lördag, december 22, 2012

Bekväm i sin kropp

Som jag skrev i somras har jag gått upp i vikt över senaste året, och särskilt senaste halvåret har varit ett problem i och med att jag varit för sjuk för att kunna eller våga träna. Jag anar också viss stressbakgrund till det hela, för det blev ovanligt mycket fett på magen.

Jag tänkt på en grej i samband med uppgången och varför den känts så jobbig, fast det bara rört sig om några kilo. Och såhär. När jag går upp i vikt, innan jag kan se det, innan jag ens märker att kläderna sitter annorlunda, börjar jag märka att det känns annorlunda.

Det finns ett viktspektrum jag känner mig rätt i. När jag går över den övre gränsen börjar jag märka av min mage. Till att börja med i två typer av situationer, när jag ligger på sidan och när jag har t-shirt på mig. När jag känner mig "rätt" känner jag inte av t-shirten mot magen, men när jag går upp gnids tröjan irriterande mot magen. Ni vet känslan av att någonting skaver, eller kliar, eller petar på fel ställe? Eller kanske, tänkt om ni fick känsel i håret, och plötsligt skulle få känsel utanför de kroppsgränserna ni är vana vid? Typ så känns det på magen när jag har t-shirt.

När man ligger på sidan börjar de mjuka delarna av kroppen hänga annorlunda än när man står upp. De hänger alltså normalt mot fötterna, men nu hänger de åt sidan. Och lägger jag på fett på magen så känns det konstigt att ligga på sidan för att jag nuddar underlaget med "fel" del av kroppen. Normalt när jag ligger på sidan är det liksom bara sidan som nuddar, men går jag upp över min bekvämlighetsgräns börjar även en del av "framsidan" nudda underlaget och det känns fruktansvärt irriterande.

Och grejen är att man skulle ju kunna tro att det här är en vanesak. Att det känns konstigt för att det är nytt, men att det skulle bi bekant och bekvämt om jag höll den vikten ett tag. Men grejen är att jag var som störst några år när jag var runt 20, och i flera år kändes t-shirtar konstigt mot magen, tills jag gick ner typ fem kilo. Jag är rätt taktil som person, men inte direkt överkänslig när det kommer till kläder och material som känns obekväma eller så. En del personer kan inte bära vissa material för att de känns fel, men jag har inga såna problem, förutom just det här när min mage nuddar tröjor eller lakan.

Det allra allra första tecknet på vikuppgång är förresten att jag börjar bita mig själv i kinderna. Fast det här grejen vänjer jag mig vid.

Jag kan inte minnas en enda text jag läst om viktförändringar ur det perspektivet. Allt handlar typ om hur det ser ut, och om man är stolt eller skäms, och typ så. Men den här känslan av att vara bokstavligen obekväm i min kropp är den starkast drivande kraften för mig nu att vilja gå ner i vikt. Jag är ju annars fortfarande rätt smal, och jag tror inte att jag gått upp såpass att nån i min omgivning har märkt nån skillnad. Men den här jävla nuddandet, det driver mig till vansinne.

fredag, december 14, 2012

Dödsstjärnor och gigantiska människoliknande robotar

Apropå att Vita huset nu måste ta ställning om huruvida Dödsstjärnan ska byggas tänker jag berätta en av mina favorithistorier om Ryssland och Internet.

Någon gång 2005-2006 skulle Rysslands största internetportal hålla en livekonferens med president Putin. Det var tänkt att frågorna skulle ställas och röstas fram av folket. Det fanns ett antal kategorier, och folk kunde ställa frågor som sedan röstades fram av Internetanvändare. De populäraste skulle ställas till presidenten under presskonferensen.

En av kategorierna var något i stil med "armén, flottan och försvaret". Under den här perioden genomgick landet en stor och sådär populär värnpliktsreform, och många av frågorna i kategorin berörde den på ett eller annat sätt. Frågan som fick flest röster i kategorin hade förstås ingenting med detta att göra, utan löd "När kommer Ryska Federationens gränser bevakas av gigantiska människoliknande robotar?".

Eftersom många av andra kategorier gick liknande öde till mötes bestämde konferensens arrangörer (till Internets stora besvikelse) att de inte nödvändigtvis skulle ta upp just de allra högst framröstade frågorna, utan bara några av de mest populära.

