måndag, oktober 30, 2017

Rånkultur

Jag skrev om raggning som förstörs av att man inte vågar säga hej till en man längre häromdagen. Givetvis kom det in en person som skulle kommentera att försiktighet är något man talar om vid alla möjliga brott, det är inte unikt för sexuella övergrepp. Personen kom med ett tämligen klassiskt exempel - "räknar jag en årslön i sedlar på tunnelbanan på väg mot Norsborg en fredagnatt medan jag har ett par promille i blodet, kommer jag nog inte att få mycket sympati om jag blir rånad, däremot lär jag få höra en del kommentarer om vad jag borde ha gjort annorlunda".

Ja, det hade nog hänt, men det betyder inte att vi lever i en rånkultur. För att mn ska kunna tala om rånkultur som motsvarar våldäktskultur behöver rån och liknande mildare situationer vara något som färgar ens vardag, som påverkar väldigt många människor, som är en del av populärkulturen. Såhär skulle en sådan rånkultur se ut.

Du betalar i kassan i en mataffär. Kassören säger skämtsamt att hen vill behålla växeln. Det tar dig tio minuter att få tillbaka växeln, och du är aldrig helt säker på ifall kassören skämtade eller faktiskt tänkte behålla växeln. Ibland behåller de faktiskt växeln, för du orkar inte hålla på och tjafsa. Du vet att det kan hända varje gång du handlar.
Du är ute och ska beställa en drink i baren. En främling säger "jag vill också ha en sån" till bartendern. Du känner obehag. Är det en sån främling som räknar med att du ska betala? Men främlingen tar fram sin egen plånbok och betalar sin drink. Du pustar ut. Det finns goda främlingar. 
Du är ute och ska beställa en drink i baren. En främling säger "jag vill också ha en sån" till bartendern. Du känner obehag, och du har rätt, främlingen räknar med att du betalar. Hen går därifrån när hen fått sin drink. Du klappar främlingen på axeln och säger artigt att hen får betala för sig. Du får en utskällning om att du förstör festen med att vara så tråkig. 
Även om du slipper främlingar i baren hör det till att det under kvällen kommer fram människor och tjatar om att få din drink eller smycken - eller bara tar dem helt enkelt. Folk vet ofta inte ens att det är brottsligt. Och det är oftast meningslöst att försöka få dem utkastade.
Du väntar på tåget. Människor du aldrig mött förut kommer fram till dig och frågar om du vill ge dem pengar. Du säger nej och vissa stannar där. Men vissa följer efter dig och lämnar dig inte ifred. Och du vet aldrig vilken människa av alla du möter kan vara en sån som kommer fram. 
Du bjuder hem en bekant och ni har en trevlig kväll, du får mycket komplimanger för din inredning som du leende tackar för. Mot slutet av kvällen försöker din bekant ta en del saker hem med sig och blir upprörd när hen inte får. Varför bjöd du hem hen, och det var väl uppenbart vart det var på väg när du fick som mycket komplimanger och var glad för dem?
En kompis har för vana att ta hem saker hen gillar när hen är på besök, allt från fidget spinners till laptops. Man skäms när man inser att man blivit utsatt för det. En gång vågar du berätta inför vänskapskretsen, och det visar sig att nästan alla råkat ut för det, och skämts. Men vissa försvarar också vännen med att hen ju är snäll och skulle aldrig.  
En vanlig uppfatning är att om man bir rånad på riktigt, inte bara lite utan på riktigt, att man försökte kämpa emot men de tog ens saker. Ja, då kommer man nog inte kunna ha en sund ekonomi på flera år. Kanske aldrig. Man förändras som person av att bli rånad. Det är inte som andra brott som man kan bli omskakad av men som inte sägs slita sönder själen och vara värre än mord.
Om du inte känner så efter ett rån så blev du nog inte rånad på riktigt.
På en after work försöker du att aldrig vara ensam med chefen, det går rykten. Det blir så ändå, och chefen tar din mobil. Du vågar aldrig berätta för HR för du vet att du riskerar att bli av med jobbet.  
En kompis sover över. Du sa att hen bara ska sova över, inget mer. Varje gång hen går upp för att kissa eller ta ett glas vatten blir du orolig och lyssnar - packar hen med sig något?
Du och en kompis vill se en film, men hen har inte råd, och du bjuder på biljetten. Tiden innan filmen fördriver ni med att gå på stan och kompisen föreslår fika som hen förväntar sig att du ska betala för. Du gör det. Kompisen går förbi ett par affärer och plockar på sig saker som hen vill att du betalar. Du är irriterad, och det är inte kul att umgås längre, men du säger inte nej. Kompisen kanske bli ledsen, och ni har ju redan biljetter så lika bra att du inte förstör biobesöket med tjafs. Det har hänt förut med andra vänner. Att du aldrig lär dig. 
När främlingar försöker prata med dig låtsas du att du inte hör dem. Mest sannolikt vill de bara snacka, eller fråga om vägen. Men du har för många gånger behövt värja dig mot människor som mer eller mindre påstridigt velat ha pengar av dig. 
Det går rykten om att en kändis är notorisk kleptoman, och tar gärna saker från personer med mindre inflytande. Hen försvaras av andra kändisar som hävdar att hen är så populär och rik att hen inte behöver stjäla saker.  
Du står i kö till en korvkiosk med öppen plånbok, du ska beställa och har pengarna redo. Personen bakom dig i kön tar en tjugolapp från plånboken. Du blir irriterad, men dina vänner säger att du överreagerar. En tjugolapp är inte en big deal. Det finns riktiga rån, med pistolhot.
Det är inte osannolikt att man har blivit utsatt för något sådant vid enskilda tillfällen. Det är inte heller omöjligt att det finns personer som lever i världen jag beskriver. Det som krävs för att denna rånkultur ska motsvara våldtäktskultur är att den påverkar väldigt många människor i vardagen, i stort och smått, och inte enbart som undantag. Och jag vill hävda att så ser det faktiskt inte ut i dagens Sverige.

