Som jag nämnde i ett inlägg igår har jag nyligen samtalat polyamori med några kursare och återigen blivit påmind om att det finns normer och att bara vara medveten om dem hjälper inte. Att att gå emot och aktivt försöka bryta loss gör en jävligt jobbig i sociala sammanhang.
Jag kan tycka att det är roligt att prata om relationer i största allmänhet då och då, och tycker även att diskussioner med monogama kan vara riktigt intressanta och givande. Dock i små doser och jag har inte riktigt tänkt så mycket på icke-monogami sedan en period i somras-höstas då jag satt i Pridepanel, var med i radio och utsattes för åsikter om min och min sambos relation i ZTV. Good times, good times. Ni som inte läste mig på den tiden kan recappa under etiketten knullah.
Nåja, hur mycket jag än försökte streta emot fick jag snart "hedonistisk slampa vars uppgift i samtalet är att förklara sig" skrivet i pannan. Man skulle kanske kunna frestas att tro att det berodde på kursarna som individer, men jag har varit hedonistslampa i försvarsposition lite för ofta för att inte se ::insert läskig röst:: struktuuuuuurerna. Hur många gånger jag än sade att för mig handlar det om att möjliggöra möten, att inför varje ny människa vara så öppen som möjligt i vart relationen kan leda och att bemöta varje ny individ på ett sätt som handlar om just min och hens unika kontaktyta, hur många gånger jag än poängterade att det rör sig om alla aspekter av möten - sexuella, intellektuella, fysiska, romantiska - hur många gånger jag än poängterade det blev det sex som var huvudpoängen. Med så många som möjligt, givetvis. Det är ju klassiskt hur icke-monogama ses som sexfixerade, trots att det snarare är monofolk som ger sex en betydande särställning. Det är liksom lite det som är poängen med uppdelningen.
Där illustreras förresten ofta en vanlig motsägelse om sexets status på högt- och lågt-skalan. Typ
"Tanja, att du vill knulla runt visar på att du inte tar relationer på allvar och inte har djupa såna och är ytlig"
"Men om sex är så ytligt varför är det just där monogama väljer att sätta gränsen? Om det viktiga är tillit och djupa samtal, varför är det inte det som hålls unikt inom äktenskapsliknande tvåsamhetens ramar? Om sex är knulla runt och oseriöst, varför är det just det man väljer att ha som det exklusiva i sin finaste och betydelsefullaste relation?"
Sex med en är högt och seriöst, sex med flera är lågt och oseriöst, och det är poly-Tanja som är sexfixerad. Under samtal med människor som frågat lite för mycket om mitt privatliv jämfört med hur mycket de avslöjat av sitt (de tänker ju som folk, varför ska just de berätta?) tenderar antalet sexpartners jag har/har haft överskattas systematiskt. Jag hatar att nämna att jag inte ligger runt så duktigt som många tycks tro när det kommer till icke-monogamsnack, för det låter verkligen som försvar av typen "men jag är fin flicka egentligen", men det är förstås bara ett annat sätt att låta normerna styra.
Jag frågade en av mina samtalspartners om hen, då hen verkade tycka att djupa samtal var viktiga i en nära relation, inte skulle tycka det var rimligare att sluta ha sådana med andra än partnern efter att de blivit ihop. "Men då skulle jag ju tappa alla mina nära vänner!" svarade kursaren. Mitt trötta "Och om jag slutade vara öppen för sexuella relationer när jag blev ihop med nån skulle jag tappa alla mina älskare" möttes naturligtvis med skratt och hedonistslampförstärkning.
Möööten med andra människor! Låta relationerna växa så mycket på premisserna mellan mig och den andra människan som det bara går! Öppenhet i hur relationer kan se ut!
"Med du, av det jag hört om dig och Fredrik så är du ju i princip monogam" konstaterar en av kursarna nöjt. Ja, jo, så kan man kanske se det, och visst blir det kanske mitt fel i och med att jag kallar honom för sambo och pojkvän och att samtalet på nåt sett alltid kretsar kring hans och min relation snarare än mina relationer punkt. Jag är ju egentligen mycket mer av relationsanarkist än öppet förhållande-fan. Men med tanke på att det tar timmar att få människor att koppla att det här inte handlar om sex utan öppenhet i alla sidor av relationer (och då säger jag det rakt ut), är det direkt livsfarligt att ta större avsteg från normstigen än att man kan vänsterprassla utan att vara ett svin.
