lördag, juli 31, 2010

Makt och mat

Jag bor i Flemingsberg, inte det mest classy av alla områden i Stockholm. Så som huvudmatkälla har vi en Matrebellernabutik, före detta Vi, som skyltar med röda priser på hälften av varorna och anser att inredning är att direkt på golvet bygga torn av varor som säljs för 20 kronor för tre stycken.

Jag klagar inte, man kan äta riktigt bra här för ganska lite pengar, och det märks på utbudet att det bor nysvenskar i området. Samtidigt är det en fantastisk illustration i samhällsplanering och hur arkitektur och inredning samverkar med både större samhälleliga strukturer och enskilda människors fria val.

Förra veckan blev jag plötsligt supersugen på såna där kakor som är rån med fyllning. Trots att jag handlat i den här butiken sedan 2002 kom jag spontant inte på var hyllan med småkakor fanns. Inte för att jag aldrig köpt småkakor där eller för att det inte fanns så mycket småkakor i butiken - utan helt enkelt för att småkakorna, liksom det mesta av godiset är utspritt över hela affären i extrapris-korgar eller -torn. Samma insikt slog mig idag när jag skulle se om de hade prinsessbröllopschoklad kvar. Det finns en hylla med lösgodis, men i övrigt finns sötsakerna ingenstans och överallt.

Idag skulle jag dessutom handla havregryn. Gröthyllan fick jag också leta länge efter, men inte för att det fanns gröt överallt, utan för att det grötmaterialet som fanns var placerat på en hylla i ett hörn, bredvid tre-fyra gånger lika många hyllor med mer eller mindre sockrade flingor.

Om man vill kan man tala någon form av klass. Den typen av produktprioritering och -placering är inget jag känner igen från butiker i områden med finare rykte. Samtidigt är det mig veterligen ett statistiskt faktum att exempelvis barn i höginkomsttagarfamiljer äter bättre än barn i låginkomsttagarfamiljer, även i länder som Sverige där den uppenbara orsaken inte stavas svält. Här stavas det sist jag kollade skräpmat, och min närmaste stora butik är en bra illustration.

Men även om man hoppar den vinkeln är det intressant. Som ni kanske vet är jag väldigt intresserad av vad olika människor väljer att kalla för fri vilja. Jag skulle aldrig propagera för att i lag förbjuda att ha godiskorgar vid kassan, men jag blir riktigt glad när butiker tar sådana beslut. Jag handlar framgångsrikt nyttig mat i kakmonsterbutiken, men jag tycker att det är direkt löjligt att avfärda all kritik mot tillgängligheten av onyttiga varor med att människor har fri vilja och har allt ansvar som konsumenter. Alla som är på den intellektuella nivån att de försöker föra debatt borde vara medvetna om att det finns en tanke bakom hur butiker är inredda och hur extrapriser är utformade.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag, juli 26, 2010

När man för samman "barn" och "sex" sprängs saker.

Nu när jag skrivit relevant om fallet med mannen som dömts för barnporrinnehav för att han hade tecknade bilder på personer med bröst tänker jag skriva om barnporr i allmänhet.

Jag tycker det är väldigt intressant att se att sexualitet betraktas som någonting i en klass för sig när det kommer till alla anledningar att "tänka på barnen". Att alla fotografiska skildringar av barn i sexuella situationer så lätt antas innebära övergrepp.

Till att börja med glömmer man i en handvändning bort att barn kan hamna i sexuella situationer utan att någon vuxen uppmuntrat dem till det. Barn är sexuella varelser, barn kan vara sexuella både på egen hand och med andra barn. All psykologisk kunskap som folk ändå har, all praktisk erfarenhet av barn som pussas och drar sig i snoppen, allt försvinner plötsligt när man nämner ord "barn" och "sex" i samma mening. Man glömmer till och med bort att barn är ett begrepp som även omfattar folk som fyllt tvåsiffrigt. Jag hänvisar er till Johanna Sjödin för vidare läsning om det absurda i att man får ha sex med personer som fyllt 15, medan man inte ens får ha sexuella bilder på sig själv från när man var under 18 år.

Om man antar att all dokumentation av barn i sexuella situationer är övergrepp, fråntar man då inte barnen deras sexualitet?

