt att döma är den enda nu levande människan som någonsin bott i Sovjet. Det blir genast mycket mer trovärdigt när han citerar någonting som Masja berättat.

"Något utrymme för gullifierande av den absurda värld som Sovjet var har vi icke" skriver han. Nej, men för att förminska ett land till att endast duga åt att göra coffeetableböker av. Som man sen får skriva putslustigt om på en hel sida i DN Kultur. Är inte det förminskande och fördummande, så säg!

I längden är det förstås skadligt att ständigt skildra Sovjet som ett land gjort av ständigt förtryck och dåliga värmeelement. Det är skadligt att aldrig skildra Sovjet som att biosalongerna endast visade propagandafilm och den enda underhållningen människorna hade var att spela schack. Och då målar jag ändå upp en ovanligt positiv bild. Det är felaktigt, det är historielöst och det är exotifierande.

Hur ska en svensk tjugoåring (eller femtioåring) kunna förstå hur man kan leva i en diktatur, om bilden de får är att man vaknar på morgonen, äter en sked bark, och går till fabriken med 12 timmars arbetsdag och fem obligatoriska propagandaböner med näsan vänd mot Lenins mausoleum? Hur ska man, om man inte upplevt ett sådant land, kunna begripa att människor inte gjorde uppror, inte revolutionerade, och rentav vill ha den tiden tillbaka? Hur ska man begripa att det i dagens Ryssland finns människor som vill ha det som i Sovjet?

Det finns två bilder av Sovjet jag möter som boende i Sverige. Den ena är att allt var dåligt, gärna frossande i elände, eller frossande i elände fast på ett humoristiskt sätt. Antingen Gulag, eller fniss vad lustigt det är att de hade dåliga cigg. Den andra bilden är den som får unga hippa människor att komma i byxan när de ser en sovjetisk propagandaaffisch. Båda är ytliga, exotifierande och förminskande. Men den andra handlar i alla fall enbart om estetik. Jag tror inte det gör särskilt mycket skada att unga människor tycker det är ballt med leninstatyer. Jag tror det gör enormt med skada att enögt skildra Sovjetunionen som ett land som det inte gick att bo i.

För folk bodde där. Man vaknade på morgonen, drack kaffe, gick till jobbet, ville ha en ny kofta, skvallrade med kollegorna. Man hämtade barnen på dagis, gick hem, stod i kö, köpte billigt bröd. Man tränade, man sjöng i kör och läste böcker - såg på ishockey och lyssnade på radio. Man förälskade sig, såg på komedi, engagerade sig i hyresrättsföreningen, tältade och grillade kött. Folk bodde i Sovjet för att Sovjet var ett riktigt land, med riktiga människor i. Vanliga människor som levde vanliga liv. De flesta vaknade inte på morgonen och tänkte "oj, här ligger jag och lever i en diktatur". Det är ju det som är det farliga. Att man gör sitt, lever sitt, bryr sig om sitt, och det ska mycket till för att en revolution ska hända.

Det är väldigt lockande att svartmåla och ignorera allt bra, eller allt neutralt, som fanns i ett land man ju uppenbart inte ska gilla. Det är väldigt lätt att beskylla andra för att gullifiera om de inte vill svartmåla. Men det är enfaldigt och farligt.

Namnski

DN har en artikelserie om namn nu som jag tycker är intressant (här är en artikel så finns det länkar till fler där). Jag tycker det är ett väldigt intressant ämne, eftersom jag själv sitter på ett invandrarnamn. Jag tänkte skriva lite.

Förnamnet

Jag har sedan flytten till Sverige först mindre och sedan mer medvetet kallat mig Tanja. jag heter ju Tatjana egentligen, såklart. Det är ett fint namn, men inte mitt namn, jag har bloggat om det förut.

(tillagt lite senare) I samband med att jag ger bort ryska böcker fick jag en massa mail från ryssar. Intressant att jag reagerade på att många använder diminutivversioner av sina namn, det kändes i rysk kontext informellt/lillajag när vuxna kvinnor kallade sig typ Sveta istället för Svetlana. Hade vi kommunicerat på svenska hade jag inte alls reagerat så. Och om ryssar kallar mig Tatjana är det också annorlunda från när svenskar gör det.

Jag håller på att söka jobb så det sprängs. Jag funderade att kanske, i alla fall i vissa fall, kalla mig Tatjana istället, så det blir mindre googlekompromat på mig. Men de första sidorna som dyker upp på den namnvarianten är min KTH-sida och en artikel i Metro om hur jag sålde telefonsex. På KTH får alla ett användarnamn när de börjar, det baseras på ens namn och jag tror faktiskt att användarnamnen väljs i alla fall delvis manuellt för att låta trevligt. Att få förnamnet är drömmen. Dock inte för mig som helst undviker att bekanta ska ens börja föreställa sig att jag heter nåt annat än Tanja. Men det var bara att svälja och dras med Tatjana under min KTH-karriär. Och varför Metro valde skriva "Tatjana" i rubriken är ett mysterium - boken skrevs ju av Tanja. Jag mailade med dem som Tanja. De kallade mig Tanja. Jag vet inte var och varför de grävde fram Tatjana. Otrevligt var det.

En del av mina russofila vänner tycker det är kul att kalla mig för olika varianter av namnet. Jag gillar det inte själv, men eftersom det är sällan det händer och de verkar tycka det är roligt så låter jag dem hållas.

Fredrik frågade häromdagen om jag inte ska byta namn på riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det förut. Det borde jag nog göra, så blir det mindre krångel sen.

Efternamnet

Min pappa har aldrig träffat sin pappa och fick vid födseln sin mors efternamn. I tonåren fick pappa rebellryck och bytte efternamn till sin pappas - Suhinin. Min mamma och jag fick namnet i femininum. Mamma bytte till annat (jättecoolt) efternamn när hon gifte sig för några år sedan. Innan dess hette vi båda Сухинина, men med olika latinska transkriberingar. Vi skaffade våra utlandspass vid olika tillfällen, nämligen. I pappas utlandspass står ytterligare en transkribering. Jag är nöjd med min - den stavas som den låter, direkt översatt från kyriller till latinska bokstäver. Att folk har svårt att utläsa "Suhinina" är för mig ett mysterium. Jag tror att de tror att det är svårare än det är, att det måste vara ett gömt sch-ljud nånstans.

Jag önskar jag hade ett coolt ski-namn. Som Andrej Tarkovskij och min kompis Karro Czechowski. Okej att hon säkert måste bokstavera det typ alltid, men det är coolt. Som ryss hade jag ju hetat typ Tarkovskaja, till exempel. Men då hade jag kunnat i Sverige byta till en maskulin/neutral variant utan att det blev konstigt. Hade bara bytt bort ändelsen mot -ski så hade det funkat. Jag har förvisso två könsneutrala efternamn i släkten jag kan ta - mammas flicknamn Žemaituk (avslöjar morfars polsk-litauiska påbrå) och pappas pojknamn Tarasjtjenko. Namn som slutar med -ko är faktiskt minst lika coola som namn som slutar med -ski. Men som ni själva lätt inser är inget av dessa namn bra på att klara av att skrivas och uttalas i Sverige. Dessutom är de inte mina namn, hur mycket släktnamn de än är. Jag trivs ju faktiskt med Suhinina, även om det blir like knepigt om jag får en son.

