lördag, december 10, 2011

Om att svartmåla där det hade räckt att berätta sanningen

Det fanns en gång ett land som hette Sovjet. Det fanns ganska länge, runt åttio år, och det hade en jättestor befolkning. Dessutom tog landet upp en femtedel av jordens landyta. Dessutom var landet en supermakt. Man kan tänka att det måste ha hänt ganska mycket i landet som kan vara intressant. Det kan ha skapats kultur. Det kan ha bott människor där - såna där med egna drömmar och öden. Det kan ha sytts kläder, producerats glödlampor och dansats på dansbana. Folk kan ha bråkat med chefen, fått löneförhöjning och sen gått ut på bio och kafé för att fira med sina väninnor. Barn kan ha lärt sig att åka tvåhjuling.

Kan man tycka.

Det är dock inte den bilden man får av landet om man bor i dagens Sverige och läser media. Det har jag än en gång fått bekräftat av Staffan Skotts putslustiga artikel om en bok som listar de sämsta konsumentvarorna producerade i Sovjet. Staffan Skotts text (och andra texter jag läst av honom) är inte hela bilden, men en tydligt symptom. Ingen kan skriva om Sovjet så putslustigt som han. Han är verkligen duktig på det. Ingen kan som han ta ett riktigt land och omvandla det till ett lättsamt skämt. Behövs det anekdoter ur verkligheten har har tillgång till sin hustru, som av allt att döma är den enda nu levande människan som någonsin bott i Sovjet. Det blir genast mycket mer trovärdigt när han citerar någonting som Masja berättat.

"Något utrymme för gullifierande av den absurda värld som Sovjet var har vi icke" skriver han. Nej, men för att förminska ett land till att endast duga åt att göra coffeetableböker av. Som man sen får skriva putslustigt om på en hel sida i DN Kultur. Är inte det förminskande och fördummande, så säg!

I längden är det förstås skadligt att ständigt skildra Sovjet som ett land gjort av ständigt förtryck och dåliga värmeelement. Det är skadligt att aldrig skildra Sovjet som att biosalongerna endast visade propagandafilm och den enda underhållningen människorna hade var att spela schack. Och då målar jag ändå upp en ovanligt positiv bild. Det är felaktigt, det är historielöst och det är exotifierande.

Hur ska en svensk tjugoåring (eller femtioåring) kunna förstå hur man kan leva i en diktatur, om bilden de får är att man vaknar på morgonen, äter en sked bark, och går till fabriken med 12 timmars arbetsdag och fem obligatoriska propagandaböner med näsan vänd mot Lenins mausoleum? Hur ska man, om man inte upplevt ett sådant land, kunna begripa att människor inte gjorde uppror, inte revolutionerade, och rentav vill ha den tiden tillbaka? Hur ska man begripa att det i dagens Ryssland finns människor som vill ha det som i Sovjet?

Det finns två bilder av Sovjet jag möter som boende i Sverige. Den ena är att allt var dåligt, gärna frossande i elände, eller frossande i elände fast på ett humoristiskt sätt. Antingen Gulag, eller fniss vad lustigt det är att de hade dåliga cigg. Den andra bilden är den som får unga hippa människor att komma i byxan när de ser en sovjetisk propagandaaffisch. Båda är ytliga, exotifierande och förminskande. Men den andra handlar i alla fall enbart om estetik. Jag tror inte det gör särskilt mycket skada att unga människor tycker det är ballt med leninstatyer. Jag tror det gör enormt med skada att enögt skildra Sovjetunionen som ett land som det inte gick att bo i.

För folk bodde där. Man vaknade på morgonen, drack kaffe, gick till jobbet, ville ha en ny kofta, skvallrade med kollegorna. Man hämtade barnen på dagis, gick hem, stod i kö, köpte billigt bröd. Man tränade, man sjöng i kör och läste böcker - såg på ishockey och lyssnade på radio. Man förälskade sig, såg på komedi, engagerade sig i hyresrättsföreningen, tältade och grillade kött. Folk bodde i Sovjet för att Sovjet var ett riktigt land, med riktiga människor i. Vanliga människor som levde vanliga liv. De flesta vaknade inte på morgonen och tänkte "oj, här ligger jag och lever i en diktatur". Det är ju det som är det farliga. Att man gör sitt, lever sitt, bryr sig om sitt, och det ska mycket till för att en revolution ska hända.

Det är väldigt lockande att svartmåla och ignorera allt bra, eller allt neutralt, som fanns i ett land man ju uppenbart inte ska gilla. Det är väldigt lätt att beskylla andra för att gullifiera om de inte vill svartmåla. Men det är enfaldigt och farligt.

15 kommentarer:

anjaa sa...

Det där var banne mig det finaste jag läst på länge.

Jag har umgåtts med rätt mycket folk i synthsvängen, och där romantiseras det utav bara helskotta kring (bland annat) Sovjet. Det har alltid irriterat mig, men jag har haft svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag irriterat mig på.

Anonymus Maximus sa...

Mycket välskrivet.

"unga hippa människor att komma i byxan när de sex en sovjetisk propagandaaffisch"

Oavsett om det är ett tryckfel eller inte, så blir meningen både roligare och mer korrekt - för dessa människor gör något mer än bara ser affischen.

Peter sa...

Det här var en väldigt bra text. Jag får Fredrik Lindström-vibbar, på det bra sättet.

I inlägget om homofobi skrev någon i kommentarerna om arvet av idéer och förställningar från Sovjettiden. Sverige och resten av ickesovjet ärver också bilder och idéer av kalla kriget-generationerna. Någon beskrev det som att man då bara fick visa upp bild och film från Sovjet om de förställde betong i regn och mulet väder.

