fredag, oktober 29, 2010

Hemmafru - och gärna gå på bal minst en gång i veckan, om jag får lägga till nåt!

Skärmdump av googlebildsökning på "triss plötsligt händer det"

Pär Ström har hittat en till sak som retar upp feminister - att kvinnor vill vara hemmafruar. Han har läst en artikel i Wendela och typ citerar "Mer än hälften av alla mammor skulle vilja vara hemmafruar om de bara kunde." Det som står i artikeln är ijenkligen "Sju av tio svenska mammor vill vara mer med sina barn, och mer än hälften tror att fler skulle vara hemmafruar om de bara fick chansen. " som inte riiiktigt är samma sak. Nåja.

Om jag bara kunde och fick chansen skulle jag bo på månen, äta glass till middag och knulla utan preventivmedel. Men jag kan inte, i meningen att jag egentligen kan men vill inte betala priset (okay, förutom det där med att bo på månen). "Om de bara kunde" eller "om de bara fick chansen" innebär att man gärna hade vart hemmafru, om man skippade allt det jobbiga med att vara hemmafru. Typ om hemmafruskap bara gick ut på att mysa med barnen och laga avancerad mat, och pyssla. Och fortfarande få lön den tjufemte.

Men nu är det ju inte så. Hemmafru betyder att man fixar hemma, och är ekonomiskt beroende av sin partner. Vilket dels leder till att man får problem om man ska skiljas, och dels att allt står och faller med partnerns pengar. Plus att hela familjen ska leva på en lön, och det innebär sänkning av standard. Här är ett gammalt inlägg som jag skrev för såna ändamål, förresten, om nån vill invända att man inte kan leva på en lön som familj i dagens Sverige. (Ett annat gammalt inlägg om min syn på konceptet hemmafru.)

Eller menar man att "kvinnor skulle var hemmafruar om de bara kunde" betyder att kvinnor gärna skulle vilja att deras familjer plötsligt fick pengar från tomma intet så kvinnorna slapp jobba och oroa sig för ekonomin? Noooo shit. Är det ett feministiskt problem på något sätt?

Jag tror att när folk klickar "ja" på frågan om de skulle tänka sig att vara hemmafru om de kunde menar de att de bra gärna skulle vilja vara lite lyxhemmafruar sådär. Sitta hemma, peta med barnen, pynta lite tills mannen kommer hem. "Om du kunde..." ja men, om allt var superoptimalt så, varför inte? Om det regnade guld, man fick ha tjusiga klänningar som i Mad Men fast utan depp, och barnen aldrig snorade. Att faktiskt vara hemmafru i den grå verkligheten är nog inte lika lockande. Det kan man se inte minst på att vi inte lever i ett samhälle där mer än hälften av alla kvinnor med barn är hemmafruar.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag, oktober 25, 2010

Metablogg ni borde läsa

Jag ville mest bara tipsa/påminna er om bloggen Sleepless. Jag har lite fått uppfattningen att hon inte har så många läsare, och om det stämmer är det riktigt dumt. Ingen sammanfattar tongångarna i antifeministsammanhang lika bra som hon (senast: nu får ni bestämma er om man ska anpassa samhället efter kön eller inte). Mycket annat bra utöver antifeministdiss (en av de bästa senaste här), så kolla in!

söndag, oktober 24, 2010

Minskad sexuell lust är mer än tre ord i FASS

På Facebook, häromveckan

Sjödin Johanna Antidepressiva mediciner riskerar att sänka sexlusten. Som om inte sänkt sexlust i sig gör en deprimerad?
[Kommentator] Men det är det värt!
Hellre ett radikalt sänkt libido än total mental kollaps, liksom. När man slutar med ssri-preparat återvänder lusten
Tanja Suhinina På psyklinjen har vi läst TUSEN om depressoner, men varken om att sänkt sexlust är vanligt symptom eller att SSRI-preparat kan försämra orgasmförmågan. Det är för att vi lär os behandla könlösa människor som bara har sex för att skaffa ungar som kan anknyta till dem!


Att sätta in mediciner som har biverkningar är alltid en fråga om avvägning mellan skada och nytta. Att bli grön över hela kroppen är kanske värt om alternativet är att dö, men det skulle knappast vara rimlig biverkning av symptomlindrande förkylningsspray. Förlorad sexlust är sannolikt ett lågt pris att betala för att slippa total mental kollaps. När depressionen är lindrigare är det inte lika självklart.