I Sverige är Suhinina ganska exotiskt, jag är nog enda Suhininan i landet nu när mamma bytt. I Rysland är det ett behändigt efternamn. Väldigt opersonligt och ospännande, ett etymologiskt rimligt efternamn. Väcker circa noll upseende, det finns ingen känd som heter så och det låter purryskt. Men det är också ganska ovanligt, så man blir inte ihopblandad med folk i onödan.

Uttal

Min ryska är nuförtiden sådär, helt ärligt. Jag använder den så sällan att jag är ovan vid grammatiken och har sedan länge magasinerat halva ordförrådet. Att läsa är inget problem, och inte heller att uttala - jag pratar fortfarande riksryska. När jag i somras skulle till läkare i Lettland var språket inget problem. Men när jag skulle tydligt säga mitt namn i receptionen uttalade jag plötsligt namnet på svenska. Jag vet inte ens om receptionisten märkte det, men jag blev så chockad. I ett sammanhang där jag pratade mitt modersmål uttalade jag allt på mitt modersmål, utom mitt namn.

Dutterns etymologi

Som en del av er vet, gillar jag utter. Jag gillar även säl och iller. Men jag kallar inte sälar och illrar för konstiga saker, medan jag konsekvent refererar till uttrar som duttrar. Varför, kan man undra?

Jo, det finns en viktig rysk litteratursnubbe från första halvan av 1900-talet som heter Kornej Tjukovskij. Han är för breda allmänheten mest känd för barnsagor på rim som är riktigt bra, men egentligen har han gjort mycket mer och är väldigt intressant person att läsa om. Bland annat intresserade han sig för barnens språkutveckling och har skrivit en väldigt bra bok om det, som heter ungefär Från två till fem. Jag hade den när jag var liten och läste den gärna, fast inte så mycket som utvecklingspsykologiskt verk som kul samling av såna där lustigheter som barn som inte lärt sig prata ordentligt säger.

När jag faktiskt läste utvecklingspsykologi som vuxen fick vi en gång en lapp med några barncitat för att vi skulle göra en hemuppgift med dem. Jag kände igen flera av dem från boken, men fick aldrig nåt svar om de faktiskt hämtades från den.

I den boken finns där i alla fall en scen som någon observerar. Flicka A retar Flicka B genom att kalla henne "utter." Jag vet inte varför just utter, och Flicka B tar inte åt sig. Då anländer Flicka C och påpekar en viktig sak. Utter heter ju выдра (vydra) på ryska, och вы är ju "ni". Man niar inte folk man retar, man ska säga тыдра (tydra) istället för att ты är "du". Flicka A lydde rådet, och flicka B sprang iväg gråtandes.

Och ja, därför dutter. Och ärligt, om ni tittar på en dutter, är det inte självklart att man duar den? De är inte så respektingivande så det stör, alltså. Skulle ni nia den där på bilden, till exemlel? Nej, just det.

PS. På Parken Zoo finns det jätteduttrar. För minst 400 kronor om året kan man bli dutterfadder! Det är jag! Fast det står inte på sidan för det gäller från halvårsskiftet och jag anmälde mig, strategisk som jag är, i juli. Dutterfadder! Ha!

Brödköer och skådespel

Senaste Filter har en artikel om sovjetwestern. Som vanligt går det visst inte att skriva om sovjetisk underhållning utan att få det att låta noll underhållande och hundra politisk.

Om Öknens vita sol (som av någon anledning översätts till Öknens vita sand)

I filmen avbryter rödgardisten kamrat Sukhov sin pensionärspromand hem till hustrun Katerina "eftersom det är hans revolutionära plikt" att hjälpa ett harem, bestående av nio kvinnor, att fly undan deras make, den anti-bolsjevistiske, muslimske rebellen Abdulla. När Sukhov tagit kommandot över gruppen avlägsnar de ansiktsskylda kvinnorna sina slöjor och säger: "Vår herre! Ingen har rätt att se våra ansikten. bara du. Du är vår nye man!".
Sukhov tackar bestämt nej till deras äktenskapliga erbjudanden och tar till orda: "Kamrater kvinnor! Revolutionen har befriat er. Nu har ni ingen husbonde. Ingen herre. Ni ska helt enkelt kalla mig kamrat Sukhov. Glöm ert förbannade förflutna. Nu kan ni arbeta fritt och var och en av er ska ha en egen man."

(Karmat Sukhov rider igen, Johan Persson i Filter 17)

Blir ni minsta sugna på att se filmen? Inte jag, men som tur är har jag redan sett den ett par gånger och kan upplysa er om att hela grejen med att Sukhov kommer och befriar kvinnorna är humor. Man ska liksom skratta. Det är liksom tänkt att vara lite absurt sådär, när han kommer med sitt revolutionssnack och försöker få dem att bo i kollektiv, medan de är helt insnöade på att han är deras nya make.

Jag tänker nu inte skriva om att det fanns politiska beslut bakom vad som producerades i Hollywood också. Jag orkar inte förklara att handlingens förläggning till inbördeskriget inte behöver vara politiserat, utan helt enkelt handlar om en historisk period med mycket action. Jag orkar inte spekulera i ifall det är tänkt att kamrat ska i artikeln signalera nån sorts stel propagandistisk ton, medan Mister aldrig skulle uppfattas så.

Jag vill just nu bara veta varför man alltid försöker framställa sovjetisk underhållning som allt annat än underhållning. Folk gick inte på bio och uttråkat glodde på informationsfilm om hur man ska tvätta händerna och hjälpa äldre över gatan. Folk gick och såg på romantiska komedier, kostymdramer, melodram och slapstick-tecknat. Folk skrattade och grät till Öknens vita sol, som inte enbart består av klasskamp, utan innehåller också en del pangpang och saker som sprängs.

Det finns ideologi i västfilm. Det fanns underhållning i Sovjet. Mycket enkelt.

Jäklar vilken subtilt smart rubrik. Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, propaganda, sovjet, underhållning

Relaterat gammalt.

Genomskinliga samhällen

Assange
Jag tycker det är oändligt fascinerande hur många tolkade våldtäktsanklagelserna mot Assange som utslag av feminism då hon som anmälde är feminist. Och massa andra vändningar och vridningar, kryddat med det vanliga om att det i dagens Sverige räcker att pipa "våldtäkt" så får man en oskyldig man inspärrad.
Många har skrivit bra, men jag tycker att Sleepless sammanfattar bäst, som hon ofta gör.

Roligare än kylskåp
Att jag inte har hängt med och orkat blogga om Assange-historien beror på att jag har varit bortrest till Ryssland större delen av månaden. Där märkte man att det skogsbrann, framför allt märkte jag det på att jag fick ställa in Moskva-delen av min resa. Många hus brann ner, och staten lovade att bygga upp nya innan det blir kallt igen. För att den ryska allmänheten, som tror så mycket den vill på statens löften, ska kunna följa förloppet har man installerat webbkameror på samtliga byggplatser. True story.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om putin, skogsbränder, assange

PS. Fortfarande uppskattas om du som är ung och HBTQ och har erfarenheter av vården låter dig intervjuas för en C-uppsats!

