Sex objekt (plutmun på återvunnet papper)

Alla och deras moster har bloggat om Lisa Magnussons krönika (läs gärna den, så fattar ni vad resten av inlägget handlar om), bland annat Elin som redan i rubriken trött påpekar att det är ju faktiskt skillnad på sexobjekt och sexuell. Och så påpekar Elin att det inte är så jävla konstigt att brudar vill vara sexiga och åtrådda, däremot är det något off att någon kallas sexualfientlig när hon inte vill se sexig ut i ett sammanhang som inte har någonting med hennes sexualitet att göra. Som att anklaga Tuva Novotny för att vara matfientlig och ätstörningsgivande om hon inte ville äta eller åtminstone se hungrig ut när hon fotades för intervjuer om sitt skådespelande. Det senare är min jämförelse, inte Elins, och jag är rätt stolt.

Men det jag fastnade för var mest det här (bit av originalkrönikan med Elins kommentar i fetstil):

Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.

För ja, när jag tänker efter, det handlar ju ofta mycket mer om pose och nån sorts schablon för "kvinna sexig på bild" än hur man egentligen för när man vill få ligga. Naturligtvis kan en hel del bilder med standardsexuella poser vara menade att vara sexiga, men jag tror att det ofta handlar om "det är så man posear". Och kanske framför allt om blandningen, "det är så man gör när man ska se sexig ut på foto". Jag vet precis hur jag ska se ut på bild för att det ska bli en sån där "kvinna sexig på bild"-bild. Det är inte alls så jag skulle se ut om jag i verkliga livet skulle få för mig att känna mig sexig och åtrådd. Och så är det uppenbart att det finns en mycket tydligare schablon för kvinnligt sexigt än manligt sexigt, tänk bara hur mycket lättare det är att föreställa sig hur en kvinna skulle göra porrmin jämfört med en man. I do not approve.

Sen väcker krönikan och efterföjande diskussionen massor av viktiga tankar. Objekt/subjekt, naturliga kvinnor (lätt för vissa att vara osminkade...), ehh.. nåt mer. Värt att läsa, hur som helst.

Tanja har objektifierade beställningsfotade män som skrivbordsbild, det är mycket intressant. Läs även andra bloggares åsikter om feminism, lisa magnusson, objekt, sexobjekt, sexsubjekt, plutmun, porrmin, fantasilös pose

Vårkänslor

Jag svarar på frågan om jag har vårkänslor i gårdagens Metro. Ser ut som en mupp gör jag också.

Dessutom var jag omnämnd i SvD igår, i en krönika av Lars Berge. Jag fick läsa den i förväg och korrade lite faktafel (typ att det stod att jag är 24, men jag fyllde ju kvartsekel nyligen), däremot lät jag Berge tycka vad han ville och behöll mina åsikter om att det jämt ska lyftas fram saker som att jag har "barnslig röst". Och att jag har tvåkommanoll. Det andra är nästan mer irriterande. Två komma noll, mycket viktigt att lyfta fram att jag är smart. Och psykolog. Och får man plats får man in Teknisk Fysik. Och "inget offer".

Apropå min synlighet i media håller vi på och diskuterar mycket yrkesetik i skolan just nu, vilket jag är helt för, men jag känner mig utpekad ibland. Typ i fallet Linda skriver om. Jag blir grymt avis på mina teknologvänner som slipper bry sig om sånt här.

För övrigt har Louise P svarat på mitt inlägg om det där stycket i hennes bok när hon låter sig verka oförmögen att se självklarheter. Inte nog med att hon missar min poäng och tillskriver mig åsikter när jag pratar om en slutsats B som är helt självklar om man är med på antagandet A, hon kan dessutom inte konstruera drinking games.

Förresten läser jag Pär Ströms genusblogg för det är ofta saker där som jag håller med om att det är puckat och ojämställt. Dessutom blir det lätt, om man är jag och främst umgås med vettigt folk, att tro att folk som dissar feminister som osexiga och no sense of fun inte finns på riktigt. I Ströms blogg blir man påmind om att de finns, så det är vettigt att lyfta fram dem ibland. Här är det t ex tjafs om att en studentförening tryckt upp tröjor med texten "jag vill dansa utan dina händer påmig". I kommentarerna får man veta att tafs inte är så farligt, att ha händer på folk är en del av parningsleken och det är tydligen dans med, feministerkan inte dansa, de som inte vill ha oprovocerad kroppskontakt på dansgolvet lider av beröringsskräck... osv.
Det jag tycker är tragikomiskt här är att Ström är någon sorts integritetsdebattör också. Det där med att slippa att främlingar lägger händerna på en när man dansar är väl sjutton just en integritetsfråga?

