Sött och lesbiskt

De senaste dagars manganördsbloggande har varit ganska introvert. Annars brukar jag ju tycka att det bra med min blogg är att jag kan tipsa om animé till folk som inte är inne i svängen. Så att vissa grejer kan nå en publik som annars inte hade hittat. (Det är alltså motsvarande att jag inte orkar läsa 9GAG, men min kille gör det och skickar mig bilder på uttrar)

Hon till vänster var jag störtkär i i typ fem avsnit.

Jag fick i förrigår för mig att se en liten lättsam serie och kom på att jusste, jag har nog en läsekrets som kan vara intresserade av, men helt omedvetna om, att det finns typ en genre av lesbisk gullegull i animé. Jag hoppas verkligen att de av er som är intresserade av HBTQ i film och serier är medvetna om att det finns mycket sådant med rötterna i Japan. Massa trams, förstås, men väldigt mycket av hög kvalitet också. Jag tänker inte ens börja förklara allt för jag kan ärligen inte så mycket (men jag kan be en person med stenkoll att gästblogga, om intresse finns). Vill ni forska vidare kolla in ord som yaoi, yuri, shounen ai, och shoujo ai. Om det är relationer kvinnor emellan ni är intresserade av så är Lilicious en bra sida att börja med, kan jag tänka mig.

Jag tänkte som sagt fokusera på lesbisk gullegull. Jag vet inte alls hur det är i Japan som land, men i animé är det väldigt vanligt med att skolflickor har så kallade girlcrushes. Det framställs alltid som någonting väldigt normalt, jag antar att det är en produkt av homosocial umgängeskultur, att eftersom man mest hänger med andra tjejer så blir det andra tjejer man utvecklar känslor för där någonstans i gränslandet mellan beundran och förälskelse. Ibland är det en sidogrej, men ibland fokuserar man på dessa relationer.

Jungfru Maria ser dem!

En animé jag inte sett på vet att jag tryggt kan rekommendera är Jungfru Maria ser dig (Maria-Sama ga Miteru). Den handlar om en katolsk flickskola... och det är inte alls som ni tror, pervon. Den är... gud, hur ska man förklara? Det är ett väldigt ritualiserat liv de flickorna lever, med kristna värderingar och ett system av mentorskap mellan äldre och yngre studenter. Det är väldigt mycket av sådan kamratbeundran jag nämnt tidigare, men det är också mycket tyngd i relationerna, det är uppenbart att åtminstone en del av flickorna är förälskade i andra kvinnor "på riktigt". Det är respektfullt berättat, det blir inte sliskigt, det blir inte uppvisnings-lesbiskt för en manlig blick. Verkligen ett tips. Med reservation att jag inte sett den på massor av år, men här är en färskare recension på bloggen Colony Drop, som man oftast (hostmadokamagica) kan lita på.

Från Aoi Hana, alltså.

Serien som fick mig att tänka på att tipsa er om sådant är Aoi Hana (Blå blommor, väl egentligen, men jag envisas med Blå Blom för att jag gillar servisen). Den är mycket sämre än Jungfru Maria, men inte ens halvbra serier med lättsam lesbisk romantik växer på träd, precis. Det är modern gymnasiemiljö, och det är lite kärlek och lite vänskap och mycket gulligt.

En grej jag verkligen gillar i de här serierna är att det är relativt lite fokus på insikts- och komma ut-processen. Jag är ingen expert, men jag har fått uppfattningen att i amerikanska/västerländska produktioner är det circa obligatorium på problematisering när man skildrar samkönade relationer. De är alltid nån kompis som har svårt för det, eller föräldrar, eller personen själv som förnekar. I serierna jag nämnt är det rätt lite fokus på det och rätt mycket på faktiska relationer. Som om det var en lättsam romantisk serie om heteros, alltså.

Sen finns det en som jag fattat det ganska populär modern grej som heter Yuriyuri ("yuri" är alltså motsvarande "femmeslash") som är ännu lättsammare och mer åt Hello Kitty-sorts sött. Jag har inte sett någonting av detta, men då Iggy inte sågar första avsnittet i andra säsongen antar jag att det är sevärt om man gillar premisserna.

Så, hoppas det här var värdefull info för nån. Tipsa gärna om mer i kommentarerna, och säg till om ni vill ha mer på ämnet, då ber jag nån mer insatt att gästskriva!

31 animédagar: BGM och anslag

Anime.se har en utmaning med ett tema per dag hela oktober. Jag hakar på. Fast här på bloggen istället för på Anime.se.

Dag 1: Hur viktig är bakgrundsmusik i anime för dig?

Anime har sina öppningslåtar, instickslåtar och slutlåtar, men mellan dem brukar det komma... bakgrundsmusik! Hur tycker du att bakgrundsmusik fungerar i anime? Vilken sorts musik passar i vilka sorts scener? Vilken sorts musik passar inte alls? Vill du nämna några animeverk med superb bakgrundsmusik? Brukar du kanske lyssna på bakgrundsmusik utanför anime, och kanske du till och med har favoritkompositörer?

Jag är tillräckligt filmmedveten för att veta att bakgrundsmusiken är avgörande för ens upplevelse, och tillräckligt omusikalisk för att inte ha så mycket koll. 

Minns ni hur otroligt viktig Noir var när den kom? Det var sommaren 2002 som jag såg den först, på en animévisning i en förortsbiograf. Och den var bara så cool, med neonsiluetter i openingen, och brudar, och vapen och Canta per me. Oj vad den var vacker. Sjukt vacker. Jag satt i Gallerian med min nyblivne ex och fick höra den på hans Nokia med tangentbord och ba grät. Sen såg jag mer Noir och insåg att skaparna inte visste om mottot less is more. Canta per me spelades hela jävla tiden och otiden. Den själarörande effekten habituerades snabbt bort. (Uppdatering 3 okt: jag har nog rört ihop CPM och Salve Nos lite... men poängen är fortfarande densamma puss)

2004 började jag på KTH och insåg snabbt att jag hamnade i en ironisk sits gällande mitt animéintresse. Det fanns många andra intresserade i min årskurs. Men de såg ju på skräp. Det blev till slut en meme, att när mangafilm kom på tal sa alla "ja, jag ser också på sånt, älskar Naruto och Noir - underbart soundtrack!". Från mitt dåvarande perspektiv hette det "Cowboy Bebop - underbart soundtrack!", och det gäller nog till stor del än idag, även om tjusningen har försvunnit lite sedan jag börjat lyssna på jazz. 

På sistone har jag förstås älskat att all bakgrundsmusik i Galaxhjältarna är klassisk (om jag inte missminner mig från Deutsche Grammophon). Det är så tillfredställande kongruent med allt vad Galaxhjältarna är och var den positionerar sig i animérymden. George Lucas ville förresten använda klassisk musik i Star Wars, men hans polare Steven sa "nejdu, jag känner den här superbra killen som heter John Williams, han kan skriva dig ett soundtrack". True skröna. 

Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?"Anslag" är vad man kallar inledningen av en film, de där första få minuterna som ska fånga tittaren, visa på vilken genre det tillhör, och antyda huvudkonflikten. Är det något som du känner igen från anime? Tycker du att det finns något liknande i TV-serier, eller kräver de mer inledningstid? Har du några riktiga favoriter inom öppningsscener i anime, eller kanske någon du sett nyligt som satt sig i minnet? Vad tycker du att en bra öppningsscen ska leverera? Eller tycker du att det är dumt att tala om anslag istället för öppningsavsnitt?

Jag vet vad ett anslag är. Jag försöker komma på exempel på animéanslag som fått mig på fall. Jag är lite orolig att min animémånad nu handlar om: Versailles ros, Evangelion, Utena, Princess Tutu, Cowboy Bebop, Galaxhjältarna. Men Utena är det första jag tänker på. När jag skrev om Utena på den här bloggen skrev jag 

Ska jag börja med att återberätta prologen? Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins. (Det var där jag blev såld. Vilken vändning! Innan man ens fått höra openingen!)

När jag tänker på senaste årens animéupplevelser finns det ett fall där jag ett halvt avsnitt in visste att jag var såld, och det är Apollon på sluttningen. Jag har inte avsnittet på datorn och ids inte ladda ned för att se vad det var som övertygade mig (och mitt sesällskap) om att det här var the real deal. Jag hoppas det var de första tonerna i Moanin.

Om polyparlörer och andra rutor i polyartikelbingo

Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.

Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.

Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.

Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.

Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.

Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.

För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.

Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.

Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.

Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.

***

På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.

En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.

För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin". 

Team Jason

Jag ser på True Blood av samma anledning som alla andra - för artiklarna. Serien är inne på sin femte säsong, och man börjar verkligen fråga sig om den ens någonsin varit bra. Jag kan inte minnas att jag egentligen någonsin brytt mig särskilt mycket om någon av rollfigurerna. Utom en - Jason.

