onsdag, februari 29, 2012

Allt handlar inte om sex

På Pelle Billings blogg finns just nu ett inlägg om en känd man som var sexuella trakasserier-svinig mot en kvinna och fick ligga på det. Rubriken är "OK för kända män att vara sviniga?" och kommentarerna handlar snabbt om att kvinnor vill ligga med svin och hemskt gärna med sviniga kändisar.

Jag vill bara utveckla en sak jag skrev i en av kommentarerna. Ja, kändisar kommer undan med att vara sexuellt sviniga, men det handlar inte direkt om sex, utan om att de är kändisar och folk blir starstruck och vill ha en kul historia att berätta. Om Brad Pitt hällde en mugg cola i ansiktet på mig och kallade mig för fet muterad abortrest hade jag tyckt det var typ bästa grejen nånsin. Obs att jag inte hade tyckt samma sak om nån random på stan gjorde det, eller nån skolkompis. Det är inte för att jag tänder på Pitts svinighet och kändisskap, utan för att det är skulle bli ett story som alla jag känner hade fått höra.

Det är förresten samma sak med den där eviga studien om att man gick fram till folk och sa "ska vi gå hem till mig ikväll och knulla?" typ. En del män svarade ja (till kvinna), men noll kvinnor (till man). Jag skriver om det redan här (och sen i ett senare inlägg jag inte hittar), men för mig är det inte sexet som är det primära problemet, utan att gå hem till komplett främling som beter sig socialt ovanligt. Hade nån sagt "ska vi gå hem till mig och äta körsbärsbrownies" hade jag också sagt nej, på ren "kan va yxmördare"-reflex.

När man i samma studie även frågar om "ska vi på dejt" svarar hälften av kvinnor såväl som hälften av män ja. Men det får man aldrig höra om när nån ska snabbsammanfatta studien. Så det kanske inte handlar om sex där heller, i alla fall inte helt.

söndag, februari 26, 2012

Alkohol och ursäkter

Jag vill på en gång säga att det här är saker jag tänkt länge på, och har ingenting med konkret helgen att göra. Så ingen tar åt sig för mycket. Däremot har det mycket att göra med studentorkestermiljön att göra, eller hela studentkulturen, men också typ alkoholsyn i allmänhet.

Jag har aldrig fattat tjusningen med att dricka sig berusad. Aldrig varit sugen och de gångerna jag har blivit full har jag inte varit nöjd med det. När jag var yngre drack jag inte alls. Nu dricker jag kanske någon gång i månaden, men helst inte så att jag märker det. Eftersom jag inte har mycket till tolerans märker jag av effekterna ganska tidigt, och ca det första som händer är att min finmotorik blir sämre. Det irriterar mig. Ibland på fest kan jag bli mer högjludd och woohoo om jag druckit lite, men jag gillar mig mer när jag är högljudd och woohoo och nykter.

Så visst, jag förstår inte riktigt varför folk vill supa sig drängfulla. Men jag förväntar mig inte det heller, och accepterar det helt enkelt, för alla är olika och gillar olika saker. Att folk vill supa är ingenting jag blir upprörd över för att jag inte förstår det.

Det jag blir upprörd över är att fulla människor är skitjobbiga, och kommer undan med det. Jag kan förstå att folk vill supa sig redlösa och kräkas i blomkrukan. Jag förstår inte att kulturen är uppbyggd så att man förväntas låta dem göra det hursomhelst och se det som en ursäkt att de är fulla. Det krävs ingen extremfylla för att man ska bli högljudd, avbryta konversationer, vara störig och inte förstå att alla andra vill prata om sitt. Visst är det ingen big deal och man skrattar bort det, men hade någon betett sig så nykter hade människan snabbt fått ett rykte om sig att vara fruktansvärt dryg. Man hade åtminstone förväntat sig att personen sen skulle be om ursäkt dagen efter, men det förväntas inte av nån som var jobbig för att hen var full. Då är det i sin ordning.