Och som vanligt, öh, har varit kass på att blogga på sistone. har inget nyskapande att säga. Vill ni höra nåt särskilt från mig får ni säga till så bloggar jag nåt jag inte tycker är nyskapande, men nån annan kanske. Puss!

Om att behöva låna barn

Nu ska jag gnälla på min institution. Alltså psyket på SU.

Min utbildning är yrkesförberedande, och praktiska moment är tidigt en del och integrerade i övriga kurserna. Super! Jättebra. Det vore ännu bättre om de var väl integrerade.

Mitt nuvarande tillstånd av enough is enough har väckts av att jag behöver få tag i ungar att testa med psyktest. Belöningen för att de lägger ned sin tid och jobb och utsätts för en testsituation, och att föräldrarna ställer upp och låter en främmande vuxen psyktesta deras barn är... att jag inte får berätta resultaten, vare sig för barnen eller föräldrarna. Lycka till med att fiska upp ungar under dessa premisser, för vi måste naturligtvis göra det själva. Sedan terminstarten sent i januari är det fjärde försökspersonen jag behöver få tag på som ställer upp på test. De första två skulle vara vuxna, de andra barn. Testningen genomförs med material som vi får ett av per fyra studenter.

En av anledningarna till varför jag är arg är att det ställer till problem för mig som person - jag måste hitta personer, hitta lokal, se till att ingen i min grupp testar samtidigt så att jag har materialet. Det är slitigt för mig och jag är väldigt emot stress. Men att jag har det stressigt beror mycket på självpåtagna saker utanför skolan, så hade jag haft obegränsat med fritid hade det varit något lättare.

Den andra anledningen tycker jag faktiskt inte är mitt fel och är värt att bli upprört över. Signalerna från ansvariga har varit så dubbla att jag börjar se i kors. För egentligen ska vi leta upp personer vi inte känner, testa dem i bra miljö, vara proffessionella och hålla nödvändig distans. Samtidigt har de visat sig vara fullt medvetna om att det inte riktigt går, att många testar sin abekanta eller släktingar, att miljöerna inte är optimala för testning eller ens i närheten, att det dricks kaffe och småsnackas under testningarna... Att väldigt väldigt mycket inte är som det borde vara. Och som jag ser det försvinner större delen av poängen med testövningarna i alla dessa marginaler. Visst är det nyttigt att sitta på testledarsidan av WAIS, men första gången vi övar på att testleda gör vi det med en klasskamrat och det hade liksom räckt, om målet är att prova på att testa och inte att prova på att testa under någotsånär verklighetstrogna förhållanden. Det där med att vi får testa ungar vet jag inte ens hur etiskt det är. Jag är i alla fall tveksam. Och hur som helst så fattar jag ju varför institutionen gör som de gör - det är ju lättare för dem att säga åt oss att vi ska hitta nån bra som typ bara vill ställa upp i fem timmar, typ av ren altruism. Istället för att hitta personer åt oss som uppfyller institutionens egna krav (i fall med vuxna: någon annan student respektive en person ur annan generation och annan social grupp) och ge oss vettiga lokaler. Och mer än ett testmaterial per fyra pers. För det vore ju jobbigt, och det är ju bättre att det är jobbigt för oss än för dem.

Nä, jag är alltså seriöst irriterad.

Första varvet! Första varvet!

Jag håller på och småläser Louise Perssons Klassisk feminism för jag har fått den och för att den handlar om feminism. Halvvägs genom boken har jag fortfarande inte fått några uppenbarelser och inte läst nåt nytt, men jag tänker så att jag är ju rätt insatt i olika femin-ismer, så jag är kanske inte målgruppen för ögonöppning. Ibland har Louise P en tanke som jag håller med om, men det verkar som att hon bara tänker den halvvägs och missar halva poängen, och då tänker jag ofta att det kanske för att andra halvan poängen är irrelevant just nu, men hon harar prylen egentligen. Men ibland stejtar hon rakt ut att hon inte fattar, och då blir det sorgligt. Uppenbarast hittills här:

[sid 159-60. Här handlar det om heterosamlaget, att kvinnan av somliga ses som passiv och mottagande och av själva anatomin formade till att bli sexuellt erövrade och undergivna.]

