måndag, oktober 13, 2008

Re: smal och stadgad

Elin och Helena har båda skrivit som reaktion/svar/fortsättning på mitt förra inlägg Smal och stadgad. Mer specifikt om smal-delen. Några har kommenterat igenkännande om stadgad-delen, vilket gjorde mig enormt glad, på det där "jag är inte ensam"-sättet. Jag blir alltid så glad av kommentarer. Jag vet inte vad mina läsare har för bild av mig, men när jag läser bloggar kan jag ibland glömma att människan inte är en sån där stor känd oberörd journalist, utan en vanlig tjille som vill ha nåt sagt och förmodligen nån sorts reaktion på det. När jag skriver någonting vill jag ofta bolla och höra vad andra tycker. Och ibland skriver jag om sådant som gett mig aha-upplevelse för att andra ska kunna få en liknande. Då vill jag gärna veta om jag lyckas. Ibland skriver jag mina tankar och hoppas att någon känner igen sig. Då vill jag gärna veta om någon gör det. Så om ni tänker någonting, får ni gärna gå längre än baa tänka och faktiskt skriva ner det och trycka på skicka. Det uppskattas, ska ni veta.

~*~

Det finns ett par saker jag utelämnade från förra inlägget av t ex utrymmesskäl. Eller som jag tänkte på när jag skrev, men som inte var helt relevanta. Hur som helst.

1. Ett exempel på socialt fenomen som blev mycket lättare med pojkvän är att det blev mycket lättare att artigt tacka nej till andra människor. Inte folk som raggar, alltså, utan inbjudan till fester och sånt. "Jag kan tyvärr inte för jag ska vara hemma och vattna blommorna!" fungerar inte riktigt, däremot "jag kan tyvärr inte för jag och min pojkvän ska vara hemma och vattna blommorna". Det är ju så att pojkvän=viktigare än alla andra och allt annat, nästan. Och då blir det ingen diss att säga att man proriterar honom.

Sedan bara det att slippa bli tillfrågad om när jag skulle skaffa mig en fin pojke. Det var helt underbart. Jag saknar mycket med totalsingellivet, men inte den frågan.

2. Någon tid in i min relation med Stangel kom jag att tänka att när jag hypotetiskt funderade på hypotetiska framtida tillämpningar av öppenheten tänkte jag alltid på hypotetiska älskare/KK, inte hypotetiska pojkvänner/flickvänner. nte hypotetiska relationer som skulle ås att säga vara paralella till min och Stangels, utan mer sidorätter. Jag tänkte "det vore najs med nån annan att sexa med" eller "det vore najs att möta nån som fattar min grej för Krapivin", snarare än "det vore najs med en till sån där pojkvän".

Först blev jag orolig. Var jag smygmonogam? Även om jag på den tiden var mer benägen att kalla mig + Stangel för "öppet förhållande" och bete mig som om jag vore i ett och Stangel var min primära partner och allt var det aldrig tanken att det skulle vara så. Tanken var att relationen skulle se ut som den såg ut just då, och såg den ut som en primärpartnerrelation så okej. Skulle min relationskarta ritas om så skulle det se ut som nåt annat. Om ni förstår.

Ja, så jag satt och oroade mig för att vara smygmono tills det slog mig att jag aldrig hade gått runt och tänkt att det vore najs med en pojkvän. Aldrig gått runt och fantiserat om en hypotetisk sån och tänkt "om man ändå hittade en pojkvän...". Så varför i hela friden skulle jag börja att tänka i såna banor bara för att jag redan hade en? Uppenbarligen hade jag tvåsamhetsrelationsnormativa förväntningar på mig själv. Jag av alla människor. På mig, av alla människor.

3. Även om jag har svårt att märka de positiva skillnaderna jämfört med att vara singel nu, kan jag fortfarande märka vissa sekundära vinster. Nu har jag och Stangel hängt ihop i över 3,5 år och det ger mig jättemycket kredd när jag ska tala relationer. Jag kan förvisso fatta att det nog anses vara ett tecken på att man kan hantera sitt kärleksliv om man lyckats hålla ihop med nån ett tag och inte bara genom den första månaden när man håller ihop rent fysiskt typ 20 timmar om dygnet. Men det blir extra stort nu när jag är okonventionell och omonogam. Det ger mig märkbar relationskredd både i privatlivet och när jag ska agera viktig röst i samhällsdebatten. Ur det senare perspektivet blir det intressant att se vad som händer om min relation med Stangel tar slut.