söndag, oktober 29, 2017

Får man inte längre säga hej till en kvinna

Det är höst. Jag var i Málaga på tre dagars solsemester och sedan stannade jag tre dagar till. Där var det solklänningsväder och sangria till lunch. Skavsta flygplats örfilade mig hem med "6 grader, känns som 1".

När jag skulle åka till Málaga messade jag en bekant spanjor och frågade om tips. Han rekommenderade lite mat och museer. Frågade om jag undrade något mer. Jag chansade och ställde frågan jag funderade mest på, fast vi känner varandra väldigt ytligt och frågan var kanske lite konstig att ställa. Jag förklarade att jag gärna skulle vilja ha en semesterromans, men att det alltid är en risk när man reser och inte kan lokala raggningskulturen. Kan man flörta med män, eller prata med främmande män, eller vara sexuell med män, eller gå hem med främmande män utan att vara rädd för väldigt obehagliga situationer? Jag förklarade att det faktiskt är så man tänker som kvinna. Att man kanske vill, men man är rädd, särskilt i en miljö där man inte helt kan de sociala koderna. Spanjoren var vänlig och gav råd. Sa att det nog var ungefär lika lugnt som i Sverige, i alla fall jämfört med fulla svenska män på krogen.

Under min resa blir #metoo stort.

Tillbakakommen, på familjemiddag pratar vi om metoo. Jag nämner att våldtäktskultur är exempelvis detta att jag inte orkade dejta män på semestern. Mamma säger att hon inte ens skulle prata med främmande män på ensamsemester.

En vanlig motreaktion när kvinnor öppnar upp om sexuella trakasserier är att allt detta snack förstör för flörtandet och att man inte längre vågar inleda någon som helst sexuell kontakt med det motsatta könet.

Nej ni. Fuck you. Det är våldtäktskulturen som förstör det heterosexuella spelet. "Jag kommer inte våga säga hej till en kvinna nu för rädsla av att bli anklagad för att trakassera" säger de. Exakt samma gäller kvinnor, kvinnor är också rädda, men inte för anklagelser utan för att utsättas för någon form av sexuellt våld om man bara visar minsta möjliga antydan till intresse. Man vågar inte gå hem. Man vågar inte vara sexuell. Man vågar inte få ögonkontakt, le, prata, säga hej.

Eller, det handlar inte nödvändigtvis om att jut inte våga. Ofta handlar det om att man bara verkligen inte oooorkar.

Jag löste semesterromansambivalensen med att dejta kvinnor.

torsdag, augusti 31, 2017

Jovisst, barn kan lära sig simma utan burkini

Illustrationen till debattartikeln i Aftonbladet med bild på badande barn i "normala" badkläder, och porträttbilder av artikelförfattarna.


Jag har på senare känt för att skriva längre texter än vad som är bekvämt på twitter. Efter en tids eftertanke bestämde jag mig för att damma av denna gamla trasa. Det bli så att jag inleder med det något känsliga ämnet burkini för barn.

Storyn är att en kommuns skolor erbjöd ett tag barnfamiljer låneburkinis till simundervisningen. Sedan slutade kommunen med det. Helt rätt, tyckte två debattörer i Aftonbladet under rubriken "Jo, barn kan lära sig simma utan burkini", som jag mycket väl vt inte sätts av författarna, men som är väldigt talande för debatten.

Det kan sägas mycket om detta. Jag tänker fokusera på ett par poänger.

Det är mycket riktigt att barn kan lära sig simma utan burkini. Detta för att barn kan lära sig simma utan badkläder. Badkläder är nämligen inte funktionskläder för idrott i poolen på det sättet som skridskor är för idrott på isbana. Bakläders funktion är att skyla delar av kroppen som anses vara opassande att visa upp. Opassande på två sätt - dels för att åskådare ska slippa se vissa kroppsdelar som anses vara otrevliga att se, och dels för att ägaren av kroppsdelar inte ska exponera delar at kroppen den kan vilja dölja från allmänheten. Om ett barn inte har badkläder med sig är alternativet inte att låta barnet simma naket - fast det går utmärkt - utan att låna ut badkläder. För badkläders funktion är inte att möjliggöra simning, utan att täcka kroppen.

Debattartikeln bygger till stor del på att det är skandalöst och oacceptabelt att pojkar och flickor ska ha olika normer gällande badkläder. Artikeln får det nästan att låta som att det inte redan är fallet, vilket dock är svårt att tro om man exempelvis ser på bilden som pryder artikeln, eller surfar in på H&M:s barnkollektioner. Alla barn förväntas täcka könet och rumpan. Flickorna förväntas dessutom täcka brösten. Inte för att flickbröst ser annorlunda ut än pojkbröst, utan för att flickbröst sitter på flickors kroppar. Det gäller såväl före puberteten som under och efter. Pojkar med mjuka fylliga bröst erbjuds inte toppar på H&M:s pojkavdelning. Inte för att de har små bröst, utan för att de sitter på pojkkroppar.


