Hipsterpolyt rapporterar från orkanens öga

Vet ni vad som hände igår? Jag blev utnämnd till Sveriges Populäraste Poly!

lol j/k

Nej. Det hände inte. Det som hände är väl följande.

Sedan ett tag sen har jag och delar av forumet Polyheart spänd relation. Ni får faktiskt läsa precis hur det började här, jag påpekade att jag uppfattar att den bilden av poly som man får av media eller seminarier eller föreläsningar är något homogen. Jag ifrågasatte om det är så bra om polyrörelsen ville bli större och bredare och få fler att vara med. Som det ser ut nu kan det verka som att man förväntas ha vissa intressen och vara på ett visst sätt, och då undviker man kanske polyrörelsen fast man är superpoly och tycker poly är intressant.

Jag exemplifierade också med en panel som jag hade sett kort innan. Jag påpekade att en person berättade att det är vanligt med poly i bordsspelssammanhang. Jag tyckte att det var ett ypperligt exempel på hur bilden av "poly = lajvare" som många i allmänheten tycks ha uppstår och upprätthålls.

Det togs inte emot särskilt väl. Inte av alla, en del höll med. Men generella tonen var mycket negativ. Det är ju inte konstigt. Polyrörelsen är ung och liten. Den består av människor som ofta känt sig utanför i livet. Och den lever starkt på bilden av att de som ingår är normbrytande. Att då påpeka att det inom rörelsen kan finnas normer som stänger andra ute, det slår mot en av gruppens ömmaste viktigaste punkter. Och man kan egentligen inte hålla på och splittras när man är så liten grupp, man måste hålla ihop jättehårt. Kommer det kritik "utifrån" blir det snarare en enande kraft, man får nån att enas mot. Man får också bevis på att man är ifrågasatt, och det är stärkande om gruppens identitet byggs på att gruppen är ifrågasatt.

Från mitt håll ledde den omgången diskussion till att jag inte längre kände att det var lönt att uttrycka mig försiktigt. Det var uppenbart att vissa personer hade fått en klar uppfattning om vem jag är, och då dessa (framför allt en) var högljudda kändes det som att det inte var ett slag värt att ge sig i igen.

Spola fram till förra veckan, när DN inledde artikelserie om poly. Jag skrev en kommentar. På onsdag kväll fick jag veta att inlägget diskuterades i ett låst polycommunity på Facebook. En del höll med. En del inte. Högljudda närvarade. Tråden var på över 100 inlägg. Jag kunde inte läsa dem, men havandes ögon överallt fick jag ändå höra en del. Vissa bar uppenbarligen bild av mig som en uppblåst bitch som tror att hon är bättre än dem, och dessutom säger åt folk att de gör poly fel. Jag kan ju hävda att man lätt blir en Tanye när folk på låst Facebookgrupp diskuterar en bakom ens rygg i hundra inlägg. Och så fnissade jag lite då jag hade just intervjuats av DN.

Igår släpptes DN-intervjun, vilket ledde till ytterligare en tråd med 100 kommentarer (enligt rykten, då allt detta sker på community som jag inte har tillgång till), samt en Polyheart-tråd med titeln Tanja-debatten. Den är än så länge på bara 30 inlägg, men jag väntar stordåd. Dessutom kan jag läsa den.

Så, det här var försnacket, och nu tänker jag faktiskt kommentera lite.

För det första - det verkar finnas en bild av mig som populär bloggare som har asmycket makt och ser ner på polyaktiva för att de är nördar. Jag uppfattar det som att man börjar med att min uttalade ovilja att förknippas med lajvare, och sen fortsätter bygga denna bild av Tanja man gärna har med att jag sparkar neråt. Jag förstår hur man gör den tolkningen. Jag förstår också hur man kan få för sig att jag är hipster - man har sett bilder på mig, och jag ser ut som en ibland. Typ att folk kan tänka att polys är lajvare när de ser ut som lajvare. Men det blir alltid lustigt när någon hävdar "Tanja ser ner på oss för att vi är nördar", för jag vill inte förknippas med lajvare för att jag nördar helt andra saker.

Och apropå nördighet, kan jag också säga det här självklara. Man behöver inte ändra intressen eller sig själv. Man kan bara i vissa lägen låta bli att prata om vissa saker. Om man vill ge vissa signaler.

Föreläste om poly for KI-studenter i fredags. Sände väl också ut signaler. De kom dock inte fram pga minovskypartiklar. 

För det andra - jag har sett flera kommentarer på att det var otrevligt av mig att kommentera enskild person. Det gäller då personen som uttalade sig om att man träffar många polys i rollspelssammanhang. Det var tydligen personens första offentliga framträdande som poly, och hen tog illa upp. Det var inte meningen. Det är inte heller meningen att hen ska sluta med sina hobbyer. Vad jag tycker är intressant är följande - ja, jag förstår att man kan tycka att jag var otrevlig som kommenterade en enskild persons offentliga framträdande som poly. Men borde man inte i så fall tycka att det är otrevligt med ett par hundra kommentarer om mina offentliga uttalanden? En person säger att den här diskussionen gör henom mer skeptisk till att vara poly i media, då hen kanske blir kritiserad. Undrar hur pepp nån nu kan vara på att kritisera polyvärlden?

För det tredje - kärnan. Ja, det finns en polyrörelse i Sverige. Måhända luddig, men faktiskt existerande. Och det är pissbra. Det behövs. Bra jobbat! Det har jag sagt förut, det finns dokumenterat på Polyheart. Men jag tänker att man som polyrörelse kanske vill växa och att många ska vara med. Då får man också tänka på hur man framstår som rörelse - kanske verkar man exkluderande? Kanske kommer en del personer som lever poly att känna att rörelsen inte är för dem, fast de är jätteintresserade av polyfrågor. Då förlorar kanske rörelsen en viktig tillgång i form av dessa personer. Priset man får betala är förstås en lägre känsla av gemenskap. Och så får man arbeta lite mer aktivt. Det är lite som att vissa nördsällskap hävdar att det saknas kvinnor som är intresserade av deras nördområden - utan att tänka att den nördgruppen själva duktigt håller kvinnorna utanför med sitt sätt att prata och bete sig.

För det fjärde - ordlistor. Alltså, jag tycker det är så himla talande med dessa ordlistor. För det blir så uppenbart att man talar om en viss grupp. Bara termen poly, den är ju inte i sten skriven. "Fria äktenskap" är ett begrepp som säkerligen används av många, "(stolt) slampa" ett annat. Bara själva ordlistan med "det heter faktiskt poly och relationsanarki" säger mycket om att det rör sig inte enbart om vissa sätt att leva på, utan om att dessa sätt är i ett visst sammanhang. Det kan vara en oerhörd kraft att ha ord på fenomen, men ord begränsar också, och ord signalerar att det finns definitioner, rätt och fel. Som en present till mig har det i just Tanja-tråden uppstått en fantastiskt illustrativ situation. En person använde ordet "polyamori" som paraplybegrepp. En annan blev upprörd och svarade följande:

Om du använder begreppet polyamori som paraplybegrepp så vill jag be dig sluta med det, eftersom det är förirrande, osynliggör andra typer av poly och tar tolkningsföreträde över oss som inte vill kalla oss polyamorösa. 

Fantastisk illustration över... allt egentligen? Att ord är viktiga. Att ord exkluderar. Att man kan göra rätt och fel (enligt definitionen hos nån som tycker sig ha tolkningsföreträde) och få negativa kommentarer om det. Ja, och så är det ju inte kul att vara osynliggjord.

För det femte - en person på Polyheart har uttryckt att jag hycklar då "hon inte vill "relatera till det som kallas för polykretsar, polyaktivism och polycommunityn." trots att hon dels är polyaktivist och tillhör polycommunityn, och dels för att hon drar nytta av polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat i samhället." Med att jag tillhör polycommunityn menas, det framgår senare, att jag är med i nätforumet Polyheart. Men sen... Alltså, ursäkta, men jag känner mig som fel person att anklaga för att åka snålskjuts. Polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat går till stor del ut på att poly ska synas. Polyheartmedlemmen kan inleda med att själv sluta hyckla och kritisera mig, då hen drar nytta av mina insatser i att sprida kunskap om poly. Eller så kan hen själv sitta och debattera med RPM i radio på sin jävla lunchrast.

För det sjätte - jamen, jag fattar ju att broar i mitt fall är ganska brända. Jag tror inte jag har en chans hos vissa. Det tråkiga är ju att det är inte enbart mig det handlar om. När jag pratat normer, likriktning och exkludering i polysammanhang har många hållit med. Ofta personer som är aktiva, eller varit aktiva, i polykretsar. Och de verkar känna igen det som händer, att faktiskt rimlig kritik inte lyssnas på. Att vissa saker förnekas. Och det är ju jättetråkigt. Inte för min skull, men för alla som skulle ha nytta av en starkare polyrörelse de skulle kunna identifiera sig med. Jag tycker att det är asbra att det finns en rörelse och att man ordnar aktiviteter, och jag förstår att de som driver det gör ett asstort och ofta jobbigt jobb. Jag förstår att det inte alltid finns resurser till att göra det ännu större. Och jag förstår att de som varit med i gemet mycket och aktivt har en egen bild av hur det ser ut. Men när rätt många tycker att en viss person säger vettiga saker, då kan det ju vara så att sakerna är vettiga, fast de är kritiska?