Lyckligtvis var frågan om gränserna en av dem som fick vara med. Presidentens svar blev att han utesluter inte att det kommer att hända i framtiden men ville ändå poängtera att det är omöjligt utan människan och att den mänskliga gränsvakten är och förblir viktigast.

torsdag, december 13, 2012

"Drunk on the energy of sleepless nights"

Jag har läst Atlas Shrugged och the Fountainhead och har helt ärligt funnit böckerna helfestliga. Jag gillar den dieselpunkiga stämningen. Jag gillar att figurerna är så grovhuggna och att både handlingen och figurerna illusterar författarens syn på moral och den perfekta människan. Den lilla knorren på det, i fallet Ayn Rand, blir att hennes moral är väldigt annorlunda från de flestas. Det ger de övertydliga romanerna en extra dimension, och paradoxalt nog påminner oerhört om heroisk sovjetisk SF. Det är samma idealiserande av hårt arbete, och samma besjungande av det mäsnkliga förnuftets seger över naturen.

Särskilt i Atlas Shrugged blir det uppenbart att vi har att göra med övermänniskor som inte bara är smartare, snyggare och häftigare än alla andra, utan dessutom saknar basala fysiologiska behov som de flesta med människokropp är slavar under. Rands moraliska föredömen behöver varken sova eller äta för att fungera väl, vilket påpekas ofta och gärna. De står ofta över saker som relationer och familjeband, och kan i årtionden lägga hela sin vakna tid på jobb och sidoprojekt för att slutändan vara överlägsna, men förkastade av sin familj som de ignorerat under hela den produktiva tiden. Men Ayn Rand säger ju själv att hon inte vill skildra vanliga människor, och för att vara en exceptionell Ayn Rand-människa kan inte bli till om hon ska bry sig om de lägre trappstegen i Maslowtrappan.

Trettio år senare, i lilla kalla Sverige, söker tidningen Filter efter precis den övermänniskan.

Jag har nog läst alla nummer av Filter senaste två-tre åren. Jag prenumererar inte, men jag köper tidningen när jag ska på en längre resa med kollektivtrafik och har inget läsmaterial med mig. Tidningens främsta kännetecken är det som rubriceras som "berättelser" - längre reportage om olika fenomen och personer. Personerna är förstås ofta just exceptionella, människor som lyckats med sådant som gör dem värda att lyfta fram. Det intressanta, tycker jag, är att de beskrivs på precis samma sätt som de aynrandska hjältarna.

I senaste numret (dec'12/jan'13) finns det fem berättelser varav fyra är personporträtt av olika slag. I alla kommer det upp moment som understryker att sömn, mat och semester försummas. Peter Hammarstedt är aktivist i Sea Shepherds, och hans flickvän jobbar tre jobb och eftersom de är extrema människor kommer de aldrig åka på semester ihop.

Tilde Björfors som grundade Cirkus Cirkör får en fråga om hur mycket hon jobbade och svarar "Jämt. Alltså dygnet runt. På julaftnarna satt jag hemma hos någon pojkväns familj och pratade i telefon för att rodda någon turné. Men jag behövde ingen semester. Jag behövde inte äta eller sova. För det var det roligaste jag visste."

Donald Boström som grävde fram information om orgamstölder i Israel är ovanlig - det står visserligen skrivet att han sover för lite, men han verkar faktiskt lidit av det, samt skilsmässan han gick genom under en pressad period. Men det är lugnt, "som erfaren karateutövare visste han hur han skulle hitta sitt fokus".

Som mest aynrandskt blir det i artikeln om Thomas Öström och Joachim Karthäuser som uppfinner ett nytt sätt att utvinna energi. Att det blir så likt Hank Reardens historia beror inte minst på att just den texten är skriven på ett sätt som ska vara målande, men får mig som läsare att vilja be skribenten att sluta låtsas att han var där och med egna ögon såg hur Thomas snubblade på just en bandyklubba. Läsarna bjuds därför på smakprov från Thomas privatliv som "En timme senare hade maten blivit kall. När [Thomas partner] Helen tittade ut såg hon sin man fortfarande stå vid bilen och prata med grannen." eller när Helen beskriver en middag som "Men [Thomas] var inte där. [...] Alltså, han satt vid bordet, men han var helt borta.".