Jag tror att många spontant tänker att det vore en bagatellisering av depression att säga att förlorad sexlust kan väga tyngre än piller som kanske botar en. Men jag vill hävda att man bagatelliserar sexualitetens betydelse om man inte tar med den i beräkningen. I vår kultur är man van att att se sex som någonting som står utanför resten av ens liv, och därför blir det kanske svårt att spontant se att sänkt sexlust, utebliven orgasm eller erektionssvårigheter kan ge ringar på vattnet.

För det första är sexualiteten för många en viktig del av identiteten och vad ett fungerande liv innebär. Jag säger för många, för jag tror att sex, precis som alla andra områden i livet, kan ha olika vikt för olika människor. Jag anar dock att sexualitetens betydelse ofta underskattas. Även om man när allt fungerar inte skulle säga att "jag är en sån som får stånd" är en del av deras självbild märker man nog ganska raskt av hur betydelsefullt det är när man väl får erektionsproblem.

Luststörning, orgasmstörning och erektil dysfunktion är alla diagnoser i sig. De är i sig någonting som leder till lidande och som kan kräva professionell behandling. Tänk då att de kommer ovanpå en depression. Även om de kommer under bättringsvägen är man typiskt sett inte i sitt bästa skick när man just varit så pass deprimerad att man får behandling för det.

Självklart är det skandal att många som får SSRI-preparat inte ens ordentligt informeras om biverkningarna. Självklart hjälper det att veta att anledningen till varför man plötsligt inte har lust sannolikt är pillren man knaprar på, och inte att man ovanpå att man är jobbig dessutom blivit frigid. Men vetskapen om att sexuella problem har en enkel orsak innebär inte att de inte finns, eller att man inte skulle behöva professionell hjälp med att hantera dem. I själva verket är människor som har fått sexuella problem som följd av somatiska eller fysiologiska störningar en självklar del när man skriver om vilken typ av patienter man kan stöta på som sexualterapeut. Samtidigt är det i Sverige relativt enkelt att få depressionsbehandling med SSRI, och nästintill omöjligt att inom samma ramar få hjälp med det sexuella.

Sammanfattningsvis kan de sexuella biverkningarna slå hårt mot en människa som, efter en tids depression, är psykiskt försvagad och utmattad. Mitt inne i kampen mot en depression kan man träffas hårt av sådant man hade kunnat hantera om man mådde bra i övrigt, och då får vi dessutom tänka på att sexuella problem av det slaget som kan komma som SSRI-biverkning kan kräva professionell behandling även när de drabbar i övrigt välmående människor.

Om inte detta vore nog är sex dessutom skönt och kul. Någonting som kan ses som både orsak till depression - och kanske ännu mer en av mekanismerna bakom varför en period av lättare nedstämdhet kan eskalera till en fullfjädrad depression - är ett mönster man får i livet som går ut på att man gör så lite som möjligt, och det man gör gör man mest för att slippa jobbiga saker, inte för att göra nåt kul. Att man över huvud taget går upp på morgonen för att gå till jobbet beror på att man vill slippa jobbigheter med chefen, inte för att man ser fram emot sina roliga arbetsuppgifter. Att man går ut och festar beror på att man vill slippa sitta hemma med sina tankar, inte för att man vill dansa.

Om sex är någonting som man mitt i depressionen vill ha och njuter av, ska man ha en jävligt bra anledning till att sätta in piller som väldigt sannolikt minskar lusten eller orgasmförmågan. Att ta bort en av de få sakerna som får en att känna sig levande skulle möjligen kunna vara ett rimligt pris om SSRI var den enda tillgängliga behandlingen.

Detta var alltså enbart den deprimerande individen, men vad vi inte får glömma är att sexuella problem även påverkar dem man har sex med. I en parrelation är en depression, liksom SSRI-biverkningarna aldrig någonting som endast den ena personen bär.

Att vara partner till en deprimerad person kan vara fruktansvärt jobbigt. Deprimerade personer är definitionsmässigt inte så jävla party, och som anhörig kan man drabbas av det på många sätt. Dels är det givetvis jobbigt att se någon man älskar lida. Dels är kontant ledsna personer jobbiga att vistas runt, samtidigt som man lätt får dåligt samvete för att man tycker att ens älskling är jobbig, just nu när man ska stödja henom. Dels är en kännetecknande egenskap för deprimerade att de inte tycker någonting är kul, och inte vill göra någonting potentiellt roligt heller. Som anhörig kan man efter en tid känna sig väldigt avvisad, när alla ens försök till att muntra upp den deprimerade bemöts med en sur min och "nä".