Vi som samhälle - sekulärt och västerländskt - står för att man vid simning bör bära kläder vars främsta funktion är att täcka opassande delar av kroppen, och att fler delar av kvinnokroppen än manskroppen opassande.

Jag säger verkligen inte att detta är bra. Det är ett av väldigt många symptom på att vi lever i ett sexistiskt samhälle där män och kvinnor förväntas bete sig olika på ogrundade sätt. Men denna sexism tar sig miljarder olika uttryck till vardags, varav burkinin är endast ett och dessutom påverkar personers liv under endast mycket små korta specifika stunder. Att inte låna ut burkinis (medan egna burkinis ses som helt jämställda andra egna simkläder) kommer endast leda till att vissa flickor från fattigare familjer inte deltar i simundervisning.

Och apropå flickor som ska eller inte ska bära dessa plagg - visst är det anmärkningsvärt att deras röster inte har hörts i den här diskussionen? Debattartikeln erbjuder retoriska svar på varför flickor avstår från simlektioner i annat än burkini.
Antingen har flickorna valt att prioritera religiöst motiverad klädsel före att de lär sig simma. Eller tvingar föräldrar på sina barn viss klädsel. Eller känner sig flickorna tvungna att anpassa sig, eftersom de möts av trakasserier om de inte skyler sig.
Som en person som har varit barn och burit badkläder känner jag att vissa möjliga rimliga svar saknas. För kanske är det helt enkelt så att dessa flickor är så pass små att de har erfarit att växa upp med äldre kvinnliga släktingar som bär burkini på stranden, och man vill vara som de äldre? Och kanske är det faktiskt så att om man är van att bära täckande kläder så är man inte superbekväm med att exponera sig i "vanlig", av naturen given, inte alls problematisk, helt opatriarkal, svensk flickbaddräkt? Vuxna har av någon anledning ofta åsikter om att det är ett problem att unga inte vill klä av sig inför andra i skolan, och jag röstar på att man åtminstone bör fråga barnen om vad de själva vill, och sedan gärna respektera och tillmötesgå deras idéer om kroppsintegritet.

Jag ser det problematiska i burkini, naturligtvis. På samma sätt som jag ser det problematiska i könade barnkläder som marknadsförs till infödda svenska barn. Men skolans funktion är att se till att alla barn får en så bra förutsättningar för vuxnlivet som möjligt vilket är särskilt viktigt för barn som inte får vissa kunskaper och fädigheter hemifrån. Bästa möjliga utfall i denna strid är att flickor byter ut ett plagg som gör dem mer täckta än pojkar på grund av normer mot ett annat plagg som gör dem mer täckta än pojkar på grund av normer. Det är viktigare att vissa barn från fattiga och religiösa hem lär sig simma. Det är också viktigare (men svårare) att i det lilla och vardagliga arbeta emot sexism. Skolan, och skolidrotten, innehåller väldigt mycket vardag och väldigt lite badkläder.


(PS. som bonus - här är en text om hur män i USA slapp ha överdel i badkläder)

måndag, februari 22, 2016

Annan kärlek hyllas minsann

Den homosexuella kärleken behöver allt stöd den kan få. Annan kärlek hyllas minsann i en massa sammanhang, exempelvis kärleken mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn samt kärleken till naturen. Även kärleken till fosterlandet ses rent av som vacker och eftersträvansvärd. Men den homosexuella kärleken omgärdas inte av samma positiva uppmärksamhet. Den är i stället osynliggjord, detta trots att det inte finns någon annan skillnad mellan homosexuella och heterosexuella än att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön och att heterosexuella dras till personer av motsatt kön.
Elisabeth Persson, v
Protokoll 1993/94:119



Introduktion och problemformulering


När samkönat äktenskap ska röstas genom i Riksdagen sätter Aftonbladet rubriken ”Ingen skillnad mellan människors kärlek”. Vem som citeras är lite osäkert, men tycks vara Karin Långström Vinge, präst i Skövde församling.

“Jag tycker att det är fantastiskt roligt och ett steg framåt.”  Det är en självklarhet. Det ska inte finnas någon skillnad mellan två tjejer som älskar varandra och en man och en kvinna som älskar varandra, säger hon. (Melén, 2009, 1 april)

Frasen “[d]et är en självklarhet” tyder här på att kön inte ska spela roll för hur staten ser på parrelationer. Detta är ändå en normerande snarare än beskrivande formulering. Detta var dagen som lagen skulle röstas genom, och det var således inte en självklarhet än. Samma artikel tar upp att delar av KD och Svenska kyrkan inte alls ser “homoäktenskap” som något självklart.

Det finns däremot någonting annat som verkligen verkar vara självklart för såväl Långström Vinge som artikelförfattaren. De som gifter sig är två. Det finns inte, borde inte, finnas skillnad mellan människors kärlek -- så länge de är två och endast två åt gången.

I denna text kommer jag utforska vad modern svensk lagstiftning har att säga om äktenskap mellan två -- och endast två -- personer. Jag kommer att studera slutspurtarna av den politiska debatten innan de två sista stora ändringarna i lagstiftningen kring registrering av relationer - könsneutralisering av äktenskapet, samt registrerat partnerskap.

