Jag läste just om ett fall i en rysk journalistblogg. Högstadiekillar misshandlade systematiskt en 73-årig gympalärarinna (bland annat rullade in henne i ett volleybollnät och urinerade på henne). Allting filmades förstås och lades upp på YouTube (finns en video i
det här inlägget, men jag vill inte kolla). Lärarinnan var inte bara 73, hon var dessutom dement och kom själv inte ihåg misshandelfallen.
Under utredningen framkom det dock att lärarinnan själv hade en historia av att vara våldsam och kränkande mot elever, vilket dessutom bekräftades i internetdiskussioner av hennes tidigare elever.
Hur väl informationen stämmer överens med verkligheten är egentligen inte intressant. Det intressanta är diskussionen efter inlägget. De flesta verkar vara överens om att pojkarna handlade fel - man får inte under några som helst omständigheter slå [gamla, kvinnliga, läraranställda] människor.
Det grabbarna gjorde var grymt och fel, inget snack om saken. Men det som får mig att rysa av obehag när jag läser diskussionen är att större delen av de vuxna kommentatorerna verkar helt glömt bort hur maktlösa barn är. "Om läraren nu var så kränkande som rykten säger borde eleverna gått och klagat hos föräldrarna, rektorn, myndigheter", säger människor som uppenbarligen inte haft kontakt med skolvärlden på väldigt länge, "Hade hon varit så hemsk hade hon fått sparken för länge sedan".
Jag vet att jag tycker mer illa om skolan än många andra. Jag vet att många andra hade i princip enbart positiva erfarenheter av skolan. Jag vet organet man observerar och bryr sig om sociala orättvisor med är något förstorat hos mig jämfört med de flesta. Men ändå. Det är ju så objektivt. Barn är så maktlösa.
De är det. De får inte bestämma någonting alls, deras föräldrar får rycka upp ungarna med rötterna och flytta för att de fått nytt jobb, de måste gå i skolan och deras åsikter tas inte på allvar. Jag vet att frihet är ansvar och jag är inte för att barn ska få bestämma fritt över föräldrarnas liv eller ha vetorätt i familjens beslut. Men jag är för att barn skulle få ha något mer att säga till om skolan där de måste vistas i nio år.
Jag har ibland fått höra att min negativa bild av skolan härstammar från min tid i Lettland. Givetvis har jag en del negativa erfarenheter därifrån. Jag var rätt rejält mobbad i låg- och mellanstadiet, någonting jag insåg först i vuxenålder tack vare barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation. Lärarna tillät det och var med på det. Under tvåan till fyran hade två olika lärare ägnat totalt tre lektionstimmar åt att skälla ut mig inför klassen medan jag grät. Det som skyddade mig från ännu värre behandling var att jag var ett av årskullens klarast lysande stjärnor i att vara smart.
Det och min mamma. Mamma ställde alltid upp i Tanja vs Systemet. Mamma gick till skolan och pratade med lärarna, med rektorn, med andra föräldrar. Mamma hade koll på mina lärare och inte en enda gång sade att jag hade mig själv att skylla när jag hade blivit orättvist behandlad. Jag hade sån tur som hade en mamma som hade möjlighet och vilja att prioritera sin tid så att hon faktiskt hade koll på sin dotters skolsituation.
Det var alltså Lettland. Visst, jag har inte världens käckaste skolbild därifrån och i Sverige blev jag åtminstone inte slagen av de andra barnen när lärarna såg. Men det finns en, endast en, människa i hela världen som jag vill straffa för gamla oförrätter och det är lärarinnan i svenska jag hade i åttan och nian. Hon slog ingen. Hon kallade inte barn för idioter. Hon höll inte timlånga föreläsningar om hur Suhinina borde sluta vara så kaxig. Hon var bara en fruktansvärt dålig lärarinna.
Jag har haft oinspirerande lärare som gjorde allt i sin makt för att få en att tro att deras ämne var det tråkigaste som finns. Svensklärarinnan agerade på ett betydligt mer sofistikerat sätt med favoriter i klassen (och inte ens de gillade henne) och bestraffning av försök till kreativitet. Hon kunde inte se utveckling, bara korrekt svenska, och då jag hade bott i landet i fem terminer när jag fick henne till pedagog var jag inte direkt en elev som passade in i hennes uppfattning om bra. Trots att jag redan då hade en uppenbar fallenhet för att skriva.
Jag har fått många fina betyg i mina dagar, men ingenting är jag så stolt över som mitt MVG på nationella provet i nian - ett MVG som gjorde det omöjligt för henne att sätta någonting annat som slutbetyg. Suck. It. Up.
Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på henne. Inte så mycket för hur nära hon var till att döda all glädje i att använda språket för att uttrycka mig - jag klarade ju mig trots allt. Men hon måste ha knäckt så många andra. Det har snart gått tio år och jag kan fortfarande inte komma på en rimlig åtgärd, trots alla sömnlösa nätter då jag försökte. Det enda jag velat sedan jag gick ut högstadiet är att hon aldrig mer skulle få undervisa ett barn. Hon har nu i flera år varit studierektor, och jag får trösta mig med att hoppas att det innebär färre undervisningstimmar.
Jag klagade hos mina klassföreståndare. Ingenting hände. Mamma kunde intet göra i det nya landet.
Samtidigt med det talades det alltid om elevinflytande. Elevråd. Vilket jävla skämt. Jag har sällan hört någon nämna ett elevråd i grundskolan som hade något som helst inflytande utöver att få rösta fram en maträtt till skollunchen en dag i månaden. Illa omtyckta lärare stannade kvar. Skoltoaletterna förblev hygienvidriga. Mobbningsbehandling kom inte längre än at alla tog avstånd. Ändå har det alltid skyltats med elevdemokrati och -representation.
Nåja, för att återknyta till ursprungslänken som startade detta snedtripp down the memory lane. Det är aldrig rätt att misshandla människor, men vuxna som på fullt allvar tror på att man garanterat kan bli av med en verbalt kränkande lärare genom att klaga hos föräldrarna eller skolledningen skrämmer mig. Det är sådana vuxna som orsakar situationer där misshandel, mobbing och sexuellt våld pågår länge trots uppenbara signaler till omvärlden. Hade det verkligen varit så illa så hade ju vuxenvärlden redan ingripit, eller hur? Och eftersom ingen har gripit in i barnets situation så kan det ju omöjligen vara så illa.
! Läs även andra bloggares åsikter om kränkning, mobbing, misshandel, vuxna, vuxenvärlden, barn, lärare, elever, makt, skola, skolan