Och jag pratar möten och öppenhet och möten och relationer av alla dess slag. Och av någon anledning kommer samtalet in på att jag behöver besvara frågan om huruvida jag skulle ta ett orgasmpiller om det fanns sådana, eftersom sexuell njutning verkar vara viktig för mig. Jag försöker någonting om att även sex faktiskt handlar om möten, att blir olika beroende på vem man har det med, att ge och ta, att ett sånt där piller skulle vara typ som att onanera, och folk verkar ju av nån anledning vilja ha sex med nån annan ändå... men det kommer inte riktigt genom brandväggen. Hedonistslampa.
Och som vanligt i samtal om monogami med monogama, även i mycket fredligare samtal, får jag höra att mina samtalspartners inte dömer mig och tycker att det är helt okej att jag gör som det passar mig. Tack för att ni säger att jag får finnas! Verkligen. Visst är det ljuvligt att få bestämma ifall andra är okej eller inte.
Läs även andra bloggares åsikter om icke-monogami, monogami, polyamori, mono, poly, normer, normbrytning, kärlek, relationer, hedonism, orgasmpiller
18 kommentarer:
Fint inlägg. Jag bir faktiskt lite rörd. :)
Herrejisses kvinna. Hur jag jag kunnat missa merparten av alla dina kloka, välargumenterande, välskrivna inlägg om (icke)monogami?
Tack och väldigt många tack och nu blir det Tanja-länkning igen här.
Jag är lite blåst idag och kan bara säga väl sagt.
Jag och min partner är alldeles för rädda för könssjukdomar för att vilja hålla på med jobbet att testa sig och eventuella nya partners innan man har sex med dem.
Om man bara har en partner och litar på varandra 100%, så blir det så mycket enklare.
Att min partner sedan är jäkligt bra i sängen gör ju också att man trivs som det är! Och det är väl det som är huvudsaken, att ha ett (sam)liv som man trivs med, oavsett hur man sedan löser det?
Man kan... jag vet inte, använda kondom?
Fluid-bonding till folket!
Alexander:
Naaaw =)
Elin:
Jamenverkligen, hur har du kunnat missa? =) Jag skriver kanske mer nu när jag börjat tänka på saken igen.
Anonym:
Jag håller med om att man ska lösa sina relationer som det passar just de relationerna. Men jag skulle vara försiktigt med uttalanden som att ens partner är bra ligg, så man är nöjd. Du menar inte nödvändigtvis så, en jag har då och då fått frågan om jag inte gör det här för att Fredrik är kass i sängen, och det är liksom inte helt okej.
Att lita på varandra äger. Vi kör på att skydda sig och informera varandra om riskbeteenden har förekommit. Så får den andre dra egna slutsatser. Hen är ju ändå en vuxen människa.
Om en person med lite ovanligt val av livsstil blir förvånad och provocerad av att omgivningen bara inte fattar för att de inte är lika smarta, då sätter du dig själv i en ganska jobbig sits.
Hur en (jag är lite ovan att använda könsneutrala ord så, men det liknar min farfars östgötska, så jag gillar det) än vänder och vrider på saken så kokar väl mycket ned till att poly/relationsanarki kan leda till en ganska kvalificerad känslomässig situation, som utövaren får vara jädrigt vass på många plan för att hantera. Hur storögt vi än kan låssas annorlunda av olika skäl, så är det skillnad på att dela kroppsvätskor och att dela djupsinniga diskussioner. De flesta har inte mött ämnet öga mot öga och kan inte formulera sig så bra i ord utan att ha reflekterat ordentligt, så jag tycker din ständigt återkommande frustration över blir lite knepig.
Tillit återkommer. Visst, men sen då. Hur långt räcker tillit när det finns en massa barn till höger och vänster, arvstvister, hiv, någon som inte vill delta längre, någon som är psykopat, någon som känner sej blåst eller utsatt för dolda agendor.
Dessutom tänker jag att genom din försvarsposition så bekräftar du att poly är något udda. Du riskerar att bygga ett utanförskap med flit. Kan du inte bara lämna det om folk inte fattar? Eller handlar det om att frälsa massorna?