Om polyparlörer och andra rutor i polyartikelbingo

Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.

Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.

Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.

Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.

Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.

Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.

För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.

Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.

Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.

Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.

***

På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.

En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.

För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin". 

Saker unga antas inte behöva veta (än)

Återigen är någon upprörd över att RFSU sysslar med sexualupplysning. Det finns mycket att säga i frågan, men jag väljer att fokusera på några saker som ofta återkommer i den här typen av diskussion. Särskilt den om vad barn behöver eller inte behöver veta. Detta med too much information är nämligen veckans förträffliga tema på Vecka 6.

Jag håller med om att RFSU har stort inflytande över svenska sexualpolitiska debatten och svenska sexualupplysningen. Rimligt för ett riksförbund för sexualupplysning. Jag skulle invända exakt noll mot att flera aktörer kom in i skolor och pratade med ungdomar om attityder till sex och relationer. Men en sak som är viktig att ha i åtanke är att även i sex finns det fakta, som kommer att vara desamma oavsett vem som upplyser. Om så Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund kommer och sexupplyser så kommer mycket av det som berättas vara detsamma som i RFSU:s upplysning. Och fakta är ju att det finns preventivmedel, att de skyddar bra (fast inte 100%), att man inte blir gravid av att svälja, att slemhinnor behöver glid för att inte skadas.

Sedan kommer RFSU och Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund ha olika värderingar kring mycket. RFSU kommer säga att man får experimentera och ha sex med så många man vill, UAF kommer att säga att man ska vänta tills man hittat den enda rätta. För det är klart att RFSU har värdering i det de säger, men oavsett värdering så kommer faktabiten att vara densamma. Det som kan skilja sig i fallet med fakta är vilken information bedöms som relevant för åldersgruppen. Kanske tycker man att den värderande informationen är viktigare än torra fakta om klamydia. Kanske tycker man att fokus ska läggas på relationer. Vad vi verkligen inte får glömma är att tiden för undervisning i skolan är begränsad och man hinner med väldigt lite. (Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det vigs så många timmar åt sex- och samlevnad i grundskolan) Då får man prioritera, och man prioriterar sannolikt det torra och skademinimerande, saker som är konkreta och går att lära ut fort. Kondompårullning. Vilka sjukdomar finns. Hur man inte skadar sig.

Givetvis är hur man prioriterar information en fråga om tyckande och värderingar. Kanske tycker kritiker att det är värt att offra informationen om olika grundsätt att ha sex på mot att man hinner prata mer om vad relationer betyder för samhällsekonomin. Det är ju inte en objektiv fråga och jag har lika mycket rätt att tycka som de. Men ett argument jag har svårt för är att man inte behöver veta allt det där som ung. Att 13-14-åringar inte bör ha sex, och därför är det klart överkurs att undervisa dem om olika kroppsöppningar, ställningar eller skydd. Om det ska ses som ett hållbart argument, faller hela skolsystemet.

Skolan är inte riktigt till för att lära barn sådant de behöver just nu. Skolans uppdrag är att förbereda barnen för att bli framtida medborgare som klarar vuxenlivet. Få i min klass lagade mat hemma i högstadiet, men man hade likväl hemkunskap. Där man förresten också lärde sig att lägga budget och möblera en lägenhet - kunskaper man knappast hade nytta av där och då. Ibland hör man att sexualupplysning av personer under 15 är uppvigning till brott, då dessa inte får ha sex enligt lagen. För det första är man aldrig förbjuden från att ha sex - däremot får betydligt äldre personer inte ha sex med barn och ungdomar under 15. För det andra fick jag lära mig om politiska partier och hur man röstar (jag fik till och med prova i skolval!) när jag gick i högstadiet. 

Väldigt lite av det man lär sig i skolan är kunskaper som är ämnade att vara till nytta redan nu, inte främst inför framtiden. Mycket av informationen måste ses som sådant man aldrig kommer behöva i strikt mening, men den utgör ändå en allmänbildning och en gemensam grund. Det är inte bara det att ungdomar i detta nu inte behöver veta hur magnesiumoxid blir till, den absoluta majoriteten kommer aldrig ens ha användning av denna kunskap. Det enda jag använt högstadiefranskan till är att som vuxen läsa menyer, och jag är fast övertygad om att franskalektionerna inte var menade att vara relevanta för min verklighet som högstadieelev i Stockholm.

Jag tog med flit upp naturvetenskap och språk som exempel. De anses ju vara de användbara kunskaperna, till skillnad från flum som estetiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Ändå har man förhållandevis lite nytta av dem när man läser dem, och ofta aldrig överhuvudtaget. Varför borde sexualkunskapen vara annorlunda i det avseendet? När är det egentligen rimligt att lära sig saker - när man behöver dem eller innan?

Notera att allt detta skrivs som om högstadieungdomar inte vore sexuellt aktiva än. Fast det är de. Undervisar man i en klass med fjortonåringar kan man anta att några av dem redan har gjort ett och annat, och det är verkligen panik med att här och nu se till att de kan det där med skydd, och sjukdomar, och lite grundläggande anatomi, och att sex ska kännas bra, och att man får göra som man vill. Oavsett vad man själv tycker om att unga människor har sex borde man rimligen tycka att de som är sexuellt aktiva ska ha information.

(OBS Många av takarna i det här inlägget har förekommit i ett tidigare)

Team Jason

Jag ser på True Blood av samma anledning som alla andra - för artiklarna. Serien är inne på sin femte säsong, och man börjar verkligen fråga sig om den ens någonsin varit bra. Jag kan inte minnas att jag egentligen någonsin brytt mig särskilt mycket om någon av rollfigurerna. Utom en - Jason.

Det här är inte en tidningskrönika, så jag förutsätter friskt att alla har sett True Blood, och att alla specifikt sett början på femte säsongen. Det händer en avgörande grej för Jason i avsnitt två, om jag minns rätt. 

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. Men det var inte mina preferenser som fick mig att bry mig om Jason, utan att jag tycker att han som figur har en del egenskaper man inte så ofta ser, och som jag saknar i polulärkulturen.

Till att börja med detta med att vara bra på sex. Malin Ullgren beskriver honom som snygg, dum och sugen, och påtalar att det kanske är lite nytt att manliga rollpersoners snygghet blir en del av deras rollfigur. Men det intressanta med Jason är ju inte att han är snygg och ligger med många kvinnor, utan att han är ett bra ligg och han vet det. Han påpekar ofta att sex är det enda han kan, och jag tycker det visar en ovanligt positiv och befriande syn på sex. När en snygg man i en serie ligger med många kvinnor är det oftast för att visa att han har makt eller är ett svin. Se Don Draper i samma krönika. Jasons promiskuitet är helt osvinigt mot kvinnorna. Han ligger för att han gillar det, för att han är bra på det, och för att han vet att ett ligg med honom är en gåva till kvinnan. I hans ögon verkar sex inte vara ett sätt att nedvärdera en kvinna, och han respekterar dem han legat med varken mer eller mindre efter att akten är fullbordad.

Om man kan vara bra i sängen eller inte är ett ständigt aktuellt ämne bland dem som bryr sig, och jag är övertygad om att man kan det. Jag föreslår att alla som är med ig i den här frågan kallar sig Team Jason.

Synen på sexualitet i just fallet James har alltid varit positivt. Visst har sex fått Jason att hamna i kniviga situationer, men det handlar inte så mycket om sexualitetens destruktiva natur som om sexualitet i kombination med dumhet och snällhet. Men nu har det hänt någonting som har potential att få intressanta saker att hända med synen på sexualitet och Jason.

I säsong fem uppdagas det att Jason hade en affär med sin lärarinna. Åldern nämns inte, men man får anta att han var ung men könsmogen. Lärarinnan har grämt sig över det, medan Jason ser det som det bästa som hänt honom - tills de har sex igen. Jason går därifrån försjunken i djupa tankar och förklarar senare för en kvinna som tar för givet att han ställer upp att han inte är någon rodeotjur hon kan rida när hon vill. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, och jag ser fram emot att se hur manusförfattarna hanterar detta innan jag tar ställning. Det finns förstås stor risk att manusförfattarna glömmer det hela, vi talar ändå om True Blood. Jag skulle å ena sidan inte gilla om Jasons sexualitet nu plötsligt skulle ses som rutten. Å andra sidan blir han nu ett unikt fall.

Nyligen var Internet sura på nya Tomb Raider-spelet. Lara Croft kommer i det att utsättas för enklaste billigaste möjliga karaktärsfördjupning för en kvinna i fiktion - våldtäkt(sförsök). Att det är en trop som är lika uttjatad som problematisk kan vi nog alla vara överens om. Men i Jasons fall blir det annorlunda - han får samma quick fix-karaktärsförsjupning som kvinnor ofta får, men han är en man. Som dessutom blivit sexuellt utnyttjad av en kvinna. Man vill inte använda ordet "fräsch" i det här sammanhanget, men det är det första som dyker upp i mitt huvud.