Än en gång om barnförvaring

Jag läste just om ett fall i en rysk journalistblogg. Högstadiekillar misshandlade systematiskt en 73-årig gympalärarinna (bland annat rullade in henne i ett volleybollnät och urinerade på henne). Allting filmades förstås och lades upp på YouTube (finns en video i det här inlägget, men jag vill inte kolla). Lärarinnan var inte bara 73, hon var dessutom dement och kom själv inte ihåg misshandelfallen.

Under utredningen framkom det dock att lärarinnan själv hade en historia av att vara våldsam och kränkande mot elever, vilket dessutom bekräftades i internetdiskussioner av hennes tidigare elever.

Hur väl informationen stämmer överens med verkligheten är egentligen inte intressant. Det intressanta är diskussionen efter inlägget. De flesta verkar vara överens om att pojkarna handlade fel - man får inte under några som helst omständigheter slå [gamla, kvinnliga, läraranställda] människor.

Det grabbarna gjorde var grymt och fel, inget snack om saken. Men det som får mig att rysa av obehag när jag läser diskussionen är att större delen av de vuxna kommentatorerna verkar helt glömt bort hur maktlösa barn är. "Om läraren nu var så kränkande som rykten säger borde eleverna gått och klagat hos föräldrarna, rektorn, myndigheter", säger människor som uppenbarligen inte haft kontakt med skolvärlden på väldigt länge, "Hade hon varit så hemsk hade hon fått sparken för länge sedan".

Jag vet att jag tycker mer illa om skolan än många andra. Jag vet att många andra hade i princip enbart positiva erfarenheter av skolan. Jag vet organet man observerar och bryr sig om sociala orättvisor med är något förstorat hos mig jämfört med de flesta. Men ändå. Det är ju så objektivt. Barn är så maktlösa.

De är det. De får inte bestämma någonting alls, deras föräldrar får rycka upp ungarna med rötterna och flytta för att de fått nytt jobb, de måste gå i skolan och deras åsikter tas inte på allvar. Jag vet att frihet är ansvar och jag är inte för att barn ska få bestämma fritt över föräldrarnas liv eller ha vetorätt i familjens beslut. Men jag är för att barn skulle få ha något mer att säga till om skolan där de måste vistas i nio år.

Jag har ibland fått höra att min negativa bild av skolan härstammar från min tid i Lettland. Givetvis har jag en del negativa erfarenheter därifrån. Jag var rätt rejält mobbad i låg- och mellanstadiet, någonting jag insåg först i vuxenålder tack vare barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation. Lärarna tillät det och var med på det. Under tvåan till fyran hade två olika lärare ägnat totalt tre lektionstimmar åt att skälla ut mig inför klassen medan jag grät. Det som skyddade mig från ännu värre behandling var att jag var ett av årskullens klarast lysande stjärnor i att vara smart.

Det och min mamma. Mamma ställde alltid upp i Tanja vs Systemet. Mamma gick till skolan och pratade med lärarna, med rektorn, med andra föräldrar. Mamma hade koll på mina lärare och inte en enda gång sade att jag hade mig själv att skylla när jag hade blivit orättvist behandlad. Jag hade sån tur som hade en mamma som hade möjlighet och vilja att prioritera sin tid så att hon faktiskt hade koll på sin dotters skolsituation.

Det var alltså Lettland. Visst, jag har inte världens käckaste skolbild därifrån och i Sverige blev jag åtminstone inte slagen av de andra barnen när lärarna såg. Men det finns en, endast en, människa i hela världen som jag vill straffa för gamla oförrätter och det är lärarinnan i svenska jag hade i åttan och nian. Hon slog ingen. Hon kallade inte barn för idioter. Hon höll inte timlånga föreläsningar om hur Suhinina borde sluta vara så kaxig. Hon var bara en fruktansvärt dålig lärarinna.

Jag har haft oinspirerande lärare som gjorde allt i sin makt för att få en att tro att deras ämne var det tråkigaste som finns. Svensklärarinnan agerade på ett betydligt mer sofistikerat sätt med favoriter i klassen (och inte ens de gillade henne) och bestraffning av försök till kreativitet. Hon kunde inte se utveckling, bara korrekt svenska, och då jag hade bott i landet i fem terminer när jag fick henne till pedagog var jag inte direkt en elev som passade in i hennes uppfattning om bra. Trots att jag redan då hade en uppenbar fallenhet för att skriva.

Jag har fått många fina betyg i mina dagar, men ingenting är jag så stolt över som mitt MVG på nationella provet i nian - ett MVG som gjorde det omöjligt för henne att sätta någonting annat som slutbetyg. Suck. It. Up.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på henne. Inte så mycket för hur nära hon var till att döda all glädje i att använda språket för att uttrycka mig - jag klarade ju mig trots allt. Men hon måste ha knäckt så många andra. Det har snart gått tio år och jag kan fortfarande inte komma på en rimlig åtgärd, trots alla sömnlösa nätter då jag försökte. Det enda jag velat sedan jag gick ut högstadiet är att hon aldrig mer skulle få undervisa ett barn. Hon har nu i flera år varit studierektor, och jag får trösta mig med att hoppas att det innebär färre undervisningstimmar.

Jag klagade hos mina klassföreståndare. Ingenting hände. Mamma kunde intet göra i det nya landet.

Samtidigt med det talades det alltid om elevinflytande. Elevråd. Vilket jävla skämt. Jag har sällan hört någon nämna ett elevråd i grundskolan som hade något som helst inflytande utöver att få rösta fram en maträtt till skollunchen en dag i månaden. Illa omtyckta lärare stannade kvar. Skoltoaletterna förblev hygienvidriga. Mobbningsbehandling kom inte längre än at alla tog avstånd. Ändå har det alltid skyltats med elevdemokrati och -representation.

Nåja, för att återknyta till ursprungslänken som startade detta snedtripp down the memory lane. Det är aldrig rätt att misshandla människor, men vuxna som på fullt allvar tror på att man garanterat kan bli av med en verbalt kränkande lärare genom att klaga hos föräldrarna eller skolledningen skrämmer mig. Det är sådana vuxna som orsakar situationer där misshandel, mobbing och sexuellt våld pågår länge trots uppenbara signaler till omvärlden. Hade det verkligen varit så illa så hade ju vuxenvärlden redan ingripit, eller hur? Och eftersom ingen har gripit in i barnets situation så kan det ju omöjligen vara så illa.

! Läs även andra bloggares åsikter om kränkning, mobbing, misshandel, vuxna, vuxenvärlden, barn, lärare, elever, makt, skola, skolan

Vad är bra och vad är dåligt

Nu ska jag lära er att skilja mellan saker som är bra, naturliga och ärliga och saker som är dåliga, indoktrinerande och manipulativa.