Tänk då att man efter månader av avvisande, efter vårdköer och utredning och nu precis när det ska bli bättre, blir avvisad på ett helt nytt område. Som jag skrev ovan kan det mycket väl varit så att sex har varit ett område där lust och intresse faktiskt fanns. För den anhjöriga var sex ett andningshål, tillfällen när man kunde få kontakt med den annars svårnådde deppade. I ett sådant sammanhang blir förlusten av lusten (-_-) ett hårt slag mot relationen. Precis som den deprimerade är utmattad efter lång tids kamp mot nedstämdheten är partnern utmattad och sårbar.

För den deprimerade blir detta också ett problem. Där har man någon som har älskat en när man varit som mest ynklig. Som har ställt upp, tröstat, stöttat. Och nu, precis när det ska bli bättre känner man att man inte älskar henom längre. Visst är kärlek och lust olika saker, men till vardags är de ofta så pass sammanflätade att förlust av attraktion (som man lätt tar minskad lust för) ses som ett tecken på att kärleken är borta. Det tar mycket resurser att kämpa sir ut ur en depression, man har inte så mycket över till att ha dåligt samvete, fundera över sin bild av en parrelation eller ha ångest ifall man borde göra slut eller inte.

Allt ovan är bara några exempel på onda spiraler som sexrelaterade biverkningar av SSRI-preparat kan leda till. Givetvis kan många av dem lindras eller förhindras med adekvat information och förberedelse. Det händer att läkare inte ens nämner biverkningarna, och när de nämns är det ofta med en snabb mening. Ett kort samtal om vad biverkningarna kan innebära i vardagen skulle säkerligen kunna förebygga mycket lidande.

Men även om man är beredd på problemen är de fortfarande problem och kan fortfarande vara tillräckligt omfattande för att man ska ha anledning att ifrågasätta om SSRI är den rätta behandlingen för just det här patienten. Man behöver se vad biverkningarna kan innebära, både för den konkreta patienten och lite mer allmänt, för en person som är drabbad ev en depression. Om SSRI var den enda behandlingen mot depressioner som fanns skulle man kanske behöva acceptera biverkningar av detta slag, men som tur är finns det fler sätt att hantera depression på än piller. Biverkningarna, och de långsiktiga kostnaderna, behöver sättas in i en kontext för att se vad som är lämpligast om målet är god vård.

fredag, oktober 22, 2010

That's my name, don't wear it out.


Jag har ett långt blogginlägg på G, men orkar inte just nu. Men jag kom att tänka på en sak idag, och först tänkte jag att jag skulle blogga. Sen tänkte jag att jag skulle skriva om det till Magdalena Ribbing, men kom på att det enda det skulle resultera i är att hon skrev att det är synd om mig som utsätts för puckon. Så jag bloggar.

De flesta som känner mig genom andra sammanhang än läkarjournaler eller skolregister vet inte vad jag heter, egentligen. Men vem som helst med kunskaper i rysk kultur fattar att det är nästintill omöjligt för mig att heta nåt annat än Tatjana. Татьяна Сухинина, alltså.

Ibland kommer det upp i samtal med människor jag känner mer eller mindre väl. Och, såhär.

Rätt:
Tanja: Jag heter egentligen Tatjana.
Bekant: Åh, coolt. Vill du ha mjölk till kaffet?
eller
Bekant: Vilket fint namn!
eller
Bekant: Så pusjkinskt!

Fel:
Tanja: Jag heter egentligen Tatjana.
Bekant: Nämen oj vilket fint namn, det är ju mycket finare än Tanja, tycker jag!
eller
Bekant: Oj, det var ju jättefint! Varför använder du inte det, jag tycker du borde.

Det finns några typer av situationer där jag tycker att folk borde ha vett att lägga band på sin nyfikenhet och åsikter, bland annat mitt ursprung och mitt relationsliv. Men där finns det gråzoner. Att ifrågasätta mitt val av namn är banne mig ingen gråzon. Det är bara oförskämt. Det är inte oförskämt att tycka att Tatjana är fint, men man behöver faktiskt inte säga att man tycker det är bättre än namnet jag valt att använda. Och framför allt ska man verkligen inte hålla på och föreslå vilka namn jag ska använda.