Det här är inte en tidningskrönika, så jag förutsätter friskt att alla har sett True Blood, och att alla specifikt sett början på femte säsongen. Det händer en avgörande grej för Jason i avsnitt två, om jag minns rätt. 

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. Men det var inte mina preferenser som fick mig att bry mig om Jason, utan att jag tycker att han som figur har en del egenskaper man inte så ofta ser, och som jag saknar i polulärkulturen.

Till att börja med detta med att vara bra på sex. Malin Ullgren beskriver honom som snygg, dum och sugen, och påtalar att det kanske är lite nytt att manliga rollpersoners snygghet blir en del av deras rollfigur. Men det intressanta med Jason är ju inte att han är snygg och ligger med många kvinnor, utan att han är ett bra ligg och han vet det. Han påpekar ofta att sex är det enda han kan, och jag tycker det visar en ovanligt positiv och befriande syn på sex. När en snygg man i en serie ligger med många kvinnor är det oftast för att visa att han har makt eller är ett svin. Se Don Draper i samma krönika. Jasons promiskuitet är helt osvinigt mot kvinnorna. Han ligger för att han gillar det, för att han är bra på det, och för att han vet att ett ligg med honom är en gåva till kvinnan. I hans ögon verkar sex inte vara ett sätt att nedvärdera en kvinna, och han respekterar dem han legat med varken mer eller mindre efter att akten är fullbordad.

Om man kan vara bra i sängen eller inte är ett ständigt aktuellt ämne bland dem som bryr sig, och jag är övertygad om att man kan det. Jag föreslår att alla som är med ig i den här frågan kallar sig Team Jason.

Synen på sexualitet i just fallet James har alltid varit positivt. Visst har sex fått Jason att hamna i kniviga situationer, men det handlar inte så mycket om sexualitetens destruktiva natur som om sexualitet i kombination med dumhet och snällhet. Men nu har det hänt någonting som har potential att få intressanta saker att hända med synen på sexualitet och Jason.

I säsong fem uppdagas det att Jason hade en affär med sin lärarinna. Åldern nämns inte, men man får anta att han var ung men könsmogen. Lärarinnan har grämt sig över det, medan Jason ser det som det bästa som hänt honom - tills de har sex igen. Jason går därifrån försjunken i djupa tankar och förklarar senare för en kvinna som tar för givet att han ställer upp att han inte är någon rodeotjur hon kan rida när hon vill. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, och jag ser fram emot att se hur manusförfattarna hanterar detta innan jag tar ställning. Det finns förstås stor risk att manusförfattarna glömmer det hela, vi talar ändå om True Blood. Jag skulle å ena sidan inte gilla om Jasons sexualitet nu plötsligt skulle ses som rutten. Å andra sidan blir han nu ett unikt fall.

Nyligen var Internet sura på nya Tomb Raider-spelet. Lara Croft kommer i det att utsättas för enklaste billigaste möjliga karaktärsfördjupning för en kvinna i fiktion - våldtäkt(sförsök). Att det är en trop som är lika uttjatad som problematisk kan vi nog alla vara överens om. Men i Jasons fall blir det annorlunda - han får samma quick fix-karaktärsförsjupning som kvinnor ofta får, men han är en man. Som dessutom blivit sexuellt utnyttjad av en kvinna. Man vill inte använda ordet "fräsch" i det här sammanhanget, men det är det första som dyker upp i mitt huvud.

Fem säsonger in är Jason fortfarande den enda intressanta figuren i serien. Jag önskar honom ett långt och lyckligt sexliv.

(Måste faktiskt medge att det är lite intressant att man nu börjar uppmärksamma hur många som offrar sig för Sookie och så. Lite som om man skulle uppmärksamma hur ovanligt många mord begås i Midsommer. Om jag kan min True Blood väl så kommer den potentiellt intressanta tråden sluta i manusbortslarv.)

Saturday Night Fever är en sevärd film

Det här är väl mest en grej jag normalt hade twittrat, men jag försöker bättra mig och skriva mindre på Twitter och mer på bloggen. Dessutom vill jag inte att den ska dränkas så fort. Ja, hursom, jag såg Saturday Night Fever-avsnittet av Glee nyligen. Varför ser jag på Glee? För vad annars ska jag se på när jag målar naglarna? Det är färger och rör sig, lite sång, lite dans, och man saknar den inte när den är borta. Nagelmålarteves bästa bootycall.

Det var alltså några ungdomar i Glee som var lite vilsna i livet, så seg de Saturday Night Fever och så var de inte vilsna länge. Nog att Glee är sådär i realism, men här började jag på riktigt undra vad de höll på med. Det hade i och för sig gått kanske tio år sedan jag såg Saturday Night Fever senast, men då var den ingen feelgoodfilm direkt. (Att nittitalister skulle säga "Disco sucks" i kör är också rätt orimligt, när har de lärt sig det, liksom?).

Efter ett par dagars romans med soundtracket (jag har en discoperiod nån gång om året och det var dags för årets) såg jag om filmen, och den var banne mig bra! Därav blogg, istället för twitter, jag vill faktiskt att folk ska ha en chans att läsa det jag skriver. Man kan npg, av det man hör, lätt få intrycket att Saturday Night Fever handlar om John Travolta som är ung, arbetarklass, och jobbar i färghandel. Och så lever han för lördagsnätterna då han är kung över dansgolvet. Och så slutar det med att han tar sig i (blå)kragen, och satsar på dansen, och får More Than A Woman-kvinnan.

Fast det är ju inte så alls. John Travolta är mycket riktigt arbetarklasskille som lever för lördagsnätterna, då dansen blir hans flykt och sätt att hävda sig (när han och hans kompisar inte knackar bög eller spöar upp rivalgänget, typ för att man ska ju spöa upp rivalgäng). Men han drömmer inte så mycket alls, han lever i den världen och tänker inte framåt, gör dansen till lördagsflykt men inget mer. När filmen är slut har han just insett att miljön han vistas i, och vad den gör med honom, nog inte är särskilt bra. Vi får vara med om uppvaknandet, och insikten om att han borde göra någonting - och där tar det slut. Han får ingen triumfdans på stor scen, inte ens metaforiskt. Man tvivlar på att han har resurserna för att bryta sig loss, och filmens tidigare logik utlovar snarare att han kommer tillbaka till färghandeln än att han kommer lyckat bryta sig loss. Men man hoppas ju.

Och så är soundtracket najs. Och grabben dansar bra. Verkligen bra på ett sätt som känns äkta. Travolta känns som nattklubbens kung, inte som skolad musikalartist. Första gången han dansar ihop med More Than A Woman-kvinnan ser det inte koreograferat ut, det ser ut som att han för lite grejer han kan för att kalibrera mot henne. Hon följer. Det är dansmagi bara där. Se den.

Om jag ska spoila lite, så tänkte jag på våldtäktsförsöket, när jag funderade på att rekommendera den. Funderade på om scenen när hon tar honom tillbaka bagatelliserar våldtäkt. Men jag tycker att scenen känns både trovärdig och rimlig i ramarna för figurernas övriga handlingar. Och jag tänker att Steph kommer så småningom sitta på Internet och diskutera våldtäktskultur på Jezebel. Hon kommer skriva att på sjuttitalet (ja, så gammal fossil är hon) blev hon nästan våldtagen av sin vän och danspartner, hon kom undan för att hon slog sig loss. Visst blev hon upprörd, men hon tänkte inte på det som våldtäkt. Man tänkte inte så då.

dryg men vafan

Häromdagen debatterade Pär Ström feministisk porr i Kvällsöppet. Min sida av Twitter kalasade på det hela dagen. Det fanns en väldigt bra anledning - Pär Ström har uppenbart inga som helst meriter för att diskutera porr. När han blev tillfrågad om han har erfarenheter av porr i programmet säger han "det har väl hänt några gånger". Som meningsmotståndare fick han Kristina Ljungros från RFSU. Sannolikt mer relevant för att diskutera porr, även om RFSU-engagemang inte automatiskt innebär att man har just porr som expertområde.

När debatten kom igång blev Twitter himlaglad i att dissa Ström och heja på Ljungros. Ett uppenbart fall av "vi gillar RFSU. vi ogillar Ström, och sen får de säga precis vad som helst". För de gjorde ungefär lika bra ifrån sig, båda två. Eller lika dåligt. Eller, mest rätt uttryckt, lika ointressant. För det är vad man får om man ställer två personer som med en nysläppt serie som utgångspunkt ska diskutera ämnet "är feministisk porr finare än vanlig porr". Ge Martin Luther King en master i porrkunskap och en talarstol, och han hade inte kunnat åstadkomma någonting intressant med den frågeställningen.