Metodbeskrivning med avgränsningar


Jag har tagit avstamp i äktenskapsbalken för att identifiera avsnitt som berör just tvåsamheten. Utifrån det har jag gått tillbaka till turerna kring beslutet att könsneutralisera äktenskapet år 2008-09, samt debatten kring införandet av lagen om registrerat partnerskap 1993-94. Det exakta materialet valdes delvis som bekvämlighetsurval, men representerar i båda fallen betänkandet med tillhörande motioner inför den sista debatten innan lagarna infördes.

Empiriska exempel


Äktenskapsbalken (SFS 1987:230) inleds med följande stycke:

1 kap. Äktenskap
1 § I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

Således kan vi konstatera att redan från start fastställs det utom något tvivel att äktenskapet gäller två personer. Senaste ändringen trädde i kraft 1 maj 2009 och gällde då könen på personen. Fram tills dess gällde äktenskapsbalken endast om det var en man och en kvinna som ville ingå äktenskap. I fall med par av samma kön gällde partnerskapslagen, som upphävdes i och med att äktenskapet könsneutraliserades (Notisum). Medan lagen blev mer öppen när det gäller kön (den nuvarande lagen är exempelvis tillämpbar även om fler juridiska kön införs) har den tvärtom blivit tydligare med att äktenskap gäller just två personer. Tidigare lydde motsvarande formulering “1 § Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar. “. Även om en kvinna och en man förstås i praktiken summeras till två personer, är den nya formuleringen mer noga med att få in det tillåtna antalet.

Formuleringen i ovanståede paragraf innebär dock inte i sig att äktenskap i Sverige endast kan vara monogama. Det skulle exempelvis kunna vara så att varje person har möjlighet att ingå flera äktenskap. För att se om detta är möjligt behöver vi se på vilka grunder man kan hindras från att ingå äktensap.

Äktenskapshinder regleras i 2 kapitel av Äktenskapsbalken. Kapitlet reglerar inledningsvis ålder och släktband som kan hindra en från att ingå äktenskap. Men 4 § reglerar det väsentliga för denna text - huruvida en får ingå flera äkenskap.

4 § Den som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap får inte ingå äktenskap. Lag (1994:1118).

Det är således inte bara så att ett äktenskap definitionsmässigt omfattar två personer, utan även att en person endast får ingå ett äktenskap eller partnerskap (det senare kan man inte längre ingå, men de som ingått det när laget gällde omfattas naturligtvis av nuvarande lagstiftning). Ändringen i formuleringen av paragrafen i den aktuella versionen av äktenskapsbalken gäller just tillägg av registrerat partnerskap som möjligt hinder till att ingå äktenskap.

Debatten kring registrerat partnerskap för samkönade par


Innan äktenskapet blev könsneutralt fanns det en lag som gav samkönade par så gott som samma rättigheter som för olikkönade par som ingått äktenskap - lagen om registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft 1994. Jag har läst tio motioner som ligger till grund för diskussionen i betänkande 1993/94:LU28 om registrerat partnerskap m. m.. Sammanfattningsvis önskar “för”-sidan en lag som ger par av ett kön samma rättigheter som gifta par, utom möjligheten att adoptera barn. “Emot”-sidan talar om att det borde finnas större möjlighet att ingå trygghetsskapande frivilliga avtal för personer som på olika sätt delar hushåll, dock att det inte är motiverat att just homosexuella par ska få särskild lagstiftning.

Jag har inte hittat något uttryckligt om antalsneutralitet i någon av motionerna, men man kan studera på vilka sätt antalsneutraliteten inte nämns.

De motioner som yrkar på införande av registrerat partnerkap är ofta tydliga i att det är en fråga om lika rättigheter och jämlikhet. I motion 1993/94:L405 fastslår ett antal s-medlemmar att detta för dem är ett ideologiskt ställningstagande. “Dessa grundsatser [dvs likställande av heterosexuell och homosexuell kärlek], formulerade av partnerskapsutredningen, är den enda rimliga utgångspunkten för ett demokratiskt samhälles förhållningssätt. Negativ särbehandling av homosexuella är oförenligt med ett demokratiskt statsskick.” fastslår de, utan att sedan tyckas ha några problem med att i sitt förslag av formulering av lagen säga att partnerskap ska ingås mellan två personer, och att hinder ska motsvara äktenskapsbalkens. Att endast få registrera relation med en person tycks således vara helt förenligt med ett demokratiskt statsskick. “För att komma närmare principerna om alla människors lika rätt inför lagen, och mot diskriminering av människor, föreslår Socialdemokraterna att en lag om partnerskap införs. Den innebär att två personer av samma kön skall kunna ingå partnerskap med varandra.” föreslår i samma anda socialdemokrater i motion 1993/94:L408.