Fem säsonger in är Jason fortfarande den enda intressanta figuren i serien. Jag önskar honom ett långt och lyckligt sexliv.

(Måste faktiskt medge att det är lite intressant att man nu börjar uppmärksamma hur många som offrar sig för Sookie och så. Lite som om man skulle uppmärksamma hur ovanligt många mord begås i Midsommer. Om jag kan min True Blood väl så kommer den potentiellt intressanta tråden sluta i manusbortslarv.)

Är sex en rättighet

Föreslog "är sex en rättighet" till Vecka 6, av en anledning.

Jag bloggade om mina erfarenheter av underlivssmärtor för ett tag sedan, och fick ett klassiskt svar man får i ämnet. Var snälla mot Antifeministen nu, Antieministen hade uppenbarligen inga internetföräldrar som kunde uppfostra henom. 

Antifeministen sa...
Sex är ju ingen rättighet så att beklaga sig över att det gör ont när man har sex är ju löjligt. Det är ju bara att låta bli att ha sex.

Tyvärr ville personen inte stanna och diskutera vilka av saker jag inte kan göra på grund av smärtorna är en mänsklig rättighet. Men hur som, är det här med ifall sex är en rättighet ofta någonting som kastas runt när kön och sex debatteras.

Debatten är alltså så att "sex är ingen rättighet" ofta används när man ska förklara varför man inte tycker att prostitution (eller sexuell personlig assistans) ska finnas. Sex är ingen rättighet och således behövs inte prostitution. Den argumentationen drivs av en viss typ av feminister. Det finns personer som vill påpeka inkonsekvenser i dessa feministers tänkande. Sådana feminister brukar nämligen också vara för fri abort och preventivmedel ska vara lätt tillgängliga. Då kan man kontra att det är inkonsekvent tänkt. Är sex ingen rättighet så är det bara låta bli att ha sex, så slipper man ha problem med p-piller och abort. 

Och jag kan faktiskt hålla med att det är någon inkonsekvent. Det är klart att jag ser att man kan se det som att prostitution/personliga assistenter som hjälper med sex handlar om att man har rätt till andras kroppar. Men ändå, jag vill ha en ordentlig diskussion om det här. För personer som argumenterar för abort argumenterar gärna om att alla ska ha rätt till sin sexualitet. Låter fint, men vad innebär det? Har man rätt att onanera och tända på vad man vill, eller har man rätt att ha sex med andra? Och om man har rätt att ha sex med andra, omfattar det bara andra som har sex med en för att de är kåta/kära?

Och rätt till egen sexualitet, omfattar den även dem som tänder på äckliga saker? Omfattar den både män och kvinnor? Kvinnors rätt till nöjessex brukar omfatta rätten till preventivmedel och abort - vad symboliserar mäns rätt till nöjessex? Många som är mot prostitution kan ändå tycka det är okej med sexhjälp till personer med funktionsnedsättning - fast kanske inte om assistenten inte vill. Men hur mycket extra behov ska man ha för att sex mot ersättning med personer som vill ställa upp ska vara okej, om prostitution inte är okej? Och om det inte finns tillräckligt med personliga assistenter som vill hjälpa med sexuella saker - har de funktionsnedsatta som blir utan rätt till sig egen sexualitet?

Att alla ska ha skönt sex är en stark drivkraft hos mig. Jag vill så innerligen att det görs massa saker för att bättre sexet för massa människor, och jag tycker det är tråkigt att sexualiteten är så lågprioriterad ibland. Jag vill att alla ska ha tillgång till preventivmedel, abort, glidmedel, hjälpmedel, bra platser att ha sex på, och partners. Men jag har svårt att se det som en rättighet. Och jag kan faktiskt inte argumentera mot "vill du inte göra abort så lät bli att ha nöjessex då".

Jag ser sällan civiliserade diskussioner om det här. Jag vet att det brukar gå civiliserat till i min blogg. Så diskutera gärna.

Jag ligger hellre med P1

Sanningens ögonblick - idag var första gången jag lyssnade på Ligga med P3. Nån hade kanske trott att jag gjort det förut, men icke. Jag misstänkte nämligen att det hörde till genren tramsigt tokroligt program om sex. Jag hade helt lätt, såklart. Och det är inte det att sådana program inte är existensberättigade, det är bara att det är nästan enda typen av teve- och radioprogram med sextema. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag storheten i Fråga Olle-dokumentär där man faktiskt får se folk knulla.

Jag har dragit parallellen förut, men såhär skulle det sett ut om sexprogram var matlagningsprogram.

• Programledaren annonserar att dagens tema är "melon"
• Programledaren berättar att hen inte gillar melon själv, men det är helt okej att gilla melon
• Programledaren ringer en specialist på gurkväxter, får lite roliga fakta, och utreder den viktiga frågan - om man sväljer kärnorna, kan de börja gro i magen?
• Programledaren besöker en grönsakshandel där föreståndaren talar varmt om olika sorter. Montage.
• Programledaren pratar med bisittare om bisittarens erfarenhet av att äta melon. De rimmar melon-galon.
• Melon och jämställdhet.
• Slut.

Låter det bra? Nja, kanske. Men tänk om alla matlagningsprogram var så, och man aldrig fick se maten tillagas och ätas? Nä, ni kanske tycker det är bra. För ni är kanske inte är matintresserade. Men vore man matintresserad hade man kanske blivit lite sur om media inte kunde snacka mat utan att tramsa. Man kanske skulle först bli lite glad när man läste i tidningen att det skulle komma ett nytt program om mat, och sen (som vanligt) besviken för att det bara är trams och melon-galon igen.

Nejmen, det är ju bra att det finns tramsiga sexprogram. Mitt problem är att det saknas ordentligt bra populärvetenskap om sex. Diskussion om ämnet på Twitter ledde till att man ju inte kan förvänta sig annat än rams av ett program som heter Ligga med P3, så det man borde ha är Ligga med P1. Fler än jag tycker det är en bra idé.

Detta med "melon och jämställdhet" finns med av anledningen att när man i Sverige sexualupplyser så anses jämställdhetssnack vara en naturlig del. Jag tycker att sex och jämställdhet är intressant kombination, men jag kan bli trött på hur sex och jämställdhet så gärna klumpas ihop. Ibland till och med så att sexbiten försvinner helt. Ligga med P3 har till exempel sex och relationer som huvudämne, men lyckades ändå få in ett avsnitt om män i kjol, som bestod av ett reportage om spex med bara killar på scen, och personlig krönika om hur manlige programledaren blir retad när han bär tjejkläder. Kopplingen till sex och relationer, antar jag, ligger i att det är typ feminism.

Man kan se samma sak i RFSU:s tidskrift Ottar. RFSU står ju för Riksförbunder för SexualUpplysning, men Ottar upplyser väldigt lite om sexualitet, egentligen. Däremot mycket om sexualupplysning i andra länder ("det är jättedåligt, här har vi ett projekt som är bra") och mänskliga (främst kvinnors och HBTQ-personers) rättigheter. Jättebra tidning, jättespännande läsning, sexualpolitik är viktigt, men återigen är det väldigt mycket jämställdhet och politik. Nu publicerar förstås RFSU en del sexpraktikor och andra mer sexualupplysande skrifter, men ändå, jag tycker det är talande.

Jag tycker inte att det är dåligt heller. Men det är en sammankoppling som uppenbart finns på många håll i när man ska snacka sex (och relationer) i Sverige. Det är viktigt att tänka på när man ser vilka värderingar och områden kopplades till sex historiskt, och tänker "oj vad knasiga de var". Eller typ när man tycker att amerikaner är lustiga för att de alltid ska prata religion när de talar sex. Jamen, i Sverige pratar vi typ alltid jämställdhet när vi talar om sex på det sättet.

Jag ser det ibland förklaras med att man inte kommer från könsroller i relationer, att jämställdhetsfrågan alltid är närvarande i sexualiteten. Men med samma självklarhet hade sex kunnat handla om familj, läser man sexualupplysande böcker från typ 50-70-talet underförstås det ofta att man är gift och sexet kommer leda till barn. Eller så skulle man kunna ha en väldigt biologicentrerad syn på sex och alltid prata cellmembraner.

Men som Henric Grubbström pratade om i diskussionen på twitter, kan hela grejen med både tramseri och jämställdhetssnack handla om att man känner att man måste ha alibi för att prata sex. Det ska vara roligt eller samhällsdebatt eller nåt, sex i sig är inte bra nog. Som själva handlingen sex i samhället, det är fortfarande lite suspekt om det enbart handlar om sex, och inte exempelvis också relationer.

Över till nåt helt annat.

Jonas Thente skrev en så korkad krönika att man kan misstänka att han trollar. Nej, alltså, jag har på riktigt svårt att se hur en faktiskt inte obegåvad människa skulle komma på att skriva följande:

Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik.
Om man behärskar matematiken så kan man matematik.