Jag vet att det här är andra gången på kort tid jag kommenterar på illa formulerade frågor, men det blir inte mindre sant för det - om grundfrågan inte håller så kommer inte heller svaren att göra det. I Kvällsöppet talar Ström och Ljungros glatt förbi varandra, och hade man inte från början vetat att det är meningen att de är motståndare så hade man sannolikt inte märkt det. Om man inte på förhand bestämmer sig för vem som vinner av dem två så är det inte heller uppenbart att den ena debattören är bättre än den andra. Båda får in vettiga poänger. Båda trasslar in sig i dumheter. Ingen av dem visar någon större koll på porr.

Jag förstår verkligen att det är kul att sitta på Twitter och tillsammans med kompisar heja på vem som helst som pratar mot Pär Ström. Men det känns också som ytterligare ett irriterande symptom på en tråkig debattkultur. Enkel dramaturgi, vi mot dem, Ström mot feminister och alla coola mot Ström. Ström blir bjuden till teve för att prata om ett ämne han inte har koll på flr att producenterna tror det blir kul debatt, vi på Twitter buar ut Ström utan att lyssna på vad han säger. Om någon ung snygg feministtjej som min Twitterkrets Twitterföljer stod där och sade att "feministisk porr" är en luddig term, och att ordet "feministisk" kan användas för att ge någonting finkulturstämpel, hade folk buat?

Jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik. Han är ofta okunnig, obegåvad, och han har fått allt för stort utrymme i frågor som jag tycker är viktiga och borde företrädas av någon med koll. Han är själv duktig på att döma efter person och inte efter vad personen säger. Han är själv en del av den debattonen. Så jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik, jag vill inte uppmana någon till någonting alls. Jag vill inte ha en till "sluta teckna antifeminister så fula"-debatt, fast den förra var bra och intressant. Jag tycker bara själv, för egen del, att det blir allt mindre intressant att bry sig om feminismsnack. Jag är less på vi-mot-dem, jag är less på att man hejar på personer/kompisar och inte åsikter, jag är less på att det så så sällan sägs någonting nytt och intressant, jag är less på att ingen lyssnar på någon annan. Jag blir understimulerad. Jag tycker ämnet är fruktansvärt intressant, men jag förstår inte hur så många ids att engagera sig i att prata förbi varandra. Jag är som Alice i Underlandet, kan någon komma och underhålla mig typ nu?

Och så är jag förstås less på att det alltid blir trams när man ska prata porr. Varför kan två vuxna människor, en vuxen programledare och två vuxna bisittande twitterläsare inte komma på att Maran recenseras i riktiga tidningar (vilka, förresten? Varken DN eller Svd har recenserat ju) eftersom den är en ambitiöst tecknad serie med handling och svenska folktroelement? Varför är just porr ett accepterat ämne att debattera utan att ha erfarenheter av det? Varför är frågan "är feministisk porr finare än annan"?

Jag vet inte, och jag börjar sluta bry mig. Men vill ni ha folk som bjuds till media för att snacka om nåt de har koll på så ska ni lyssna på mig och Antila när vi pratar animé i P3 Populär!

/dryg men vafan

V41 - Erotic

Veckans tema på Vecka 6 är musik.

Pavlov och annan samtidighet

Min första pojkvän lämnade mig med två fina musikminnen. Det ena var när han deflorerade mig. Vi kom hem från bion, mina päron var hemma så vi skulle ha musik på, jag slängde på första bästa som verkade ha sexytimepotential - en James Bond-samlingsskiva. När vi var klara låg vi i sängen och jag sa att det var synd att jag inte minns vilken låt spelades just precis när det där stora viktiga hände. Snubben blängde på mig och sa "From Russia With Love". Det ni. Det ni.

För övrigt gillade grabben Kent. Det fick man göra då, det var 2001. Detta ledde att jag åtminstone fram till 2006 nångång Pavlovreagerade med att bli fruktansvärt fysiskt upphetsad av de första spåren på Hagnesta Hill. Effekten har dock nästan helt försvunnit nu. Synd, det var både praktiskt och ett fint minne.

Video är en annan dimension [Erotik 1]

Jag antar att skillnaden mellan erotik och porr för mig är att porr framkallar lustkänslor mellan benen, och erotik framkallar en pirrig tomhet i könet, i bröstet, i magen, i hela kroppen. När jag ser på porr vill jag onanera. När jag ser någonting som jag uppfattar som erotiskt vet jag inte vad jag ska ta mig till. Men det är okej, om porrens upphetsning är en "itch I scratch" är erotikens upphetsning någonting jag vill bära på, trots att det distraherar mig från övriga verkligheten. Det är en häpnad som är mycket mindre förutsägbar än porrkåthet. Vill jag ha den upphetsningen som kommer med porren är det enkelt. Att hitta erotik som funkar är betydligt svårare. Och när känslan väl kommer kan ingen onani få den att lätta. Den vill ha kyssar, och inte ens då lättar den, den smälter bara ihop mig och honom och känslan och tomheten i kroppen.

Jag bodde inte ens i Sverige under Take Thats storhetstid och det dröjde länge innan jag såg hur videon till den där sången man ofta hörde på radion såg ut. När jag väl sett videon blev jag helt såld. Den banala texten fick en ny innebörd. Det som händer vid ca 0:50 är ett sådant erotiskt ögonblick som jag försöker förklara ovan. Visserligen tycker jag att hela videon är laddad, men när hon drar tillbaka hans huvud väller det liksom över. Jag blir överväldigad, jag känner "får man ens göra så?!". I Madonnas Erotic (jamenfaktiskt) finns en strof, "I'll give you love, I'll hit you like a truck". Jag tänker ofta just den frasen, "hit you like a truck" när jag tänker hur en erotisk upplevelse känns.

(Kon)text [Erotik 2]

Jag är egentligen ganska lättpåverkad av musik till kropp och sinne. Men jag tror också att det sällan sker utan att musiken har någon kontext eller text. Jag är en väldigt textmässig människa överlag, så det är inte så konstigt. I Sage Francis Agony in her body som jag tycker överlag är ganska träffsäker i sexskildrandet finns följande:

Nothing on me but her, and didn't feel naked at all.

Någonstans i mig träffar detta precis rätt, i all sin enkelhet. Det fångar det jag älskar med partnersex, det jag eftersträvar, det jag vill ge. Och kontextmänniska som jag är får det mig att tänka på konkreta situationer med konkret person, inte för att musiken spelades då utan för att jag är "her" i texten.

Det finns ett musikstycke som försatte mig i chocktillstånd vid första genomlyssningen och som jag fortfarande blir knä- och jagsvag av. Men trots att jag inte förstår texten är musiken inte kontextlös - stycket kommer från ett soundtrack till Utena. Utena är en serie som kan det där med chockerande erotik, sådan där man som åskådare inte vet "what hit you". Man kan se en scen där ingenting uppenbart sexuellt händer och ändå lämnas med kroppen full av pulserande tomhet. Man såg inte bilen, men plötsligt har marken försvunnit från under fötterna. Flera musikstycken från soundtrackskivorna väcker sådana känslor för att man minns scenerna i serien. Det här stycket ligger dock på ett soundtrack med musik som inte används i serien, och associeras inte med någon konkret scen.

Den "oficiella" västerländska titeln på stycket är Absolute Delusion [Das Erotica].

Pompoko

Det finns en person som heter Hayao Miyazaki. Han regisserar tecknad film på Studio Ghibli och står upp i halsen på en om man är manganörd med några års erfarenhet av Mangakai på min tid. Sedan Spirited Away har alla personer som är intresserade av film pratat om honom när jag nämnt att jag gillar mangafilm med större pertentioner än Pokémon. Miyazaki är ju sådär kvalitet och hyllad, safe och enkel att gilla. Och bra, för all del. Men om man är intresserad av den typen av film har man sett mer än bara det Levande Slottet, Spirited Away och Totoro. Man har sett typ alla filmer. Och ser man en till Miyazaki-flicka i kombo med flygmaskiner och slemdrypande varelser så... Alltså, man kräks inte. Miyazaki är som sagt bra. Jag rekommenderar gärna hans filmer till filmintresserade personer som vill se på japansk tecknad feelgoodfilm för barn. Men själv är jag väldigt mätt.

Det oprovocerade angreppet på Miyazaki är inte helt oprovocerat. Ibland blir hans namn synonymt med Studio Ghibli, och det är riktigt synd för det finns ett gäng Ghibli-filmer som är gjorda av andra, och som dessutom är riktigt sevärda. Mina två favoritfilmer från studion är faktiskt inte Miyazakigerisserade. En av dem tänker jag tipsa om just nu.