Jag måste få detta sagt - jag kan inte låta bli att tänka på aynrandska hjältar när jag läser Filter. Det är förstås rimligt att människor som åstadkommer exceptionella saker också behöver offra en del. Men ju mer jag läser tidningen desto mer känns det som att de haft ett redaktionsmöte där de bestämt ett policy för hur den ideala skildrade människan ser ut, och kommit fram till att om man kan ta upp att personen försummade sömn, mat och relationer så måste det tas upp. Ofta tillför den biten ingenting, vi läser ju inte om personen just för att personen försummar familjen, utan ska berätta någonting om personens karaktär.

När man pratar om tidningar som sprider skadliga ideal pratar man ofta Cosmopolitan eller inredningsmagasin. Pfeh! Vill ni ha helt jävla orimliga ideal, testa Filter!

fredag, december 07, 2012

Närmaste tiden

Bara så ni har koll på mitt fabulous liv.

Så i onsdags var min sista arbetsdag på Cubiks. Nu har jag semester fram tills årsskiftet och sedan får vi se. För dem som inte har stenkoll på hur psykologer blir till - vid årsskiftet kommer jag vara klar med min PTP och kommer kunna ansöka om legitimation. Många frågar vad jag ska göra efteråt. Jag svarar "fullt ös - arbetslös!", men jag har en mycket intressant intervju på g, så håll tummarna!

Att jag har semester betyder inte jag är superledig för tillfället. Imorgon flyger jag till Luleå för att jag ska föreläsa på Luleå Studentkårs 10-årsjubileum. Booyah! Och så kommer jag hem på söndag, och på måndag har jag en nattspelning med PromenadorQuestern. Lagom till när jag vaknar ska jag till Linköping och prata vestibulit med psykstudenterna där.

Och allt det där vore betydligt mer roligt om jag inte hade dragit på mig en bihåleinflammation. Så min plan nu är att käka piller, spraya nässpray och hoppas att kroppen håller i fyra dagar till. Och köra köra köra! Sedan har jag semester på riktigt och ska motherfucking sova, bli frisk, träna. Ja. Så ska det bli.

Jusstja, passar på att dra senaste läkarbesöket!


Såtteh. Jag var som ni kanske vet beredd att ha lista på saker jag behövde ta upp med mig. Och jag skulle ha en sidekick. Och spela in.

Den enda personen som kunde sidekicka jobbade den dagen, men övade med mig inför besöket. Vi skrev upp vad jag skulle ta upp, vad jag skulle kräva, och hur jag skulle göra allt det där. Dagen innan besöket var den sista på jobbet och det tog mig tre timmar att komma hem istället för en halvtimme. Så jag åkte till sjukhuset med marginal. Pluggade in min checklista. Skakade i väntrummet.

Läkaren tyckte inte jag skulle spela in. Det blir inget naturligt samtal då. Jag orkade inte tjafsa om det utan tänkte koncentrera mig helt på att få mina poäng genom. Det gick bra. Jag ville ha en bättre undersökning, behandlingsplan, en nästa besöksid och mina journaler. Jag fick 2,5 av 4, men jag ska få nästa besökstid i slutet av nästa vecka, och journalerna orkade jag inte tjafsa om eftersom det var mycket minre viktigt än allt det andra.

Anlednigen till att det tog sådan tid var ett missförstånd som antecknades som missförstånd i journalen. Det hade jag ju kunnat leva med, om det hade fixats efter att jag ringde och sa att jag inte fick tid. Nu hade det inte ordnats, och det ledde till åtta månaders väntetid. Det positiva är dock att det innebär att jag kommer få tider fort hädanefter eftersom jag har ködagar like a boss.

Det som händer nu är att jag ska käka Saroten. Det är piller som blockerar vissa smärtsignaler, och förhoppningsvis blockerar de just de dumma signalerna. Nts nts nts. 

måndag, december 03, 2012

Naturens egen timer

Här får ni höra en klassisk fråga i populärsexologin och eller evolutionspsykologin: varför får kvinnor orgasm? Av någon anledning är det betydligt färre som verkar bry sig om varför män får orgasm. Jag har hållit utkik efter svaret i många år och letat lite halvengagerat ibland, men aldrig sett någonting. Möjligen hade jag hittat nåt om jag hade letat mer engagerat, berätta gärna om ni vet mer. Men i alla fall, när jag skulle hålla en föreläsning om orgasm i september började jag fundera.