Medlemmar i kds framför två motioner med ett annat budskap (1993/94:L207;  1993/94:L208), som även framförs i en m-signerat motion (1993/94:L403). Dessa motioner är tydliga i att de ser en stor vikt i den lilla gemenskapen och familjen, och att medlemmar i sådana små gemenskap bör kunna få juridiskt skydd. Dock önskas här inte en särskilt lagstiftning för samkönade par, utan vidga begreppet hushållsgemenskap så att det omfattar fler olika konstellationer. “Alla typer av stadigvarande sammanboende bör inkluderas i en översyn. Den bör omfatta såväl sociallagstiftningen som förmånstagarbegreppet i försäkringssammanhang eller annan berörd lag. I detta sammanhang kan konstateras det beklagliga i att majoriteten i partnerskapskommittén inte velat belysa situationen för andra ushållsgemenskaper än för dem som homosexuella har.” (motion 1993/94:L207)

Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor


15 år senare var det dags att könsneutralisera äktenskapsbalken. Jag går genom betänkande 2008/09:CU19 där de två frågorna som debatteras är dels den könsneutrala äktenskapet och dels vigselrätten. Jag kommer att uppehålla mig vid motioner som gäller den första frågan, och återigen se om det framkommer en argumentation som kan vara intressant för att säga något om den underliggande synen på antalsneutralt äktenskap.

Så gott som samtliga motioner som betänkandet tar upp talar för införande av könsneutralt äktenskap, vissa av dessa tar även upp att partnerskapslagen bör avskaffas och att lagstiftningen kring vigselrätt kan behöva förändras. En motion (C559) signerad kd-ledamot vänder sig dock emot med följande argumentation (sammanfattad i betänkandet) “Om lagstiftningen ändras så att äktenskap även kan ingås av två personer av samma kön kommer det att leda till att man får olika definitioner av äktenskapet inom olika grupper. Till exempel kommer kristna eller muslimer inte att erkänna alla äktenskap som lagstiftningen omfattar. Enligt motionären bör lagstiftaren i stället eftersträva konsensus.” Det kan vara intressant att notera att det inte tycks problematiskt att dåvarande äktenskapslagstiftning endast tillät en partner i taget, medan månggifte som finns inom vissa grenar av islam (och i mindre utsträckning även i kristendom).

Civilutskottet åberopar sedan tidigare argumentation kring partnerskapslagen och lyfter fram att den grundades på att heterosexuella och homosexulla par hade samma behov av ekonomisk och juridisk trygghet, och även det känslomässiga behovet att kunna öppet och offentligt visa sina känslor, samt att “[i] lagstiftningsärendet uttalades också att det inte var samhällets uppgift att genom lagstiftning eller på annat sätt ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt att ordna sin samlevnad (bet. 1993/94:LU28 s. 8 f.).” Civilutskottet liksom lagutskottet anser “att rättsreglerna ska tillhandahålla praktiska lösningar för människors familjebildningar utan att ge uttryck för några värderingar”. Vidare argumenterar man för att könsneutral lagstftning är förenlig med barnens bästa. Traditioner och värderingar tas upp och man framhäver att begreppens innebörd ändras, och att dagens innebörd av äktenskap inte längre är kopplat till ett förbund just mellan en man och en kvinna. Det anses även vara positivt att könsneutral äktenskapslagstiftning kan verka normerande, och göra familjer med samkönade föräldrar mer accepterade.

Vad gäller den religiösa aspekten av äktenkapet framhäver betänkandet förvisso att det är önskvärt att samfunden och lagen kan förena uppdrag, men även att religiösa samfund redan nu har äktenskapsbegrepp som inte alltid helt överensstämmer med lagen, utan att det innebär något hinder för trosutövandet eller samhället.

Avslutande sammanfattning med slutsatser

Jean Carabine (2009), samt Deborah Cameron och Don Kulick (2003) utgår alla från Michel Foucults diskursbegrepp. Cameron och Kulick beskriver begreppet som “praktiker som systematiskt formar föremål de talar om”. Carabine citerar också Foucault och beskriver att diskurs “ibland är det generella domänen av påståenden, ibland en individualiserbar grupp av påståenden, och ibland en reglerad praktik som står för ett antal påståenden”.

Diskursbegreppet kan för föremålet av denna inlämning appliceras på två sätt. Dels den tydliga reglerade diskursen - vad betyder “äktenskap”, vilket innebörd ska ordet ha i reglerad juridisk mening? Men också - hur talar vi om äktenskapet, vad omnämner vi, och vad omnärmner vi inte? Diskurser kan vara olika kraftfulla. Diskurser kan också användas för att få eller befästa makt. Ett och samma fenomen kan framstå olika i olika diskurser, och två fenomen kan i ett sammanhang vara närliggande, medan i ett annat anses helt sakna koppling.

Genealogi är en Foucaultsk term som enligt Carabine beskriver hur man i en pågående diskurs kan spåra historisk diskurs, maktskiftningar och förändingar i samtalet. Utifrån ovanstående material kan man studera hur könsneutraliteten i äkteneskap med en gång är inkluderande och exkluderande för annan aspekt av vilka som kan ingå äktenskap - antalsneutraliteten.

För-sidans argumentation förändras inte nämnvärt mellan 1994 och 2009. Förespråkarna hävdar att möjlighet att registrera samkönade relationer handlar om mänskliga rättigheter, modernt demokratiskt samhälle, likabehandling, jämlikhet. Det talas nästan uteslutande om att lagen gynnar homosexuella, och att homosexuell kärlek är lika värdefull som heterosexuell. På det sättet signalerar för-sidan att de värnar en utsatt grupp. 2009 refererar förespråkare till 1994, och bygger vidare på införandet av partnerskapslagen.