Ni vet att när man introducerar magi i vår värld, så får mans om läsare liksom svälja att magin inte används på det sättet som alla fattar att magin egentligen hade använts? Typ som att alla fattar att det borde finnas polyjuice-bordeller i Harry Potter-världen. Men man sväljer att magi används där JKR tycker den ska användas, och inte annars. Det finns en term för sånt. När jag en gång tipsade en kompis om Mästaren och Margarita sade hon sedan att hon gillade boken just för att den beskrev vad som på riktigt hade hänt om djävulen kom till 30-talets Moskva. Det är samma sak med Pompoko. Den skildrar realistiskt hur japanska mårdhundar som kan byta form hanterar att staden växer och deras naturområde ersätts av en ny förort.

Nu kanske ni tycker att det låter tråkigt. En del som sett filmen tycker det. Jag har extremt svårt att förstå det för jag garvade mig genom filmen båda gångerna jag såg den. Fast jag kan förstå det också, för det roliga i Pompoko faller nog inte alla i smaken - filmens blandning av slapstick och extrem torrhet fick mig att skratta så jag grät, men jag kan tänka mig att en annan människa skulle kunna se hela filmen och sedan undra var den utlovade humorn var.

Filmen är inte vad man skulle kalla som spännande i bemärkelsen att det är förvecklingar som bygger upp till en final där det händer någonting stort och löser alla trådar. Tempot är jämnt och handlingen ser mer ut som livet än som en klassisk dramaturgisk kurva. Mårdhundarna gör någonting, omvärlden bollar tillbaka, så fortsätter det - filmens slut saknar den peaken man brukar vänta sig av berättande, men är fullt tillfredställande för åskådaren. Att filmen lyckas vara bitterljuv utan att vara såsig är förstås bara bra och ytterligare ett tecken på att Pompoko inte är en saga med talande djur som hjälper huvudpersonen att sköta hemsysslor, utan en realistisk skildring av magiska mårdhundars kamp mot 1960-talets samhällsplanering.

Den finns släppt på svensk DVD, så man kan visa filmen för barnen som sannolikt kommer att uppskatta den. Jag rekommenderar dock verkligen att man själv ser den med den ovanligt bra svenska textningen. Dubben är på medioker barndubbnivå, och den jätteroliga sången om pungar är översatt så att den inte innehåller pungar.

Gankutsuou

Snodd härifrån.

Att jag rekommenderar animé ganska sällan beror på "bättre på gymnasiet". "Bättre på gymnasiet" är ett begrepp jag och Fredrik Stangel använder om kultur som var, just det, bättre på gymnasiet. Det började när vi en gång satt och zappade på teven, när American History X började på någon kanal. "Oj vad passande" tänkte vi, "vi har inget att göra och vi har båda sett filmen förut och minns att den var bra". Vi lade ned fjärren och började kolla. Filmen var inte bra. Filmen var så pinsamt klumpig att man inte ens njöt av att glo på halvnaken Ed Norton. "Men den blir bättre sen" sa vi, och tittade vidare. "Det blir bättre sen" sa gi igen. Och sedan kom vi plötsligt ihåg vad som hände sen. "Han kommer hamna i finkan och träffa en Rolig Neger och inse att svarta också är människor!!!". Vi bytte kanal, funderade över den omskakande upplevelsen och insåg att American History X nog var bättre på gymnasiet.

Sedan dess försöker jag att konsumera om kultur jag gillade i den åldern då jag trodde jag hade smak. En del håller än, en del inte. En del är bättre på andra sätt nu. Men för att veta att jag verkligen står bakom mina animérekommendationer rekommenderar jag bara sådant som jag nyligen sett, även om detta innebär att vissa goda kandidater inte blir rekommenderade för att jag inte haft tillfälle att se om dem.

Men nu tänker jag frångå omkollskravet, för jag pallar fan inte se om Gankutsuou. Inte minst för att jag inte behöver se om den för att vara säker på att den har de kvalitéerna jag tänkte lyfta fram:

• Den är Greven av Monte Cristo I RYMDEN
• Den är schnygg

Den första punkten går alltså ut att det här är Greven av Monte Cristo, med fokus på Albert de Morcerf och Franz d'Epinay. Och det hela utspelar sig på månen om tre tusen år. Att det utspelar sig i framrtiden gör egentligen ganska lite nytta, förutom att man kan göra fler utflippade snygga saker i framtiden. Av det jag minns är anpassningen av originalet helt okej, det här är verkligen inte bland topp 20 versioner av Greven av Moste Cristo som Dumas mest snurrar i sin grav över. Förändningen som jag minns störde mig mest var att den söta lesbiska kärlekshistorien från originalet inte användes (eller användes väldigt lite, minns inte). Det kändes som väldigt konstig prioritering, med tanke på hur animémässigt tacksam den relationen är. Att ta bort hela fängelsebiten var till exempel en större förändring, men jag har lättare för att förstå det.

Den andra punkten är att den använder datorer på ett bra sätt, vilket var sällsynt när animén gjordes (och är fortfarande sällsynt). Gankutsuous visuella signatur är mönster som knappast hade kunnat göras för hand. Det ser ut som applikation, fast rörligt. (Kolla in början av första avsnittet) Det är faktiskt väldigt tjusigt, och utan schnyggheten hade serien i mina ögon varit på andra sidan gränsen för sevärd.

Sammanfattningsvis är det här en japansk tecknad teveserie på 24 avsnitt, som erbjuder icke krävande underhållning och sticker ut för att filmstudion för en gångs skull insåg att datorer erbjöd möjligheter till att göra snygga saker man inte kunde göra med traditionell animation. Dessutom - Greven av Monte Cristo. I rymden.

Intressant.

Galaxhjältarna - à la guerre comme à la guerre

Galaktiska imperiet är ett kejsardöme, där samma dynasti regerat i 500 år. Adeln styr och ställer och ungdomsvännerna Reinahrd von Müsel och Siegfried Kircheis sig för att kullkasta det stagnerade samhället och erövra universum. I Fria planeters allians ruttnar demokratin från huvudet, och Yang Wenli blir militär för att bekosta sina historiestudier.

Idag ska jag skriva om en japansk animerad rymdopera som jag tänker referera till som Galaxhjältarna (och som på engelska heter Legend of the Galactic Heroes, förkortas till LOGH). Serien gjordes mellan 1988 och 1997, vilket slutade på 110 circa halvtimmeslånga avsnitt. Skaparna tycks gått ut med följande programförklaring: "Vi ämnar att skildra ett rymdkrig från alla sidor. Imperiet som Alliansen. Soldaterna som generalerna. Personer med makt som civilbefolkingen. Formationsplaner som blod och inälvor. Militärstrategier som hovintriger. Personer som samhällen. Ge oss pengar."

Sedan fick de pengar och höll det de lovade. Figurdesignen är föredömlig. Handlingen är spännande och rimlig. Personskildringarna är trovärdiga. När man har sett serien vill man skaka hand med skaparna och tacka dem för en professionellt och föredömligt genomfört uppdrag.

Om man har läst såhär långt och inte tänt till har man inte mycket att hämta i Galaxhjältarna. Går man inte igång på kompetent skildrat rymdkrig så ska man inte se serien. Den förlitar sig så pass mycket på att den håller vad den lovar att den inte försöker sälja in sig på andra sätt, vilket återspeglas i alla delkomponenterna. Musiken ska förstärka händelserna, och soundtracket försöker aldrig överrösta, öppnings- och slutvinjetterna gör aldrig väsen av sig. Figurdesignen ska bära upp ett omfattande persongalleri, och figurdesignen gör det inom ramarna för romantiserad realism, utan att använda överdrivna drag och färger. Tekniken ska krigas med, så den syns när det är strid och teknologi diskuteras endast vid ett ytterst relevant tillfälle. Personerna har personligheter, men att de känns levande uppnås genom att man ser dem leva, inte genom rikliga flashbacks till barndomstrauman som förklarar precis allt som driver dem i vuxen ålder.

Den nästan absoluta frånvaron av publikfriande element - fanservice, technobabble, musikaliska moderniteter, försök till att vara visuellt häftig - gör serien tidlös. Det gör också att serien inte kräver animévana för att ses. Jag tycker om att visa animé för personer som normalt inte ser på japantecknat och inte har referensramarna man som manganörd har. I de flesta serierna i filmerna finns det ögonblick som är självklara i mina ögon, medan medåskådaren frågar "va var det där?" och jag måste förklara att jomen, så gjorde man i 80-talsanimé, och dendära grejen därborta är blinkning till dendära klassikern från 1974.

Galaxhjältarna står stabilt på egna fötter. Jag hade kunnat se hela serien med en person som aldrig hade sett animé förut och inte en enda gång skämmas för animéindustrins skull, eller över att serien är daterad. Skulle jag skämmas över något så är det att jag kan räkna scener där två namngivna kvinnor talar med varann på enda handens fingrar, på 110 avsnitt. Och att det ligger ännu värre till med icke-vita. Och så tycker jag att en rollfigurs existens är pinsamt omotiverad.