4. För ett tag sen surnade jag på att min relation med Stangel anses vara en viktig definierande faktor i mitt liv. Och en av mina viktigaste egenskaper på Facebook. Så jag raderade "in relationship" helt och istället för att i min status förklara för folk att det endast betydde att jag tog bort infot från FB och inget annat lät min kompiskrets gå och undra. Det var roligt, och skönt att de flesta som kommenterade frågade "är det nån relationsanarkigrej, för det har völ inte hänt nåt?". Uppenbarligen har de koll. Eller så vågar de inte fråga. Hur som helst tänkte jag att den enda nyttan statusinfot gör på FB är att man kan se om det är fritt fram att stöta på nån man vill stöta på. Och i mitt fall behöver man inte göra så mycket research för att ta reda på det.

~*~

Det skulle vara mer om smal-delen också, men jag orkar inte just nu.

~*~

Den senaste tiden har förresten bjudit på två krönikor om (monogama) parrelationer. Dels Katrin Zytomierskas i Expressen (hon var förresten bäst i Du är vad du äter häromdan) och dels följande i gårdagens DN Söndag.

Jag orkar inte kommentera utförligt, vill bara uppmärksamma. Men kortfattat: Zytomierskas krönika tycker jag är allmänt popkulturellt intressant, Iverus krönika speglar en relationssyn jag finner rätt otillfredställande.

~*~
Det är så mycket olika att någonting måste vara intressant. Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Johan sa...

Angående kommentarer: ja, precis. Kommentarer och reaktioner är en viktig sak till varför man gör någonting sådant här. Roligast är det förstås (tycker jag, åtminstone) med en intressant diskussion där andra tillför saker till vad man själv har sagt, men personer som på ett trevligt sätt förklarar varför man har fel (så att man lär sig någonting nytt, eller kanske får nya perspektiv, eller bara ser att någon annan faktiskt bryr sig om frågan och vad man skriver om den) eller bara påpekar att att de tyckte om vad som sades. En del personer verkar vara rädda för att lämna kommentarer på bloggar, och följer dem i tysthet inlägg efter inlägg. Det är lite tråkigt, särskilt som i princip alla som har en kommentarfunktion uppskattar dem så länge man inte är en fullständig idiot utan textsociala färdigheter över huvud taget.

Det gäller inte bara bloggar. Att påpeka att man tycker om, eller blir intresserad av, vad någon annan gör är alltid bra. Det sägs för lite i vardagen.

//JJ, som försöker komma ihåg att lämna en kommentar om han tycker att någonting var bra eller han har någonting att tillägga

Ylva sa...

Delar från #1 stämmer så väl in i mitt liv också. Det blev lättare att säga nejtack och jag har inte tid, man hade alltid en accepterad undanflykt.

Och att slippa frågan.. Jag har ännu inte orkat nämna för alla jag känner (läs alltför välmenande släkt) att det är slut sedan ett halvår tillbaka. De kan gott få tro att vi lever lyckligt ett tag till. Det blir ändå bara jobbigt att förklara att vi fortfarande lever under samma tak och att få samma frågor igen.

Tinet sa...

En av de få grejerna i Iverus krönika som jag faktiskt känner igen mig i är det här med svenska män.
Jag har aldrig fått ihop det med en svensk kille. Jag fattar inte hur de funkar helt enkelt. Om jag har försökt flirta med ett sådant exemplar (och båda inblandade har varit singlar) har de antingen gett signaler av att de avskyr eller är rädda för mig, eller också helt neutrala och intetsägande signaler. Med alla andra nationaliteter som jag har testat har jag aldrig haft några sådana kommunikationsproblem.

Finnar säger att alla svenska män är bögar, men det kan ju inte stämma. En svensk tjej som jag försökte rådfråga om det här menade att det är skönt med svenska killar, som "tar det lugnt" och inte är "på hela tiden". I Sverige kanske det finns en helt unik, subtil flirtkultur som jag, mer van vid håriga Medelhavs- och Mellanösternkillar, bara inte fattar?!
(Och kanske inte Iverus heller, för den delen.)

Zytomierskas krönika är lite tråkig eftersom hon inte orkar ta reda på var monogaminormen kommer ifrån ("traditionella" äktenskap för att bilda en ekonomisk enhet som måste hålla ihop för att överleva vs. "moderna" äktenskap som baserar sig på ren kärlek och/eller sex mellan individer som kan försörja sig och sina eventuella barn självständigt?).

P.S. Det finns en jobbig ständigt återkommande fråga för icke-singlar också: "Är ni fortfarande tillsammans?" :o(