Frågan som inställer sig är: om inte kvinnor kan avgöra om hur och när de upplever sin frihet, när ska då den alls kunna existera någonsin? För hur kan sex inte på något plan vara objektifiering eftersom det inbegriper lust och åtrå till någon? Vad paret Andrea Dworkin och Catharine McKinnon tycks mena är något annat och betydligt mer simpelt än vad deras teori om objektifiering krånglar till det, nämligen kort och gott att män vill ha undergivna kvinnor, och kvinnor görs undergivna genom mäns existens och penetration.
Sadomasochism må vara en smal sexuell smak, men den existerar, och där är könen inte alls självklara att översätta i maktrelationer. Hur ska denna tolkning av mäns sexualitet ens kunna användas för så kallad fem-domporr, där män är underkuvade och blir påsatta av en kvinna med strap-on? Speciellt svårt blir det när faktum är att de flesta konsumenter av sådan porr är heterosexuella män.

Jag har faktiskt svårt att förstå hur man kan missa hur "denna tolkning av mäns sexualitet" går ihop med fem-domporr, där underkuvade män sätts på av kvinnor. Hur ska man göra för att missa hur självklart penetration kopplas med dominans? Om relationen mellan dominera och sätta på är så självklar, är det mycket logiskt att de män som inte har smal sexuell smak utan ägnar sig åt det vanliga heterosamlaget vill ha undergivna kvinnor som görs undergivna genom mäns penetration.

Intressant. Det finns säkert fler som skrivit om sex, kvinnor, män, louise p, louise persson, klassisk feminism, feminism, radikalfeminism, penetration, heterosexuellt samlag, heterosamlag, dominans, fem-domporr

Om du inte äter upp dina grönsaker blir du kanske fotomodell!

SvD är enligt uppgift "utsedd till Europe's best designed newspaper of the year". Det står på första sidan. Jag vet inte om det innefattar grafik, men om ja är det här någonting en del i en stolt tradition:

Gårdagens SvD

Är man underviktig får man posea sexigt, annars får man stå och se symmetrisk ut. Till artikeln hör även en omröstning som inte direkt är gjord av win och inga värderingar:

Väger du för mycket?

• Ja, tyvärr
• Nej, inte direkt
• Nej, jag väger för lite

Man kan bara gratulera.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vikt, bmi, smalhet, undervikt, övervikt, grafik, wtf, värderingar

Tingelingeling

Jag får något obehagliga vibbar av en hel del i Tingelingdebatten (får jag kalla den Tingelingate? Tingateling? Någonting med gate? Snälla?), måste jag erkänna. Jag vill inte försvara Rysslands oändliga klantighet i att reagera, men med vilja att se paraleller ser mycket i den svenska retoriken rätt deprimerande ut.

Det låter lite väl skolgård och "meh har du ingen humor?" när en populär skämtar om en impopulär. Sedan hävdar den populäre att hen minsann ine skulle tagit illa upp om outsidern skämtade sådär om henom. Typ "Ja, jag sa att Anna var så fet att vi behövde slå ned väggen i klassrummet, och hpn blev visst ledsen. Men vadå, det säger ju mer om min bild av tjocka att jag tycker att Anna är tjock fast hon egentligen bara är mullig och dessutom vadå, det var bara ett skämt. Och hon kan ju skämta tillbaka, typ säga att jag är så smal att vi kan mura igen dörren till klassrummet för jag kan komma in genom springan under."

Som sagt, jag tänker inte försvara några sidor i den här sandlådan (det här är nog med sandlåda än gate...), men jag tycker ändå att nån ska påpeka att det inte är helt okej att sparka uppifrån (Rysslands internationella anseende kontra Sveriges, kom igen!) och sen ba' "det är ju bara på skoj".

Hu så intressant. Läs även andra bloggares åsikter om tingeling, ryssland, kulturkrock

Tingelingsky

Som rysk röst i samhällsdebatten känner jag mig tvungen att uttala mig.

Take a chill pill. Ryssland rasar inte. Ryssar bara pratar så när de ska prata officiellt. Ryssland ursinniga. Herregud. När Ryssland är ursinniga invaderar de. Eller hotar, åtminstone. Att prata mentalsjukhus och kränkning av Ryssland stolthet är som att säga "det där var inte så smooth" på ryska. Snacka om kommunikationssvårigheter och oförståelse för andra kulturer om man tror att Ryssland rasar.