Att namn är viktigt för ens identitet och väldigt personligt är självklart, men kanske för självklart för att man ska behöva dra sig innan man frågar om det, till skillnad från ämnen som religion eller sexualitet där folk åtminstone kanske har hört att man ska gå lugnt fram. Som vanligt med den typen av gränsövertramp känner jag inte att jag har mandat att vara oförskämt tillbaka. Jag tackar aldrig, men jag kan säga "det är ett fint namn" eller bara nicka och le om situationer inte tillåter minsta avvikelse från mysigt kallprat. Men det händer ofta att jag, i en trevlig och öppen ton, svarar att personen kan väl ta och byta namn till det. Det är ju fint.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

PS. Ni undrar ju säkert. Dels uttalar svenskar Tatjana så ruskigt fult, tj blir till vad ch är i engelska. Usch. Dels finns det i Tom Sawers äventyr nåt om att Tom visste att om han blev tilltalad som Thomas betydde det trubbel. Det är lite så. Tatjana är för mig det byråkratiska namnet, sannolikt eftersom jag flyttade från en ryskspråkig miljö som barn. Jag känner mig verkligen inte bekväm i Tatjana, nästan lika lite som i Rebecka eller Mihail. För övrigt är namnvariationen det jag saknar mest med att bo i annan kultur än den ryska. Jag sörjer att jag förmodligen aldrig kommer bli kallad Tanjetjka Suhinina av respekt- och kärleksfulla arbetskamrater, eller Tan' Andrej[ev]na av studenter på språng.

torsdag, oktober 21, 2010

Framkomlighet och det här kan vändas till genuspoäng

Tre olika par, jag lovar.

Jag har ganska ofta högklackat. Sådär halvhögt och tjockt så jag kan gå hela dan utan att få ont i fötterna. Ibland pumps med smalare klack. Och alla mina klackar är lite trashade. Varför? Jo. för att folk envisas med att lägga kullersten överallt. Och jag är hundra på att de som stadsplanerar in kullersten överallt ägnar noll tanke åt att folk ska gå på det och folk har inte sällan klack.

Man måste inte ha högklackat, visst, men när regler för hur man ska bygga en stad görs planerar man ändå utifrån hur folk faktiskt är. Vilket till exempel innebär att vagnar och plattformar inte är på hoppavstånd från varandra. Men tänker folk att rätt många går i högklackat? Nope. Galler, massor av galler överallt! Jag förstår det praktiska i gallren vid pendelnedgångar, men en gång i Ryssland såg jag en skylt som varnade för att man kunde fastna med klacken och jag blev så lycklig så.

Kullersten? Javisst! Varför inte i en brant backe, dessutom (helvetesbacken på Gärdet, I'm talking to you) där man inte kan gå på tå för att rädda sin klack. Backen på Gärdet är i och för sig gammal, men säg inte att kullersten inte används i nyare vägar. Tänker man på att många bär klack, vilket gör promenader på kullersten dels jobbiga och dels dåliga för skorna? Neeeej. Och det dumma är att visst, klack på skor är inget större praktiskt behov, det är mest en estetisk grej och kan väljas bort. Ja, men precis samma gäller för kullersten.

Och fyi är klackskorna jag har inte obekväma och jag kan gå i dem lika lätt som i plattare skor. Förutsatt att underlaget inte är puckat. Men det är ju inte så att jag försöker hoppa runt i klackskor i skogen (vilket jag för övrigt utan vidare klackproblem gör varje gång jag ska ta mig till skolan), jag försöker bara ta mig från punkt A till punkt B i en modern stad. Och pajar mina skor.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Den som säger "sluta gnälla" eller "sluta bära hög klack" får göra 50 armhävningar.

tisdag, oktober 19, 2010

Feministkonspiration, tuttar och det är inte mustaschen vi ska forska på med de insamlade pengarna.