Emot-sidans argument förändras dock över tid. 2009 är argumenten främst konservativa och värnande om den traditionella betydelsen av äktenskapsbegreppet, inte minst i religiösa sammahang. 1994 värnade emot-sidan också om konservativa värden - de små gemenskapen är samhällets grund, och personer inom sådana behöver skydd, hette det. Man lyfte dock fram att små gemenskaper kan se olika ut, och det inte finns någon anledning att just samkönade par skulle få egen lagstiftning.

Under kursens gång har det gång på gång kommit upp lagar som det är svårt att kritisera, eftersom man då kan anklagas för att ha väldigt samhällelligt obekväma åsikter Kritiserar man lagen om tidelag eller pornografi kan man anklagas att vara för tidelag eller barnpornografi. När för-sidan i fallen jag beskriver pratar om att lagförslagen innebär demokrati, inkludering, jämlikhet, och acceptans av all kärlek som vacker, ja, då blir det svårt att argumentera emot utan att framstå som ytterst osympatisk.

Men är inkluderingsretoriken så inkluderande? Ett tydligt mönster är att förespråkarna för lagstiftningen pratar om “homosexuella”, som om sexuell läggning var ett krav för att ingå partnerskap/äktenskap. Man kan också tänka sig att exempelvis bisexuella eller transpersoner som ej bytt juridiskt kön hade kunnat nytta av lagstiftningen, men deras sak är tydligen inte en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Att verka för att just samkönade relationer ska få egen lagstiftning exkluderar alla andra relationstypers möjlighet till att få statligt skydd.

Om man söker efter inkluderande lagförslag bland materialet som analyseras i den här uppsatsen, finner man det, kanske oväntat, bland förslagen som förväntas vara de mest konservativa - emotsidans motioner kring partnerskapslagen. Där lyfts det tydligt fram att hushåll kan se olika ut och att fokus på just samkönade par utestänger andra konstellationer från statligt skydd. 2009 är de resonemangen borta, medan för-sidans retorik förblir densamma som 1994. Det är vinnarna som dikterar diskursen.  


Referenslista

Artiklar


Cameron, D. & Kulick, D. (2003). “Talking sex and thinking sex: the linguistic and discursive construction of sexuality.”

Carabine, J. (2009). ”Unmarried Motherhood 1830-1990: A genealogical analysis.”

Melén, J.. (2009, 1 april) “Ingen skillnad mellan människor kärlek”. Aftonbladet. Hämtad 2016-01-16 från http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11736954.ab

Notisum. Könsneutrala äktenskap. Hämtad 2016-01-16 från http://www2.notisum.com/News.aspx?pageid=189&itemid=3252

Lagar, betänkanden och propositioner



Betänkande 2008/09:CU19 Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor. Tillgängligt: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/200809Konsneutrala-aktenskap-_GW01CU19/?html=true

Motion 1993/94:L405 Lag om partnerskap för homosexuella. Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Lag-om-partnerskap-for-homosex_GH02L405/?text=true



Motion 1993/94:L208 Juridiska avtal om hushållsgemenskap. Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Juridiska-avtal-om-hushallsgem_GH02L208/?text=true


Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119 Tisdagen den 7 juni. Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/Riksdagens-snabbprotokoll-1993_GH09119/

SFS 1987:230 Äktenskapsbalken. Justitiedepartamentet L2 Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/ktenskapsbalk-1987230_sfs-1987-230/  

måndag, februari 08, 2016

Februarikalendern 8 - Acceptans

Acceptans. Ett modebegrepp som är lätt att misstolka.

Till vardags menar man ofta att man tycker om det man accepterar. Man ska acceptera HBTQ-personer. Man ska inte acceptera rasism. Det är lite så ordet används.

För mitt jobb-jag  har acceptans ingenting att göra med vad man tycker om, eller med hur saker borde vara. Acceptans har att göra med hur det är. Oavsett om man gillar det eller inte. Att acceptera sin tillvaro är att i livet utgå från en karta som faktiskt motsvarar terrängen.

När jag pratar om acceptans pratar jag om att utgå från hur det är, för dig, just nu. Inte hur det borde vara, hur det är för andra, hur det var för dig förut, och hur det kommer vara för dig i framtiden. Utan från dig, nu.

Att acceptera är inte att tycka om. Att acceptera är inte att ge upp. Det är att vara ärlig med hur det är nu. Sedan kan man försöka ta sig därifrån (om det funkar, just för en, just då), men ändå utgå från just nu.

Februarikalendern 7 - Vill du göra det du gör?

En psykologisk mekanism jag gillar är att man lätt lurar sig att man vill göra sakerna man gör. Framför allt om man inte får bra belöning. Detta tänker man för att få världen att hänga ihop - hur ska man annars förklara för sig själv att man gör en massa saker utan någon större utdelning?