Dåligt: Sovjetisk barnkultur som genomsyras av ideologi, propaganda och moralism. Så fort man ser en unge bär denne propagandistisk skoluniform, så fort det ör röd dag är det firande av årsdagen av revolutionen, och till råga på allt är det moralkakor där barn som beter sig fel straffas.
Bra: Västerländsk barnkultur som inte innehåller några moralpoänger eller buskap över huvud taget. Barn gör naturliga barnsaker som att ha barnkläder och fira jul. Inga beteenden straffas eller belönas.

Dåligt: När folk har otraditionella relationer, som de uppenbarligen har av teoretiserade och politiska anledningar (se t ex stycker om Lili Briks relationssyn)
Bra: Äkta och naturliga relationer som kommit till på grund av känslor och råkar dessutom vara monogama och tvåsamma, gärna också hetero och barnalstrande.

Dåligt: Genusdagis där man försöker manipulera barnen, och likaså annan genusuppfostran där man inte låter barn vara barn utan låter dem bli offer för vuxnas värderingar.
Bra: Vanlig uppfostran där barn får göra precis som deras personlighet säger dem och aldrig utsätts för de vuxnas värderingar.

Dåligt: Kvotering där man låter fler egenskaper än de för jobbet relevanta påverka beslutet.
Bra: Vanlig rekrytering, där man går på kompetens och inget annat.

Jag hoppas att ni med hjälp av dessa konkreta illustrationer nu insett att så fort man har tänkt till, flyttat sig utanför de vanliga referensramarna eller satt ljus på någonting som normalt inte sker explicit är det indoktrinering, propaganda, teorier och moralkakor. Det är lite fascinerande och lite obehagligt att observera hur många i övrigt helt välfungerande människor som tycker saker missar helt något så enkelt som att man påverkar barnen i genusfrågor även om man inte har en genomtänkt genuslinje i uppfostran, eller att skillnaden mellan kvotering och inte kvotering är i många fall att urvalet på andra grunder är kompetens görs i det första fallet explicit. Eller, varför inte, att RFSU:s sexualundervisning inte är sexualmoralneutral.

Det där med barn, till exempel. Klysch-"jag är mot feminism men för jämställdhet"-människan uttalar sig ofta om att man ska låta barn leka hur de vill och inte påverka. Det här fastnade från en artikel i Svenskan

– Pojkarna satte på sig klänningarna, speglade sig, gick på tå och svängde på rumpan. De prövade att använda ett mer kvinnligt kroppsspråk, men det var inte helt vanligt att de lekte prinsessa, säger hon.

Flickorna lekte istället mer traditionella prinsesslekar ur sagorna där några var prinsar som kom och räddade prinsessorna.

Här skulle straw-genuspedagogen hoppa in och försöka få pojkar att leka sagoprinsesslekar och straw-antifeministen skulle invända att man inte ska påverka barns lekar och leker pojkar och flickor - so be it.
Och då missar straw-antifeministen att barnen måste ha fått de där prinsessagorna från någonstans, och det var nog genom vuxenvärlden och ja, vuxna har nog påverkat. Även de som inte hade en medveten tanke med vad de ville förmedla till barnen.

Samma sak med kvotering, som Kalle Olsson (som jag hittade genom Johanna Sjödin) uttrycker det:

Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne.

Bara för att man inte pratar om någonting betyder inte att det inte finns. Bara för att man inte blivit explicit vald delvis på grund av sitt exempelvis kön betyder inte att könet inte var till ens fördel.

Sovjetisk kultur är kanske ett något smalt irritationsmoment, jag har nog mer än andra konfronterats med folk som ser indoktrinering och ideologi i allt som händer i sovjetiska böcker eller film, samtidigt som de uppenbart inte inser att böcker från den kulturen de själva växte upp i förmedlar precis lika mycket om kulturen. Hur som helst är det ett bra exempel på att sådan hemmablindhet gäller inte bara "omedvetna" normyttranden utan även sådana som kommer från ens egen hemmiljö. Det är också intressant hur ofta moraliska budskap i sovjetiska barnböcker uppfattas som genomtänkt propagandistiska, att författaren medvetet tänkte "nu ska jag skriva en bok där barnen ska lära sig att de som ljuger är dumma och de som säger sanningen är bra", medan precis samma budskap i en västerländsk barnbok skulle ses som en naturlig del av handlingen och ingenting författaren försöker mata barnen med. Så fort det inte är normalt måste det vara genomtänkt och i och med det konstruerat, manipulativt och dåligt.

Gång på gång behöver man höra på människor som missar att man förmedlar långt mer än det man förmedlar medvetet, och de budskapen som är dolda är, om jag vet någonting om hur sådant fungerar, mer kraftfulla. Tänk på det, och slå mig i huvudet om jag failar på den här punkten.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om hemmablindhet, normer, majakovskij, multik, kulturkrock, egocentri

PS. Youtube-klippet i början är episkt. Det är rätt stora namn i sovjetisk barnkultur som står bakom filmen, som dessutom baseras på moralkakornas moralkaka av Vladimir Majakovskij. Den är uppenbarligen skriven utan någon större inblandning från musan, och heter Vad är bra och vad är dåligt, som att det är bra att tvätta sina kläder och dåligt att rulla i gyttja. Det underbaraste med den är att Majakovskij är ett geni, så alla hinder till trots är dikten inte dålig. Det ni.

...annars kan det ju också vara så att en cigarr helt enkelt är en cigarr

Niklas Ekdal skriver på Newsmill om "rysk discofascism". Först skriver han att han älskar Ryssland. Det känns lite "jag har ingenting emot bögar, men..." i sammanhanget.

När Moskva skulle arrangera semifinalen i Eurovision Song Contest i veckan skickade man fram Röda arméns manskör till att stå för pausunderhållningen, framför ett uppblåsbart stridsflygplan och en stridsvagn, den ena ljusblå och den andra rosa. De texter som framfördes under paradnumret hade också en omisskännligt nationalistisk touch.

Såhär, va. Mycket kan sägas om Ryssland som stat och mycket av det i just militärsammanhang, men att likställa Röda arméns körs närvaro på scen under Eurovisionfinal med krigiska intentioner är att visa total oförståelse för 1) rysk kultur och 2) Eurovision. I Eurovisionfinalsammanhang är det brukligt att framföra musik som är representativ i värdlandet och gärna så att även utrikare känner igen musikuttrycken. Röda arméns kör är ett av det internationellt mest kända i rysk musik-väg och ett lika naturligt inslag på ett ryskt Eurovision-scen som klassisk balett och kosackdans.

Och ursäkta mig, "omisstänklig nationalistisk touch" i texterna? Det är Kalinka, Katjusja, två zigenarromanser och Not gonna get us. Jag måste inbillat mig att jag kan ryska, för jag hör ingen omisskänlig nationalism. Möjligen kan man se sådant i Katjusja, men det kommer en bit efter de två verserna som ingick i pausunderhållningen.

Ibland är en manskör helt enkelt en manskör.