Om man tänt till på att se animerade planer över hur man ställer upp sin rymdarmé har man en njutbar arbetsvecka av filmtittande att se fram emot. Som jag gång på gång påpekar är serien kompetent genomförd. Man njuter av skaparnas arbete på samma sätt som krigsherrarna i serien njuter av skönheten i varandras stridskonst. Om det finns någon grupp förutom "folk som gillar rymdopera och strider" jag skulle rekommendera Galaxhjältarna till, så skulle det vara "folk med känsla för kvalitet". Och slashfangirls. Som man förstår av Bechdelutfallet som redovisas ovan, finns det massor av män att slasha. Det hjälper givetvis att det kryllar av dyader i romantisk vänskap.

Så, om du har mycket fritid och vill se en engagerande krigsserie där en figur kan visa en bild på sin familj utan att dö i samma avsnitt - ta och se Galaxhjältarna. Och sitt sedan som jag ensam utan att ha någon att prata om den med.

eller "Lady Oscar för pojkar"... eller "Legenden om rätt personer på rätt plats som fick pengar"... eller "Galaxbögarna"

Kul historia 1: Jag upptäckte själv den för en massa år sedan genom en rysk animésida och blev såld på två sekunder när jag läste sammanfattningen. Sedan såg jag typ 8 avsnitt men inte mer av tekniska skäl, men blev kär och bestämde mig för att se hela någon gång. Enligt legenden hörde Iggy D talas om det och var sur för han tyckte inte om mig då och tyckte det var irriterande att jag (återigen) hade visat tecken på god smak.

Kul historia 2: På BLYGII (ett boylove-yaoi-slashkonvent nyligen) hölls det föredrag om yaoins historia och Galaxhjältarna kom upp som exempel på en populär serie att göra sånt med. En av föreläsarna bad Tim att säga vad den heter på japanska, eftersom Tim kan språket. Tim sade vad serien heter på japanska. Sedan tillade han "av någon anledning kallas den i vissa svenska animékretsar för Galaxbögarna". Mycket riktigt, den kallas precis så i vissa delar av svenska animékretsar.

Saker att göra i Riga

Lettland är faktiskt ett förtjusande turistland om man är lat. (haha, lat) Allt finns på litet avstånd såväl från Sverige som från varandra. Eftersom jag kom därifrån nyss, efter två veckors häng med släkt och fem dagars semester med sällskap (och dessutom turistat där kort förra året) tänkte jag att jag skulle berätta vad jag har koll på. Det kommer vara typ det som står i era guideböcker, men det blir i alla fall Tanja-godkänt.

Var bor man?

Senast bodde jag på Blue Cow Barracks, som jag rekommenderar varmt. Ja, okej, det är lite dyrare. Men det är å andra sidan galet bra. Det är dessutom i gamla stan (so är turistivskärnan) utan en massa bröl som ljuder in genom fönstret. Däremot en del sirener, verkar vara någon sorts utryckningsfordoncentral precis utanför. Det störde inte mig det minsta, och öroproppar fixar biffen om det stör. I övrigt finns fräscha lokaler, teve med en massa kanaler och ett kök man hemskt gärna hade tatt hem om man fått. Man får komma och hänga så tidigt man vill dagen man ska checka in och så länge man tömt sitt rum får man stanna i vardagsrummet så sent man vill när man checkar ut. Dessutom får man strecka öl, och kaffet som ingår är gott.

Jag har även stannat i Latvija. För min del var det till stor del för att det var det häftigaste huset jag visste som barn för det var en skyskrapa ju! Dessutom inturist-hotell. Nuförtin är väl hotellet på många sätt bra utan anmärkningar. Inte särskilt spännande heller. Utom utsikten, då. Vill ni ha episk utsikt från hotellfönstret är det lätt där ni vill stanna. De fattar att folk vill titta och har fixat breda fönsterbrädor och fotokarta så man fattar vad man tittar på. Det finns förstås bar på våning typ 26, och den är inte så galet dyr att det inte är värt att svänga förbi och kolla på stan. Herrtoan där har tydligen nåt slags panoramafönster.

Vad gör man i Riga?

Jag tycker man åker till Motormuseet. Dels för att man är västerlänning och vill såklart se deras (för all del flashiga) Kremlin-samling. Mest för att det är ett så trevligt museum. Som jag har förstått det har museet uppstått, och finns vidare, tack vare en bilentusiatförening. Det är de som hittat ungefär allt som ställt ut som skrot, insett av skrotet har kulturhistoriskt värde, och fixat allt så att det är tjusigt och fungerande igen. Den specialbyggda lokalen vibrerar av kärlek till utställnngsobjekten. Tyvärr är det inte alltid möjligt att uppfatta om man inte kan lettiska, för skyltningen är av varierande kvalitet och språkinnehåll. Att hyra engelsksprikig guide kostar typ 90 spänn, och kan väl vara värt det. Jag rekommenderar varmt att ta sig dit kommunalt, så får man se lite förort också.

Om man är jag fick man förra veckan veta att man kan åka upp i vetenskapsakademin och kolla på utsikt. Vetenskapsakademin är Rigas stalinskrapa, mitt sällskap kallade det Batmanhuset. Så klart vi ville. Själva utsikten är väl okej (man an även åka upp Peterbaznica i gamla stan om man gillar sånt). Byggnaden i sig är attraktionen om man är jag. Passa på att gå vilse så mycket du kan. Broschyren som finns i kassan för dryga laten är faktiskt rätt bra. (för den händelse att läsaren har glömt...)

Apropå Lettlands komplicerade relation till Sovjet, så är ockupationsmuseet rätt värt. Dels är det gratis. Dels är permanentutställningen en bra utställning. Dels är det intressant på metanivå, att den ambitiösaste, bästa, mest turistvänliga museet i Riga jag sett, handlar om just ockupationen. Apropå gratismuseet är krigsmuseet sött (en del barnvänliga inslag där man kan trycka på knappar så det låter!) och ligger precis bredvid Blue Cow! Konstmässigt tror jag att man får ut mer av att gå på galleri i kulturkvarter än museerna.

Pokrovkyrkogården brukar listas på listor över sovjetiska sightseeingobjekt. Det är dock rätt lite sovjet, och mycket stenar från före den tiden. Mitt sällskap och jag kallar det för kyrkogårdskyrkogården där kyrkogårdar går för att dö. Men as far as kyrkogårdar går så är det här intressant att titta på. Vill man ha 100% Sovjet ska man däremot ta sig till fel sida av Daugava och titta på Segermonumentet. Jag tycker det är rätt mäktigt.

Det man gör bäst i Riga är att gå runt i stan och kolla på hus. Stan säljs oftast in med jugendhusen, och de är bra tjusiga, men kolla runt efter annat spännande också. En del tjusigt konstruktivisminspirerat, en del intressanta moderna lösningar.

Vad gör man utanför Riga?

Asså, det är lite givet att dra till Jurmala. Jag hade inte varit där på många år, och allt är sig likt. Jurmala definieras av att det är TRE MIL SANDSTRAND. Då kan inte så mycket hända. Även om det är mer kommersiellt nu än förr kan man inte kommersialisera sönder tre mil i Lettland. Inte ens om hela befolkningen försökte. I ryska kultursfären har Jurmala ett gott rykte om sig att vara en sofistikerad semesterort, eftersom det förvisso finns sandstrand och hav, men det blir aldrig vulgärt varmt och det är tallskog överallt. Många ryska teve-galor och festivaler hålls i Jurmala, ett hälsotecken på att 90-talets schismer har lagt sig. Orten är i sig förstås mycket varierande mellan vanliga bostadshus, lyxvillor och turistområden. Centrum med en turistig gågata (och svenska matpriser -_-) ligger vid tågstationen Majori.

Siguda har alltid varit en inrikesturistig stad, jag tror att jag åkte dit ca en gång om året med dagis och skolan. Jag har inte varit där sedan dess, men av broschyrer att döma satsar de nuförtiden även på turister från utlandet. Det är nog genuint trevligt där, med lite natur och lite medeltidsslott och lite bungyjump. Bra ställe för heldagsutflykt, förmodligen.

Om man är helt uttråkad och inte har någonting annat att göra alls kan man åka till Olaine som ligger två mil från Riga. Det är min barndomshemstad, alltså. Det händer absolut ingenting intressant där, men staden är av historiskt intresse som en typisk sovjetbyggd historia från när man industrialiserade Lettland. Olaine haft tur med borgmästare på sistone och staden har rustats upp massor, men när mitt sällskap fotade såg alla bilder ut som Lilja 4ever. Dessutom finns det ett halvt övergivet industriområde nordöster om staden. Rätt kul att fota i om man gillar halvförfallna industrier från Sovjet. Om nån på riktigt är pepp så kan jag berätta mer i mail.

Vad äter man?