Jag skrev om det här på Twitter och någon föreslog att jag skulle byta umgänge. Saken är ju att i exempelvis min orkester så umgås jag knappt alls med den gruppen som super bortom feststämningnivån. De flesta dricker inte heller så att de ofta blir omöjliga. Men trots att jag aktivt undvikit att ta ansvar för fyllon (för jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva vara dagisfröken åt vuxna människor som frivilligt bestämmer sig för att fest mäts i promillen) så har jag fått göra det. För nånstans anses det vara i sin ordning att en del blir dräggiga och de odräggiga ska ta hand om det. Det hade kanske varit rättvist om vilka det var cirkulerade, men ofta är det samma personer. Jag har däremot all respekt när de som har superi som mål går iväg och festar på sig själv, avbyter varandra och tar hand om varandra. Det är rimligt.

Jag tror att det som talar här är till en del min intolerans för personer som viftar bort alla problem med att det nog löser sig. De har ofta exempel på hur det har löst sig förut, och saknar helt insikt om att det har löst sig för att någon annan har gått in och fixat. Samma sak med fulla puckon som gör dumheter och tråkförklara ansvariga personer som försöker få slut på dumheterna. Att tråkförklara de som är nyktra(re) är favoritsättet att slippa ifrågasätta vad man själv håller på med. Är man full så gör man ju förstås en massa tokcrazysaker som man gärna sedan berättar om. Åtminstone min upplevelse är att man gärna tar full kredd för det roliga, medan man gärna skyller på alkoholen när man gjort nåt man är mindre stolt över.

Förresten så förstår jag inte varför folk försöker få mig att dricka. Det har varierat mellan kretsar och tidsperioder, men ofta blir man ifrågasatt om man säger nej. Folk vill gärna att jag ska dricka. Jag vet inte vad de ror att de har att vinna på det (nej, det rör sig inte om personer som vill supa mig villig). Jag förstår att de vill att alla ska vara likadana och ingen vara jobbig och sticka ut. De andra kan inte släppa loss om jag ska sitta där som nykter observatör. Men de ber mig inte att släppa loss med dem, de vill att jag ska dricka. Många av sakerna som brukar släppa med lite alkohol har jag inga spärrar mot till att börja med - jag smådansar i matkön och jag pratar sex mycket och gärna. Jag hade verkligen uppskattat om folk kunde motivera varför de vill att jag ska dricka med dem. Det hade kanske inte underlättat, men varit intressant.

Summa summarum tycker jag att det underligt att folk som bestämmer "idag ska jag vara asjobbig mot alla, bryta sociala konventioner, och kräkas så nån annan måste städa" får göra det, förutsatt att de dricker alkohol. Jag gillar på ett sätt tanken på att låta människor vara konstiga och bete sig lite mer hursomhelst än vanligt. Men jag skulle i så fall vilja se alkoholkravet slopat. 

måndag, februari 20, 2012

Problemlösning, kreativitet, och en massa humblebrag


Senare kommer det facit. Lös innan, om du vill.

Alltså, ursäkta att vi har en humblebrag-february här (eller möjligen humblebrag-2012) men idag ska jag blogga lite om kluriga problem. Och humblebrag-delen är relevant, lovar.

Det började typ förra veckan med att nån länkade till en artikel om att man löser problem bättre på fyllan. Eller, inte bättre, men mer kreativt. Läs här, för sen ska jag spoila.

Artikeln innehöll problem från studien och det skulle såklart lösas! Problem 1 såg ut såhär. Man skulle flytta en pinne så att det matematiska uttrycket stämde.

IV = III + III

Lösningen är såklart att man gör om IV till VI. Det är romerska siffror och 4 blir till 6. Nästa problem skulle vara mer utmanande för kreativiteten och spg ut såhär.