För monogama får aldrig barn, monogama råkar aldrig ut för arvstvister, monogama har aldrig hiv, monogama tröttnar aldrig, monogama är aldrig psykopater, monogama känner sig aldrig blåsta och monogama har aldrig dolda agendor.
Åh vad skönt att du är (någolunda) tillbaka Tanja! Jag har saknat dina inlägg så mycket.
Och dina mono vs poly-äventyr upphör aldrig att förvåna. (Gör fler serier också!)
Jag gjorde ju också så som många andra, misstaget att tro att polyamori bara handlar om sex. Men det blir väl liksom så, när man har en enkelspårig snabbförklaring till vad det innebär att vara ihop. Eller något. Människor är så förtjusta i fack, och att försöka sortera allt och alla enligt facken de skapat. Som du sa, strukturer. Fast jag kan förstå att det blir tröttsamt att behöva förklara sig hela tiden. Jag tänker jämt på hur jag ska förklara att jag är monogam.
Kan du inte använda det enkla ordet "kärlek" om de inte fattar? Jag gillade verkligen det du sa i panelen, om första blicken, hålla handen, och allt det där. Den känslan måste ju folk kunna relatera till.
Haha! Det är alltid så kul när folk kläcker ut sig sånnadär knäppa meningar "är han inte bra i sängen?" Som om varje sexsession är EXAKT likadan och lika bra/dålig varje gång. Och att leta upp andra att ligga med är den mest logiska lösningen, framför att faktiskt prata med sin partner om hur man vill ha det.
Du förstår säkert att jag inte menar att monogama förhållanden är befriade från de besvären. Om två personer kan sätta varann i skitsvåra lägen, hur bökigt är det då inte med fler? Om fem vuxna med tre barn i olika konstellationer, med konflikter, bitterhet, nån som är galen, nån som blir sotis, nån som inte vill vara med längre… Sen har även polyamorösa så vitt jag förstår också bara 24 timmar om dygnet och vanliga lönenivåer. Så det kanske bara blir en älskare man har råd att åka på semester med varje år, och en som hinns med att ligga sked med. Sex i sig är bara en del tycker jag, men hela det känslomässiga framstår som sagt som ganska kvalificerat att klara av. För relationanarki handlar väl om allt annat än att vara känslokall.
Så som sagt, vad är så konstigt med att folk inte fattar det underbara med livsstilen? Jag skulle nog skita i dem som inte fattar. Fast jag har funderat lite över vad det här politiserade polyröreslen har för drivkraft. Säkert rätt kul att diskutera i och för sig.
"Om två personer kan sätta varann i skitsvåra lägen, hur bökigt är det då inte med fler?"
eller så löser en tredje part upp knutarna och gör att del ett och två kan fortsätta att stå ut med varandra. inte för att en tredje part behöver vara bara sisten in eller fungera som klister mellan det egentliga paret, men det skulle ju kunna funka så om man tar just ditt resonemang i beaktande.
vidare verkar det jättedumt att ge upp och skita i att ingen förstår om det leder till förtryck och förutfattade meningar om den som vill vara polyamorös. ungefär som att homosexuella borde ge upp sina rättigheter om folk inte förstår, eller invandrare bara skulle acceptera att de betraktas annorlunda (på ett väldigt kasst sätt).
det handlar som vanligt inte om att frälsa massorna, utan att få massorna att acceptera att olikheter förekommer. om dessa massor hade en högre toleransnivå skulle bra många fler vara annorlunda, dvs vanliga, och de vanliga kanske skulle vara annorlunda.
Det var mycekt fint skrivet. Absolut ett tilltalande alternativ.