För mig är lettlandsresor till stor del matresor. Delvis givetvis på grund av att jag får äta mat jag är uppvuxen med, men också för att det går att äta billigt och gott. Kanske lettiskt kök eller kanske inte. Lettiskt kök är ungefär som ni tänker den där tyska varianten med mycket surkål och fläsk. Givetvis har även ryska matkulturen inspirerat landet en del, så det finns både kvass och pelmeni.

Om ni har möjlighet att laga mat själva tycker jag ni ska handla på marknaden. Senast jag turistade där handlade vi på marknaden varje dag, och nu gråter jag i min lokala mataffär för grönsaksdisken gör mig vissen. Vårt kök hade mackgrill så vi åt grillmackor med tomatsallad två dagar i rad, till min stora glädje. Jag äter inte kött, så jag var väldigt nöjd med den lokala rökta kumminosten vi köpt. Fiskutbudet var inte så party, kött har jag inte koll på, men mejeripaviljongen kan jag flytta in i, och det finna massor av färsk frukt och grönsaker utanför. Det finns inget vettigt bageri på marknaden, men även det industribakade brödet är väldigt gott.

Jag tycker generellt att östeuropa har hajat grejen med snabbmat bra, och jag sammanfattar det i pelmeni, pannkakor, piroger. Pelmeni är nordryska varianten på kokta degknyten och vanlig enkel lunchmat. Jag brukar äta dem på Pelmeni XL (en kedja som finns lite överallt) på grund av internhumor. De är inte helt optimala, men de har happy hour 14-04. Jag har inte heller nåt bra pannkaksställe att rekommendera, men de är inte svåra att hitta, både fyllda och vanliga. Håll utkik efter ordet "Pankukas" bara (hihi, kuk, och sen kan ni skratta åt att mjölk heter "piens"). Eller jo, förresten, det finns ett ställe i gamla stan som heter Vilhelms Pankukas och ligger på Šķūņu iela 6. Länge sen jag åt där dock, så jag lovar ingenting.

Piroger är min favoritsnabbmat, alla kategorier. De finns också lite överallt (kolla efter "piradzini"), kvalitetssäkra genom att lukta dig till om de har eget bageri. Två ställen jag gillar är ett litet bageri på en lillmarknad vid korsningen Elizabetes-Satekles. Stället ifråga ligger längst med Satekles, och har ståbord vid fönstret. De har mest sötsaker, men även piroger, småpizzor och bröd. Ett annat ställe jag gillar är en hole in the wall i marknades mejeripaviljong. Kännetecknas av att det är enkelt och billigt, pirogerna kostar under två svenska kronor styck. Och är i och för sig mest deg, men det är fucking autentiskt.

Det finns ett donutställe på Krisjana Valdemara 18 som heter Za Donuts och erbjuder fräscha amerikanska donuts med glasyr och strössel för biligt. Jag har fikat där med kusinen och åt en körsbärsbrownie som kostade under tio kronor och var mycket sympatisk. Vill man ha munkar som de smakade när jag var liten och som jag tycker de ska smaka drar man till mejeripaviljongen, precis vid en av ingångarna. De kostar 10 santim styck (7 santim är en krona), de lite misslyckade kostar 5 santim styck. De är nyfriterade, sega och har florsocker på. Asgott.

Riga är för övrigt ett fantastiskt fikaställe, med kondisar och caféer mellan varenda gatsten. Ett lite dyrare ställe där de även säljer bröd ligger till höger om Lidos ölställe i gamla stan. Annars är det bara att hålla ögonen öppna.

Är man i Riga kommer man inte undan restaurangkedjan Lido. De erbjuder kitchigt nationellt betonade lokaler och hyfsat nationellt betonad mat enligt konceptet att man tar en bricka, väljer själv hur man vill sätta ihop sin mat och sedan betalar i kassan. Det blir förstås många bäckar små, men man kan äta både gott och billigt där. De lägger upp generöst så man kan lätt taktika så att flera delar på en portion surkål eller sås. Är man lagt åt kitchhållet så måste man åka till deras Recreation Center. Maten är, som sagt, ganska husmanskostig, så vill man få en uppfattning om lettisk mat är det ett bra ställe att få det billigt på. Det finns även dyrare ställen, jag har ätit på Salve! vid svartskallarnas hus, och det var heltokej.

Jag dricker själv inte alkohol så det stör, så jag kan tyvärr inte tipsa mycket av egen erfarenhet. Den alkoholen jag har koll på är Rigas Melnais Balzams som är Lettlands stora nationalstolthet och som jag varandes uppvuxen där har fått in med modersmjölken. På Audeju 8 i gamla stan finns en underbart turistfällig bar där jag och kompisar har roat oss med balzamdrinkar. Annars dricks det öl ca överallt, men jag har tyvärr ingen koll. Min barndomsbästis rekommenderar vinoteket Fiesta för vin och events, Bbars för balzams ochDorian Gray för trevlig restaurang.

Ska man välja dryck i största allmänhet kan jag tipsa om ryska svagdrickat kvass. Och bärsaft. Jag vet inte vad de lägger i bärsaft i Lettland, men den smakar bär.

Allmäna tips

Även fast det finns engelsk skyltning på många håll är det bra att ha nån sorts hum om lettiskan. De flesta kan kommunicera på ryska, så kan man ryska är det föståss bra. Men skaffa gärna parlör av nåt slag. På muséer finns ofta inga skyltar på utrikiska, däremot finns det pärmar med motsvarande info man kan låna eller ta i nåt hörn.

Man är generellt mycket lyckligare med Riga-karta med info om kommunaltrafik än utan. Här är Rigas motsvarighet till sl.se, bra att ha!

Det är behändigt att ta sig in till stan från flygplatsen med buss 22. Det är behändigt att ta sig till Riga från Stockholm med Ryanair eller Tallink. Föredrar själv det senare.

Ja, jag orkade inte skriva ut garumzimes. Omgorka ju.

They Were Eleven - oh, thank heaven!

Det var 2002 och det var första gången jag jobbade på ett animékonvent. Mäkta uppspelt, föståss. Jag hade nyligen gjort slut med mitt ex, han som förde in mig i manganördsföreningen, och jag behövde nu stå på egna fötter och visa att jag inte bara var en hangaroundflickvän. Jag blev erbjuden platsen på konventet av Jakob som medarrangerade, exet ville också men fick inte. Delvis för att Jakob gillade mig, delvis för att Jakob ogillade exet.

Jag hoppade på med kort marginal, och hade missat personalvisningen av film som skulle gå på konventet. Synd, men fortfarande värt att få jobba, tyckte jag. Jag stod i kassan när They Were Eleven (jag vet inte vad den japanska titeln riktigt översätts som, men They Were Eleven är den officiella engelska titeln och vad ni kommer googla sen) började visas. Det var en av filmerna jag verkligen ville se, så jag tyckte det var lite synd att missa. Simon och någon mer stod bredvid. De pratade, jag var mer på ett hörn, lagom starstruck, och det kom upp att jag inte hade sett filmen. Varpå Simon praktiskt nästintill slet ut mig ur kassan och slängde in i salongen. Jag kom ut salig, pipande någonting om att det här var precis som sovjet-SF jag gillade.

Jag tror att källan filmen visades från var Stangels laserdisk. Jag kände inte honom då, det gick ytterligare två år innan vi åkte på Jpopcon och jag föll pladask. Simon som tvingade mig att ta ledigt från kassan är numer kändast som mangaporrmannen. Hu, vad länge sen det var.

They Were Eleven är fortfarande en trevlig film som förtjänar sin plats på min lista över animéer jag kan rekommendera till människor som inte är intresserade av animé. Gjord 1986, baserad på en sjuttiotalsmanga av Hagio Moto, They Were Eleven är en enkelt berättad SF-historia tecknad i tämligen krusidullfri stil. Filmen är precis så smart, underhållande och snygg som den tycker den behöver vara. Det vill säga mest underhållande, men inte idiotförklarande för det.

Ett gäng aspiranter till Rymdakademin ska genomgå ett sista test. Det uppstår genast komplikationer. Som åskådare tycker man filmen är spännande, och sedan har nittio minuter plötsligt gått och man är nöjd och drabbas av en upplyftande känsla av att vilja tipsa sina kompisar. Att tipsa kompisar är i det här fallet en tacksam syssla för filmen är bra och kompisarna har förmodligen inte hört talas om den, om de inte är hyfsat mangafilmsintresserade. Kalla den "en liten pärla" och tipsa på, filmen är så sympatisk att de flesta borde kunna uppskatta den.

Super, kulturtips som passar i det varma vädret utan att vara helt intelligensbefriat!!!!

I övrigt har jag kommit hem från Lettland nu. Rekommenderar Blue Cow Hostel, typ allt ingick och allt var fräscht och supertrevligt. Får se hur det går med sex- och fittbesvärbloggandet närmaste tiden, kommer kanske få nog av varan med exjobbet som jag skriver under sommaren.