Givetvis kan man tycka att barn har egen sexualitet, men att de har rätt att ha den för sig själva, och att dokumentering av barn i sexuella situationer de frivilligt befinner sig i är en fråga om integritet. Jag köper det absolut som personlig åsikt, men det blir osammanhållet på samhällsnivå. Det här med barns integritet är ju inget man tar särskilt allvarligt på i samhället i stort. Ni vet, föräldrabloggar? Det finns visserligen kritik mot dem, men den verkar inte ha en särskilt stor genomslagskraft. Kommentarer om "vad kommer de här barnen tycka när de blir stora" ses som väldigt teoretiska och överproblematiserande invändningar. Det är väldigt okej att dagligen lägga upp bilder på när ens unge sover, leker och äter. De som tycker att det borde vara straffbart att inneha fotomaterial på barn som onanerar för att barn ska skyddas mot vuxnas blickar, hur mycket vill de skydda barn från vuxnas blickar när barnen äter, får blöjan bytt eller sover?

Ja, det finns reaktioner på att man lägger upp bilder på barn på Internet där främlingar komma åt. Reaktionerna rör sig med mycket få undantag om att bilder kan hamna i fel (läs: sexuellt) sammanhang. Inte om att barnens liv hängs ut.

Föräldrabloggar är hur som inte det enda exemplet på att barnens gränser är föga relevanta. Vuxna berättar historier om barn, vidareberättar sådant barn sagt i förtroende, tar och visar foton, läser barnens dagböcker och bestämmer vilka barnet ska leka med, vuxna har tillgång till barnens läkarjournaler och makt att bestämma om omskärelse. Jag kommer aldrig tröttna på att påminna om att vi har skolplikt. Religionsfrihet gäller barnen på ett högst teoretiskt plan. Jag menar nu inte att alla dessa inskränkningar är orimliga, men det belyser förhoppningsvis sexualitetens särställning.

"Barnens sexualitet är väsenskild från vuxnas och barn ska inte bli påtvingade vuxensexualitet" kan man säga. Barnens allt är väsenskilt från vuxnas, sjuåringar måste trots detta stoppas in en institution där de ska lära att tänka som vuxna tycker att de ska. Och hur mycket vuxensexualitet trycker vi inte på barnen när vi frågar om de ska gifta sig med Malin från grannhuset när de blir stora? Hur mycket trycks inte vuxnas sexualitet på barn när vissa delar av ens kropp måste täckas?

Barn lär sig om världen genom att imitera vuxna, ändå skulle man som förälder ses som oansvarig om man lät sin femåriga dotter posera i en stringbikini. Det är inte bara okej, utan direkt positivt, att sätta in samma femåring i balettskola. "Hon förstår ju inte vad hon anspelar på när hon putar med rumpan i bikini", javisst, men hur mycket förstår barnen om infrastrukturer när de kör runt med sin Lego-sopbil? Hur ofta tycker man inte att det är gulligt när barn håller på med saker de inte förstår ett dyft av?

Det är inte okej att dokumentera barn som uttrycker egen sexualitet (åtminstone om man visar sig vara medveten om att det är sexualitet det rör sig om). Det är inte okej att dokumentera barn som uttrycker vuxen sexualitet.

Samtidigt är det okej med övertramp på barns vilja och integritet som skulle vara direkt oacceptabla om de gällde vuxna personer.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag, juli 25, 2010

Jag har aldrig sett nåt naket, inte ens ett litet nyfött barn.

För snart en månad sedan dömdes en man till dagsböter för innehav av 51 barnpornografiska bilder. För någon vecka sedan började media äntligen reagera.

Bakgrunden kan ni läsa om i ett inlägg i den dömdes egna blogg, och där finns det även länkar till många som skrivit om fallet - både tidningar och bloggar, både konstaterande notiser om att en man blivit dömd och känsloladdade debattinlägg.
Kort sammanfattning av det man ska veta för att förstå vad jag pratar om:
Mannen blev dömd för innehav av barnpornografi. Bilderna föreställer inte prepubertala barn, utan personer i tonåren. Mannen ifråga är en av Sveriges främsta experter på japanska serier och tecknad film och bilderna kom i hans ägo genom hans yrkesutövande. Samtliga bilder var tecknade.
När man söker på information om fallet och kommer in på texter som uttrycker sig skeptiska till domen lyfts de tre omständigheterna som ses som förmildrande, som omständigheter som gör att mannen inte borde ha dömts, ständigt fram. Mannen är mangaexpert och sexualiserade unga är vanliga i manga, bilderna föreställde tonåringar, bilderna var tecknade.