III = III + III

Innan jag ens hann börja tänka kom jag på en lösning:

III ≠ III + II (eller andra varianter)

Men jag började tänka. Det skulle vara ett nyskapande sätt, sa de. Då skulle man kanske tänka på III som hundraelva? Jag testade. Det hjälpte inte. Så jag tänkte att suck, okejdå. Då är det väl VI = III + III en gång till och det kreativa blir att V:et blir snett. Jag kollade facit. Facit sa

III = III = III

Man skulle alltså flytta bort en pinne från plustecknet och göra det till lika med-tecken. Visserligen inte snett, men hade man flyttat riktiga pinnar hade man inte fått ett perfekt lika med-tecken i alla fall, så jag tyckte at mina två förslag höll. Sen kom jag på att man kunde göra III < III + III också.

Sen var jag apasur på testet. Det fanns minst tre jävligt uppenbara svar utöver deras (varav mitt första är cleanare än deras förslag). Dessutom var motiveringen typ:
Why does brain damage dramatically improve performance on a hard creative task? The explanation is rooted in the unexpected nature of the solution, which involves moving the vertical matchstick in the plus sign, transforming it into an equal sign.
Vad är det för jävla förolämpning mot kreativiteten? Hur jävla är man kreativ om man pratar om ett korrekt svar när det finns fler? Så upprörd var jag.

Några dagar senare såg jag bilden ovan på Facebook. Jag scannade av siffrorna, tänkte "dagisbarn", kollade på skillnader mellan de talen som består av fyra lika siffror och kom fram till att man ska räkna antalet hål. Det tog typ 20 sekunder.

Jag vet, humblebrag. Men relevant, lovar.

Anledningen till att jag hade så lätt för att lösa problemen är inte att jag hade tur, eller (enbart) att jag är intelligent. Anledningen är till stor del att jag är vältränad på att lösa problem. I båda fallen gick jag tillväga systematiskt, scannade av möjliga tolkningar och sätt att se på informationen jag hade framför mig. Jag drog nytta av tidigare shortcuts i hjärnan, och jag testade snabbt flera sätt att tänka på för att inte fastna i samma spår från början.

En av de bästa sakerna jag gjorde under grundskoleåret var att tävla i matte. Det var där jag lärde mig hur man löser problem. Och det har jag så jävla mycket nytta av att ni anar inte. Nej, givetvis, generellt i verkliga världen behöver jag inte göra om romerska siffror till arabiska (eller testa om de också är bokstäver). Men problemlösning är, som process betraktad, ungefär densamma oavsett vad det är för problem som behöver lösas. Senast idag på jobbet hade jag nytta av min vana att läsa instruktioner, att formulera vart jag vill, att zooma in på detaljer och sen zooma ut till helheten.

Hade jag inte tävlat i matte (eller på något annat sätt varit jätteengagerad i att lösa kluringar) hade jag inte alls utvecklat den här färdigheten lika bra. Det fanns inga skolämnen där man faktiskt fick pyssla med problemlösning på riktigt. Skolmatten handlade ju om att stoppa in siffror i standarduppgifter, inte lösa någonting. Inte lära sig hur man hittar vägen till aha-upplevelser. Så jävla synd att det ska vara så.
Visst hade jag löst de här uppgifterna även utan träning, men det hade tagit mycket längre tid. Den ena tidsbesparande åtgärden är att jag kan problemlösningsteknik. Den andra är att jag kan färdiga lösningar, och en del av tekniken är just att kolla om jag möjligen kan slippa återuppfina hjulet. Och det tycker jag är intressant, för jag har i mina dagar löst fruktansvärt många uppgifter som påståtts mäta kreativitet genom att systematiskt applicera färdiga lösningar. Och då snackar jag både kluriga uppgifter typ de som ovan och situationer i verkliga livet. De som känner mig kan intyga att jag klassas som sån där kreativ idéspruta.

Innan Tanye helt tar över tänker jag alltså lyfta det där lite. Hur ser ni på problemlösning och kreativitet? Kanske på idéplan, men ännu hellre i vardagen. Är det närliggande koncept, eller är begreppen helt olika, fast överlappar ibland, att man kan lösa ett problem kreativt, typ. Är problemlösning som koncept nåt ni tänker på överhuvudtaget? Jag gör det för att jag gör det, välinövat och medvetet, men annars talas det sällan om det. Utanför ingenjörsutbildningar, i alla fall. Och tror ni på att sån där "inövad" kreativitet kan döda "äkta" kreativitet? Och i så fall - vad är äkta kreativitet och när gör man det?