Men var är draken?

Linus Fremin uppmärksammade sina Twitterföljare på amerikanska Millenium-affischen. Såhär ser den ut, snodd från Aftonbladet.

Han efterlyste "filmaffisch på en halvnaken man där en äldre kvinna håller om honom och skyddar honom som det lilla ömtåliga ting han är". Jag följde länken och tillade att för mig hade det också funkat med två män.

Sedan tittade jag på affischen lite till. Och jag tycker helt ärligt att hade det inte vart för att bilden är en stereotyp och vi ska anta att han skyddar henne, så hade det mest ser ut som att han är en liten osäker pojke som gömmer sig bakom mamma. Hon ser inte ut att behöva skydd, han står bakom henne så gått det går och armen han håller runt henne skyddar henne varken mot blickar eller slag.

Det är roligt att man kan lita såpass mycket på stereotypen att man vet att publiken kommer uppfatta skyddande man fast han gömmer sig bakom naken brud.

För övrigt så tycker jag det är lite soft när man faktiskt visar tuttar när man vill visa tuttar. Det är ännu värre om man vill visa tuttar men visar klyfta och bortretuscherar bröstvårtor.

BLYG II

Så, vad tycker ni om blogginläggskampanjen "Tanja pluggar 200% och fixar i sin studentorkester och dessutom är sjuk"? Visst är det en befriande kampanj för er läsare, inte många bokstavar att mäkta*.

Under tiden gör jag reklam för BLYG II, ett konvent för såndäringa bögporr som mina läsare säkert är orepresentativt förtjusta i. Det är alltså ett konvent för yaoi, boys love och slash (och yuri) som inleds på årsdagen av kronprinsessbröllopet och håller på hela helgen. Det var roligt på första BLYG, så det lär bli riktigt roligt nu också.

Så! 17-19 juni! Skogås! Hemsida! Ses där!

*Här hemma är "mångabokstavar mäktadeinte" den officiella översättningen av "многабукв ниасилил", den ryska versionen av typ tl;dr.

Gunbuster - sikta mot toppen!

Jag såg om Gunbuster häromdagen. En sådan där angenäm upplevelse när man visar bra film för nån man gillar som inte sett filmen förut. Jag tänkte lite på vad jag gillade med den, och slogs av en tanke som jag inte tänkt på väldigt många år. Att jag fastnade för animé eftersom det fanns så många intressanta kvinnliga figurer där.

Jag försökte förklara det i en panel på något konvent för tusen år sedan i mangasverigetid. Jag minns att Iggy argumenterade emot och sade att verkliga kvinnor med makt inte ser ut som Misato Katsuragi. Jag minns att jag försökte förklara att om man ser bortom att animébrudar är lättklädda så ser man att de ofta är komplexa figurer med personlighet, styrkor och svagheter. Jag brukade tänka mer på det är jag var aktiv och ny manganörd, att hur mycket sexism det än är i japansk popkultur, så var det också väldigt självklart med kvinnor av den typen man inte var bortskämd med i västerländska teveproduktioner.

Om G på Bechdeltestet är viktigt för dig kommer Gunbuster inte att göra dig besviken. Den är minst VG+. Inte bara för att kvinnliga figurerna är många, de är dessutom kompetenta och kapabla. Och inte bara är de kompetenta och kapabla, de är dessutom svaga och sårbara. Gunbuster är ett exemplariskt uppvisningsobjekt när man ska demonstrera att man kan göra en film där intressanta kvinnliga figurer är i majoritet (filmen klarar Bechdeltestet åt andra hållet med, men inte lika självklart) utan att ha medveten feministisk agenda i sig.

För er som tycker att det gäller tits or GTFO när man ser på film kan jag berätta att det är sjukt mycket tuttar i Gunbuster. Med bröstvårtor och allt. En del rumpor och framsidor också, de senare åt Barbiehållet. De flesta jag känner reagerar på det, så lika bra att säga som det är från början. Man kan se det som 1) försäljningsargu´ment, X) varning, 2) ytterligare ett sätt att försäkra alla om att Gunbuster inte är uttalat feministisk, utan faktiskt innehåller en massa fanservice.

Nu kan vi sluta prata genusläsning och prata om vad den dära Gunbuster är för nåt. Gunbuster - Top o Narae! (Gunbuster - Sikta mot toppen!) är en kortserie på sex avsnitt som studion Gainax gjorde 1988. Den handlar om att jorden är hotad av oklara utomjordingar och mnsklighetens sista hopp är stora människoliknande stridsrobotar som körs av huvudpersonerna.

Det behändiga med Gunbuster är att den inte är som den där andra Gainaxserien med oklara utomjordingar och stora robotar som ni tänker på. Här det är jäkligt straighforward. Jorden hotas av utomjordingar som vill förinta mänskligheten. På en flickskola där stridsrobotträning ingår i undervisningen ska två piloter väljas till att avancera till riktiga rymduppdrag. De två som väljs till teamet är skolans stjärna, och en klantig flicka vars pappa var rymdpilot men dog när hans skepp anfölls av rymdmonster. Därefter kommer rymden och strider. Kärlek, vänskap, blod, svett, tårar, skratt, mod, svaghet, styrka och så småningom ett slut.

Jag tycker det ofta är svårt att rekommendera animé till folk, eftersom det finns en inlärningskurva man ska klara av för att ta till sig tecknat från Japan. Det finns en del genrekonventioner man ska känna till och köpa för att kunna ta till sig serierna. Gunbuster kräver ganska lite animéacceptans. Jag skulle kunna tipsa om den om någon skulle fråga efter bra SF-film att se på, eller faktiskt bara en bra kortserie. Den är snygg, den är spännande, den berör. Den förändrar inte ens liv, men den är underhållning av hög kvalitet.

Och om allt detta inte räcker - hur mycket jag än läst och hört om hur stor rymden är, är det bara i Gunbuster jag kan nåtsånär fatta det.

Se inte Gunbuster om: du inte tål science fiction, du inte kan bortse från avslöjande rymddräkter, du har inget hjärta.

Se Gunbuster om: du gillar snygg figurdesign, du gillar Bechdeltestet, du gillar tuttar, du gillar stora robotar som slåss, du gillar animéhistoriskt intressant animé, du har en ledig söndag och vill se nåt bra men ändå lättillgängligt.

Bra att veta: Det du ska se är miniserien från 1988, inte det hemska från 2004 som också har "Gunbuster" i titeln. Varje avsnitt följs av en kort informationsfilm där man får veta om hur vetenskapen och tekniken ligger till i framtiden. Gunbuster är väldigt bra.

Börja plocka bomull, pappskallar!

I Lund har folk på en studentfest bestämt att de är roligt att måla sig svarta och leka slavauktion.

Jag tycker förstås det är väldigt intressant inte minst för att jag själv har varit (och är) studentaktiv. Främst i PromenadorQuestern, men också som en av mottagningsansvariga på Fysiksektionen 2008. Studentvärlden har gett mig väldigt mycket, men samtidigt är det för mig fullt begripligt varför man kan tycka illa om sådana sammanhang. Vare sig för att man vet vad man pratar om, eller bara för att man har en föreställning om det studentikosa.

Man kommer inte ifrån att studentkulturen har anor och rötter. Man kommer inte ifrån att dessa ligger i att priviligerade pojkslynglar fick leka av sig mellan mammas trygga famn och äktenskapets bojor. Jag vet for a fact att man på KTH har gjort många insatser för att modernisera kulturen, men man kan inte rycka ut rötterna. Det är nog inte önskvärt heller - traditioner ger en känsla av sammanhang och sammanhållning som människor behöver. När incidenter som slavauktionen händer är det nästintill alltid utfall från enskilda individer och någonting som bryter mot skolans och studentorganisationernas policy. Men man kan inte skylla dem på "ensamma galningar", smaklösa dumheter backas upp av förr-när-det-var-bättre. En mytomspunnen tid när man inte var så förbaskat PK, när fick pyssla med pennalism och behövde inte ta hänsyn till tjejer, invandrare och folk som inte dricker alkohol.

Jag har aldrig ägt en overall. Jag avskyr allt jävla sjungande på fester. Jag avskyr alkoholkulturen, även om jag med tiden blivit avtrubbad samtidigt som attityden till icke-drickare har blivit vettigare i de miljöer där jag finns. Jag tycker illa om en hel del i det som ses som (teknolog-)/studentkultur, och jag vet faktiskt vad jag talar om. Men det finns också oändligt mycket positivt med studentvärlden som många utan erfarenhet lätt missar bakom alla drägg i ovve.