Jag tycker det är synd att mannens yrke och att Japan har en annorlunda kultur lyfts fram så mycket. Detta av flera anledningar.

Att mannen är expert på någonting ursäktar på intet sätt att han innehar någonting som är olagligt i Sverige - en parallell som alla nog kan förstå är att det inte är okej att inneha kokain för att man är expert på knarkmarknaden, eller att ha vapen helt enkelt för att man är intresserad av dem.

Att framställningar av sexualiserade barn är okej i Japan är inte heller särskilt relevant - det finns mycket som är okej i andra länder, men inte accepteras i Sverige. Att andra länders lagstiftning är mer tillåtande till vapeninnehav eller att andra länders kultur har annan inställning till kvinnlig dygd betyder inte att vi i Sverige borde öppna armarna för mer vapen i hemmen och hajpning av mödomshinnor.

Att mannen hade bilderna för att kunna utöva sitt yrke bättre och inte för att runka till dem är också ointressant om man ska försvara den dömde. Ja, vissa yrkesgrupper får så att säga dispens för att i yrket göra sådant som för oss dödliga är olagligt. Polisväsendet, till exempel, har inte bara rätt att bruka våld, utan får dessutom inneha bilder på dokumenterade övergrepp på barn. Detta är dock någonting som är reglerat och det finns inget stabilt regelverk kring mangaöversättares rätt att inneha referensmaterial som man inte får ha som privatperson. Utöver detta är jag verkligen inte bekväm med åsikten att vissa bilder är mer okej om man inte tänder på dem, och omvänt - mindre okej om man tänder på dem.

Slutligen är det synd att frågan har framställts så starkt bunden till seriemediet. Det är förståeligt att många av bloggarna gör den kopplingen, då skribenterna själva är en del av det som kallas för Seriesverige, men det är synd att även tidningstexter talar serier. Seriekulturen är relativt ointressant för de flesta dagstidningsläsare, och frågan är så mycket större än Seriesverige.

Den andra förmildrande omständigheten då, den med att figurerna på bilderna inte är prepubertala?

Ja, givetvis är det absurt att avgöra åldern på tecknade personer utifrån bröststorlek. Men om man hävda att bilderna ju inte var så farliga för figurerna såg ut att ha nåtsånär utvecklade tonårskroppar - spelar man då inte samma spel som lagen grundas på? Håller man då inte med om att bilder på personer som ser ut att ha någon viss grad av pubertetsutveckling, bara att man själv sätter ribban lägre än lagens 18 år?

Nu kommer vi till det jag tycker är kärnan i diskussionen. Samtliga bilder var tecknade.

Att vi över huvud taget har lagstiftning mot bilder på barn av pornografisk karaktär förklaras med att man vill skydda barn. Jag tror inte att någon kan ha invändningar mot att barn, precis som vuxna, bör skyddas mot sexuella övergrepp. Men hur skyddas barn av ett förbud mot tecknade bilder?

En anledning till varför fotografisk barnpornografi är olaglig är att den kan skildra faktiska övergrepp. Tecknade bilder skildrar inte faktiska övergrepp mot barn av kött och blod. Det finns en risk att verklig förlaga använts i skapande av ett konstverk, men det är allt för långsökt att bygga lagar på det. Det vore inte omöjligt att se om det finns möjlighet att åtgärda det problemet utan att förbjuda alla fiktiva bilder där personer som skulle kunna vara under 18, som kanske är baserade på foto.

En annan anledning är att tecknade, målade, eller 3D-modellerade bilder kan bli allt för fotorealistiska, och kanske föreställa konkreta barn. Det kan givetvis orsaka stort psykiskt lidande, men återigen är det ingen anledning att stifta lagar. Särskilt underligt blir det om man tänker på att barnpornografi i text (och det gäller väl även ljud?) inte är olaglig i Sverige och på det sättet är det fritt fram att skapa sexuella skildringar av befintliga personer. Framställningar av vuxna personer i pornografiska sammanhang regleras inte av lagar som fokuserar på det pornografiska, ska man slå tillbaka får man fokusera på kränkningen mot en konkret person. Det finns lagutrymme för det.