Det är oktober och alltså fylls butiker av Rosa bandet-merchandise och antifeministbloggar av inlägg om varför prostatacancer inte uppmärksammas. Jag förstår att man kan uppröras över att den cancerformen som uppmärksammas mest är könsbunden, men jag känner också en hel del "jamen hur många blå band/mustascher har du köpt, herr Upprörd?" (jag har två som skräpar hemma nånstans ). Framför allt kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket av den mediala framgången handlar inte om att tjejer alltid är offer och män försumbara, utan TUTTAR.
För Rosa bandet är till en stor del ett mediefenomen, och vad passar inte bättre för media än en kombination av att behandla ett viktigt ämne och göra en god sak - och tuttar. Bröst är liksom precis perfekt placerade på skalan där extremerna är "helt ointressant och varken sexigt eller äckligt" och "för explicit för gammelmedia". Det går liksom att få kändiskvinnor att klämma på sina i bild, mans kulle inte kunna producera lika slagkraftig kampanj för livmoderscancer. Där har vi förresten en könsbunden cancerform som det inte görs mycket väsen av. Lite reklam på sistone, i och med HPV-vaccinet, men knappast galor och kändisar och specialprodukter.

Prostatan förlorar inte så mycket på att den sitter på män som... eller, i och för sig, män saknar en sån där mitemellan-kroppsdel. Ni vet "man ska täcka könsorgan på badhus, det är ju helt enkelt en hygienfråga! Iofs, bröst är inget könsorgan, fast ändå liksom!". Men hur som helst, prostatan har väldigt lite medialt attraktionsvärde. Till att börja med har ingen nånsin sett sin prostata. För den andra är det vettigaste vägen att nå den att stoppa upp ett finger i rumpan. Och då är man lätt på den sidan av tråkigt-sexigt-skalan som kändisar inte vill ställa upp på, och de som vill kommer inte hitta en passande kampanj.

Jag tycker självklart det vore bra med mer medvetenhet kring andra cancerformer än bröstcancer, men jag har svårt att se de alternativa medieframgångarna. Få saker slår unga kvinnor och tuttar. Det är precis lagom racy att uppmana kvinnor att klämma på sina bröst. Vad skulle man göra i fallet prostatacancer - uppmana män att ejakulera minst tre gånger i veckan? Jamen liksom lycka till med den grafiken i Metro och på TV4. Och visst, man kan göra som Mustaschkampen och ha en kampanj som absolut inte har med organet i fokus att göra, men det blir inte samma sak som Rosa bandets exponering av bröst (inte alla rosa bandet-relaterade reklampryttlar visar bröst, men det är betydligt mer bilder på tuttar där än det någonsin vart och inom rimlig framtid kommer att bli på prostata).

Om jag får spåna fritt för vad som skulle vara priceless och nåtsånär logiskt inom ramarna för manligt i media skulle det vara kampanjer som grundas på samma grabbiga bild som Coca Cola Zero och Jackass. Manlighet är äckligt, gör ont och riktiga grabbar kan köra ett finger upp i röven. Det finns gott om mediepersonligheter som lever på det. Internetkampanjen kan handla om att man får filma sitt ansikte medan man kollar prostatan och den som förmedlar mest smärta och äckel vinner. Nu är målgruppen man vill nå mer 40+ än 20+, men man ska fånga dem färska. Har man tur blir prostatakontroll en form av 40-årskrisande, för männen som inte har råd med motorcykel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag, oktober 15, 2010

Kraft, motkraft och hela poängen med penetrationssex.


Cosmopolitan, allas favoritkälla av visdom och kunskap i all evighet (som jag inte är för fin för) listar i sitt senaste nummer 89 saker du inte visste om sex.
28 En kvinna har större chans att nå klimax under sex om den vaginala väggen blir stimulerad. En studie kom fram till att penisens längd inte spelar någon roll utan att det handlar om dess omkrets. Hjälp till genom att hålla ihop dina ben - det ökar friktionen.
Det finns mycket man kan anmärka på här. Mycket. Men jag vill koncentrera mig på det geniala i att om man har (jag underförstår här) penetrationssex med penis i slida är det tydligen lättare för kvinnan att få orgasm om man känner en penis i slidan. Jag kan nästan satsa pengar att män som har penetrationssamlag har större chans att nå klimax om penisväggen blir stimulerad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturtips - Oceans

En av de bästa formuleringarna jag sett i samband med filmrecensioner läste jag när Den lilla sjöjungfru återkom på bio. Recensenten tyckte att video jämfört med bioduk var som ett akvarium jämfört med havet. Det är lite det jag har att säga om Oceans. Timmar av Whale Wars på Discovery ger mindre känsla av ur stort och mäktigt havet än några minuter av ett litet fartygs kamp mot vågorna på bioduk.