Jag vet att jag är världskassast på att svara, men kommentera gärna ändå! Jag läser och bryr mig, lovar!

PS. Så har jag bloggat om manlig utlösning på Ottar-bloggen!

måndag, februari 13, 2012

Starka kvinnor, på det bokstavliga sättet

Amanda Schulman (tillhör hon klanen?) har en blogg som hon kallar Oförnuft och känsla. Av allt att döma får hon betalt för att skriva. Det hade jag varit helt omedveten om om det inte var för Fanny som länkade till ett inlägg av henne, ett inlägg som handlar om att Schulman dissar en före- och efter-bild i Aftonbladet.


Såhär ser bilden ut, och Schulman kommenterar bland annat följande: "Jag tycker att den här tjejens kropp var dubbelt så fin innan hon gick ner alla dessa kilon. Eller är det så där smal man ska vara? Är det därför alla går på dessa dieter?"

Jag tror att kvinnor och muskler kommer bli en återkommande tema med bloggen (jag ska bara bli frisk från den jädra förkylningen så blir det mer action på den fronten igen!), men min första tanke var verkligen "fan va kul att se en före-efter-bild som inte handlar om att gå ner i vikt enbart". Visst, träning omnämns i konventionella före-efter-reportage och tjejtidningar, men det handlar aldrig om muskler och konturer. Det handlar typ om att saker ska bli fasta och platta. Att det ska bli som före, fast mindre (fett). I bilden ovan ser man ju inte bara en kvantitativ förändring, utan en kvalitativ.

Men så läser man Schulmans kommentar och den handlar om snygghet och bantning. Banta dig till det där, säger jag bara. Lycka till! 

Snygg-ful och smal-tjock är liksom de enda skalorna en kvinnokropp kan befinna sig på. Sund-ohälsosam finns inte oberoende av smal-skalan. Och inte stark-svag heller, inte vältränad-soffpotatis, inte oberoende av snygg- och smakskalorna. Framgångsrik i sitt tävlande-skalan verkat inte heller finnas, elle rkommenteras snarare i termer av snygg och smal. Så fruktansvärt tråkigt. Skulle bara säga det.

Jag rekommenderar för övrigt varmt att kolla in de här foton på elitidrottare. Blir så tydligt hur olika det kan se ut.

söndag, februari 12, 2012

Heartbreak hotel

Jag skulle bädda in den här som titellåt, men den ville inte bäddas in.

Jag ska till Paris i några dagar i slutet av april. Med herrsällskap, dessutom. Circa klyschigaste tänkbara romantiska resan. Få se om det får mig att ge Paris en andra chans, gillade verkligen inte staden efter enda gången jag varit där.

Som ni förstår innebär det här att man måste boka hotell, och det är ju ett helvete att hitta i en stor stad där det finns ca en miljard. Way to go är väl förstås att kolla på sajter och dessutom kolla kompiskretsen med rekommendationer. Vi har kört med båda metoderna och hittat ett ställe som verkar okej. Nåja. Det är inte hotellfiske jag ska skriva om. Det är det här med sex, och sex i offentliga rummet och att vara sexpositiv

I huvudet har jag väldigt tydliga krav på hotellet. Pris och nära metron, förstås. Men sen, själva hotellet, jag ger blanka fan i hemtrevligt. Det kommer bli det så fort vi lagt ut innehåller i våra väskor över hela heltäckningsmattan. Jag behöver inte parisisk stämning i själva rummet, där ska det mest vara rent. Det jag vill ha är att det är ljudisolerat. Jag tänker nämligen ha sex, och jag vill kunna ha det utan att behöva bekymra mig om att grannarna kommer störas av ljuden.

Ska man söka på hemsidor kan man ställa in prisönskemål, och man kan se bedömningar för hur partyvänligt eller mysigt hotellet är. Om hotellet är sexvänligt - nope. Och ändå så är det ju lite klyscha att hotellsemester innebär extra ligga?