En anledning man ofta lyfter fram är att "det börjar med en nål", tecknad barnporr kan vara inkörsport till fotograferad barnpornografi. Det finns i dagsläget inte tillräckligt stöd för att tecknad barnporr leder till övergrepp. I dagsläget finns det inte heller möjlighet att bedriva hållbar forskning på pedofili som inte yttrar sig i olagliga handlingar. Att tända på barn är extremt stigmatiserande och hur mycket anonymitet forskningsteamet än erbjuder är det en risk att ställa upp i en undersökning. Det är praktiskt taget omöjligt att ordna ett urval av personer som tänder på barn utan att de som har ertappats med olagligheter blir överrepresenterade. Att göra innehav av bilder olagligt utifall att är ingenting en modern stat bör ägna sig åt.

Medan vi på ena vågskålen har bilder som i värsta fall är baserade på ett faktiskt övergrepp - på andra vågskålen förbjuder man en viss typ av fiktion, rakt av. Det är här det är farligt att göra en seriesak av fallet. Yttrande- och tryckfrihet har aldrig handlat om att bara användas till saker som alla tycker om. Jag kräver inte att alla ska tycka att ett samhälle med sådana friheter är viktigare än att ingen onanerar till påhittade barn, men jag vet var jag står.

Jag tar mig friheten att inte utveckla varför jag anser att det är viktigt att inte inskränka rätten att trycka vad man vill på godtyckliga grunder.

Summa summarum dömdes mannen helt rätt enligt nuvarande lagstiftning. Det är ingen förmildrande omständighet att mannen skaffade bilderna för att han arbetar med manga. Ifall han är pedofil eller inte är inte relevant. Synen på barnsex i Japan är ointressant vid en svensk dom. Att figurerna på bilderna inte var prepubertala påverkar ingenting - gränsen ligger på 18 år, inte pubertet.

Däremot är lagen i sig oerhört missriktad. Det finns inget stöd för att konsumtion av tecknad barnpornografi skadar verkliga barn, "en kränkning av alla barn" är någonting man gärna får tycka men inte använda i juridisk argumentation. Tecknade figurer har ingen ålder, de är inte riktiga människor, och linjer på pappret känner ingen smärta och blir inte kränkta. Textporr är laglig. Utrymmet för godtycke är allt för stort, inte minst då det är lagligt att skildra barn i sexuella situationer om det har ett konstnärligt syfte och värde.

Jag önskar den dömde och hans försvarsadvokat all lycka till, och hoppas innerligt att lagen snart ändras och insatser för att skydda barn riktas konstruktivt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag, juli 22, 2010

Tafs - what's a girl med för mycket makt över mäns rykte to do?

Nu önskar jag att jag hade arga antifeministiska läsare som är övertygade om att det krävs att man går till polisen och säger "jag har blivit våldtagen" för att döma en man och förstöra hans liv. Jag skulle vilja fråga dem hur de tycker jag skulle handlat i en viss situation.

Förra veckan åkte jag och mamma till Paris. Ryanairresan var lång och till slut stod vi på en perrong och metrotåget, vi missade precis ett och väntade på nästa så att vi kunde åka de sista två stationerna. Det dröjde 25 minuter, uppenbarligen var det någon försening, för lokalbefolkningen på perrongen såg uppenbart irriterade ut. Når tåget väl kom var det trångt och kvavt och jag kunde knappt röra mig.

Tåget hade knappt hunnit lämna stationen innan jag kände att nånting rörde vid min rumpa. Jag rös till lite, och antog att det var hörnet på någons väska, men några sekunder senare blev det lite väl uppenbart att sådan tur hade jag inte. Det som rörde vid mig kändes inte som en väskkant, och rörde sig längs med kurvan på undersidan av min skinka med för hög precision för att vara nåt annat än någons finger.

Jag blev förbannad. Äcklad. Tryckte höfterna framåt så mycket jag kunde för att komma undan. Fingret följde inte efter direkt, men efter några sekunder kände jag återigen fingret genom klänningens tyg. Jag skakade bort det igen.