Om människan inte begriper att matematiken, ursäkta klyschan, är språket som naturen är skriven på... eller media, media är också skriven i matematik. Ja, om Thente inte begriper det så behöver vi verkligen rycka upp oss i matte. För problemet är inte ens att folk inte kan räkna, problemet är att så många inte begriper hur central matematiken är i våra liv.

Amatöööörer

Ibland händer det att jag diskuterar porr, den mainstreama filmvarianten. Jag kommenterar ofta att det finns en viss likriktning, att den porren riktar sig uppenbart till män, och att sexet är ofta präglat av dominansinslag utan att positioneras som ren BDSM. När jag skriver sådant får jag en invändning oftare än andra. Den är inte, som man skulle kunna tro, att jag är en sexfientlig torrfitta. Istället är kommentaren att min syn på porr är föråldrad, för det jag beskriver fanns kanske på 90-talet men nuförtiden är amatörporren populärast. I och med att alla är utrustade med kamera och bredband kan man inte längre tala om porrindustri och likriktning.

Två saker.

Dels är det intressant att folk förutsätter att jag inte har koll på porr. Tror de att de har ett annat internet än jag? Det är förvisso sant att jag nästintill aldrig brukar filmporr. Vad jag däremot gör i alla fall en gång i halvåret, är att gå in på populära allaround-porrsidor och kolla vad som är i topp just nu.

Dels detta att folk på riktigt verkar tro att om det står "amateur" och kameran skakar lite så är det ett klipp på två glada människor som knullar på sin fritid. Denna otroligt naivitet skulle vara rörande om den inte kom från vuxna människor som motsäger mig. Och så är det ju lite för dumt för att vara gulligt. Hur kan man leva på denna planet, ha tillgång till bloggkommentarer, och på allvar tro att kommersiella nätporren håller på att ersättas av filmat autentiskt knulleri i stugorna? Att inte tänka att porrbranschen ba "oj, nu kan vi filma ännu billigare och haka på den här heta amatörtrenden!". Hur lyckas man med det?

Apropå porr, fast annat. Här är en artikel i New York magazine om män och en trend av att välja porr framför partnersex.

Att välja vad man ska acceptera

DN hade en artikeln nyligen om Kärlekens ACT som jag ändå ville köpa nångång. Tycker det är intressant hur jag känner att jag håller med, men ändå har ett annat perspektiv. Boken verkar ju utgå från nån sorts livslång monogami-tänk, och sånt gillar jag inte. Samtidigt gillar jag ACT, och författaren pratar i intervju om olika "kärleksmyter" som jag också känner igen som myter om kärlek. Här är ett exempel.

En annan myt som han menar motverkar en livslång kärleksrelation är föreställningen om att när känslan inte längre finns där, är kärleken borta.
Men känslorna kommer och går. Det gäller bara att fortsätta att agera kärleksfullt. Då kommer känslan tillbaka, menar Russ Harris, och gör en jämförelse med deprimerade patienter.
– Vi vet att de inte återhämtar sig om de bara väntar på att lusten eller känslan ska återvända. För att den ska komma tillbaka måste vi agera i en viss riktning. Då återkommer energin.
– Handlingen först alltså. Där­efter kommer kärleken. Felet många gör är att de väntar på känslan, innan de gör kärlekshandlingar.

Jag tänker att om (när) jag i framtiden jobbar med parterapi (ge mig ett bra ord för det fast utan att det ska vara just par, tack! Relationsterapi? Partnerterapi?) så vill jag jobba med acceptans. Fast utan att utgå från att man ska stanna ihop för alltid, utan även hjälpa att utforska alternativ. 

Jag håller till exempel helt med ovanstående om att man måste jobba för att hålla relationen uppe, och att känslorna kan gå upp och ner. Samtidigt tror jag att det gäller mer den vardagliga kärleken. Den ska absolut inte förkastas, jag är lycklig att jag har den långa stabila sorten i mitt liv. Men jag tror inte man kan agera sig till knulla på middagsbordet (på restaurang)-passionen på samma sätt. Sådant som man, om man upplever det alls, oftast upplever med någon ny. Då får man jobba med att acceptera att om man satsar på livslång monogami, så kommer man välja bort denna passion med en ny person.

Det finns ingen debattpoäng i inlägget, jag reflekterar bara över intervjun, och min reaktion. Jag brukar ju fortfarande bli trött och irriterad av att målet alltid är livslång monogami, men här blir jag inte irriterad av saker som "motverkar en livslång kärleksrelation". I ACT-sammanhang är ju riktningsvalet en så central sak att jag upplever den livslånga kärleksrelationen i texten som ett aktivt val, inte nåt självklart. Oavsett vad som menas av Harris så är det ju skönt att slippa störa sig.

Easy access

Vecka 6-temat är kläder. 

Jag har ganska många gånger skrivit om skillnad på sex och sexighet. Illustreras kanske tydligt av att unga tjejer uppmanas att klä sig sexigt, men bestraffas om de faktiskt har sex. Eller av att Johanna Sjödin som inte offentlig sysslar med konventionellt sexighet ofta anklagas för att hon säkert inte får kuk - trots att hon, om någon, får det. Jag gillar verkligen kläder. Och jag gillar verkligen detta med att vara snygg, eller titta på snyggt klädda människor. Jag kan känna att jag är mer attraherad av en person när personen är klädd snyggt. Jag kan känna mig sexigare på en snygg-dag. Sexigare som i att jag tänker att andra ser mig och vill ha sex med mig.

Men när jag tänker på sex+kläder tänker jag nog ändå mer på sex-sex. Inte att jag ska vara upphetsande att se, utan att jag ska gå att ha sex med. När jag klär mig för att jag hoppas på ligga klär jag mig så att det möjliggör ligga.

Hur det går till rent tekniskt illustreras av när jag en gång frågade en god vän vad som var dealen med korta kjolar. Han svarade "easy access". Att det ska gå lätt att komma åt det viktiga är nyckelordet. Nu ska jag summera lite vad det innebär i praktiken. När man säger easy access så menar man ju vissa specifika områden, och nu blir det områdesguide. Och ja. Jusste. Jag tänker också att om man klär sig så det går att ha sex så tänker man nog inte att man enbart ska kunna ha det hemma i sängen. Därför kommer jag utgå från att man vill ha sex, men också diskret, och kunna klä på sig så fort det går.

Mun
Läppstift är typiskt en grej som gör det jobbigare att kyssas. Kommer det åt kläder blir det jobbiga fläckar. Så bu för läppstift.

Bröst
Om man har skjorta eller blus är det lätt att komma åt bröstet, i och med att de har knäppning fram. Däremot tar det förstås lite tid att återställa ordningen om någon kommer på en. Lösningen på den typen av problem är att ha en något löst sittande tröja i trikåtyg. Då kommer man åt genom att föra in handen under, och kan sedan lätt dra bort handen och låtsas som ingenting.

Klänning kan vara lite krångligt, i och med att man inte kan komma in från midjehållet. Därför är klänningar med knäppning i rygg och sida jättekassa. Särskilt om de har ärm!

Exempel på klänning där man inte kommer åt brösten. Den här och alla andra bilder från hm.se

Exempel på klänning där man kommer åt brösten

Ett tredje sätt att komma åt bröstet är förstås att dra ner överdelen. Det är lätt om man har en tubtopp eller någonting med tunna axelband. Dock blir det återigen krångligt att återställa ordningen.

En bra lösning är att ha en löst sittande kofta över det hela. På så sätt kan man smeka vad man vill under den, och fort knäppa den om någon kommer. Koftor är oftast mer lätthanterliga ön skjortknappar eller toppar som behöver dras upp.

Under den här koftan hade man kunnat dölja uppknäppta skjortknappar!

Rygg
Vissa gillar att bli smekta på ryggen. Fråga inte mig varför. Där skulle jag rekommendera mjuk trikåtopp eller löst sittande skjorta.

Kuk
Åh, vet ni "fittbyxan"? Det är en workshop som hölls i nåt feministsammanhang för tusen år sen, och som feministogillare fortfarande inte kan släppa. De tycker det är lustigt. Jag kan hålla med om att det är konceptuellt, men faktum är ju att byxor är konstruerade efter kuk.

För bästa tillgång avrekommenderar jag skärp. Blir en massa krångel med det, och svårt att spontant glida in med händerna och smeka utan att knäppa upp nåt. Hängslen är en bra lösning, eller resår i midjan. Dock är det rätt ovanligt med herrbyxor med både resår och gylf. Och gylf vill man ju ha! Akta dragkedjan!

Lätt att komma innanför, men hade blivit bättre med gylf!

Kjol möjliggör åtkomst från båda håll. Man kan både dra ner/knäppa upp gylfen som på byxor, eller dra upp den. Med den senare varianten kommer man dessutom åt bar hud på benen, vilket man kan tycka är trevligt.

Kalsongmässigt kan det vara bra att de inte är för tajta, så att man kommer åt att lirka ut ståndet. Här kan snoppfickan vara en bra lösning, även om vissa tycker att det ser asfånigt ut när det sticker ut ett stånd helt plötsligt. På modellerna som är ledigare runt benen kan man komma åt därifrån!