Jag tycker faktiskt sånt här är obehagligt. Läs även andra bloggares åsikter om röda arméns manskör, pausunderhållning, esc, eurovision, schlagerfestivalen, ryssen kommer, omisstänklig nationalistisk touch

För övrigt är Röda Arméns Gosskör bästa studentorkesterkonceptet NÅGONSIN. Och så är de jäkligt kul att se på!

Förslag på KBT-åtgärd mot russofobi

Jag pluggar till en examination i KBT-kurs just nu och har därför svårt att låta bli att tänka i kognitivteoretiska banor. Även när jag genom Fredrik Stangels blogg hittar ett något onyanserat inlägg på SvD:s ledardito.

Det är helt enkelt uppenbart att skribenten har, i sin kalla krigsfärgade barndom, har lärt sig att associera "Ryssland" med hot och fara, och kan därför inte låta bli att tänka automatiska tankar av typen "det här måste vara någon sorts hotsignal om att de ska ta över världen" och "alla ryssar är onda" så fort hen ser någonting ryskt. På grund av sina dysfunktionella kognitiva scheman hamnar skribenten i tankefällor, exempelvis att selektiv uppmärksamma det som med lite vilja kan tolkas som signal om hot, eller att generalisera en ambassadtjänstemans uttalande om Tingeling till rimlig tolkningsgrund för Rysslands alla kulturyttringar. Eller att envist hålla fast vid tanken att ryssar inte har humor, och därför välja att uppmärksamma Tingelingreaktionen då den stödjer skribentens världsbild, men däremot inte kunna se möjligheten till självdistans i en spexig textomskrivning av en folkkär schlager.

Tänk om bloggskribenten hade fått träffa en duktig KBT-terapeut! Då hade hen kanske inte tolkat närvaron av uniformsklädda män på scen som förklätt (eller ja, just inte förklätt) hot, utan istället som ett typiskt Eurovision-inslag med musik som värdlandet är känt för, och militäruniformerna som köruniformer snarare än tecken på att sångarna närsomhelst ska plocka fram sina Kalasjnikovs. Hen hade kanske inte tolkat babypastelliga militärfordon som förklätt hot, utan som en fredssignal. Hen hade kanske låtit bli att tolka t.A.T.u:s låt som en signal om att man inte ska tjafsa med Ryssland, utan istället sett t.A.T.u:s scenframträdande som ett tecken på större öppenhet mot HBTQ-personer, eller helt enkelt att värdlandet visade upp en modern och internationellt känd popgrupp.

Terapeuten skulle antagligen gått genom skribentens reaktioner på exponering för Ryssland och diskuterat hur hen upplever det och tolkar signalerna. Tillsammans skulle de komma på alternativa tolkningar och se om de kanske är rimligare än skribentens automatiska tankar. Sedan skulle de kanske köra lite exponering, med avslut på en Aleksanrovskij-konsert i Moskva. Så fint det skulle kunna vara.

Интересно, товарищ! Läs även andra bloggares åsikter om kbt, kognitiv beteendeterapi, sverige, eurovision, ryssland, ledarbloggen, russofobi, tingeling, militärmusiker är annars en ganska vanlig företeelse i många kulturer även såna skribenten inte har barndomstraumatiska erfarenheter av, tatu

Tillägg

Å herregud! Efter att ha publicerat det här inlägget råkade jag hamna på ledarsidan och hittade det här som är precis som blogginlägget fast ännu mer puckat. Det är visserligen inte Arvidssons fel att "[e]n del tycker att inslaget med Röda armén har Tingelingkänsla [...]", men det är fantastiskt. vadå Tingelingkänsla? Tingeling är parodi på Ryssland, Ryssland är originalet. Typ "en del tycker att Star Trek känns lite som Galaxy Quest", ungefär.

Men nåja, det där är bara lite sött dumt. Men det här är faktiskt utslag av russofobi och övertolkning på riktigt:

För övrigt har arrangörerna av Eurovision Song Contest en kort presentation på sin hemsida av Rysslands historia. Det är en egen historia.

Om 1900-talet, som ju för många andra länder var en besvärlig tid, skriver man: Efter ett blodigt inbördeskrig bildades Sovjetunionen 1922. 1941 genomförde Nazityskland världshistoriens största invasion. Sovjetunionen fick betala ett högt pris och miljoner förlorade livet, men unionen blev en supermakt. Mellan 1950 och till slutet av 1980-talet rådde en spänd och tävlingslysten relation mellan Sovjetunionen och USA, även känd som det kalla kriget.

Ingenting om kommunistpartiet, diktaturen eller Gulag.

Snälla du, det vore en sak om det stod så i historieböckerna (och det är ett reellt problem), men vi snackar landspresentation på ESC-sidan. Och vad menar Arvisson med att påpeka att det ju var besvärlig tid för många andra länder precis innan han refererar tre historiska fakta från webbsidan och samtliga är krig? Och är det inte lite fånigt att klaga på att partiet inte nämns explicit när man skriver om inbördeskriget och Sovjetunionen? Han får helt klart dagens "för den händelse att läsaren har glömt att det var en stat baserad på förtryck"-utmärkelse.

Tingelingeling

Jag får något obehagliga vibbar av en hel del i Tingelingdebatten (får jag kalla den Tingelingate? Tingateling? Någonting med gate? Snälla?), måste jag erkänna. Jag vill inte försvara Rysslands oändliga klantighet i att reagera, men med vilja att se paraleller ser mycket i den svenska retoriken rätt deprimerande ut.

Det låter lite väl skolgård och "meh har du ingen humor?" när en populär skämtar om en impopulär. Sedan hävdar den populäre att hen minsann ine skulle tagit illa upp om outsidern skämtade sådär om henom. Typ "Ja, jag sa att Anna var så fet att vi behövde slå ned väggen i klassrummet, och hpn blev visst ledsen. Men vadå, det säger ju mer om min bild av tjocka att jag tycker att Anna är tjock fast hon egentligen bara är mullig och dessutom vadå, det var bara ett skämt. Och hon kan ju skämta tillbaka, typ säga att jag är så smal att vi kan mura igen dörren till klassrummet för jag kan komma in genom springan under."

Som sagt, jag tänker inte försvara några sidor i den här sandlådan (det här är nog med sandlåda än gate...), men jag tycker ändå att nån ska påpeka att det inte är helt okej att sparka uppifrån (Rysslands internationella anseende kontra Sveriges, kom igen!) och sen ba' "det är ju bara på skoj".

Hu så intressant. Läs även andra bloggares åsikter om tingeling, ryssland, kulturkrock

Tingelingsky

Som rysk röst i samhällsdebatten känner jag mig tvungen att uttala mig.

Take a chill pill. Ryssland rasar inte. Ryssar bara pratar så när de ska prata officiellt. Ryssland ursinniga. Herregud. När Ryssland är ursinniga invaderar de. Eller hotar, åtminstone. Att prata mentalsjukhus och kränkning av Ryssland stolthet är som att säga "det där var inte så smooth" på ryska. Snacka om kommunikationssvårigheter och oförståelse för andra kulturer om man tror att Ryssland rasar.