Hade det varit Stockholm hade jag sagt ifrån. Jag hade vänt mig om, om jag så hade behövt armbåga mina medsardiner i den packade vagnen, och frågat om personen som tafsade kanske inte skulle vilja följa med till polisen, eller åtminstone kunde överväga att för resten av sin patetiska existens hålla labbarna borta från personer som inte bett om den typen av kroppskontakt.

Nu var jag i Frankrike. Jag kunde inte språket. Jag visste inte ens om det var olagligt. Och framför allt - och det hade även gällt i Sverige - jag hade inga bevis. Hur visste jag att jag blivit påtafsad? Det kanske faktiskt bara var en väskkant? Det kanske var en hand som råkade komma åt min rumpa på ett ovanligt olyckligt sätt.

Det jag kunde göra på metron var att flytta bort höfterna så gott jag kunde, vända mig om och försöka se människan i ögonen. Han bakom mig var en lång man, han hade mycket riktigt en väska som hängde på ett sätt som stödde väskkantteorin, men hans arm hängde längs med sidan och handen var av allt att döma i rätt höjd.

Han såg redan på mig när jag hade vänt mig om. När jag såg honom i ögonen vände han inte bort blicken. Jag kände den berömda maktlösheten. Jag vände mig tillbaka och han rörde mig inte mer. Folk gick av på nästa station. Han och jag var kvar. Jag vände mig om så att jag inte hade ryggen vänd mot honom. Han tittade på mig när jag gick av.

Jag kände mig smutsig, jag kände att nån hade gått över gränsen och att jag kunde inget göra, jag kände mig glad över att jag åtminstone visste att jag inte hade låtit honom gå okonfronterad i Sverige.

Men samtidigt reflekterade jag över ifall han nu var oskyldig. Att bli konfronterad med tafsanklagelse är långt ifrån lika stigmatiserande som att bli anklagad för våldtäkt. Sist jag röt åt tafsare var det ingen i vagnen som engagerade sig, och tafsaren slutade röra vid mig, men flyttade inte sig från sätet bredvid mig. Jag antar dock att ingen i vagnen betvivlade att jag faktiskt hade blivit tafsad på.

Men oavsett om man är skyldig eller oskyldig är det nog skamligt och stigmatiserande att bli anklagad, högt, inför andra.

I Stockholm hade jag konfronterat. Men först hade jag verkligen sett till att jag varit säker, jag hade stått kvar och låtit honom stryka sitt finger längs med min rumpa för att vara på den säkra sidan. Och hade jag inte då, genom att inte avvisa, uppmuntrat honom att fortsätta? Och varför skulle jag låta någon fortsätta med ett brott av hänsyn till att det blir genant om han konfronteras med det?

Jag vill verkligen veta vad de som tycker att kvinnor har för mycket makt för de så enkelt kan förstöra en mans goda rykte genom en anklagelse anser att jag skulle ha gjort.

***

Väl hemma berättade jag om det för dem jag har såna där ihopiga relationer med. Båda är bra vettiga grabbar, säkert mer jämställdhetsmedvetna än de flesta, och båda reagerade med att skämta om det. Jag vet inte vad jag ska göra av det.
(Fredrik anmärker på att hans första reaktion var att säga att tafsaren borde dödas, först sedan skämtade han om det.)

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag, juli 20, 2010

Horlycka och Albus Shrugged

Herräng, Kajsas lantställe, visumstress, Paris, konstnärande, springa kilometer, jobb. Men eftersom jag har grävt genom papper från de senaste fem åren kan jag bjuda på två bilder.

Första är ett konstverk på temat "Den lyckliga(?) horan", daterad 2006-2007. Telefonkludd till en serie jag aldrig kommer göra klart. Det står "Jag hatar dig! Kom nångång!!! ej det går inte snart för mig!". Jag antar att det var en besvärlig kund som hela tiden frågade om det gick för mig och ville att jag skulle fejka högljutt.

Andra konstverket är bland det roligaste som jag och Fredrik Stangel åstadkommit ihop. Daterat sommaren 2007, strax efter att HP7 släpptes, och talar för sig själv.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag, juli 02, 2010

C ya hoes!