Jag vände mig till Twitter för att typ fråga om nån kunde rekommendera nåt bra ställe. Jag frågade typ att det var Paris, och prisläge. Och att det skulle vara kompatibelt med en så kallad romantisk resa. Jag tänkte att nånstans där skulle Twitter kanske koppla och tänka "aha, Tanja på romantisk resa, då vill hon vara nånstans där man är ganska anonym och ifred och kan skrika så mycket man vill". Men så svarar min mamma att romantik är inget man behöver hotell för när man är i Paris, hon har minsann sovit på gräsmatta vid Eiffeltornet med 300 andra romantiker. Och då blir det uppenbart att min smygpoäng inte kom fram. Eller så har mamma bra anledningar att gilla stan.

Nu har jag bokat ett ställe som nog varken är bättre eller sämre än nåt annat på att ha sex i. Men ändå. Det är banne mig parsemesterns huvudstad, och inte ens där kan man hitta hotell efter sexkriterier. Bekväm, lagom mjuk säng? Dusch man får plats flera i, alternativt stort badkar? Stadig spegelbyrå? Ordentliga fönsterbräder? Extra ljudisolering i väggarna? Kan man få svar på det? Nope. Men typ att de har hårtork och minibar. Vem bryr sig.

Nu har jag avreagerat mig lite. Tack.

lördag, februari 11, 2012

Forskningsskolan del 6 - mät efter före



Tänk att du ska se om illrar blir blöta om man häller vatten på dem. Du tar hundra randomiserade illrar och så häller du en hink vatten på var och en, med samma hällningsprocedur. Sedan mäter du om de är blöta, vilket de ju är. Kan du dra slutsatsen att illrar blir blöta om man häller vatten på dem? Nope. För du mätte inte före. De kanske var blöta till att börja med. Det vet du inte för du har inte mätt. Nu får du torka alla med fön och göra om göra rätt.

Fånigt exempel? Ja. Är det självklart att man ska mäta före också, så man vet att åtgärden har gett en förändring? Ja, det borde det ju vara. Men det görs inte alltid. Ibland för att man inte tänkte tillräckligt långt, och ibland för att man inte kunde.

Ett typiskt fall när man inte tänkte är att man har en organisation där man har implementerat en förändring. Turbo IT & Däck skickar till exempel hela personalstyrkan på teambuildinglekar en gång varannat år för att öka teamkänslan. Det uppskattas, folk gillar att klättra på hinderbana på arbetstid, och efteråt får de bli fulla. Teambuilding Entertainment tjänar pengar. Alla är nöjda. Sen kommer det oroliga tider, och nånting ska det skäras ner på. Någon föreslår lekarna och en diskussion utbryter - tycker inte Turbo IT &  Däcks glädjedödare att det är viktigt med teamkänsla på kontoret? Jomen, klart det är viktigt! Men har lekarna ökat den? Det vet man inte, för man har inte mätt teamkänslan före man började med lekar.

Fånigt exempel? Ja, men typ så går det ofta till. Man betalar skitmycket pengar, gör jättestora förändringar, skickar folk på kurs och organiserar om - och i slutändan går det inte att uttala sig om det gav resultat.

Ett typiskt fall där man inte kan mäta föra är när man ska se om någon sjukdom föregicks av vissa förändringar i kroppen. Man kan se att en viss typ av förändring är vanligare hos en grupp sjuka än hos en grupp friska, men är det en följd av sjukdomen eller gör den förändringen att man har lättare att insjukna? För att veta måste man slumpmässigt mäta jättemånga och sedan vänta länge. Rent praktiskt är det väldigt svårt.

Men om du ska göra A i avsikt att förändra B är det en bra idé att mäta B före och efter. Annars blir det ju svårt att jämföra.

Det här är ett inlägg i forskningsskolan.

tisdag, februari 07, 2012

Ibland är Petter bäst feat Semlan

Jag brukar inte blogga privatliv, men det här är fan BÄST.