Men en sak måste jag också fråga Christina om. Jag har inte uppfattat att polyamorösa/relationsanarkister är förtryckta. Om ett sällskap tillverkar sina regelverk som sticker ut från vedertagna normer och sedan bemöts med "Det där verkar knepigt", så är det inte samma sak som att folk vill slå ihjäl bögar eller kasta ut invandrare. Visst kan jag tänka mej att vissa reagerar dåligt på ett privat plan, men är bemötandet verkligen så vidrigt mot polyamorösa? Skönt med hög toleransnivå, men det jag långsamt och omständigt försöker hitta fram till är att bara strunta i de som inte fattar. Särskilt som ingen faktiskt försöker säga till någon polyrörelse att de inte får leva som de försöker göra. Eller har jag fel? Blir poly förtryckta?
det finns nivåer i alla helveten men visst kan dömande åsikter om polyamorösa anses vara förtryck. sen kan jag också se en ideologisk aspekt som handlar om att ifrågasätta det som är norm för att undersöka om det finns bättre och enklare sätt att leva.
förtrycket kan också lika gärna upplevas i den grupp som i det här fallet tillhör normen, de som känner sig tvingade att tillhöra det monogama samhället. då brukar man väl iofs ta bort "för" framför "tryck". genom att vrida på begrepp, normer och föreställningar om det som är "människans natur" bygger vi nya sanningar och omdefinierar vad som är normalt, avvikande, dåligt eller bra.
strävan är förhoppningsvis att alla ska acceptera alla, men så länge det _bara_ går ut på att polyamorösa ska acceptera att monogama inte förstår dem ser jag inte symmetri i acceptansen.
Intressant och välskrivet. Tack för tankarna och "förklaringarna". Din liknelse med älskare och nära samtal måste jag fundera på... eftersom jag inte har sex med andra än min partner men samtidigt skulle jag nog inte vilja ha mindre personliga samtal med honom heller. . . hm, måste fundera.
SJälv tycker jag att det är lite facinerande överlag hur fokuserade folk är på sex "hos andra" men inte kan diskutera det hos sig själva :)
Sen är min pet peeve/intresse, att det finns otroligt många par i förhållanden som aldrig någonsin diskuterar budget eller pengar, men göra en det ena, en det andra i sängen samt fota och så går fint (och så prata känslor med sina närmaste vänner men kanske inte partnen lika mycket,) men visst, sålänge alla är nöjda så.
Gramtone:
Du gör det inte direkt lätt att förstå att du "inte menar att monogama förhållanden är befriade från de besvären", faktiskt. Det där med "barn till höger och vänster", det låter verkligen inte som att du litar på att icke-monogama har koll på sin reproduktion.
Men tillbaka till din första kommentar. Jag tror inte oförståelsen rör sig om låg IQ, utan snarare inskränkthet och ovana att titta utanför just den ramen. Vilket alla kan göra sig skyldiga till, men det är ingen anledning att lufta fram det. Och jag kräver absolut inte välformulerade kommentarer, men däremot verklig ansats till att försöka förstå, lyhördhet, intresse... ja... reeespekt!
Tillit återkommer? Från vad efter när? Har vi pratat om förlorad tillit? Och hiv, barn till höger och vänster, psykopater och dolda agendor finns det gott om potential till i alla nära relationsformer. Skillnaden på sex och djupa diskussioner ifrågasätter jag inte, men jag ser inte hur denna skillnad föräklarar allt det där jag skrivit om sex, djupa samtal och exklusivitet.
Om nån inte vill vara med längre gör man som i monogama förhållanden, barn har fortfarande max två föräldrar så jag vet inte hur barnfrågan skulle bli mer komplicerad än med seriell monogami, och visst kan det känslomässiga vara svårt, men då får man väl ta det - och dessutom har monogami sina egna emotionellt utmanande situationer.
Det är absolut inget konstigt att folk inte fattar, men jag uppskattar inte att behandlas som ett cirkusdjur, bli ifrågasatt av människor som inte klarar att ifrägasätta sig själva i motsvarande sammanhang, och förväntas uppskatta att något tillåter mig att finnas.
Angående förtryck: äktenskap är inte antalsneutralt. NUFF SAID.
Stef:
Hi, girlfriend!
Ordet "kärlek" leder tyvärr ofta till "man behöver inte ligga med alla man älskar". No shit!
Jag gillar annars tänket "jag är nöjd med sexet så jag söker inte andra". Var annars tillämpar man det? "Jag gillar ju japansk mat så jag äter inget annat", "jag är tokdanskär i Petter så jag dansar inte med nån annan", "Jag är sjukt nöjd med att prata om livet med Gabriel, så varför göra det med andra?". Pfft.