Jag tänkte bara meddela att jag sticker till soliga Herräng i en vecka. Där ska jag dansa och äta.

torsdag, juli 01, 2010

Ingen svamp i grekisk sallad

Hösten 2009 var svamprik. Upprepade gånger under den allt mer kalla och otrevliga årstiden satt jag på min praktikplats och knappade in "svamp igen, börja behandla" på mobilen för att skicka det till en människa av den typen som kan bära på svamp utan att själv få besvär. Själv hade jag besvär. Det kliade, det sved och slemhinnorna var sköra och försökte få bort allt det trevliga från sexuellt umgänge. De misslyckades. Jag fick svamp om och om igen. En kompis som håller på att utbilda sig till sjuksyrra frågade om jag som hade svamp hela tiden inte kunde tänka mig att ta en paus från att knulla tusen. Jag höll för öronen och sade "lalala". Alla vet att sambandet mellan oskyddade vaginala samlag och oförbättrade svampslemhinnor försvinner om man håller för öronen.

Till slut gick jag till gynekolog och fick recept. Svampen försvann och ett par månader kunde jag ligga utan att efteråt skriva tio i topp-listor på varför just jag inte skulle få vestibulit. Sedan började det klia och vips förvandlades min fitta återigen till champinjonkällare. Jag tog ett receptpiller och toppade med Pevaryl. Det hjälpte något. Jag insåg att det var dags för drastiska åtgärder. Det var dags för full on huskurattack. Jag tänkte genom alla metoder som jag läst om på Internet.

På den vägen fick mitt badrumsförråd av behållare med tjejprodukter sällskap av en petflaska med vinägerlösning, ett tips jag fick av Julia Skott. Poängen är att vinäger har lågt pH, och svamp tycker mycket illa om sura miljöer, medan de bakterier man vill ha i fittan vill bo surt. Skapar man rätt miljö löser mikroorganismbalansen sig automagiskt. Petflaskan åkte fram jämt till att börja med, och sedan vid behov när jag hade kladdat in fittan i pH-misslyckade vätskor som blod eller sperma. Sedan jag börjat med vinägervatten har jag inte haft några större problem med svampsymptom.

Ovanpå detta har jag sett till att använda olivolja. Att tvätta sig med olivolja är ett tips jag hört lite varstans (inte minst hos Elin Grelsson). Jag har varit lite dålig på att göra det regelbundet, men oregelbundet har jag smort in mig med olivolja, som givetvis är ironiskt extra jungfrulig, vid tillfällen då fittan utsätts för extra påfrestningar. Eller bara för att det är trevligt att vara len.

Och givetvis, självklart, naturligtvis hade jag inte glömt fittans bästa vän vid tillfällen när känslan efter sex kretsar kring att det där var nog en dålig idé. Jag tror inte yoghurt hjälper när denna känsla orsakas av att man knullade med fel person, men när känslan uppstår av underlivsirritation är yoghurten ens bästa vän. När man just haft sex är det få saker som kan kännas särskilt sköna i jämförelse, men att smörja in fittan med yoghurt är inte bara uthärdligt utan direkt trevligt.

Olivolja, vinäger och yoghurt gör att mitt sexliv är sexliv och inte sexdöd eller sexzombie. Men när de dräper svampen dräper de effektivt all illusion om att sex bara händer, magiskt och problemfritt. De skapar en kass miljö för jäst och romantiskt skimmer. För här är jag, en vuxen kvinna, som klockan två på natten drar på mig morgonrock för att grabbens kombo inte ska råka se mer än han förmodligen vill. Och jag smyger ut till toaletten och smörjer in mitt underliv med salladsdressing.

Medan grabben i sin postkoitala dvala letar upp ett ställe i sängen där lakanet är minst fuktigt står jag vid kylskåpet och fräser åt att yoghurten är smaksatt. Det är inte så att det skulle gå emot min värdighet att ha jordgubbsmak på medelhavsdieten jag matar mitt underliv med, men smaksatt yoghurt innehåller socker och det är kontraproduktivt. Eller så hittar jag mirakelpaketet från Arla, häller ut lite i handen och tassar till toaletten för att känna den helande kylan mellan benen och kurra av vardagslycka.

Varje gång jag gör det dör en Harlequin-hjältinna.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,