Min snubbe sov över hos mig inatt, fast jag jobbade så han var kvar hemma. Sen gick han till skolan, sen möttes vi och åt. Sen åkte han hem till sig, men sa att det är värsta coola grejen som väntar mig hemma. Jag var svintrött, kom hem, frös. Han hade glömt att lämna tillbaka nycklarna, så jag var mest glad att exet bor granne och har reservnycklar. Å andra sidan såg exet på Råttatoulle med sin nuvarande fast vi skulle se den tillsammans och jag hade låtit bli att se den i flera år på grund av detta. Jag var itne fullt helt happyhappy. Men ja, jag kom hem och såg att det var en lapp på sovrumsdörren. Och det skulle det ju va, det hade Petter sagt. "Mission improbably" stod det på lappen. Jaha. Så jag öppnade dörren, hörde swisch och...

Och möttes asså av typ det här.





Hela rummet var rött i skenet av min lavalampa. På stolen stod en korg med två av mina örhängen med stora "diamanter". Och så var det förstås laserstrålar runt. Min plyschvessla Semlan hängde i sele precis så att den inte nuddade laserstrålarna. Semlan satt förstås fast i snöre som gick upp i taket och genom inte helt ofiffig mekanism (som involverade säkerhetsnål) höll Semlan uppe tills någon öppnade dörren och Petters feat Semlans lömska plan sattes i verket.

Exet tyckte det var coolaste grejen nånsin. Den nuvarande gav också en väldigt fin recension. Veckans tema på V6 blir nog typ stora gester. (jajamen! Vecka 6! Woohoo!)

lördag, februari 04, 2012

Intelligent life

En Facebook-vän länkade nyligen till en artikel på DN.se som har rubriken Låg IQ ger fördomar. Innan jag ens hann läsa själva artikeln hann jag tänka att det är rimligt. Fördomar är shortcuts man har för att slippa processa all ny information på nytt. Samma funktion som gör att vi när vi ser en stol inte varje gång behöver analysera vad sjutton man gör med den prylen. Hög intelligens innebär att man snabbt tar in ny information och analyserar den, lägre intelligens innebär att det tar mer tid och ansträngning att analysera infon. Så det är bara rimligt att folk med låg intelligens har större behov av sådana shortcuts.

En av kommentarerna på min bekants länk var nåt i stil med "intressant, men jag undrar hur de gjorde studien, till exempel hur den så kallade intelligensen mättes". "Men jag undrar hur studien gjordes" är i min erfarenhet kodord för "det här är kanske vettigt, men det går emot mina ideologiska uppfattningar". Pär Ström undrar sällan hur man gör undersökningar där man kommer fram till att kvinnor vill stanna hemma och tjäna inga pengar. Feministfolk har samma problem fast åt andra hållet. Att intelligensen var "så kallad" var ytterligare ett tecken.

Det här är förstås bara en kommentar, men den triggade igång mig på att ta och skriva ett inlägg om någonting jag funderat en del på, framför allt på sistone - det här hur intelligens är ett laddat begrepp. I alla fall i samhället i stort. För mig är intelligens ovanligt lite känsligt ämne, av två orsaker. Dels är jag psykolog. För mig är det ett begrepp jag är utbildad till att jobba med. Som oändligheten när jag läste fysik - ute på gatan var det stort och ogreppbart, men i skolan räknade man med det hela tiden. I världen utanför är intelligens nåt man får definiera fritt och som man inte kan mäta, för mig är det ett begrepp som definieras ish lika i flera olika gångbara modeller och kan mätas goodenuff med enkla test.

En annan anledning till varför jag tycker att intelligens inte är ett känsligt ämne att prata om är att jag är rätt ordentligt över medel intelligent. Med alla mått mätt. Och då är det förstås lite som att vara smal i en värld där smalhet efterfrågas, eller att vara vit, eller att vara medelklass. Man tycker inte det är särskilt jobbigt för man vinner ju. Javisst får man ibland skit för att man är för smart, och folk med hög intelligens har sina egna problem, men generellt sett är det förstås asnajs att vara trygg i att man är fett intelligent och behöver inte bevisa det för nån.