Jag har ibland frågat på Twitter. "Hej, Twitter, vet ni varför män får orgasm?". Twitter svarar att det är för att sex ska kännas skönt och för att det ska bli barn. Men man behöver inte få orgasm för att ejakulera. Och knulla är förhoppningsvis skönt även utan orgasm. Så vad är grejen? Jag tror att manlig orgasm är till för att tajma bra.

En faktor i manliga orgasmupplevelsen är ju att man slaknar efter ejakulationen. Ponera att man inte slaknade, utan skulle ha erektionen kvar. Då skulle man såklart fortsätta knulla efter att man ejakulerade, och skvalpa ut all sperma som man så omsorgsfullt blandat till. Att bara göra sex mindre skönt efter ejakulationen skulle kanske funka delvis, men folk hade nog fortsatt ändå i förhoppning om att komma över tröskeln så det blir skönt igen. Därför är det bra att man just slaknar väldig snabbt efter sprutet. Sperman sprutas in och stannar kvar. Är ni med? Bra!

Men ponera då om man slaknade av att sprutet, men inte fick nån orgasm. Allt sex skulle vara som det är under liksom den delen av sexet som inte är orgasm. Jättetrevligt och ibland lite skönare och ibland lite mindre skönt. Då skulle ju alla normalt funtade män pausa när de kände att sprutet var på väg och sedan fortsätta. Om valet var att pausa och sen fortsätta att ha det skönt mot att spruta klegg och sen slakna, så vet i alla fall vad jag hade valt. Men då skulle inga barn bli gjorda. Är ni med? Bra.

Så orgasm är helt enkelt ett incitament att fortsätta alldeles precis till sprutet. Naturens sätt att tajma in så att män fortsätter jucka till en punkt där de ejakulerar och sen slaknar. Grymt fiffigt, om det är så det blev till. Män som inte slaknade och tappade sexintresset efter ejakulationen lyckades inte med befruktningen lika bra för att de skvalpade ut allt. Män som inte fick orgasm när de sprutade såg ingen poäng att fortsätta hela vägen, och fick inga barn heller. Män som fortsatte precis till sprutet och slutade precis efteråt hade bäst chans på faderskap. Att ha en morot precis vid avgrunden känns som ett vinnande koncept.

Får jag mer info i frågan bloggar jag det!

Apropå det här. Hur hade ert sexliv varit annorlunda om orgasm inte fanns? Alltså, inte om ifall just du inte fick orgasm utan om ingen nånsin fick orgasm och det som fanns att välja på var olika nivåer av sexskönt som man (förhoppningsvis) upplever fast som inte är just orgasm?

lördag, december 01, 2012

Blir tydligen citerad i VKM.

Vita Kränkta Män började som ett webbcommunity med profilbild föreställandes karikatyr på Pär Ström. Där skulle man citera dumma internetutsagor från vita kränkta män. Det gick inflation i det hela rätt fort. När skaparen av communityt (det var förstås en redan etablerad medieperson, som det är typ alltid är med såna där gräsrotsinternetkampanjer) kom ut och sa att det skulle bli en bok kände jag bara att jag verkligen inte ville ha med saken att göra.

Jag tycker jag är en väldigt föredömlig twittrare/skribent på det sättet att om jag tycker att någonting är irriterande och får för mycket uppmärksamhet så skriver jag inte om det. I regel. Typ OS. Jag bryr mig inte om OS, jag tycker illa om elitidrott, så vad gjorde jag i somras? Jag såg inte på OS och jag twittrade inte om OS. Mycket enkelt. Tycker fler borde göra så.

Jag gjorde samma sak med Vita Kränkta Män. Igår var det release och jag tänkte att jag skulle twittra om att jag ogillar projektet, men sen tänkte jag att det är bättre att låta bli. Och det hade jag gjort, om en kompis inte hade skickat mig följande på FaceBook.


Jag är alltså Swussian. Och nej, jag har inte blivit tillfrågad eller så, men det har ju ingen av dem som citeras blivit, så det är bara att ta. Men jag vill ändå påpeka att jag ogillar det här och så. Trivs inte alls med att bidra med att en självgod medietyp ska få pengar och kredd. Ba så ni vet.