Apropå det. Vad är det för bubbla Richard Swartz lever i? Till exempel "det är en fördom att tro att Amerika skulle vara ett klasslöst samhälle"... WHAT? För att någonting ska vara en fördom ska det finnas människor som tror så, typ fler än tre personer, helst. "En svensk – inte sällan uppfostrad medelst improviserade tacktal vid matsalsbordet – har sannolikt en bättre retorisk träning [än en amerikan, fast man tror att de är retoriskt duktiga]." Är det normalt för svenskar att inte sällan vara uppfostrade medelst improviserade tacktal? Har jag missat någonting?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, tingeling, ryssland, ursinne, kulturkrock

Jag tycker DU kan problematisera

En serie som har ett par år på nacken och lite föråldrad relativ hur jag känner och tänker och formulerar mig om relationer nu, men ändå ruskigt läsvärd.

I höstas blev jag erbjuden att föreläsa om icke-monogami på SU:s Sexdagar. Efter lite ängst och våndande bestämde jag mig för att göra någonting som jag allt för sällan ser i icke-monogami-samtal. Jag bestämde mig för att bara prata om fördelarna. Bara hur jävla bra det kunde vara. För är det nåt jag var supertrött på så var det att alltid hamna i försvarsposition, alltid hitta på lösningar på eventuella problem jag aldrig hade sett, alltid behöva säga att visst kan det bli komplicerat. Nu blev det inte så i alla fall, för naturligtvis lyfter det fram att det kan bli problem (exempelvis från en smittskyddsrelaterad mans håll som var tvungen att upplysa om att man ska tänka på könssjukdomarna), men det var i alla fall ett bra försök.

Jag överdriver inte särskilt mycket när jag säger att varenda jävla gång jag pratar polyamori av något slag kommer folk med skräckscenarion om hur snett det kan gå, och om jag själv inte kommer med sådana anklagas jag för att inte problematisera. Så även senast, det räknas upp möjliga svårigheter i form av "en massa barn till höger och vänster, arvstvister, hiv, någon som inte vill delta längre, någon som är psykopat, någon som känner sej blåst eller utsatt för dolda agendor" och en grannländare kommenterar att "det framstilles rimelig uproblematisk, det hele".

Jo, ja, jag kanske inte problematiserar tillräckligt för att själv hålla igång ehelt samtal, men det känns som att är det någonting som inte saknas i den här diskussionen så är det fan på väggen och katastroftankar. Jag är helt för att alla sidor ska få komma till tals, men jag känner inte att den skeptiska sidan behöver fler bidrag. Den skeptiska sidan verkar klara sig alldeles utmärkt utan att även jag ansluter mig till kören av "tänk på barnen", "man kan bli svartsjuk" eller "man kan få klamydia". Att jag inte drar upp alla möjliga problem som kan uppstå beror inte på att jag inte vet att det kan uppstå problem, utan på att andra är så ivriga att peka ut det att jag inte känner något behov av att göra det själv. Dessutom verkar de andra ofta ha svårt att tänka omvänt, alltså att lista eventuella problem som kan uppstå i monogama relationer och anse att den listan är ett argument emot monogama förhållanden, och då blir det än mindre frestande att skriva skräckscenarion.

Och visst är det intressant hur många reagerar med att känna att monogamin och kärleken (!) är hotad bara för att några få och inte ens särskilt högljudda säger att det går att leva på andra sätt än efter äktenskapsförlaga?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om relationer, monogami, icke-monogami, polyamori, poly, mono, normer, skräckscenarion, eventuella problem, problematisering

Flickvänsmaterial

När Julia och Elin båda skriver om samma grej och bryr sig brukar det vara intressant. Nu har Lisa Magnusson skrivit en säkerligen välmenande men något missriktad krönika om snygg eller smart och att vi fula-på-högstadiet var flickvänmaterial redan då. Julia svarar och Lisa Magnusson svarar och Elin svarar. Saker som diskuteras är t ex värderingen i "flickvänsmaterial" (jag hör till dem som aldrig skulle tänka tanken att använda det ordet utan konnotationer till heterosexuellamonogamanormalakönsrollsmässiga), klass, hur länge man ska älta, om man över huvud taget ska älta och hur tjejers och killars högstadiehelveten ser ut och behandlas. Läs om det låter som er kopp te.