Fotot är inte pjåkigt till att börja med, och i stort format blir det helt magnifikt. På teve blir masscener lätt plottriga, på bio hittar fiskstimmen rätt. Tack vare att man uppfattar både massan och de enskilda delarna blir det lätt att leva in sig i skalan - för mig är detta kanske det viktigaste kriteriet för att jag ska uppleva natur- eller arkitekturfoto som lyckat. Man ser ett stim fiskar och mitt i myllret ser man plötsligt en monolit till säl, några sekunder senare är bilden plötsligt förändrad - nu är sälen bara en av flera i ett myller. Sådana inzoomningar är givertiv Skalåtergivning A, men är lyckas de också.

Det är ändlöst vackert, mäktigt och ibland fruktansvärt brutalt. Givetvis blir det oändligt mer ociviliserat när människor skär fenorna av en haj för att kasta den tillbaka än när späckhuggare äter upp en söt kut. Barnen i salongen var måttligt roade av dessa inslag. I övrigt är det tacksamt lite kommentarer i filmen, även om man inte slipper undan åsikter om att människor förstör för havets djur (med en ramberättelse med en äldre herre som berättar om det för en ung pojke som är misstänkt lik den lille prinsen). Oftast låter filmskaparna bilderna tala för sig själva, utan att ens kommentera att det man får se är knotterfisken i sydöstra Atlanten. Jag tyckte det var skönt att slippa.

Så gå gärna och se filmen medan den går på bio. Ta helst inte med överkänsliga syskonbarn eller personer som äter hajfenssoppa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag, oktober 11, 2010

Sex at Dawn


Jag har lite problem med evolutionspsykologi. Å ena sidan är jag inte så dum i huvudet att jag inte fattar att det mänskliga psyket har påverkats av millions of years of evolution. Å andra sidan är det ofta allt för uppenbart att slutsatser om hur man levde på evolutionstiden baseras 5% på benrester och 97% på hur det är nu. Det är en av anledningarna till varför jag är obekväm med den populärvetenskapliga evolutionistiska bilden av hur människor är funtade som i dagens recensionsobjekt Sex at Dawn beskrivs kort och träffande:
Men strain to spread their cheap and plentiful seed far and wide (while still trying to control one or a few females in order to increase their paternity certainty). Meanwhile, women are guarding their limited supply of metabolically expensive eggs from unworthy suitors. But once they've roped in a provider-husband, they're quick to hike up their skirts (when ovulating) for quick-and-dirty clandestine mating opportunities with square-jawed men of obvious genetic superiority.
Jag har alltid känt att standardnarrativet har lämnat mig med många frågetecken, samtidigt som jag kände att jag gärna ville veta mer. När jag för någon månad sedan såg att Sex at Dawn hade kommit ut mindes jag att jag tänkte köpa boken när den kom ut för den verkade intressant. Jag mindes inte riktigt varför. Jag läste ett blogginlägg (en av författarna bloggar på Psychology Today) där jag uppfattade att boken togs emot som kontroversiell och o-PK, och min första ryggmärgsreflex var att det var för att den skulle vara sådär venusmars och alla kvinnor är egentligen horor. Sedan läste jag att det var för att de skrev att människor är byggda för att inte vara monogama, och då kändes det genast bättre.

Och det är hela problematiken i ett nötskal, va? Jag gillar boken till stor del för att boken presenterar en bild av människan som jag är bekväm med, ofantligt mycket bekväm med den världen av horor och alfahanar som man så ofta stöter på. Visst tyckte jag att Sex at Dawn:s version av vad våra förfäder pysslade med lämnade färre frågetecken efter sig än standardnarrativet. Men jag kände också att boken var mer personligt tilltalande än vad jag annars stött på i evopsyksammanhang. Ironiskt nog till stor del för att boken poängterade att man gärna utgår från det samhället man lever i för att fastställa vad som är mänskligt.