Apropå det. Vad är det för bubbla Richard Swartz lever i? Till exempel "det är en fördom att tro att Amerika skulle vara ett klasslöst samhälle"... WHAT? För att någonting ska vara en fördom ska det finnas människor som tror så, typ fler än tre personer, helst. "En svensk – inte sällan uppfostrad medelst improviserade tacktal vid matsalsbordet – har sannolikt en bättre retorisk träning [än en amerikan, fast man tror att de är retoriskt duktiga]." Är det normalt för svenskar att inte sällan vara uppfostrade medelst improviserade tacktal? Har jag missat någonting?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, tingeling, ryssland, ursinne, kulturkrock

PREVED MEDVED!

Nu ska jag berätta för er om relevant rysk kultur.

FAKTARUTA: INTERNETMEME
En internetmeme är en text (en bild är en text) som sprids på internet och muterar. Om ursprungliga memen är "Longcat is loooooooong" kan variationer vara till exempel "Shortbus is shrt" eller att man gör nya bilder med longcat-tema.
Läs mer på Nördwikin eller Encyclopedia Dramatica.

Det här inlägget handlar om en meme som helt klart hör till världens största och det är PREVED. Nu är det sannolikt att läsaren tänker "jag har koll på internet, och det där har jag aldrig hört någonting om", men det är för att läsaren inte surfar ryskspråkiga internet (runet, om man är lat) särskilt mycket.

I begynnelsen fanns en akvarell av John Lurie. Bilden föreställde ett kopulerande par som överraskas av en björn som utropar "Surprise!".

Originalet

Supermemen.

Jag har aldrig sett hundraprocentigt säker information om vem som myntade ordet "PREVED" ("ПРЕВЕД", en internetesk felstavning av "privet"/"привет", "hej" på ryska) eller vem som satte in just det ordet i pratbubblan istället för Luries "Surprise!", men enligt en källa skapades bilden av användaren Lobzz på dirty.ru och ordet hade då florerat på communityt i flera år. Sättet att felstava på är mycket typiskt för runet.

Oavsett vem som är skaparen blev memen snabbt populär, började mutera och skapa nya ord. Björnen döptes till exempel till MEDVED (МЕДВЕД, jfr медведь), alltså precis vad björn heter på ryska minus mjukhetstecknet i slutet, för att passa ihop med prived. Även "krasavtjeg" ("КРАСАВЧЕГ"), internetförvrängd "snygging" ("красавчик") blev ett ord förknippat med meme, ofta använt i hälsningsfrasen "preved, krasavtjeg". Versaler eller gemener spelar ingen större roll.

Om Lobzz-spåret är rätt skapades bilden 3 februari 2006, klockan 12.12 moskvatid. Det kan ge er lite tidsperspektiv på memens omfattning när vi nu går in på en av mina favoritinternethändelser genom tider - konferensen med Vladimir Putin som hölls 6 juli 2006 i samarbete med runets största internet portal Yandex. Möjligheten att ställa frågor öppnades 30 juni, tanken var atthelt vanliga användare skulle lägga upp frågor och sedan skulle alla tillsammans rösta fram sina favoriter. Presidenten skulle då svara på de populäraste, utan moderering.

Fin tanke, men man ska inte lägga makten över sådant i händerna på internet. Det blir lätt att den klart populäraste frågan i kategorin "armén/försvarsmakten" (och då talar vi om ett land där alla frågor som rör det militära är mycket laddade och en värnpliktsreform är på gång) blir "när kommer Ryska Feredationen börja använda gigantiska människoliknande robotar i försvar av sina gränser?". Det slutade med att själva presskonferensen modererades, och frågorna som ställdes blev handplockade bland de hyfsat populära, snarare än de som internet mest ville ha svar på. Efteråt blev presidenten utfrågad av journalister som förgäves hade väntat utanför och det var då vi fick veta vad presidenten tyckte om Cthulhus uppvaknande (presidenten är misstänksam mot allt övernaturligt), inte fick veta när presidenten hade sex första gången (han mindes inte, men han mindes när senaste gången var, däremot tänkte han inte berätta) och hur det blir med de där gigantiska robotarna (det är inte uteslutet att människoliknande robotar kommer att användas i framtiden, men den mänskliga gränsvakten kommer alltid vara viktigast).

Cthulhu-frågan kom för övrigt på fjärde plats med 16 682 röster och robotarna knep den totala andraplatsen med 26 602 röster. Frågan som låg på förstaplats med 28 424 röster och aldrig besvarades var "PREVED, Vladimir Vladimirovitj! Vad anser Ni om MEDVED? / KRASAVTJEG". Vi som röstade blev förstås mycket besvikna.

Men memen levde vidare oavsett Putins brist på engagemang, den lever fortfarande. Orden och den karaktäristiska björnposen (som ett Y, ungefär) har setts både på omslaget till ryska Newsweek och i en hel del marknadsföring, som i "PREVED, INTERNED!" i reklam för diverse internetleverantörer. För att inte tala om husväggar, artiklar och rubriker, både på internet och i gammelmedia. PREVED enar runets användare - från "vanliga människor" till internördar, till politiska konspiratörer och 2ch-anonymer. Jag har svårt att hitta motsvarighet till meme-genomslag i någon annan internetkultur jag har koll på, men det närmaste jag kommer är lolcats. Lolcats är spridda över olika internetkulturer och grundas också på felstavningar ovanpå bildr på djur, men de kommer inte i närheetn av PREVEDs storhet. Vare sig i spridning eller i mängden bottnar.

Sås.
"Sås" är också en meme, på sätt och vis. Kommer från engelska "source" som blivit till "sauce" som direktöversatts.

Sås.

Sås.

Sås. Mycket överkurs.

"Alucard, det var inte det här jag menade när jag bad dig att ändra din image till någonting mer modernt". Också överkurs, fast på annat sätt. Sås.

Sås.

Tack, Tanja, vad mycket nytt jag lärt mig och vilka fantastiska nya perspektiv jag upptäckt! Allt tack vare dig!. Andra bloggar om: preved, medved, interned, internet, internetmeme, meme, val av rysslands nästa president medvedev

Relevant till era intressen:
Ett besök i bloggosfären. Om ryska bloggar - D-uppsats från Slaviska institutionen på SU. 2006. Mycket citat på ryska, suxxx 2 b u.
Engelska Wikipedia om PREVED
Artikel från Moscow Times som förklarar bl a "lär dig albanska".
Padonki-slang på svenska Wikipedia. Fast med faktafel, PREVED-bilden är inte ursprunget till språket, utan helt tvärtom.

Äktenskaplig trohet var inte Lilis starkaste gren

För ett par år sedan försökte jag läsa Simon Sebag Monteffiores stalinbiografi "Stalin. Den röde tsaren och hans hov". Det dröjde inte länge innan jag var helt klar och införstådd med vad författaren tyckte om Sovjetryssland och allt som hade med kommunism att göra, fanns det någonting som boken inte led brist på så var det laddade utfyllnadsord (ni vet, som att alla brott är fasansfulla eller fruktansvärda, ifall läsaren skulle missat det). Jag led, men lät mig idiotförklaras fram till sida 194. Kapitlet handlade om Stalins mamma och att han inte gillade skvallerjournalistik, men plötsligt, helt utan sammanhang, dök en fotnot upp. Den inleddes med "För den händelse att läsaren glömt att detta var en stat baserad på förtryck [...]". Då gav jag upp. Jag var liksom liite trött på att läsa Monteffiores åsikter och bli idiotförklarad under tiden.