Förresten, var inte uppdelningen egentligen lite mer såhär: snygga blåsta sexuella farliga spännande sminkade tjejer (arbetarklass!!!), söta välordnade smarta identitetslösa duktiga tjejer (medelklass!!!) och icke-tjejer, fula och eventuellt nördiga och eventuellt smarta (oklarare klasstillhörighet vid snabb "Linda Rosing kontra vi-som-numera-är-viktiga-röster-i-samhällsdebatten"-analys).

Jag kan i alla fall redan nu hålla med om att det är något jobbigt att som Intelligent Modern Kvinna försöka prata om att man led av att inte vara snygg (eller, herregud, fortfarande lider av det). Det är ju så ytligt, inte ska man låta sig besväras av sånt strunt. men det är ju inte vi som inte var snygga som hittade på att just den ytligheten skulle vara så viktig.

25 fakta

Elin utmanade mig för ett tag sen. Jag gör vad som helst för att få in bloggvanan igen!

1. Det suger att inte ha permanent dator. Alltså, verkligen, Halva ens rutiner är borta, och dessutom de rutinerna man bryr sig om, som att ha tillgång till scanner, att ha sin egen webbläsare med sina egna taggar, att ha blogglösenord sparade... Alltså, ja, det suger. Och att inte kunna installera egna program. Suger verkligen.

2. Jag har aldrig förstått mig på vad som skulle vara så bra med Mac-datorer.

3. Det finns situationer när jag skriker "JAG HATAR MÄN!!!" och i princip menar det. Den ena är när jag blir påmind om hur mycket lättare det är att kissa i konstiga miljöer om man är man. Den andra är när killar utseendedissar tjejer som är uppebart massivt snyggare än killarna. Jag blir liksom påmind om hur högre krav det ställs på tjejer än på killar på den fronten och blir grymt irriterad på folk som anses vara okej snygga för att de har Y-kromosom, medan samma mängd arbete på sitt utseende skulle anses vara på tok för lite om de var chicks.

4. Jag säger "knulla!!!" istället för t ex "helvete!!!". Det har jag fått från Bad Boy HJ.

5. Jag har en surdeg i kylskåpet, det heter Snowball.

6. Jag stör mig jättemycket på folk som "gillar art nouveau" och synnerligen då affischkonsten från perioden. Det finns så många fula pastischer på Mucha (ständigt denne Mucha) att det finns inte. Mucha är briljant, och pastischerna görs av folk som verkligen missar briljansen, verkligen missar poängen, verkligen missar det som gör art nouveau till art nouveau. Det handlar inte om lite snirkliga linjer och gradienter i massor, det är betydligt mer än så. Om man nu tror sig gilla en konststil, varför inte närma sig den? Studera den?

7. Nästan detsamma gäller fenomenet "min porträtt i pop art-stil". Ja, det är roligt att ta ett foto och leka i Photoshop så det blir galna färger. Nej, det är inte så Andy Warhols porträtt är konstuerade.

8. Jag hyser något omotiverat agg mot dansen bugg. Stangel säger att jag borde skriva ett debattinlägg till DN där jag offentligt ber om ursäkt för allt jag kallat buggen för. Uppenbarligen minns han något tillfälle då jag fick buggirritationsutbrott och kallade den bland annat för "lindy-hop för folk som inte kan räkna". Och en massa andra saker som han inte minns. Det går upp och ner. Jag dansar ju nån sorts bugg rätt förhållandesvis ofta, och jag kan ha riktigt kul när jag gör det, men jag kan fortfarande störa mig på buggens existens.

9. Jag tycker jättemycket om Majakovskij och är jätteorolig att jag kommer växa ur hans ungdomligt brinnande och kompromisslösa lyrik.

10. Mina barn kommer hata mig för jag kommer inte vilja ha husdjur. Möjligen akvariefiskar.

11. Jag kan både följa och föra när jag socialdansar, men föra är mer en exotisk utflykt, egentligen är jag följare. Jag är bra på det, och jag är stolt över det, som fan. Jag tycker att följarrollen underskattas av väldigt många, både folk som inte dansar där det skulle vara förståerligt, och folk som dansar där det är mindre förlåtligt. Jag kan verkligen förklara poängen med följning och förning som jag ser det, att javisst, det är min partner som för, men jag bestämmer faktiskt väldigt mycket, har utrymme och en lyhörd partner ser till att ta vara på min kompetens.
Men jag tycker det är jobbigt att prata om det för jag skäms för att jag låter som om jag försvarade traditionella kvinnorollen i stort. Det här är min motsvarighet till "går det att vara undergiven tjej i BDSM och samtidigt aggrofeminist?".