Nu när jag skriver det här märker jag att jag inte alls är helt bekväm. Jag har ju ändå sen barndomen lärt mig att folk ibland kan ta illa upp om man inte dummar ner sig. Och jag vill ju inte heller vara en sån som är född med silversked i mun och sen predikar för alla andra att de faktiskt måste växa upp och acceptera att livet inte är rättvist. Som stereotypa Saltis-kids som reaktion på #klasshat, typ. Vill jag va en sån? Nej.

Intelligens är ett känsligt ämne. Precis som vikt. Det är laddat för man vill så gärna att alla vore lika, men det är uppenbart att det inte är fallet. Det är uppenbart att vissa har mer av varan, och andra mindre. Det är uppenbart att det ena är bättre, eller snarare mer fördelaktigt och premierat. Och dessutom - så många har tillgång till våg, men så få har tillgång till intelligenstest. Så tänk om man själv inte är så intelligent? Då är det farligt att säga att högt är bra, och alla försöker prata om det så lite som möjligt, för att inte såra någon och själva inte tappa ansiktet. För att slippa hantera ojämlikheten. (jämför "man väljer själv vilket IQ-poäng man tänker med")

Jag brukar förklara intelligens såhär: intelligens är förmågan att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort.

Om man definierar på det sättet så är det ju självklart att intelligens är användbar pryl inom flera olika områden. Detta att man sällan är bara duktig på ett teoretiskt skolämne, exempelvis. Personer som är väldigt begåvade på ett område är oftast det på andra också, i alla fall bra över medel på annat. Forskningen backar upp det. De intelligensteorier man oftast jobbar med talar oftast om en generell intelligensfaktor som påverkar "underintelligenserna" som verbal eller spatial intelligens. Man kan va bättre på en grej än annan, men det brukar dra åt samma håll.

Jag har ofta hört folk säga att de som är smarta, de är ju oftast inte så socialt duktiga, ofta i samband med att man säger typ att Pelle är inte så bright, men han är ju väldigt social. Som lite hämndplåster på såren och påminnelse om att ingen får vara för bra, för det är inte snällt mot de andra. Tyvärr (eller vad man ska säga) är det inte riktigt sant. Även i det sociala livet är det bra att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort. Det finns andra faktorer också, förstås, men intellektuell kapacitet tar dem till en ny nivå. Men jag tror att man sällan tänker på Stoffe som är duktig i skolan är kung på partyt som "smart". Det är kanske inte hans mest uppenbara egenskap.

Man tänker kanske mer på introverte Sonny som är skitsmart men inte närvarar på partys där Stoffe är kung. Då är "smart" kanske första egenskapen man tänker på, och man drar slutsatsen att intelligens är socialt hämmande. Sedan kan det ju för all del vara så att Sonny blir dödsuttråkad av sina klasskamrater, och det är inte bra grogrund för sociala skills. Ja, jusste, och så tänker ju man lätt på aspie-stereotypen som är lysande på sitt nördområde men har svårt för det sociala. Men det är inte intelligensen som leder till sociala problem, det är Aspergers. Intelligens är en skyddsfaktor för en mängd diagnoser. Tänker man rätt och fort kan man klara sig okej fast man lägger ner största delen av sin mentala energi på att se gröna tomtar eller ha panikångest.

Jag jobbar ju just med kapacitetstest, en studie på sådana. Kapacitet är ordet man i mina HR-sammanhang använder för intelligens och begåvning. Kapacitet (ability) låter inte så farligt om man hoppar över att specifiera vilken sort kapacitet man pratar om. På kontoret är begreppet oladdat. Där är det liksom percentiler och normalfördelningar, och kapacitetstest problematiseras noll. Snarare tycker man att de borde användas mer. Kapacitetstest är nämligen en av sakerna som bäst predicerar hur bra man kommer göra sitt jobb. Mycket bättre än skolbetyg, exempelvis. Eller CV.