Men vad är det Christopher Ryan och Cacilda Jethá försöker förmedla? Jo, de går starkt emot bilden av den förhistoriska människan som en våldsam eländig varelse som har sex för att föra sina gener vidare och gärna klubbar ned konkurrenterna. Istället målar de upp jämlika samhällen där barnen hade såväl flera pappor som flera mammor, och generellt togs hand om av hela vandrande byn. Alla kände alla. Både män och kvinnor var promiskuösa, vilket inte ledde till problem för någon då barn inte var en börda för den enskilde. Sex hade en stark social funktion, och då inte på det sättet att man satte på sin konkurrents honor för att höja sin status, utan genom att människorna hade kul ihop och knöt band. Det är så idylliskt att jag vill gråta.

Allt elände med äktenskaplig prostitution och faderskapstest började först i och med jordbruket. Krig likaså. Överlag verkar allt elände börjat då, så halvvägs in i boken började jag starkt undra varför människor överhuvudtaget fick den puckade idén att överge nomadlivet och ägna sig åt missväxt och häxbränning. Att vi klättrade ned från träd köper jag däremot lätt - trädlevande apor är dumma och monogama.

Till sin tes stöd har Ryan och Jethá bonoboer och andra primater, exempel på samhällen som de anser påminna om de förhistoriska, den moderna människans anatomi och psykologiska experiment. De jämför friskt mellan apsamhällen, -kroppar och -relationer och människodito. De gör mos av andra verk i branschen genom att visa att litteraturen glömmer att nämna de primatarterna som inte passar på standardnarrativet "människan är våldsam och monogam" (= bonoboer) eller att kommentera att antropologer gärna drar slutsatser om jägar- och samlarsamhällen från samhällen som ägnar mer energi åt odling än din ljusskygge korridorsgranne med lampor i garderoben.

Det är mycket övertygande och väldigt trevligt - men också tveeggat. Jag lockas av bilden, men känner att jag som oinsatt på området har väldigt svårt att förhålla mig kritiskt. När författarna så gärna kritiserar andra forskare för att de bara använder sig av exempel som passar deras tes är det svårt att låta bli tanken att det är mycket möjligt att Sex at Dawn:s författare gör samma sak. Som läsare kan jag inte låta bli att tänka att det hela låter för trevligt för att jag ska svälja det - och det är mycket möjligt att det är en ryggmärgsreflex som just här gör mer skada än nytta.

Min misstänksamhet åsido är det här riktigt trevlig läsning, om än sådär amerikanskt överkäck. Argumentationen är övertygande, exemplen är många, och som jag skrev ovan är bilden som kommer fram inte bara mer trevlig utan även mer trovärdig än berättelsen om människan som jag är van att höra den. Parallellerna som dras verkar relevanta och slutsatserna rimliga. De flesta av mina vanliga frågetecken uteblir. Jag stör mig en del på att de främst fokuserar på kvinnornas sexualitet och förutsättningar och mäns situation i de matriarkala samhällen som beskrivs omnämns ofta bara som en raljerande "de får ligga, det är väl najs?", men jag gör mitt bästa för att låta författarna komma undan med det och skyller det på platsbrist. Om jag återigen får återfalla i känslomässiga reaktioner skulle jag säga att det känns befriande att läsa boken. Och det är ändå lite tragiskt att det år 2010 ska kännas befriande att läsa en bok dom går ut på att det finns samhällen där sex inte ses som någonting skamfyllt, att människor har sex för att det är ett trevligt sätt att umgås på, och att promiskuitet inte behöver ses som en smutsig liten anomali.

Att författarna anstränger sig för att hålla sig vetenskapliga, icke-moraliserande och inte falla i vad de kallar för "Flintstonization" gör det sista kapitlet extra underligt. Det handlar om män och att de sexuellt tenderar på att tröttna på gamla partners och vilja ha nya - ett hinder för fungerande äktenskap enligt den moderna västerländska drömmodellen. Plötsligt är bonoboer borta och allt fokus är på att dagens män vänstrar och biologiskt behöver förnyelse. Författarna nämner att visst vill kvinnor också ha variation som det hävdas i tidigare kapitel, men på ett annat sätt. De kvinnorna som i de förra kapitlen skamlöst valde nya partners och låg med flera olika män per menscykel är plötsligt borta, och ersätts av fruar som inte förstår att deras män skiljer på sex och kärlek. Författarna gör ett case för polyamori och exemplifierar med en triad som består av en kvinna som har två manliga partners - hur sjutton är detta ett exempel på en relation där männen får nya fräscha ligg? Att det kapitlet är sist är synd - hade det varit i mitten skulle det kunna ses som en underlig anomali, nu lämnar det en bitter eftersmak efter hela boken.