12. I "kaffe VS te" ställer jag mig på polysidan. Kaffe OCH te, men helst inte på samma gång.

13. Hårfärger jag haft: olika nyanser av rosa och lila, limegrönt, blått, mörkblått i olika nyanser, svart, blont i olika nyanser.

14. Ni vet klassikern med tjejer som inte visste vad mens var när de fick sin första och trodde de skulle dö? Var nog vanligare förr, åtminstone i Sverige. hur som helst, mens visste jag allt om, men inte att man tappade mjölktänder. Å fy faaaaaaaan.....

15. Jag läste Teknisk Fysik på KTH läsåret 2004-05. Sedan gjorde jag annat och har nu läst Psykologprogrammet på SU i över två år. Jag känner fortfarande grymt mycket mer gruppsamhörighet och -identitet med F än Psyk. Ser jag en psykolog göra nåt ballt tänker jag "åh, roligt, psykologi!", är det nån relaterad till F på KTH som gjort nåt ballt blir jag helt lyckopirrig. F är bästa bokstaven, orange är bästa färgen, Fuglesang 4ever!

16. Jag tycker om testsituationer under press, som att skriva tentor, göra högskoleprovet eller liknande. Även de gångerna jag inte kan ett smack inför tentan och riskerar att faila som fan tycker jag om själva situationen, när man sitter i sin lilla bubbla och måste ge allt nu nu nu!

17. Om jag skulle göra topp tre-lista på musikstycken som alltid får mig att vilja dansa skulle två av dem vara Saint-Saens Danse Macabre (Youtube) och Sjostakovitjs Vals II ur Jazz-svit nr. 2 (Youtube).

18. Jag brukar motiverande musik gärna och mycket. Exempel på låtar som gör susen: Tatakae! Otaking! (brinn! kämpa! framåt! passion! svett! nörderi!!!!), What You Waitin' For (take a chance, you stupid ho), Ты человек (det är grymt hur bra Sovjet är på "gå din egen väg"-romantik) och Kärleken väntar (du vet att du betyder nånting / du orkar ta dig genom det här / du räcker till så var den du är /.../ du vet att du är värd någonting /du är hoppet i ett IQ-fritt land / du är drömmarna jag drömmer ibland, sen kan man stänga av).

19. Jag har aldrig försökt lära mig japanska. Inte ens i smyg på skoj.

20. Jag önskar jag hade tiden, tålamodet och modet att fansubba, för jag har så grymt mycket bra sovjetiskt filmmaterial jag skulle vilja sprida.

21. När jag var liten hade jag inget fast drömyrke, utan bytte rätt ofta. Ofta var det för att jag såg någon vuxen vara en klåpare och tänkte "när jag blir stor ska jag göra samma sak fast bra!". Det var därför jag ofta ville bli lärare.

22. Jag har ganska avspänd relation till smink och kan en dag gå till skolan i full krigsmålning och nästa dag skutta runt helt osminkad.

23. Jag tycker att sex och sexualitet är grymt intressant och pratar rent tekniskt gärna om det, men i praktiken tycker jag att det ofast är grymt trist att prata sex. Folk blir så höhöiga och ZOMG VI PRATAR OM SNUSK och inte alls så djupa och akademiska som jag vill ha dem.

24. När jag valde gymnasium spelade närheten till Stadsbiblioteket och Casablanca om inte avgörande så väldigt stor roll.

25. Nä, det finns inget. Det finns bara 24 saker om mig som är värda att veta!

Loving Large

Som jag nämnde i ett inlägg igår har jag nyligen samtalat polyamori med några kursare och återigen blivit påmind om att det finns normer och att bara vara medveten om dem hjälper inte. Att att gå emot och aktivt försöka bryta loss gör en jävligt jobbig i sociala sammanhang.

Jag kan tycka att det är roligt att prata om relationer i största allmänhet då och då, och tycker även att diskussioner med monogama kan vara riktigt intressanta och givande. Dock i små doser och jag har inte riktigt tänkt så mycket på icke-monogami sedan en period i somras-höstas då jag satt i Pridepanel, var med i radio och utsattes för åsikter om min och min sambos relation i ZTV. Good times, good times. Ni som inte läste mig på den tiden kan recappa under etiketten knullah.