Fitta
Som sagt, byxor är konstruerade efter kukpersoner. Vill man att nån ska komma åt ens fitta så är byxor en dum lösning, och jumpsuit helt obegripligt. Dock kan man förstås nämna att jeanssömmar kan vara en inbyggd sexleksak om man ska torrjucka.

Va?

Kjol däremot! Trots min väns kloka ord gillar jag inte kortkort. Tajta kortkorta kjolar tenderar att under sex åka upp och snarare bli ett avantgardistiskt bälte. Tajta korta kjolar är dessutom ofta just väldigt tajta så de inte råkar åka upp, varför de kan vara jobbiga att dra upp även med vilja. Luftiga kortkorta kjolar trasslar lätt in sig. Men det är egentligen bara smågnäll, det funkar hur bra som helst att ha sex i kort kjol!

Funkar!

Favoriten är längre, minst knälånga, kjolar i luftig modell. Man kan dra upp dem och fästa fållen i linningen om det skulle behövas (det är faktiskt lättare med lite längre kjol än kort). De är inte i vägen när man är överst, men täcker all action ifall nån skulle komma förbi. Bästa plagget, helt enkelt!

Oj, vilken sexvänlig klänning! Den med kofta och ba vrooooom!

Om trosorna är på (och det är inte ett måste med lång kjol!) vill man nog gärna att de ska kunna dras åt sidan. Det är typiskt svårt med boxermodeller som har ben, så det kan man undvika. Annars funkar det ju med det mesta. Vill man vara varm om benen satsar man rimligast på strumpor. Strumpbyxor är ur denna synpunkt ett helt orimligt plagg. Då får man komma in från midjehållet och kämpa sig ner medan strumpbyxan försöker vakuumförpacka handen.

Och så säger de att burka är sexfientligt... Lycka till att ha sex med denna!

Rumpan
Beror på om man menar skinkorna eller anus, förstås, men hur som vill man nog inte ha nåt som sitter åt tajt i midjan, om man ska komma åt från det hållet. Kjol, varandes det ultimata sexplagget, är din vän även här.

Summa summarum

• Man vill ha löst sittande plagg, för de är lättast att komma in under på, och lättast att komma loss från ifall man måste återställa anständigheten fort. Tight kan alltså vara sexigt, men knappast sexvänligt.
• Man vill inte ha avancerade knäppningar såsom hyskor, små knappar och snörning. 
• Man vill hellre ha många plagg än ett enda, ju fler skarvar mellan plaggen desto fler öppningar att nå hud genom.
• Plagg som visar mycket hud sitter oftast åt mer också, och är svåra att hantera. Typ jeansshorts eller korsettopp. 
• Nuförtiden bär kvinnor byxor, men män bär inte kjol. Sexmässigt skulle det vara bättre tvärtom.
• Ha så kul i sommar!

Introverta vs extroverta, round sex

Idag ska vi diskutera huruvida introverter har bättre sex.

Verkar som att det är lite småtrendigt att snacka introversion just nu. Det har kommit nån bok, så har det kommit lite krönikor och artiklar, så har det spridit sig till twitter. Här är en video som är en av grejerna som ligger bakom att det är ett trendigt ämne. Nåväl.

I min erfarenhet, att vara introvert är en sån grej som folk älskar att säga är coolt att vara, men sen fördömer och ignorerar när man faktiskt är. Typ som vilken normavvikande minoritet som helst, asså. Eller normavvikande majoritet. Alla vill vara det coola kreativa ensamvarggeniet, fast när nån är det är det bara "fniss, not a people person". Jag tänker hämnadslystet att folk bara är sura för att de fattar att om man inte är automatiskt intresserad av folk i allmänhet så måste de kanske anstränga sig för att vara intressanta. Det räcker inte med att de gjort nåt, vad som helst, i helgen.

Nu överdriver jag. Så förbannat introvert är jag inte. Men ganska så. Jag klarar mig bra med väldigt lite umgänge och verkligen jättebra utan nytt umgänge. Det tar mig lång tid att skilja ut individer ur massan nya bekanta. Det kan väl vara jobbigt ibland. Men fördelarna väger upp.

Jag tänker inte gå in så mycket på vad introvert och extrovert betyder. Men en bra beskrivning är att extroverter får energi av att umgås med massa folk i högljudda miljöer, medan det drar energi från introverta. Och så motsatsen, introverta får energi av att vara ensamma eller i lugnt umgänge med bekanta, medan extroverter blir frustrerade och förlorar energi. Jag känner i alla fall igen det. Det kan vara hur kul som helst att hänga med en massa folk, men jag blir trött fort. På fest hänger jag ofta med samma tre personer. Nåväl.

Generellt tänker man att intovert och extrovert skiljer sig på sociala saker, men det är mer än så. Introverta saliverar mer när de tänker på citroner (klassiskt exempel, men kul). Varför? Jo, de har mer inlevelseförmåga och blir lättare stimulerade även av små sinnesintryck. De blir å andra sidan lättare överstimulerade när mycket händer på en gång. Extroverter å andra sidan behöver kraftigare stimulans för att reagera. Typ.

Så nu till frågan! Jag tänker spontant att om introverta nu behöver mindre stimulans och har mycket inlevelseförmåga, borde inte de ha bättre sex? 


Fast extroverta har nog fler partners. Inte för att introverta är blyga, utan för att extroverta nog lär känna fler människor överlag, och har då fler chanser på att bli attraherade. Och kanske 

Det där stämmer in på mig jättebra, så det är väldigt lockande att tro på min egenpåhittade hypotes. Hur tänker ni? Berätta berätta!

KBT & Poly VIII

Det här är sista delen i inläggsserien om KBT och poly. Åtta inlägg har det blivit sen i somras. Jag orkar inte länka, men sök "KBR & poly" i bloggen så hittar ni alla. Idag ska jag skriva om styrkor och svagheter man kan tänka sig finns i polyrelationer jämfört med monodito. Och så källor, de jag använde i original-powerpointen. För det här var ju ett skolarbete från början.

Svargheter och styrkor - öppenhet och kommunikation

Man behöver inte vara poly för att ha öppen kommunikation, men det är svårt att vara poly utan att ha det. Eftersom det underförstådda är monorelationer måste man i princip öppna munnen och säga hur man vill ha det, om man vill ha annat. Och det är jättebra. Det är sällan det är dåligt att kunna berätta hur man vill ha det och kommunicera om ramarna i en relation. 

Men det finns en potentiell fälla i att tänka att öppenhet om andra relationer är öppenhet i allt. Jag tror att man lätt tänker att eftersom relationer med andra är största hotet mot en given relation, så måste det vara så att om man kan prata om sex eller kärlek med andra, så kan man prata om allt. Men öppenhet har ingen självklar rangordning. Man kan vara hur öppen som helst om en sak, och ändå ha tabun och ämnen man inte talar om Som terapeut får man vara uppmärksam. Den totala öppenheten kan vara mindre allomfattande än man först tror.

Svagheter och styrkor - svartsjuka

Som jag har uppfattat med är attityden till svartsjuka i polykretsar ofta ovanligt hälsosam. Svartsjuka är en känsla som finns, men som man ska kunna hantera. Ungefär som man i övriga livet förväntas kunna hantera ilska. Jag tycker ofta att svartsjuka har en särställning bland känslor, och tycker att det är sunt att betrakta den som en av de känslorna som är jobbiga, men som man kan leva med.

Som terapeut ska man vara försiktig här, tycker jag. Man kan lätt hamna i att tänka att om klienten har svartsjukeproblem så ska hen inte leva poly. Eller tvärtom, att man kan hamna i "PK-fällan" och absolut aldrig ta upp valet att leva poly. Som terapeut ska man inte vara feg. Samtidigt är man som polyperson van att bli ifrågasatt och kan tappa förtroendet för terapeuten om hen (när man anförtrott sig så mycket) plötsligt börjar ifrågasätta ens relationsval. Det gäller förstås inte bara svartsjukeproblem, men det är ett sammanhang där det lätt kan uppstå läge för en sådan avvägning.

Svagheter och styrkor - många bollar i luften

Jag tror att det kan vara praktiskt svårare att ha flera parallella relationer än en. Man kanske sover på olika ställen, man måste planera småsaker i sitt liv längre i förväg, det blir pussligare vardagspussel att pussla. Det kanske inte är något problem om livet ändå funkar bra och man har resurser att hantera den extra stressen. Men om ens resurser minskar (man kanske blir deppig, jobbet kanske blir mer krävande, taket kanske börjar läcka, man har skaffat barn) kan det bli problem. Man kan behöva tänka om lite i hur man hanterar relationerna, rent praktiskt, men även känslomässigt. Normalt hade man kanske "råd" med stressen en sekundärpartner medförde för att man hade de resurserna, men nu är det inte så länge. 

Så man kanske får dumpa sekundärpartnern. Eller skaffa en almanacka och lära sig att tidsplanera bättre. Dålig teknik i hur man organiserar sitt liv är verkligen någonting en terapeut skulle kunna hjälpa en med. Och så givetvis det där med att bara hitta källan till stressen. Klienten kanske inte alls söker för relationsproblem, klienten kanske söker för diffusa magsmärtor och sömnsvårigheter. Då gäller det att kunna hitta vad som kan tänkas utlösa det.