Så när du funderar på hur du ska få plats med roliga saker, fundera på om du vill göra sådant du redan gör. Sannolikt finns det en del som du med gott samvete kan stryka eller glesa ut. Exempel:

Sådant som du började göra förut, för att du ville, men nu mest gör av gammal vana. (Exempel: Raka benen)
Sådant som du började göra för att du fick nåt kul på köpet men som du sedan bara fortsatt med. (Exempel: började prenumerera på SOLO för att du fick sminkpenslar på köpet)
Sådant som var givande en period, men nu är du egentligen färdig med det. (Exempel: Spela Sim City)
Sådant man "bara gör". (Exempel: fira födelsedagar)

Vad gör du om dagarna? Vill du det? Ett sätt att tänka kring det är exempelvis - om du inte hade aktiviteten/personen/intresset i ditt liv nu, hade du börjat?

lördag, februari 06, 2016

Februarikalendern 6 - även roliga saker tar tid och energi

Det är vanligt att man går runt och vill göra mycket roliga grejer. Man vill måla, träffa vänner, bli mer kulturell, gå på Stockholm Jazzfestival, sånt. Man vill kanske också typ laga bra mat varje dag, hinna följa nyheterna, läsa skönlitteratur. Man har väldigt många såna idéer för sig, och så gör man inte det, och så blir det lätt att vara sur på sig själv för att det är ju roliga saker varför gör man inte dem varför är man så tråkig håller man på att bli en sån där som sitter hemma och har vuxenliv och aldrig gör nåt kul??!??!?!?!

Det är lätt att glömma att även roliga saker tar tid. Ett sätt att tänka är att välja en sådan aktivitet och fundera på vad du kommer behöva göra mindre av för att hinna med den. Okej, du vill läsa skönlitteratur, men då behöver du frigöra ett antal timmar i veckan. Vad ska du sluta med? Finns det nåt du kan sluta med? Som är mindre viktigt och givande än skönlitteratur? Om det finns nåt du kan/vill offra så kör. Om inte - du kan släppa det ständiga dåliga samvetet och ångesten över att du aldrig gör nåt kulturellt. Du kanske helt enkelt inte vill ge upp ditt intresse för teknikbloggar, eller matlagning, eller promenad hem från jobbet, eller att se till att dina barn kommer hem från dagis.

Eller så tänker du kanske att du kan läsa skönlitteratur istället för att lyssna på podcasts på bussen till jobbet. Men det kanske inte alls funkar så, för du kanske är tillräckligt pigg för podcast, men inte tillräckligt för att läsa. Och i så fall måste du släppa annan aktivitet, nåt du gör när du är pigg. Är det värt?

Februarikalendern 5 - det är bättre att göra lite än inte alls

Ibland har man ambitionen att göra någonting ordentligt. Problemet är att det kan leda till att inte göra saker alls. Kom ihåg, det är bättre att göra lite än att inte göra någonting.

Det är bättre att plocka kläder från badrumsgolvet fast resten av lägenheten är kaos, än att inte städa alls.
Det är bättre att ge en tiggare en krona än att inte ge nåt alls med argumentet att en krona inte förändrar förutsättningarna som tvingade människan att tigga.
Det är bättre att ta en lat kväll än ingen kväll, även om man inte hinner med ordentlig återhämtning i sitt liv.
Det är bättre att plugga i en timme än att vänta på dagen man faktiskt vaknar åtta på morgonen och pluggar hela dagen, som ens duktiga kursare gör.

torsdag, februari 04, 2016

Februarikalendern 4 - efterkloka råd

Här är råd jag ofta ger till patienter. Dock i genren "det är lätt att vara efterklok".
  • Gå med i facket.
  • Gå med i a-kassan.
  • (Om du tjänar bra  - skaffa inkomstförsäkring.)
  • Spela in/spara/logga samtal med chefen och liknande personer.
Allvar. När du blivit överkörd, när du står utan inkomst, när din chef plötsligt slutat svara på samtal, och du har panik - ja, då kommer du vända dig till psykolog. Men jag kommer inte kunna göra så mycket för dig. Däremot kommer du ångra att du inte gjort ovanstående.
 

onsdag, februari 03, 2016

Februarikalendern 3 - prioritera det du kan påverka

Det finns ytterligare en princip som man kan tänka på när man ska prioritera vad man bör lägga sin energi på. Det är att prioritera det du faktiskt kan påverka.

Ibland är man drabbad av en riktig jävla VIKTIG och STOR och HEMSK kris. Sjukdom. Anhörigs död. Hotande vräkning. Jag möter ju dagligen personer som är där. Och ibland kan det nog kännas väldigt off att psykologen börjar prata om sådant som att äta tre gånger om dagen, att ta promenader, eller att öppna brev som dimpar ner på hallgolvet. Det är ju KRIS, vilka jävla brev, vilket jävla "ät yoghurt"?!

Och ja, det kan mycket väl vara så att krisen är både akut och viktig. Men man ska ändå inte prioritera den, om man inte kan påverka. Så det här lilla koordinatsystemet är också högst användbart.

 Fig 1. Icke-ifylld figur


Exempel ur verkligheten. När jag skulle sterilisera mig visade det sig att min mamma gärna ville ha barnbarn. Det var viktigt med barnbarn. Dock fanns det en hake - min mamma har noll att säga till om gällande min kropp, och mitt eventuella skaffande av barn (fig. 2). Krysset låg en bra bit åt vänster redan innan jag faktiskt hade gjort ingreppet, men då fanns det ändå lite utrymme att påverka, så mamma försökte prata och resonera med mig. Det påverkade dock ingenting, och när äggledarna väl var igentäppta så hamnade det röda krysset stabilt till vänster, och min mamma avbröt alla försök till samtal om barnbarn.