Men det är å andra sidan inte underligt att det är just i kapitlet där författarna försöker dra tråden till dagens samhälle och hur vår natur skulle kunna hanteras som allting blir shaky. För precis som författarna själva påpekar kan man inte tala om mänsklig natur eller naturligt beteende utan att betrakta kontexten. I deras exempel är det lika naturligt med jämlika fredliga samhällen när tillskott av mat är oplanerade och man kan fly när som helst som det är naturligt med krig och konflikter över stora matförråd och bosättningar man har investerat i. Det må ha varit naturligt att vara promiskuös och KK med halva stan om hela samhället bestod av 150 pers, men vad är naturligt i ett samhälle där jag ser 150 nya ansikten innan jag ens kommit till T-centralen på vägen till skolan?

Jag känner själv inget behov i att mina val i livet ska vara naturliga och förklaras med hur människor levde för tusentals år sedan. Jag tänker att den här typen av evolutionspsykologiska resonemang kanske framför allt är viktigast för att begripa att rådande sociala normer inte är det enda möjliga, och inte heller det enda naturliga. Oavsett hur man vill tillämpa slutsatserna om artens förflutna i samhällsplaneringen är det helt enkelt intressant att få en inblick om hur man kan resonera och dra rimliga slutsatser om någonting så svårfångat som sociala strukturer för tiotusentals år sedan.

Läs inte Sex at Dawn om: du verkligen verkligen inte kan med evolutionspsykologi, du verkligen verkligen inte kan med tanken på att monogami är det som skiljer människan från djur, du verkligen verkligen inte kan tänka dig annat scenario än att framgångsrika män med fyrkantiga käklinjer får alla babes.
Läs Sex at Dawn om: du vill läsa någonting nysläppt om evolutionspsykologi, om du är nyfiken men inte vill utsättas för en hel bok om eländiga förhistoriska människor som slåss och byter sex mot för skydd för avkomman, om du vill läsa kritik mot standardslutsatserna, om du tycker det är viktigt att veta att monogami är onaturligt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag, oktober 08, 2010

Väldigt grundläggande humor

Jag håller fortfarande på att läsa Sex at Dawn.

Just nu är jag lite trött och tycker att det bästa med evolutionspsykologi att den gör att jag* (i egenskap av kvinna) kan peka på män och säga "visste du att du har jävligt stor kuk... för att jag ligger runt!?".

(Alltså, tanken är att promiskuösa honor ligger med flera hanar under en menscykel, så det blir en tävling på spermanivå snarare än klubba-ner-konkurrenterna-nivå, och då vill an ha guns'n'ammo. Och så är tanken att man levde i små samhällen och låg runt och tog hand om avkomman gemensamt förut.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, oktober 04, 2010

I noticed you around... I found you very attractive... Would you?..

Jag läser en bok om evolutionspsykologi som jag tänker recensera senare. Den nämner bland annat ett experiment som bokens författare påstår vara det mest kända och citerade evopsykexperimentet of all time. En kvinna kommer fram till collegegrabbar och ba "ska vi ligga ikväll"? 75% svarar ja. Samma med grabb och studentskor - 0% ja.

Typiskt nog är det den undersökningen som dyker upp som rubrik framför mig när jag går in på Psychology Today idag.

Jag har sett referenser till den här undersökningen himla många gånger, men det är först nu det slagit mig att det är samma studie man alltid pratar om. Jag vill gärna veta om man replikerat den till andra betingelser - andra länder, andra grupper av människor, annan tid.

Och jag vill veta om man har försökt sig på andra frågor. Typ "jag har sett att du är attraktiv, vill du ta en kopp kaffe"? Eller "skulle du kunna komma hem till mig och hjälpa mig byta glödlamporna?". Om en okänd man frågar om jag vill tillbringa tid ensam med honom ikväll är min första tanke "han kommer yxmörda mig". Även om jag inte egentligen tror att han vill yxmörda mig så är det det första som dyker upp i mitt huvud. Och då är jag ändå en sån som går i mörka gränder med iPoden i öronen. Att tänka att det innebär risker att vara ensam med en man är nåt man lär sig som tjej. Jag tror att betydligt färre män lär sig att inte vara ensamma med okända kvinnor. Män är ju starkare.

Jag ska läsa vidare i min bok. Och se om jag hittar fler liknande studier.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,