Sedan dess har frasen "för den händelse att läsaren glömt att detta var en stat baserad på förtryck" flitigt använts av mig och min pojkvän för att beskriva texter där författaren bara inte kan låta bli att komma med egna värderingar i tid och otid. Och det är här vi kommer till Bengt Jangfeldts "Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets".

Här är det inte författarens inställning till Sovjetryssland som är problemet, det är istället hans inställning till andra relationer än romantisk tvåsamhet. Och det blir en ordentlig jäkla brist om man ska skriva om Majakovskijs liv.

För er som behöver lite introduktion: Vladimir Majakovskij var en rysk poet, aktiv mellan 1910-talet och 1930 då han tog livet av sig. Under den tiden hade han en lång relation med ett gift par, Lili och Osip Brik. Briksen levde i vad som nu skulle kallas för öppet förhållande, Majakovskij var passionerad förälskad i Lili praktiskt taget från ögonblicket de möttes 1915 tills han sköt sig, vilket inte hindrade honom för att ha förhållanden med andra kvinnor. Lili hade före, under och efter den tiden relationer med många män, och ett tag även ett sexuellt förhållande med Majakovskij.

Ja, som ni ser är det bäddat för att göra en människa som inte riktigt är hellugn med att man skulle kunna älska mer än en person man inte är släkt med mycket mycket obekväm med materialet. Och det märks desvärre tydligt.

Lili och Vladimir

"Hon gjorde ingen hemlighet av sina affärer och skämdes aldrig för dem, och Osip förhöll sig till dem med en nästan obegriplig lugn, uppenbarligen inte alls sårad i sin manliga självkänsla" (sid 62). Jo tack, man märker att Jangfeldt inte begriper sig på Osip. Han försöker vid ett tillfälle förklara det med att Osip skilde på kärlek och sex, underförstått att Osip var okej med Lilis vänstrande eftersom det bara var sex det rörde sig om. Den här tolkningen kanske hjälper någon att behålla sin världsbild, men jag tycker att det är lite väl svårt att med enbart sexuell attraktion förklara varför Lili tog hand om en av sina älskares dotter när han satt i fängelse. Inte heller går det att bortse från att Lilis relation med Majakovskij handlade mycket lite om sex och mycket mer om... ja, men det var väl förstås vänskap. "Bara vänskap" som det brukar heta, sådan utan Kärlek. För, som författaren ivrigt poängterar, hade Lili många älskare, men älskade bara Osip. Och Majakovskij hade många kvinnor, men älskade bara Lili.

Jag tror helt enkelt att "kärlek" i den här boken definieras som antingen Lilis känslor för Osip eller Majakovskijs känslor för Lili, allt annat är vad som helst utom just kärlek. Sex, kanske. Eller vänskap. Eller vad-det-nu-var-som-nästan-fick-Majakovskij-att-gifta-sig-med-en-annan. Inte var det kärlek i alla fall.

Liksom Osips, måste även Lilis beteende förklaras. "Hennes avspända syn på sex var inte bara en läggningsfråga utan måste ses i ett större sammanhang". Lilis affärer måste ses i ljuset av en sexuell revolution och Kollontaj, men det behöver inte Majakovskijs affärer med andra kvinnor göra. Lilis gifta *hint* manliga * hint* älskare behöver inte ses i ljuset av den sexualradikala tidsandan. Majakovskijs svartsjuka behöver inget sammanhang, inte heller får man sociokulturella förklaringar till alla äktenskap där makarna inte är så förtjusta i varandra från början.

Och visst kan det vara jag som är överkänslig, men nog är tonen i boken många gånger inte till Lilis fördel. Som i titelcitatet "äktenskaplig trohet var inte Lilis starkaste gren" eller när författaren kallar sättet som Lili vill leva sitt liv på för hennes "teorier". Ingen annans har "teorier" om hur de vill ha det med sina närmaste, bara Lili. För den händelse att läsaren har glömt att monogam tvåsamhet är naturligt, liksom utomäktenskapliga förbindelser om man är man.

Det ska mycket till för att jag verkligen ska irritera mig på monigaminormen, hade jag stört mig på minsta lilla hade jag haft mer magsår än magsäck i nuläget, men den här boken körde över min gräns, backade, och sedan körde över igen för att försvinna i solnedgången. Och det är förbaskat synd att Jangefeldt inte kunde hålla sina moraliska värderingar utanför, för i övrigt är boken välresearchad och intressant. Om man är intresserad av Majakovskijs liv vill säga.

Betyg:
För den händelse att läsaren har glömt*: -is -is
Fakta: -is -is -ibus -ibus
Språk: -is -is -ibus

*Där -is är Monteffiores stalinbiografi och -is -is -ibus -ibus -ebus är någonting som är neutralt och inte idiotförklarar läsaren.

Intressant. Andra bloggar om: vladimir majakovskij, majakovskij, bengt jangefeldt, med livet som insats, monogami, normer, sexualmoral, sexualpanik, moralpanik, sexualmoralpanik, enough is enough

Pjatigorsk

Alltså, egentligen ska jag inte hålla på med sånt i den här bloggen, men det är ju intressant! Jag är med i ett Live Journal-community som heter ru_sovarch och handlar om arkitektur i sovjetryssland. Ett mycket intressant community, särskilt om man kan läsa texterna som nördarna som bidrar med inlägg skriver. Nyah-nyah-nyah.

I alla fall, nyligen var det en nisse som postade länkar till tre inlägg om bostadshus i Pjatigorsk byggda mellan ~1920-talet och nu. Man förlorar förstås på att inte kunna läsa kommentarerna, men det finns massor av klickabla bilder.


Inlägg 1: vad man kallar mellankrigstiden på svenska ("förkrigstiden" heter det på ryska) och Stalinperioden efter kriget. Det byggdes, enligt uppgift, inte så mycket sånt i stan på den tiden. Det var mest småhus.

Inlägg 2: Chrusjtjov-hus (~motsvarigheten till Miljonprogrammet) och fyra-femvåningshus fram till modern tid.

Inlägg 3: höghus, korridorboenden, udda bostadshus.

Vill man ha mer Live Journal och sovjet finns äver bloggen sovarh.

Vill man ha mer aktuellt och svenskt kan man läsa om väg-och-vatten vid LTH på Betongelit.

Intressant? Andra bloggar om: bostadshus, hus, chrusjtjov-hus, sovjet, arkitektur

Saperavi FTW

SYSTEMBOLAGET HAR BÖRJAT SÄLJA GEORGISKT VIN!