Nåja, hur mycket jag än försökte streta emot fick jag snart "hedonistisk slampa vars uppgift i samtalet är att förklara sig" skrivet i pannan. Man skulle kanske kunna frestas att tro att det berodde på kursarna som individer, men jag har varit hedonistslampa i försvarsposition lite för ofta för att inte se ::insert läskig röst:: struktuuuuuurerna. Hur många gånger jag än sade att för mig handlar det om att möjliggöra möten, att inför varje ny människa vara så öppen som möjligt i vart relationen kan leda och att bemöta varje ny individ på ett sätt som handlar om just min och hens unika kontaktyta, hur många gånger jag än poängterade att det rör sig om alla aspekter av möten - sexuella, intellektuella, fysiska, romantiska - hur många gånger jag än poängterade det blev det sex som var huvudpoängen. Med så många som möjligt, givetvis. Det är ju klassiskt hur icke-monogama ses som sexfixerade, trots att det snarare är monofolk som ger sex en betydande särställning. Det är liksom lite det som är poängen med uppdelningen.

Där illustreras förresten ofta en vanlig motsägelse om sexets status på högt- och lågt-skalan. Typ
"Tanja, att du vill knulla runt visar på att du inte tar relationer på allvar och inte har djupa såna och är ytlig"
"Men om sex är så ytligt varför är det just där monogama väljer att sätta gränsen? Om det viktiga är tillit och djupa samtal, varför är det inte det som hålls unikt inom äktenskapsliknande tvåsamhetens ramar? Om sex är knulla runt och oseriöst, varför är det just det man väljer att ha som det exklusiva i sin finaste och betydelsefullaste relation?"

Sex med en är högt och seriöst, sex med flera är lågt och oseriöst, och det är poly-Tanja som är sexfixerad. Under samtal med människor som frågat lite för mycket om mitt privatliv jämfört med hur mycket de avslöjat av sitt (de tänker ju som folk, varför ska just de berätta?) tenderar antalet sexpartners jag har/har haft överskattas systematiskt. Jag hatar att nämna att jag inte ligger runt så duktigt som många tycks tro när det kommer till icke-monogamsnack, för det låter verkligen som försvar av typen "men jag är fin flicka egentligen", men det är förstås bara ett annat sätt att låta normerna styra.

Jag frågade en av mina samtalspartners om hen, då hen verkade tycka att djupa samtal var viktiga i en nära relation, inte skulle tycka det var rimligare att sluta ha sådana med andra än partnern efter att de blivit ihop. "Men då skulle jag ju tappa alla mina nära vänner!" svarade kursaren. Mitt trötta "Och om jag slutade vara öppen för sexuella relationer när jag blev ihop med nån skulle jag tappa alla mina älskare" möttes naturligtvis med skratt och hedonistslampförstärkning.

Möööten med andra människor! Låta relationerna växa så mycket på premisserna mellan mig och den andra människan som det bara går! Öppenhet i hur relationer kan se ut!

"Med du, av det jag hört om dig och Fredrik så är du ju i princip monogam" konstaterar en av kursarna nöjt. Ja, jo, så kan man kanske se det, och visst blir det kanske mitt fel i och med att jag kallar honom för sambo och pojkvän och att samtalet på nåt sett alltid kretsar kring hans och min relation snarare än mina relationer punkt. Jag är ju egentligen mycket mer av relationsanarkist än öppet förhållande-fan. Men med tanke på att det tar timmar att få människor att koppla att det här inte handlar om sex utan öppenhet i alla sidor av relationer (och då säger jag det rakt ut), är det direkt livsfarligt att ta större avsteg från normstigen än att man kan vänsterprassla utan att vara ett svin.

Och jag pratar möten och öppenhet och möten och relationer av alla dess slag. Och av någon anledning kommer samtalet in på att jag behöver besvara frågan om huruvida jag skulle ta ett orgasmpiller om det fanns sådana, eftersom sexuell njutning verkar vara viktig för mig. Jag försöker någonting om att även sex faktiskt handlar om möten, att blir olika beroende på vem man har det med, att ge och ta, att ett sånt där piller skulle vara typ som att onanera, och folk verkar ju av nån anledning vilja ha sex med nån annan ändå... men det kommer inte riktigt genom brandväggen. Hedonistslampa.