Och samtidigt är det ju också en fördel att ha flera nära relationer. Och det kan vara en fördel att ha flera partners också i stressiga tider. När en relation krisar kan man hämta styrka i de andra. När man själv mår dåligt och är asjobbig finns det flera personer som delar på bördan, så att de orkar. Och man behöver inte själv axla hela ansvaret för en människa. Man kanske inte stannar i en dålig relation för att den man ändå älskar inte ska bli lämnad ensam. Man kanske inte behöver tära på ett förhållande för att man själv och partnern har så olika intressen - dejtar man flera kan man åka på festival med den ena och vara huslig med den andra. 

Som poly kan man komma ifrån allt eller inget-tänket som präglar idén om monogami. Personer som tycker att äktenskapets bojor är allt för skrämmande behöver inte helt välja bort intimitet och långa förhållanden.  Mono är inte en lösning för alla. 

Källor

Såhär ett halvår senare har jag noll minnen av vilka delar jag fick ur vad. Men här är uppenbarligen källorna till presentationen.

Acceptance and change in couple therapy (Neil S. Jacobson och Andrew Christensen)

Cognitive-Behavoural Therapies with Lesbian, Gay and Bisexual Clients (Christopher R. Martell, Steven A. Safren och Stacey E. Prince)

What Psychology Professionals Should Know About Polyamory  (ugiven av National Coalition for Sexual Freedom (USA). Finns att ladda ned som pdf.)

Läsa mer om polyamori

The Ethical Slut (Dossie Easton och Catherine A. Liszt)

Opening up (Tristan Taormino)

Polyheart.se (ett svenskt polyforum på internet)

Andie.se (webbsida om relationsanarki)

Tack!

Tack för att ni läste och kommenterade! Det har blivit många spännande diskussioner, och jag är glad att ni uppskattade det jag skrev.

***

Jag skrev ett inlägg tidigare idag, kolla om ni missat!

KBT & poly VII

Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!

Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.

En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.

Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)

Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.

Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?

När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.

Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?

Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.

Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.

Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.

Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.

Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.

Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):

• Jag skulle känna mig inlåst
• Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
• Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom

Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?

Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.

Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...

Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.

I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.

Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.

Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.

En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.

En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.


Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.

Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.

En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.

.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!

Gästblogg hos Pelle Billing

En annan gästbloggar sex och könsroller hos Pelle Billing idag...

Av rent sammanstäffande har Vecka6 temat "manligt och kvinnligt" den här veckan.

V.49 - saker som stör vissa och andra ba' fuckyeah

Veckans tema är saker som stör sexet. Eller relationer, för all del. Men jag tänker skriva om sex för jag kom på en grej jag läst i skolan. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag berättar vad jag minns, så är det kanske åt helvete fel. Då får någon rätta.

Om man är i en sexuell situation och får ångest reagerar personer med och utan sexuella dysfunktioner olika. Personer med sexuella dysfunktioner får minskad lust/upphetsning, medan det är tvärtom för personer utan sexuell dysfunktion.

Jag tänker att för personer med sexuell dysfunktion är ångest i sängen förknippad med just dysfunktionen. Även om ångesten egentligen gäller nåt annat blir man påmind om att man inte funkar som man ska/vill.

En person som inte har just det problemet uppfattar kanske istället ångesten som extra spänning. Folk gillar ju spänning vid sex, att göra det på offentliga platser och riskera att bli upptäckta, eller göra det med chefens fru för det är så förbjudet. Det skulle ju kunna förklara grejen. Jag vet inte riktigt.

P-piller och associationer

P-piller

Jag hamnar ibland i diskussioner om att det inte alls är synd om kvinnor som fr biverkingar av p-piller, för det är ju bara att läsa FASS. Till exempel här diskuterar jag frågan med En Annan Anonym (och lite Medborgare X). Jag ska skriva ut det en gång, tydligt, sen ska jag länka hit, för jag orkar banne mig inte fortsätta förklara varje gång.

I dagens samhälle finns det jättemycket information. Betydligt mer än man kan ta in. Det svåra är inte att få tag i info, det svåra är att sortera fram den trovärdiga och se hur det påverkar en. Man kan inte förvänta att varje individ ska bli expert på varje område, därför har man experter som kan hjälpa människor att välja.

Ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler bör ha en sådan roll i preventivmedelsfrågan. De erbjuder rådgivning, och det är en rimlig bedömning att de ska vara experter. De har utbildning och preventivmedelsrådgivning, -insättning och -utskrivning är deras jobb. Det är helt rimligt att göra bedömningen att de har koll.

Tyvärr stämmer det inte alltid. Det är faktiskt ganska ofta det inte stämmer. Ganska ofta så yförsöker barnmorskor "sälja in" p-piller till personer som inte vill ha det. Ganska ofta nämner man inte biverkningarna alls, och när kvinnan kommer tillbaka och berättar att hon fått biverkningar rekommenderas hon att byta sort. Ganska ofta vill barnmorskor inte sätta in spiral, och tycker att kvinnor som inte vill använda hormonella preparat är foliehattar.

Så även om en kvinna har läst på, så blir hon ofta motarbetad på UM eller MVC. Har du hört att p-piller är farligt? Nämen, det ska du inte oroa dig för. Du kan ju alltid testa? Och kvinnan lyssnar sannolikt, för vården ska vara experter, de ska veta, och det är rimligt att välja att lita på dem före någonting man läst på Internet.

Det finns mycket bra information på nätet. Och mycket dålig. För att sätta in sig ordentligt behöver man ha goda förkunskaper, bra läsförståelse, på förhand veta vilka webbsidor man ska betrakta som trovärdiga. Det är orimligt att förvänta sig att alla unga kvinnor som vill ha preventivmedel känner till FASS. Det är rimligt att kräva att utbildade människor som samhället gett jobb i expertroll ska ge saklig information.

Associationer

En ung bloggare har lagt upp en bild med kristyr i ansiktet som alla på Internet tycks associera till porrklyschan facial. Fanny och Johanna Sjödin har bloggat. Jag har vägt fram och tillbaka, och vill faktiskt säga en sak, fast jag tycker att det borde hållits mer käft i frågan.

Att folk associerar en bild på glad flicka med kristyr i ansiktet till porr handlar ju faktiskt inte om att de har sjuk fantasi eller sett mycket porr. Det handlar också till stor del till om att porranspelningar har läckt in i popkulturen, i bilder vi ser utanför porren. Det är inte konstigt att man associerar kristyr till sperma med tanke på hur hårt Prodigy och Terry Richardson tidigare jobbat för att spermakoda mjölk. Eller hur man så fyndig anspelar på att öppen mun innebär avsugning, för att inte tala om vad en banan kan betyda. Mina exempel är förvisso väldigt tydliga, men den bildkulturen som kallats porn chic har verkligen varit närvarande i reklar, modefoto, kändisfoto, i bildspråket omkring oss.

Inget konstigt att folk associerar. Har man lärt sig att associera snusk in i bilder för det var en edgy tanke från fotografens sida, så gör man det. Jag tror det gäller bilder mer än verkligheten. I verkligheten hade nog de flesta tänkt kristyr, men bild är annorlunda. Att läsa bilder är ju någonting man lär sig, precis som att lära sig läsa. Grattis oss som lärt oss den läsningen.

Och kan någon förklara varför Terry Richardsson fortfarande får jobb? Hans foton är ju fruktansvärt tråkiga. Förstår att de kanske provocerade och nyskapade för 10 år sen, men varför får han fortfarande jobb? Borde inte hans estetik slutat vara edgy för tusen år sedan?

Unga kvinnors upplevelse av att leva med vestibulit.

Nu finns min examensuppsats att ladda ner här. Jag ska först sammanfatta jättekort, sen skriva lite reflektioner av bloggkaraktär.

Sammanfattning

Min tanke med uppsatsen var att jag ofta hade sett studierartiklar om vestibulit som ett sexuellt problem. Och så hade jag i skolan läst om smärttillstånd, och hur kronisk smärta kan förpesta hela livet, med direkta och indirekta effekter av att det gör ont. Jag tyckte det saknades ett helhetsperspektiv, att ta upp underlivssmärtor som både ett sexuellt och relationellt problem, och som smärtsyndrom. Det var därför jag valde att skriva den här uppsatsen, och det var därför jag valde en metod som man använder för att bygga nya teorier och modeller utifrån observationer.

Jag intervjuade åtta kvinnor som har vestibulit eller haft det. Jag krävde inte läkardiagnos av mina informanter. Vestubulit är så pass underdiagnostiserat att jag hade missat en stor grupp vestibulitdrabbade - och av allt att döma hade de avvikit på ett systematiskt sätt. Intervjuerna transkriberade jag sedan och analyserade med en metod som heter grundad teori.

Jag fick ut fem olika områden som återkom som viktiga teman: 1) sex och relationer, 2) att prata om smärtan, 3) vårderfarenheter, 4) tankar, känslor och självbild 5) vardagsaktiviteter. Teman flätas in i varandra, påverkar varandra, och det blir uppenbart att vestibulit påverkar livet på många plan, mer än bara det direkta att det gör ont när man petar på ett visst ställe.