Jag har rätt dåligt koll på vin, jag dricker ju inte särskilt mycket till att börja med och så är rödvin = instant huvudvärk för mig. Jag smakar ibland. Det brukar inte precis kännas som att min huvudvärkiga reaktion leder till några större förluster. För ett år sedan blev jag övertalad att smaka georgiskt och det var kärlek vid första klunken. Det smakade inte vin utan bara apgott, och så fick jag inte ont i huvudet. Totalscore! Förutom det där att georgiskt vin inte var så lätt att få tag i från Sverige.

Men nu... nu... Systembolagets Saperavi var inte riiiiktigt lika gott som det där vad det nu var för ett år sedan, men jag hinkade duktigt i mig min halvflaska igår. Mmm. Georgier, alltså. De har sina sidor.

Intressant? Andra bloggar om: vin, saperavi, systembolaget

Sveriges smartaste barn

Jag har några favoritgenrer när det kommer till TV.

1. Program där folk ramlar och slår sig. Jag har skrivit om det förr, men bäst är America's Funniest Home Videos, särskilt när det är barn som slår sig och kameran börjar skaka för att föräldern som filmar skrattar. Sånt är bara kul om det är oavsiktligt, jag avskyr Jackass.
2. Program som går ut på att en hurtig programledare anfaller ett otränat snabbmatsberoende offer och förbättrar människans livskvalitet/hälsotillstånd/utseende genom hård mobbning och diskreta pikar. Ren sadomasochism för mig - å ena sidan har jag min ätstörning och mina issues med kroppen, å andra sidan är jag okej frisk och smal.
3. Frågesporter för barn. Vuxna också, men inte lika mycket.
   

Punkt tre är sånt jag aldrig fick göra som barn.

Det där är lite besläktat med det sovjetiska begreppet "utomlands". Utomlands var visserligen en geografisk realitet, men samtidigt metaforisk och onåbar. Ungefär som Olympen måste ha varit för grekerna. Man visste mycket om utomlands, man kunde se utomlands på TV, man kunde läsa om det och vissa hade träffat någon som varit där. Men det fanns inte riktigt i ens uppfattning om en fysiskt nåbar verklighet. Jag misslyckas ständigt med att förklara detta för de som vuxit upp i Sverige, i mitt nuvarande liv finns ingenting liknande. Visst, jag har bara sett Antarktis på bild och kommer aldrig hamna dit, men stället ligger i alla fall på samma karta i min hjärna som Göteborg, bara längre bort.

Det blev lite samma sak med Ryssland efter Sovjets fall. Jag växte nämligen upp i Lettland som var sådär nykläckt nationalistiskt och inte en jävel brydde sig om att ordna inhemska TV-frågesporter för rysk- men inte lettisktalande barn. Kulturellt bodde man kvar i Ryssland, all TV man såg på påstod att man bodde i Ryssland, allt hände i Ryssland, och där satt man i Lettland och inte fanns. Man kunde inte ens anmäla sig till en sån där tävling och bli utslagen i 1024-delsfinal. Man kunde liksom inte ens drömma. Jag ville så gärna, men bodde man i Olaine istället för Orel fick man se, men inte delta. En av baltryssandes många små jävligheter. Livet sög när jag var tio.

Jag tänker inte tvinga mina barn vara med i Vi i Femman om de inte själva vill, men när jag av misstag råkade se Sveriges smartaste barn på TV idag (den gick efter How to look good naked) blev jag retroaktivt avundsjuk, defaultinställningarna från barndomen fanns visst kvar. Programmet var för övrigt rätt kul och ungarna vill jag inte möta i en mörk gränd över ett parti TP. Grattis till vinnaren! (fast jag hejade på bibelnördflickan för hon var bibelnörd)

För övrigt har jag varit på en studentmottagning (mycket trevligt) och börjat läsa Ayn Rands Atlas Shrugged (urdålig idé). Ska skriva mer om båda, senare.

Andra bloggar om: sveriges smartaste barn, tv, ayn rand

Öststater = hälften schlagerfusk, hälften horor.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har det bloggats om Ukraina på Om 萌え~ och andra maträtter. Det första som hände på kommentarfronten i det inlägget har varit att en Anonym dök upp och skrev att det går åt skogen med Ukraina och att "25-50 % av [de ukrainska] kvinnorna i åldern 15-40 fnaskar".

Från Buy Bye Beauty (ni vet, rikssvinet Pål Hollenders film om Lettland) har vi lärt oss att 50% av de lettiska kvinnorna säljer sex.

Nu till frågan. Jag är god vän med en lettisk-ukrainska som åldersmässigt hamnar i intervallet 15-40. Ska man addera eller multiplicera de lettiska och ukrainska 50 procenten för att få fram hur stor sannolikheten är att hon säljer sex?

Andra bloggar om: öststater, prostituerade, bloggkommentarer, matematik,

Det blir vår överallt / Om det också är kallt

Man får sin DN på morgonen, man ser att kulturdelens framsida pryds av en artikel av Fredrik Strage som handlar om "gothlolitor". Säger någon "gothlolita"? Hur som helst är det roligt att artikeln tar upp det jag tycker är väldigt intressant när västerlänningar ska "gothlolita" sig - det vanligaste felet, i den mån man kan tala om fel i sådana sammanhang, tycks vara att stilen porras upp.

Genom ett inlägg i Mikeys LJ blev jag upplyst om att Lindex satsar på unisexkollektioner för barn. Som Mikey påpekar, hoppas jag att barnunisex inte betyder "pojkar och pojkflickor". För övrigt tycker jag att det är asbra att det finns flickkläder och pojkkläder, för annars kan man ju inte se skillnad på de små liven för de ser ju likadana ut tills de blivit gamla nog att ha långt hår. Och tänk om man råkar ta fel och tro att den varelsen som sitter i barnvagnen som den lattedrickande föräldern kör är en flicka fast det är en pojke! Det kan ju traumatisera barnet för livet!

Min goda vän Cecile har skrivit ett mycket informativt och underhållande inlägg om gamla schlagers. Lite svensk kulturhistoria. Nytta och nöje.

Ett inlägg i en norsk blogg kommenterar mitt inlägg om psykologstudentskan som vek ut sig . Bloggen verkar ligga på en norsk motsvarighet till Suicide Girls. Skoj! Jag gillar grannfolk och skandinavism.

Apropå grannfolk som pratar språk man förstår. Jävla Ukraina. Jag passar på att avsluta inlägget med att inviga en ny etikett, länka till Fredrik Stangels (för vissa mer känd som Phojkvännen) blogg där han skriver lite om huvudpersonerna i krisen och länka till någonting som ska föreställa socialreklam för ukrainska kontraktstyrkor på YouTube.

PS.

Jag antog att alla skulle förstå vad jag menade med "Jävla Ukraina". Sedan provklickade jag på Ukraina-länken i den där töntiga intressant.se-raden längst ner i det här inlägget och det ser ut som att det Svenska Bloggosfären har skrivit om landet den här månaden har handlat om Verka Serdjutjka och inget annat. Så utifall någon missade att det håller på att bryta ut inbördeskrig där - well, sorry I was the one to break it to you. För säkerhets skull lägger jag till en karta över Europa. Ukraina är rosa.

Andra bloggar om: ukraina, unisexkläder, nordiskt grannfolk, schlager, gothlolita