Mattias S sa...

Även om Sovjet har en alldeles egen ställning i det här så är det så typiskt för oss här i väst att se på vårt samhälle som normaltillståndet och inte kunna förstå hur folk kan leva på annat vis.

Vi har väldigt svårt att se våra egna samhälleliga brister och det verkar som att många av oss hellre ägnar sin energi och tid åt att kritisera andras.

Att kapitalismen och nyliberalismen har vunnit slaget om debatten är en annan sak som gör det lätt att skoja om Sovjet och andra absurda samhällsstrukturer.

Jo sa...

Mattias S:

"Vi har väldigt svårt att se våra egna samhälleliga brister och det verkar som att många av oss hellre ägnar sin energi och tid åt att kritisera andras.

Att kapitalismen och nyliberalismen har vunnit slaget om debatten är en annan sak som gör det lätt att skoja om Sovjet och andra absurda samhällsstrukturer."

Jag har rätt länge funderat på vilka psykiatriska diagnoser kapitalismen kan anses uppfylla.

Tvångssyndrom tror jag är rätt säkert. Att man energiskt, intensivt och på bekostnad av det mesta annat fortsätter jaga pengar oavsett hur mycket man än redan har ser jag som en direkt parallell till t.ex. tvånget att fortsätta tvätta händerna hela tiden hur ren man än är.

Antisocial personligheststörning tror jag också platsar. Några kriterier, direkt ur diagnosmanualen:

- Misslyckande med att följa sociala normer med respekt för lagliga beteenden indikerat av upprepade handlingar som legat till grund för gripande.
- Falskhet, indikerat av upprepade lögner, användande av alias eller att ha lurat andra för egen personlig vinnings skull.
- Impulsivitet eller misslyckande med att planera i förväg.
- Irritabilitet och aggressivitet indikerat av upprepade slagsmål eller överfall.
- Vårdslöshet och bristande respekt inför egen och/eller andras säkerhet.
- Brist på samvete indikerat av bortrationalisering eller oberördhet av att man behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

Det mesta av det här, om man bara byter skala, tycker jag stämmer på hur bankerna m.fl. betedde sig innan börskraschen i USA och hur oljeindustrin beter sig i bl.a. klimatfrågan. Och det räcker med tre av punkterna för att uppfylla diagnosen ...

Anonym sa...

Folk borde ta del av lite mer
litteratur som skildrar den
kommunistiska perioden inifrån
med olika slags människoöden mm.

Svensk media är ju borgerlig så
det blir ju ofta en beskrivning
utan nyanser när man talar om
kommunistiska länder.

Någon som har tips på filmer
som handlar om människoöden
i tex sovjetunionen?

Iggy D sa...

Det du beskriver är extra konstigt mtp att vi i Sverige medan Sovjetunionen ännu existerade faktiskt kunde läsa tidningsreportage och böcker om sovjetisk film, sovjetiska rockstjärnor och sovjetiskt vardagsliv.

Tomas Antila sa...

Du får trösta dig med att i framtiden kommer folk skriva putslustigt hur missnöjda vi var på 10-talet som bara hade Facebook. Hur kunde man leva då?! Som på stenåldern! Det var säkert en utvecklingsstörd som hade byggt den sida. Vi har det så bra i vårt hologramsamhälle och ingen annan kan ha njutit av livet.

Dvärghundspossen sa...

Jag kommer ihåg hur jag faktiskt blev lite förvånad när jag fick en kompis som växt upp i Sovjet, och det framgick av hennes berättelser att hon typ lekt, haft kompisar och annat som barn gör över hela världen.

Anonymus Maximus sa...

En annan effekt denna svartmålning har är att när svenskar besöker diktaturer så kommer de hem med intrycket att "det är ju inte så farligt där, det är ju bara ordning och reda".

peachmebaby sa...

Jo: <3 Det var det bästa jag läst på länge!

Anonym sa...

Nu gjorde ju visserligen folk till slut uppror mot systemet. Det var få som tyckte det var fel när Jeltsin fick igenom sitt förbud av kommunistpartiet. Det var senare ostalgin slog rot när landet sjönk ännu djupare ner, precis som i andra öststater.

Klart folk bodde och levde i landet. De hade knappast något val. Vilket kan förklara den utbredda alkoholismen och självmorden som rådde och ännu råder. Man ska varken skön- eller svartmåla.

Johannes

Tanja Suhinina sa...

Jag läser kommentarerna, men har inte så mycket mer att tillägga.

Iggy D sa...

Också relevant: http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/12/sovjetiska-basar-ar-bast

Anneli sa...

Jag tänkte på det där på DDR-museet i Berlin sommaren 2009. Östtyskland råkar väl oftast ut för ungefär samma schablonbild som Sovjet när folk får för sig att upplysa allmänheten om hur hemskt det var. Gråmulet, betong, alla blev tvingade av staten att ha likadana kläder, och Stasi. Det var väl den bilden vi matats med.
Sedan kom man dit, promenerade runt, och fick se ett museum som skildrade vanliga människors vanliga vardagsliv. Lite avlyssning och surrogatkaffe, men också väldigt mycket vanliga läxor, barnprogram, badsemestrar och sällskapsspel. Min vän J promenerade runt i museets rekonstruerade lägenhet (just ja, alla blev ju tvingade av staten att ha likadana hem också) och sa "oj, det ser ju ut som hemma hos min farmor".

Det kändes mänskligt, och bra.