Christina:
Jag har egentligen inte så mycket att tillägga =)
Chall:
Tjo!
Det är väl alltid svårare att fokusera på saker hos andra än hos sig. Bjälken och flisan, you know... =)
Jag vill inte dra det här för långt och blajja ned någon annans blogg, men i min värld så är förtryck ett oerhört starkt ord. Om polyamorösa får fönstren inslagna pga sin livsstil, eller lagstiftning som förbjöd dem att älska flera på en gång så kunde jag förstå. Men det blir lite som kränkningsordet. Lev nytt, politisera det, men sen att känna sig förtryckt och därigenom riskera att skapa sitt utanförskap. Lite inflation i uttrycket när en anser sig förtryckt bara för att omgivningen är ovan. Men visst, polygami är inte tillåtet och bara två får vara vårdnadshavare till barn. Så viss diskriminering kan man ju hitta i lagstiftningen. Men jag tänker lite att efterfrågan har legat nära noll i Sverige hittills. Så en ny företeelse som inte möts med omedelbart ”ojavisst!” från lagstiftarna kanske inte automatiskt innebär förtryck. Vi har ju ändå väldigt radikala familjelagar och en viss lyhördhet inför nya strömningar.
För att ta om lite, och förhoppningsvis bli tydligare: Eftersom det är vanligare att ha en kärleksrelation med en i taget, så har väl folk i allmänhet erfarenhet för att det är tillräckligt bökigt. Så en underliggande inställning jag har mött i diskussioner är att det verkar så oerhört mycket svårare med tre eller fyra eller fem personer att älska på det sättet. När jag skrev ”en massa barn på olika håll” så försökte jag inte alls antyda taskig koll på sin fortplantning, utan en ganska rimlig funktion om många människor har sex med varann. Annars är det ju ganska vanligt att människor som upplever sig vara monogama har barn på olika håll, så jag tänker att många har ganska klart för sig hur svår den livssituationen är. För att svara på tillitsfrågan: De polyamorösa jag känner prioriterar tillit som huvudstrategi för att deras relationspussel ska funka. Så menade jag och tänker att med fler länkar i kedjan än två, så blir den känsligare om en länk inte funkar. Men så klart, mono är ömtåligare av näraliggande skäl.
Jag vill inte trampa nån på tårna eller verka elak. Du vet ju att jag är ganska imponerad av dig. Men du har definitivt tänkt längre än slagordsargumentet ”och förväntas uppskatta att något tillåter mig att finnas.” Jag tror inte att någon har sagt att du inte får finnas. Men att du hamnar i situationer där du inte bemöts med respekt. Jag uppfattar att du tycker det är skitirriterande. Så jag ska inte blajja vidare om detta om jag riskerar att uppfattas som en av dessa respektlösa. Förresten. Varför bemöts du så i en värld där massor av människor knullar runt, dejtar flera samtidigt för att kolla runt innan de ”bestämmer sig”, otrohet är skitvanligt och det ständigt diskuteras val, ragg, osäkerhet och alternativa livsstilar? Är dina kursare religiösa extremister?
Jag kan inleda med att säga att jag inte talat om förtryck själv, däremot finns det en jättemassa normtryck i frågan. Och där är det ju som med alla normer - visst kan man gå mot, men det är jobbigt och det är inte ens självklart att tanken slår en eftersom diskurs och hegemoni osv osv osv... Ja, du förstår nog. Hela "tillåta mig att finnas"-grejen hör ju också dit, naturligtvis är det inte så att de medvetet och bokstavligt benådar mig, men däremot krävs det en viss position för att kunna säga att någonting är "okej". Och även utan att bli alltför akademisk tycker jag att det är underligt när man i såna situationer förväntas vara glad att det är okej för den personen att jag inte är sådär monogam. So?...
Mina kursare är Helt Normala Människor™, jag har sett många sådana säga allt från söta ogenomtänkta saker till frågor som tyder på äkta intresse och nyfikenhet, till jävligt klantiga dumheter. Varför så många, trots att det har gått ett bra tag sen sexuella revolutionen och allt, fotfarande har svårt att tänka i andra banor är lite underligt, men så är det. Det här är liksom inget jag hittat på för att leka missförstådd underdog.
Skicka en kommentar