Fig. 2.  Mamma vill ha barnbarn, rött kryss

Så vad gjorde min mamma? Hon gick och skaffade en hund (fig. 3). Var hunden lika viktig som barnbarn? Självfallet inte. Hunden kan mycket väl varit ännu längre ner på viktigt-axeln än krysset jag satte upp. Ersätter hunden ett barnbarn? Självfallet inte. Men hunden har en väldigt stor fördel - hundskaffandet kunde min mamma faktiskt påverka. 

 Fig. 3. Mamma skaffar hund, blått kryss


Och det är av exakt samma anledningar som jag ser till att mina krisdrabbade patienter att äta, sova, röra på sig, och öppna brev. Inte för att det stora problemet är oviktigt. Inte för att KBT är ytligt och inte tar hänsyn till Det Verkliga Problemet. Utan för att de små sakerna kan man faktiskt påverka (fig. 4). Har man begränsat med energi (vilket alla har) så är det rätt kasst att lägga ner den på sånt man inte kan förändra.

Fig. 4. Universalexempel



BONUS 
Den här modellen är väldigt användbar om man vill bryta ned ett enskilt problem, och se hur mycket av lösningen är påverkbart och fundera på ifall det är värt det. Om jag exempelvis vill vinna stor summa pengar på Triss kan jag påverka inköp av lott, men inte att den ger vinst. 

tisdag, februari 02, 2016

Februarikalendern 2 - återhämtning är viktigt

Kolla på gårdagens matris. Ni kanske tänker att det där inte funkar. Man måste ju ha kul ibland. Och ja, det måste man. För att en sak som är viktig men inte brådskande är återhämtning.

Återhämtning är saker som man hämtar energi ifrån. De kan se olika för olika människor. Det mest grundläggande är såklart att sova, men man behöver även mer aktiv återhämtning för att må bra. Det är väldigt sällan bråttom att måla naglarna, eller bygga knäckebrödshus med kollega på lunchrasten. Men det är viktigt.

Exempel på aktiviteter som kan vara återhämtning:
  • Träffa vänner
  • Få vara hemma ensam
  • Brodera korsstygn
  • Lösa korsord
  • Ta en promenad
  • Åka på lyxkryssning 
Vad som är återhämtning är olika från person till person. Men det ska vara aktiviteter som laddar en med energi och får en gladare och lugnare. 

måndag, februari 01, 2016

Februarikalendern 1 - prioritera det viktiga

Hej!

Längesen, jag vet! Nu ska jag göra en grej som jag tänkt lite på och tror jag pallar. Jag ska göra en februarikalender med psykologtips och -tankar. Det är alltså som en julkalender, fast inte i december. Och som nyårslöfteshjälp, fast nu när ni gett upp på era nyårslöften. Plus att det är en kort månad, trots skottår.

Prioriteringsmatris!

Det här är ett behändigt litet verktyg för att prioritera bättre och hinna med mer vettigt med mindre vild panik.



 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande


 Inte brådskande



Fig 1. Tom prioriteringsmatris.

Okej, vad ska man prioritera först? Det är ingen kuggfråga. Man ska prioritera det som är viktigt och brådskande.



 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1

 Inte brådskande



Fig 2. Korrekt ifylld prioriteringsmatris.


Okej! Man är klar med allt viktigt och brådskande. Vad ska man prioritera härnäst? Ett problem blir man att man lätt gör som i fig. 3. Obs titeln på inlägget är en spoiler.


 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1
 2
 Inte brådskande



Fig 3. Inkorrekt ifylld prioriteringsmatris

FEEEEEL! Bara för att nåt är brådskande så behöver man inte prioritera det. Men man gör det lätt, om det känns att nu är det jääåäävligt bråttom. Det är därför man kör med tidsbegränsad rea. Det är därför man kollar Facebook-meddelanden för att man fick pushnotis och det signalerar att man måste kolla NU NU NU. Men det är alltså fel. 


 Viktigt
 Oviktigt
 Brådskande
 1

 Inte brådskande
 2


Fig 4. Korrekt ifylld prioriteringsmatris

Man ska göra saker som är viktiga först. För att om man gör oviktiga brådskande saker så blir de icke-brådskande viktiga sakerna under tiden mer brådskande. Då måste man släcka bränder i vild panik, istället för att ta det lugnt. 

Exempel på fig. 3 i verkligheten. En stilig psykolog jag känner har de senaste 2,5 åren pendlat från Stockholm till Malmö varannan vecka. Hon har haft schemat flera månader i förväg. Hon har sparkonto att ta såna utgifter från. Ändå köper hon ofta biljetterna några dagar innan, och då kostar de mer, och dessutom köps in vid halv ett på natten när hon plötsligt minns att hon måste köpa biljetter och genast blir klarvaken. Var smarta. Var inte som den stiliga psykologen. 

torsdag, oktober 15, 2015

Lost in translation/Kärlekens språk

En grej jag säger till mina patienter som jag tycker är bra. Och vet inte riktigt var jag snott ifrån.

Varje person har sitt sätt att visa kärlek, och sitt sätt som den behöver få kärlek visad på. De är olika för alla. I en relation pratar således båda olika språk när det kommer till att visa och ta emot kärlek.

Så för att en relation mellan två personer ska funka maximalt bra så behöver båda 1) kunna uttrycka sig på den andres språk, 2) kunna översätta från den andres språk till sitt.

Behöver inte handla om just romantisk kärlek och såna relationer, såklart. Kan lika gärna vara kollegor som visar uppskattning. Eller vad som annat.