Jag tror jag ska undvika att sammanfatta mer. Uppsatsen är på drygt 20 sidor, så är man intresserad tar det inte direkt lång tid att läsa den. Jag ska istället blogga lite sånt som inte fick plats i /var lämpligt för uppsatsen.

Bloggreflektioner

Konsekvenser

Idén till uppsatsen kom, föga originellt, av egna erfarenheter. Jag fick smärtor början av juli 2010. Den sommaren hade jag lov och inte mycket att göra, men ändå började jag märka att jag ständigt kände mig stressad, jag sov dåligt, jag stressvaknade om morgnarna och var spänd. Jag fattade inte varför i ett par månader, sedan trillade poletten ner. Jag var inte spänd på grund av att jag var stressad, jag var stressad för jag var spänd. Kroppen gjorde ont på ett ställe, man spände sig där (för det är så man gör vi smärta) och spänningarna spred sig. Min hjärna tänkte "hm, kroppen är spänd, då är man ju stressad" och började stressreagera. Det ledde till att jag sov dåligt, och det mådde jag ännu sämre av, förstås.

Jag började göra avslappningsövningar, och det blev faktiskt bättre på den fronten. Och jag tänkte att jag nog aldrig hade insett hur den konsekvenskedjan såg ut om jag inte hade varit nästan färdig psykolog. Det var då jag tyckte det skulle vara bra att kartlägga vilka konsekvenser vestibulit kan ha, så att de drabbade lättare kan se hur vestibuliten har påverkat dem.

Utöver stressreaktionen fick mina smärtor en del andra följder för mig. Det var ett hårt slag för min sexualitet och relationen jag befann mig i - på den fronten har det fortfarande inte hämtat sig, fast det är bättre nu än för ett år sedan. Jag skulle den sommaren börja springa ute regelbundet, men det gjorde för ont, och överlag har träningen blivit lidande på grund av smärtor. Ett problem inte minst för att träning för mig ett bra sätt att slappna av och må psykiskt bättre. Min bild av vården - inte så rosenskimrande till att börja med - är nu väldigt negativ. Det finns massor med kläder jag inte kan använda.

Jag förväntade mig liknande resultat i intervjuerna. Kanske ännu värre, jag har faktiskt inte så hemska smärtor. Men jämfört med personerna jag intervjuat verkar jag ha tagit det hela ovanligt hårt. Det finns personer med mer omfattande konsekvenser bland mina informanter, men de hade också väldigt starka smärtor sedan ung ålder.

Jag spekulerar lite i det här i diskussionsdelen av uppsatsen, utan att dra in egna erfarenheter. De flesta jag intervjuade upptäckte smärtorna i samband med att de blev sexuellt aktiva. Jag hade en stabil sexuell självbild innan jag fick ont. Dessutom handlade självbilden om att jag är väldigt sexuell av mig, att sex är viktigt för mig, jag kan enkelt ha det, jag blir lätt upphetsad, jag vill ha det ofta... Inte att undra att smärtorna blev ett hårt slag för mig. Smärtorna gjorde ju att sexuell aktivitet gjorde ont - men det gjorde även ont att bli upphetsad och få erektion. Dessutom var ju sex mitt favoritsätt att vara avslappnad på - och smärtorna tog bort den möjligheten, samtidigt som de adderade nya stressmoment. Party!

Svårdiagnostiserat

Innan jag började djupdyka i ämnet trodde jag att svårigheter med att få vård berodde på att det är svårt att diagnostisera. Men det är det faktiskt inte. Vestibulit är varken någonting ovanligt eller svårhittat. Förenklat ställs diagnosen genom att man 1) utesluter infektion, 2) petar med tops på rätt ställe. När jag väl kollades för vestibulit tog det en minut att konstatera att det inte är det jag har. Att vården är kass beror alltså inte på att det krävs en doktor House för att ställa diagnos.

Vården

Det blev tydligt att erfarenheter av dåliga vårdkontakter är en del av upplevelsen av att leva med vestibulit. Det gör mig förbannad. Okej att vestibulit sabbar ens möjligheter att cykla, det är liksom sjukdomen i sig som gör det. Att vården är klåpare är bara onödigt. Den undermåliga vårdprocessen gör dessutom att ens sjukdom hinner förvärras, och när kvinnorna väl får vård mår de mycket sämre jämfört med hur de mådde när de började söka vård.

Den typiska vårdupplevelsen. Tjej får ont vid sexdebut. Går till ungdomsmottagning. Får råd om att vänta på den rätte och slappna av. Fortsätter försöka ligga tills det gör så ont att det inte går. Får svampmedicin. Efter något år hittar hon information om vestibulit på Internet, blir förbannad, går till läkare, får ingen hjälp ändå för läkare har inte koll på vestibulit. Hamnar till slut hos barnmorska som har koll, fixar behandling, men kan inte ställa formell diagnos, eftersom det får barnmorskor inte göra. Då har kvinnan haft ont i ett par år och blivit bara sämre och sämre, fysiskt såväl som psykiskt.

Det är inte okej. Det ska ingen behöva gå genom.

Psykosomatiskt

Jag blev klar med uppsatsen i början av september. Jag hade nog blivit klar ännu tidigare, om det inte var så att det var väldigt jobbigt att skriva den. Mina egna smärtor förvärrades när jag läste forskningsartiklar. Jag klarade av att skriva ett par timmar om dagen, kanske, sen blev det för svårt att koncentrera sig på ämnet. Jag var pigg och glad när jag började skriva inlägget, men halvvägs genom var jag både stressad och spänd. Det är jag fortfarande. Underlivet gör mer ont än innan jag började skriva. Jag borde kanske tagit en paus, men skyndade mig genom istället.

Så...

Ja, det var alltså min examensuppsats. Läs gärna, sprid gärna. Kommentera gärna.

En föga smickrande historia om homofobi, och en happy ending

Veckans Vecka6-tema är "fräscht och äckligt". Jag kände att jag inte ville blogga om mina relationer till kroppsvätskor, utan väljer istället att blogga någonting mycket mer motbjudande.

Jag invandrade från Lettland som elvaåring för 16 år sedan. Det var innan Internet blev stort, det var innan man lätt kunde Skypa till vänner och släkt. Jag kunde engelska bra, men inte svenska, och barnen i min skola verkade inte särskilt intressanta att umgås med. Jag blev ett ganska ensamt barn, och trivdes bra med det. Jag är ganska introvert och har inget större behov av umgänge för umgänges skull. Jag hade trevligt med mina böcker och så the Beatles.

Jag började nörda in mig på Beatles redan i Lettland. I Sverige visade det sig att styvpappas bror var en stor fan och han gav mig kasettband med deras musik. Det var dessutom runt då som Anthology - serien och CD-boxen - släpptes, så det var en ganska tacksam period.

Som ung var jag bra på att nörda in mig på saker episkt och stort. Beatlesintresset upptog en stor del av min vakna tid. Första bilden jag sökte upp när min styvpappa skulle lära mig AltaVista var en bild på kaktus med gula blommor. För jag ville ha en sån då. För jag ville ha kaktus, för det är coolt. Och gula blommor skulle det vara, som i Yellow Submarine. Jag hade massor av gula saker för att Yellow Submarine.

Beatles blev självklart ett centralt objekt för mina AltaVista-sökningar. Jag läste allt, gjorde alla quiz, sparade bilder, roade mig åt Paul is dead-skämt. Ja, sånt som man kunde göra på den tiden. Vid något tillfälle surfade jag in på en biografi-sida för Brian Epstein, Beatles manager. Det stod någonting i stil med att han var homosexuell, och det ryktas om att han hade sådana förbindelser med John Lennon.

Jag minns inte längre exakt hur det kändes i kroppen, men jag minns att jag blev fruktansvärt äcklad. Upprörd, illa till mods. Försökte slå bort tanken, men den fastnade förstås i hjärnan och bara snurrade. En Beatle kanske haft homosex. Hjälp. Intellektuellt visste jag att alla ju har rätt att vara homo och så, men jag kände bara avsmak. Verkligt fysiskt äckel.

Det är underligt att minnas det nu. Jag måste ha varit 12-13 då. Några år senare fick jag min första kyss - med en tjej. Vid 16-17 var jag en slashfangirl och tyckte sex mellan män var det hetaste som fanns, även om Brian/John inte var min typ av par. Nuförtiden tycker jag fortfarande att två (eller omg fler) män som jag finner attraktiva är attraktivare tillsammans än var för sig, men i övrigt reagerar jag inte om någon visar sig ha partner av samma kön.

Men då, vid 12-13 hade jag tillbringat nästan hela mitt liv i en homofob kultur. En kultur där bögar var någonting man äcklades av och skämtade om, möjligen var de på scen i extravaganta kläder. Min mormor tycker att homosexualitet är onaturligt och min mamma bråkar med henne om det på Skype. Nuförtiden stoppas HBTQ-parader och det är på förslag att stifta lagar som i princip förbjuder människor att prata om homosexualitet annat än negativt. Det var den världen som den äcklade trettonåringen kom ifrån.