Och som vanligt i samtal om monogami med monogama, även i mycket fredligare samtal, får jag höra att mina samtalspartners inte dömer mig och tycker att det är helt okej att jag gör som det passar mig. Tack för att ni säger att jag får finnas! Verkligen. Visst är det ljuvligt att få bestämma ifall andra är okej eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om icke-monogami, monogami, polyamori, mono, poly, normer, normbrytning, kärlek, relationer, hedonism, orgasmpiller

Love is a losing game

Jusstja, en till sak som inte förändrats sedan jag bloggade mycket.

Någon av våra två stora morgontidningarna skrev nyoligen om Love som ett tecken på att modebranschen-är-i-kris-för-att-fianskris-men-nya-trenden-är-nog-nya-ideal. Det var tydligen naken och supersexig Beth Ditto på omslaget. Håhåjaja. Inte nog med att Beth Ditto är teh officiella sexiga tjockisen, alla andra i tidningen är dessutom inte alls tecken på nya ideal nånstans. Det står några namn till höger på omslaget om ni är intresserade.

Men det händer ju ingenting intressant!

Nä, seriöst! Vad ska man blogga om när det händer zero nytt?

Feminismen är det med som vanligt. Jag har fortfarande inte fått tillfredställande svar på det där med män och feminism. Jag tycker det är tröttsamt och frustrerande hur mycket interna strider det pågår mellan människor som vill samma sak. Jag läser Pär Ströms relativt nya genusinriktade blogg Genysnytt och jag håller med i ruskigt mycket, men han ser mig som fienden. Min tidigare kritik mot honom gäller fortfarande, och här har det omgorkats att remixa hans bok. Jag har fått ett ex av Louise P:s Klassisk Feminism, och än så länge är det inget nytt där heller. Jag vill ha nåt nytt. Jag vill ha texter som lättförståerligt och tilltalande talar om feminism, val, frihet och "frihet" och ramar man har. Och jag behöver inte läsa det själv för jag fattar ju, men jag vill att andra ska läsa, så det går att prata feminism med dem utifrån den fantastiska texten. Det var feminism, det.

Under ett samtal med kursare om icke-monogami har det än en gång demonstrerats hur jävla svårt det är att gå mot normen. Jag är medveten och jag försöker aktivt, men det blir ändå jag som blir ifrågasatt, det urartar ändå i retorik om hedonism och sex trots att jag ständigt poängterar om att det handlar om möten, det blir ändå så att jag har teorier och monogama har känslor. Jag är hedonistisk slampa och kommer inte funka i längden. Men jag fick i alla fall en kursare att försöka förklara varför han är ihop med sin flickvän, och han kämpade hårt med frågan i flera minuter. Efter en halvtimmes utfrågning av mig om ungefär liknande saker. Alltid nåt.

Det är fortfarande sjukt skönt och jobbigt att vara smartare än andra. Och jättebefriande när någon som man inte alls uppfattar som en människa som ser ner på andra refererar till sina gamla klasskamrater som "puckon" och man inser att det går att förena det med att vara en sån som inte utstrålar ... åh, ni vet, allt det dåliga man fått höra om sig genpom åren när man visat tecken på medvetenhet om att man är bright. Under en psykologsession berättade jag att jag tycker det är en vanlig källa till vardagsfrustration för mig att behöva vänta på att andra ska tänka klart. Psykologen läste det genast som att elitism modell farligt och missade helt den lilla detaljen med jobbigt och omgivningen förstår inte.

Hus har jag inte riktigt orkat med. Jag har orkat rätt mycket med lindy hop, däremot. Dans över huvud taget, men framför allt lindy. Jag är djupt fascinerad av föra-följa-dynamiken just nu och törstar efter att prata förare med andra följare som en fjortis törstar efter att få prata killar med sina väninnor. Det finns så mycket där, i dansen. Så mycket som på ytan låter som paraleller till andra företeelser här i världen, men egentligen bara handlar om dans (tänk hur innehållet i Köp Våra Elefanter verkade på ytan bestå av paralleller, men egentligen bara var).

Hade jag bloggat oftare hade jag rekommenderat andra, men att bara göra det känns dumt. Jag önskar jag kunde tillägga till vad Elin och Julia skrev om nördbrudar som växer upp och blir liggbara tjejer, med allt vad denna transformation innebär, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är liggbar tjej, så jag kan inte riktigt stå för att skriva att jag är det. Här, här, här och Julia har också skrivit.

Allt är som vanligt. Det är, förstås, lite tryggt.