Jag började på KTH 2004 och har varit mer eller mindre involverad sedan dess. Jag har skrivit och illustrerat tidningar, programblad , sångböcker och manus. Jag har gjort affischer, scenkläder, koreografier och serveringskorgar av vinylskivor. Jag har ordnat mottagning av hundrafemti nyanlända studenter, fester, syjuntor och en konsert. Jag har chefat och blivit chefad över. Jag har lärt mig dansa, InDesign, hålla i lektioner och allt jag nånsin velat veta om organisationsdynamik. Jag har träffat fantastiska människor, gjort fantastiska saker och utvecklats på tusen plan tack vare studentlivet. För en sak som är underbar med studentvärlden är att man får många möjligheter att utvecklas som vuxen, även på saker man aldrig provat förut. Visst, det är en låtsasvärld och vuxenfritids, men det är inte bara skolbarn som kan behöva en relativt kravlös miljö att testa vingarna i.

Lite walk down Facebookmemorylane:

På golvet på Fysiks kontor, maj 2005.

I gasqueparksdammen 2008

På väg till studentorkesterfestival i Marrakech 2009

I Prideparaden med Sommarorqustern 2008

Charleston på Nymble 2010

Besök hos en orkester i Trondheim 2008

Efter fundraiserfest för att få ihop pengar till sminklåda till dansgruppen 2010.

Med Kajsa, ägandes som ganguro på NG2010

Med Frida i Fysiks datasal efter Nobel Night Cap 2008


Yo!-konserten 2009

Just incidenten med slavauktionen påminde mig naturligtvis om konserten som bilden precis ovan kommer ifrån. Det gäller alltså jazzorkestern med dansgrupp som jag dansar i. Och jag, Kajsa och Björn fick för oss att ordna en konsert, bara för att få genom hip hop-tema. Vi tyckte det var en genial idé. Vår förklaring var att det var rimligt eftersom både jazz och hip hop är svarta musikgenrer som sedan blivit vit fin-/hippkultur.

Så hela konserten utformades som ett illustrerat radioprogram om svarta musikens historia. Jag skrev manuset och tanken var att ibland närma sig gränsen för det smaklösa för att sedan tvärt backa och få skrattet att fastna lite i halsen. Att prata om "rytmen i blodet" för att sedan seriöst berätta om hur slavindustrin fungerade. Att samtidigt kunna prata om "svart dans" och att visa att man faktiskt är medveten om att hudfärg inte är oproblematiskt. Att göra humor av att vi är stela vita akademikerungar som spelar/dansar hiphop, för att sedan genom det belysa det intressanta att det känns så självklart att vi spelar/dansar jazz. Det var ett jävligt smart manus, jag lovar.

Ett av PQ:s paradnummer är Zambezi. Ni kan kolla på Youtube hur den låter. Dansen dansas i leopardmönstrade familjen Flinta-klänningar eller höftskynken, med utsläppt hår och djuriskt intro. När vi åkte på festival i Marocco valde vissa av oss att avstå från att dansa dansen. En gång hade vi en spelning på Stockholm Marathon. Vi hade paus, men såg att de som ledde andra varvet var på väg och satte snabbt igång första bästa nummer. Det var ett ögonblick av "fukk det här var inte meningen men känns jäkligt opassande" när man insåg vilka som ledde tävlingen.

Givetvis inledde vi med den låten. När dansarna lämnade scenen tillfångatogs fyra av dem, och de transporterades till Amerika, fick enkla kläder slängda mot sig och blev sålda till en plantageägare. Samtidigt berättade speakern om hur det där faktiskt gick till i verkligheten. Slavarna blev instruerade att under auktionen och det kommande bluesnumret spela slavar. Än idag är jag tacksam för att vi hade ordentligt genrep. Vi bakom manuset tänkte att slavar är jävligt ledsna och förtryckta. Skådisarna tog instruktionen som att de skulle hoppa runt som apor. Detta avbröts fort som fan, nya instruktioner utfärdades och konserten höll sig på rätt sida av iiiiiiinte okej.

Hej, bloggen! Hej, läsarna! Hoppas ni inte glömt mig. Och nu har ni hört historien om hur jag var såhääär nära att bli ansvarig för en tidningsnotis om hur studenter gjort osmakliga saker med rasistiska inslag.

***

Jag har tyvärr slarvat bort senaste Cosmo i PQ:s lokal. Men jag vill i alla fall berätta, apropå allt ovanstående, att de har ett modereportage med nån sorts 70-talslooks (baserade på ett 20-talsinpirerat foto av Twiggy). Och en av looksen heter Plantageägarinna. Det blir extra genomtänkt om man läser beskrivande texten som använder det för Cosmo ovanliga ordet "apart".

BÄSTA QUONSÄRTEN NÅGONSIN! Läs även andra bloggares åsikter om studentliv, studentkultur, studentikost, kth, pq, rasism

Titta, mamma, fanart på Daddy Saucedo och Eric Saade!

Titta, fanart! Finns också på DevArt. Eftersom jag är nöjd som en femåring som vill visa allt hon ritat för mamma (och don't get me started on alla traumatiska upplevelser från mamma som inte ansåg att man alltid skulle säga "va fiiint!"...) lägger jag upp bilden här.

----

Tillägg:
Jag har en jättebra tolkning av texten i Popular!

My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular
I'll put my hands up in the lights
You'll see me dancing for my life
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular

Observera följande rader (och typ hela låten om ni orkar). Det är rimligt att istället för att tänka nån sorts Sk8er Boi-handling där han ska få tjejen när han är känd tänka som jag gör. Eric Saade har ingått pakt med djävulen. Djävulen ska hjälpa Eric till toppen, men då ska Eric hålla sig borta från kärlek/kvinnokärlek/"girl" i texten under resans gång. Han skulle alltså kunna få tjejen redan nu, men då bryter han kontraktet och allt går åt helvete. Det är därför han ska få tjejen när han är populär. Det är därför han ska dansa för sitt liv. Det förklarar glasväggarna han slår sönder. Det här har jag och Miimser diskuterat halva natten utan att hitta några logiska luckor.

Det och placeringen av händer för en optimal passionerad kyss.

My fandom is popular in the club.

dn.se

Jag är ju gammal slashare, va. Och det här med gammal betyder att jag inte längre är aktiv i fandom. Det betyder däremot inte att jag exempelvis igår inte satt hela dagen och pep lyckligt om Eric Saades och Danny Saucedos pussar. Linus Fremin bloggat om det, så jag hänvisar dit för djupare analys.

Mitt pipande har två dimensioner - en privat och en politisk.

Den privata är att jag tycker det är hett när killar hånglar. Jag är nöjd med att jag har kvinnokropp, men jag skulle verkligen vilja ha sex med en man som man. Inte så att det inte skulle gå, men det kräver tid, jobb och tur. Hångel mellan män är hetast om männen ifråga inte är exklusivt homo, och det verkar ju inte schlagergrabbarna vara. Så okej att de där pussarna knappt ens är kyssar, än mindre hångel, men tack världen för lite fan(girl)service till mig. I en värld där det tjejhånglas på varje fest är det trevligt att se piffiga män som pussar varandra och ler glatt.

Nyckelord för den politiska glädjen: rätt signaler: homofobi är dumt: att pussas är ingen big deal, ramuppluckrande.

Hur som. Den hyfsat avslappnade glada pussandet påminde mig om två fandoms där jag upplevt en glädjande positiv inställning från fandomobjekten.

När tredje Sagan om ringen-filmen kom skulle jag kolla in hur fangirlfandom såg ut, och fastnade där ett tag som observatör. Dels var fangirlsen underhållande. Dels var själva LOTRboys som de kallades sköna. De verkade fatta att det fanns tjejer som tyckte om att de kysstes, och de verkade tycka att thebanband-alster var sjukt roliga. Och så verkade de faktiskt vara bra vänner efter många års arbete sida vid sida, och de verkade inte skämmas över att de gillade varandra, och de verkade tycka att det var helt i sin ordning att visa det fysiskt. Jag har hittills aldrig sett någonting liknande. Jag blir lycklig när jag tänker på alla tillfällen då Orli och Dom och Viggo pussade varandra eller bara höll om varann utan att tänka minsta lilla på att de inte skulle minska i viktig heterosexualitet och manlighet.

Från den här relevanta bloggen.

Den andra är bandet Franz Ferdinand. Där är jag inte lika insatt, men en känd händelse är när sångaren under en spelning 2005 sade "Slackening ties for the girls at slacken_ties!" till publiken, slacken_ties var ett LiveJournal-community för Franz Ferdinand-slash. Generellt verkar de visat en glad och positiv inställning till tanken. Att bandet var slashade, eller slashvänliga, är inte så överraskande. De gav oss Michael, liksom.

Dagens ris går för övrigt till Tobbe Ek här som kommenterar pussarna med, eh, baciller.

Läs även andra bloggares åsikter om killbaciller, danny, erik saade, sausaado, fandom, slash