I mina jobbsammanhang vill man att kunderna ska använda fler såna test i sina rekryteringprocesser. Som jag förstått det finns det ibland skepsis till sådant. Jag vet inte hur det är med kunderna, men jag tänker på hur sånt diskuteras utanför jobbet. Test ses som hårt, människan blir reducerad till en siffra, vad händer om man ligger lågt? En intervju, där man man se människan, hela hon får komma fram och visa sina styrkor, det blir rättvist. Magkänslan säger intervju, magkänslan tycker test känns obehagligt.

Men vetenskapligt är test bättre prediktor. Dessutom är test rättvisa - alla har samma förutsättningar. En ostrukturerad intervju påverkas av kemin mellan personerna. Gillar man nån ställer man kanske inte de jobbiga frågorna, man förlåter mer - och tvärtom om det är nån man spontant ogillar. Ett test ställer lika svåra frågor till alla. Ett test tar inte hänsyn till om personen är man eller kvinna, mörkhyad eller vit, har dialekt eller är gammal. Men ändå, nånstans i magen känns det så hårt att poängsätta på det sättet.

Under jobbveckorna sitter jag och diskuterar testresultat med personerna som deltagit i studien. Jag berättar att kapacitetstest förutsätter hur bra man kommer göra sitt jobb. Jag berättar också att man varken ska ligga för högt eller för lågt. Har man hög intellektuell förmåga blir man uttråkad på ett lätt jobb - man börjar kanske underprestera av ren motivationsbrist, eller så säger man upp sig efter ett halvår. Ligger man för lågt för tjänsten känns det inte bra och i värsta fall blir man utbränd för att man hela tiden måste jobba mer än man orkar. Undersökningsdeltagarna säger ofta att det är väl ändå avgörande att man passar på arbetsplatsen rent socialt. Jag håller med att det är viktigt. På någon pendeltågsresa hem slog det mig att hur man passar ihop socialt handlar nog också till stor del om att ligga inom liknande IQ-spann.

Så det är sånt jag tänker på nuförtiden. Jag tänker på att intelligens är svårt att tala om, och man talar sällan om hur laddat det är (till skillnad från exempelvis fett). Jag tänker på etik, hur ska man göra när vetenskapen verkar säga en sak som sorterar människor på det här sättet. Och mer etik - att sålla bort dem som hamnar under cutoff, det är ju också bra för deras skull, att de inte får en uppgift som är för krävande, men att sålla på det sättet känns också grymt i ett samhälle där jobbfrågan är så infekterad. Jag tänker på hur jag ska göra för att prata om intelligens utan att låta som priviligerad rövhatt som uppmanar andra att omfamna orättvisan. Ni som orkade med hela vägen, vad tänker ni?

kärlek och entreprenörer med diverse vinklar

Sen jag bloggade på Ottarbloggen förra veckan har jag fått två erbjudanden om att jobba gratis i media. Ett sa jag ja till och det kommer upp nästa vecka. Det här tackade jag nej till, men det är så roligt att ni måste se det här! Jag anonymiserade lite.
Hej Tanja!
[Illra] heter jag och jobbar på en sajt som heter [ViEntreprenörer]. Vi finns till för att hjälpa och inspirera entreprenörer så att fler vill och vågar starta egna företag. Vårt mål är att bli den skönaste entreprenörsajten i Sverige!

Om två veckor är det ju alla hjärtans dag och då planerar vi att köra en artikelserie om kärlek och entreprenörer med diverse vinklar. Vi tycker att det skulle vara riktigt roligt och intressant att få prata med dig om dina tankar kring entreprenörer och deras kärleksliv/sexliv. 
Skulle du vilja vara med på en sådan intervju? Vi tänker oss ett fokus på hur entreprenörer är i relationer, om det går att dra några generella slutsatser och om du har några tips för stressade entreprenörer om hur de kan förbättra sina kärleksliv.
Bästa Hälsningar,
[Illra Illergren] 

Jag svarade helt ärligt att jag inte har koll på ämnet, men ser fram emot att läsa de andra artiklarna den veckan.