Även om detta minne inte är någonting att vara stolt över känns det bra att ha det. Minnet hjälper mig att förstå människor som inte tycker som jag gör nu. Minnet får mig att tänka att förändring är möjligt.

***

Min pappa bor i Ryssland. Jag känner inte honom så väl, men när man börjar prata politik och sådant känns han ofta ganska rysk-konservativ. Så jag brukar undvika seriösa samtal om sådana ämnen. Jag träffar honom för sällan för att bråka.

Han var i Stockholm sommaren 2007 och vi skulle promenera på stan. När vi åkte in insåg jag att det skulle bli Prideparad och kände en kall klump i magen. Jag ville inte se min älskade pappa bli en fördomsfull homofobisk ryss. Jag ville inte höra honom kommentera paraden så. Jag försökte hitta någon väg genom Stockholm som inte var i närheten av Pridetåget, så han inte skulle veta att de var något ovanligt i staden och fråga, men det var förstås omöjligt. Han frågade vad stod på. Jag förklarade snabbt att det var en sån där Prideparad där homosexuella går, och ja, inget att se, ska vi cirkulera och gå nån annanstans?

Men pappa tyckte paraden var bästa grejen. Inte bara för att den är kul att se på, utan för att han tyckte det var en bra grej att göra, i gott syfte. Han blev glad när han, själv läkare, såg vårdpersonalen. Och jag får fortfarande gåshud av lycka när jag tänker på den dagen. Den dagen då mina fördomar om min ryska pappa inte besannades.

V.47 - Något religiöst i blicken

Veckans tema "Ögonkontakt" fick mig att tänka på några rader som jag och en kvinna jag beundrar skrev för sisådär tre år sedan. Det gäller en väninna i et annat land, och hela korrespondensen täcker ungefär ett halvår. Vi hade båda ganska turbulenta perioder i våra liv, girltalk-mässigt, så det fanns mycket att diskutera. Men eftersom båda inte bara var kvinnor av kött och blof, utan även konstnärligt och analytiskt lagda personer, blev det mycket konverserande kring sexualitetens väsen överhuvudtaget.

Vi avhandlade uppenbarligen vid någon tillfälle hur man ser ut när man har sex, för hon skrev följande:

But he really does have some sublime thing going on. I remember you mentioning how people look while having sex? Like, in their faces? I didn't think about it much with [N], but I've thought about it with [A]. He looks positively beautiful when he's close to orgasm. Beautiful. Almost like a classical saint in pain. It's extremely touching to look at. I prefer to be on top, so I get to see him lie there and just be beautiful with closed eyes. Like a small boy, in a way.

Jag tyckte om det. Jag tänker fortfarande på det ibland, för jag tycker det var så fint skrivet. Några mail senare återkom jag till temat:

But anyways, I don't like many things about that position (deep inside I have always suspected that the whole "girls like being on top because they're in control there" is a myth made up by men who want to lay down and do nothing) but I love one and that's how much you see of the partner and that you really see... the coming coming? luuuuulz. But really, I love the moments before the orgasm, I love feeling the change of rhythm, the tension in his body, see the face go from the somewhat concentrated expression of goal-seeking pleasure into something very helpless before the forces beyond his control. I think that's where the religious part comes in - this is so much bigger than you, and so overwhelming. And the small boy thing too, I really recognize it, the eyes wide open "there are great many wonders in the world"-look.

Tillgång, efterfrågan, porr - (V.44)

När jag ser diskussioner om pornografi ser jag ofta åsikten att man inte ska kommentera utbudet värderande eftersom utbudet helt enkelt speglar efterfrågan. Finns en viss typ av porr så är det för att den efterfrågas. Är en typ av porr sällsynt så är det för att den inte efterfrågas.

Jag tycker det är tråkigt, eftersom det tyder på att diskussionen går ingenvart. Hur ska man kunna argumentera med en person med en så pass verklighetsfrånvänd uppfattning om hur marknaden fungerar? När porrvalen sedan förklaras med natur och evolution vet man att det är dags att packa debattväskan och fly till sin egen blogg.

Nu är jag på min blogg, och ska prata tillgång, efterfrågan, och porr.

Kläder

Att ha kläder har sedan de uppfanns haft flera funktioner - att skydda kroppen, att visa vem man är, att smycka sig. Inte nödvändigtvis alla på en gång på samma individ, men klädernas dekorativa egenskaper har varit med så länge att de knappast kan ses som mer moderna än klädernas skyddsfunktion. Att markera sin grupptillförighet och sociala status genom vad man har på sig är någonting som gjorts väldigt länge.

I dagens Sverige syns det till exempel på trender. Att ha på sig det allra nyaste ger en status i andras ögon och en känsla av inre tillfredsställelse. Denna belöning känns ganska tidlös, människor är sociala varelser och uppskattar social status oavsett tid och samhälle. Givetvis vill företag tjäna pengar på det och göra att driften att visa att man tillhör en viss grupp kan tillfredsställas genom att man köper just det företagets produkt.

Driften är således densamma år efter år, men knappast produkten. För tio år sedan var det songoallablusar, för fem år sedan metallicleggings, nu är det ormskinnsklänningar. Begär efter en viss typ av vara är väldigt uppenbart konstruerad av samhället. Det är knappast köparna som för ett par år sedan började vallfärda till H&M-butiker och fråga om de möjligen har ormskinnsmönstrade klänningar - att just det plagget finns i butiker beror inte på att efterfrågan kom först. Tillgången har i sig fött efterfrågan - att varan fanns i butikerna har lett till att folk har köpt den. Ju fler som bär ett plagg desto mer neutralt blir det, och desto mer sannolikt att det köps av många människor utan större reflektion. Och när människor börjar efterfråga metallictights är det knappast så att många fick idén oberoende av varandra - idén kom från att många har sett sådana i kataloger, på modebloggar och modevisningar. Och människor har sett plagget i butiken.

Att relationen mellan tillgång och efterfrågan skulle vara enkelriktad är en verklighetsfrånvänd tanke. Det gäller såväl kläder som porr.

Mat

Givetvis har evolutionen påverkat hur vi människor fungerar, men även de mest enkla drifterna kan uttryckas väldigt olika. Mitt favoritexempel är mat. Människor får stark belöning av att äta sött och fett - sådan mat ger mycket energi även om man äter en liten mängd. Det har varit viktigt för vår överlevnad.

Idag syns det genom att människor gärna äter sött och fett i stora mängder, fast det nuförtiden inte råder brist på den typen av mat. Men äter vi vad som helst som är sött och fett? Nej, givetvis inte. När en person säger att hen är sötsugen är det få som föreslår att hen ska ta ett par skedar sirap. Den som är sugen på en bakelse skulle knappast bli nöjd om man gav henom sockrat ister.

Samma biologiska grund kan ta sig väldigt många olika uttryck. Ingen skulle hävda att enda förklaringen till att muffins är trendigt är att människor är programmerade för att äta fett och snabba kolhydrater. Precis samma sak gäller för porr.

Porr

Utan tvivel finns det porrsajter för många smaker, med många olika inriktningar. Säkerligen har en hel del porrkonsumenter hittat hem när de äntligen fick alla bilder på blondiner i knästrumpor som onanerar med grönsaker samlade på ett och samma ställe. Men att man konsumerar en viss typ av porr betyder inte att man har varit intresserad av den typen av porr innan man hittade den.

De flesta inleder nog sin porrkonsumentkarriär med "neutral" mainstreamporr. Genom denna porr upptäcker man sedan mer nischade produktioner. Man söker porr som innehåller vissa ingredienser och får flera andra på köpet - efter ett tag lär man sig att uppskatta dem. Man börjar tända på sådant man fått på köpet i porren och se de sakerna i sig som sexuella.

När jag jobbade som telesexförsäljare var en av mina rollfigurer i yngre gymnasieåldern. Från början stylade jag henne i en look som var populär bland unga - sådär lite mainstreamrockigt, med randigt och nitbälten. Efter några månader insåg jag att det inte var det mina kunder ville ha, de ville ha skolflickslooken. Ett uppenbart fall av kulturens - i detta fall till stor del porrens - inflytande. Mina kunder ville ha slutty schoolgirl. I exempelvis USA är det en porrig version av ett existerande fenomen. I Sverige har skoluniformer varit sällsynta så länge att man knappast kunde tro att kunderna ville ha erotiserad verklighet. De ville inte ha slampig svensk fjortis, de ville ha en någonting de har sett på film.

Sexualiteten är inte huggen i sten. Man kan börja finna vissa saker erotiska, för att man sett dem i sammanhang med sådant man fann upphetsande redan innan. Man kan glida in på extrema uttryck som man aldrig hade varit intresserad av om man inte hade fått hjälp att komma dit, i små steg. Vissa saker lär man sig aldrig att uppskatta, vissa fynd får en att upptäcka helt nya sidor hos sig själv. När man pratar om porr som en spegel av redan befintliga sexuella intressen missar man många pusselbitar i den mänskliga sexualiteten.

Ett inlägg för V6-temat "Naturligt"