Sveland borde kanske inte fått just det tillfället att finansiera sitt bokskrivande

I senaste Ottar finns en text av Maria Sveland som fick mig att reagera. Dels på själva innehållet. Dels på att den överhuvudtaget var med i tidningen. (Uppdatering - här är den online)

Texten har rubriken "Dagbok från feministisk skrivarverkstad" och Sveland presenteras som en person som skriver en bok om hat mot feminister. Texten består av "13 saker som fått mig att skratta lately" och bland dem finns exempelvis följande.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag tycker Billing har helt rätt i att det här är ett typiskt sammanhang där man lyfter fram kvinnor och barn, men låter bli att nämna vuxna män. Det är ungefär skolboksexempel på osynliggörande. Det fanns säkerligen män bland offren, de dog, det står inte om dem - osynliggjorda. Som feminist borde man också inse att framlyftandet av kvinnor och barn handlar om att de likställs som försvarslösa och svaga*. Den föreställningen har feminister fått kämpa mot ett bra tag, så tankegången borde vara bekant och man borde därför som feminist själv reagera på kvinnorobarn. Det gör inte Sveland, hon tycker det är lustigt att nån tar upp att män osynliggörs. 

En annan sak som fått Sveland att skratta lately är "[n]är jag läser att Pelle Billing finansierar sitt bloggande med kvällsjobb som tangolärare". Det är bara så lilla gubben att jag smäller av. På hans blogg kan man läsa "Jag är även tangolärare sedan många år tillbaka, och jobbar med ledarskap från ett kroppsligt perspektiv.". Av det drar jag slutsatsen att han finansierar sin mat, boende, kläder, busskort och övriga liv med att jobba som tangolärare. Jag förstår inte varför det är roligt, eller varför man måste skriva om det så jävla spydigt som Sveland gör. 

Överlag tycker jag att det här är typisk ett exempel på hur vissa feministiska skribenter förstör mitt rykte som feminist. Med fast övertygelse om att de sparkar uppåt och fast övertygelse om att deras tunnelseende är det rätta häver de ur sig dum- och otrevligheter som jag och andra feminister sedan får smäll för. Det är verkligen inte okej med mig. Jag vill inte behöva ta konsekvenserna för att Sveland, när hon finanserade sitt bokskrivande med text i Ottar, tyckte att det var skoj när tangolärarn klagade på att man inte nämner att män också kan dö i massaker.

Efter den första reaktionen - "vafan skriver hon?" - kom den andra - "varför är texten ens med?!". Ottar är "tidskrift om sexualitet och samhälle från RFSU". Ska man citera knasigheter från icke-feminister finns det en hel del sexualitetrelaterat att copypastea. Den enda någorlunda sexrelaterade punkten handlar om Assange, och man kan nog lugnt konstatera att artikeln är med i tidningen på grund av kopplingen sexualitet-feminism. Som läsare håller jag med om att det finns många beröringspunkter, men jag läser Ottar för sexualiteten. Gärna sexualitet + feminism. Eller sexualitet + mat, sexualitet + politik, sexualitet + sälar. När man tar bor sexuaiteten från det hela blir det konstigt**. I samma nummer finns det artiklar som kombinerar båda, artikeln Blonde on blonde behandlar den blonda kvinnans roll i samhället, men den rollen är till stor del sexuell och artikeln berör sexualitet. Svelands text är, i mitt tycke som Ottarläsare, på fel sida. 

Så det är tråkigt, tycker jag. Det är en onödigt otrevlig text, och till råga på allt är jag tveksam till att den ens borde vara med i tidningen till att börja med. På Twitter har jag fått svaret att Ottar är en feministisk tidning. Gärna för mig så länge det innebär att tidningen publicerar texter om sexualitet med ett feministiskt perspektiv. När jag vill läsa texter om feminism med ett feministiskt perspektiv köper jag Bang. 

*Kul fakta apropå genus, barn och krig: Infanteri har samma etymologiska bakgrund som infantil.
** Jag kommenterade typ samma grej i somras när ett inslag i Ligga med P3 handlade om manliga programledarens icke-sexuella erfarenheter av att bära kjol.

Min kropp. MIN.

Twitter har länkat till en artikel om hur kvinnor paparazzifotograferas och läggs upp på Internet. 

Jag blir upprörd till att andras kroppar anses vara allmän egendom, att andra fotograferar kropparna, exponerar kropparna, tvingar sig innanför personers privata områden. 

Men jag blir också arg över en annan sida av hur andra bestämmer över ens kropp. Jag gillar inte tanken på att bli exponerad mot min vilja, men jag gillar inte heller att jag låter bli att visa min kropp på grund av andras vilja. 

Det finns nakenbilder på mig. Ett antal, från olika åldrar. En del har funnits offentligt på internet, och sedan försvunnit. En del finns bara på min hårddisk, en del har skickats till andra personers mobiler eller epostadresser. En del är tagna av andra och finns på deras kameror eller hårddiskar. Sedan jag har fått laptop med webbcamera samt kameramobil har mängden bilder ökat, men den offentliga publiceringen har avstannat helt. 

Jag skulle gärna lägga upp en del av bilderna. Ibland tycker jag att jag ser bra ut på dem, ibland är de roliga eller förmedlar en stämning jag vill dela med mina medmänniskor. Jag lägger inte upp dem. Inte för att jag bryr mig om att nån ser min kropp - jag tycker min kropp inte avslöjar och blottar det som är jag. Om någon som har nakenbilder på mig lägger upp dem kommer jag inte bry mig mycket, detsamma gäller inte privata chattkonversationer. 

Anledningen till varför jag låter bli att lägga upp bilder är jobb. Några från mitt nuvarande arbete följer mig på twitter, vi uppmanas att tänka på vad vi lägger upp på sociala media, och även om ingen har sagt det rakt ut anar jag att offentliga bilder skulle leda till allvarliga samtal och uppmaning att ta ner dem för fan. 

Jag jobbar inte ens som klinisk psykolog där all synlighet kan ses som suspekt och oönskvärd. Men ändå, för mycket hud är inte okej och många tycks vara med på att det är en självklarhet att nakenbilder på Internet sänker ens trovärdighet som yrkeskunnig. Så jag lägger inte upp bilder, för jag har ett jobb, och jag söker nytt. 

Men jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp - och att det är så jävla självklart i vårt samhälle - får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto? 

Orgasmfrågor

Jag ska snacka orgasm på Pop Science Pub i Stockholm 4 oktober. 

Jag ska typ nu sätta mig och börja planera. Men ett problem jag har är att jag har svårt för att komma på vad jag kan som andra inte kan. Eller, för all del, vad jag kan som andra tycker är intressant. Jag har också en idiotisk tanke om att det är dumt att återanvända tidigare texter, men det lär jag mig att strunta i, så ett par av mina Ottar-grejer ska nog med.

Men annars? Annars? Jag tänkte börja med att typ undersöka vad en orgasm ens är, men tar gärna emot idéer på vad man mer kan prata om. Allt kanske inte hinns med på föreläsningen, men jag kan ju skriva om det sen?

Ser heteromän på Magic Mike varje gång de ser på film?

I helgen var jag och såg Magic Mike. Jag kände till filmen som "den men manliga strippor" och det var ju därför jag såg den. Egentligen är den ju en småtrevlig dramafilm om en snubbe med hjärta av guld som är lite vilsen i livet, men det reder ut sig. Och så är det strippscener som är inslängda här och var.

(De är för övrigt inte värda att se filmen för. Kameran smeker inte kropparna, blir inte publikens ögon. Strippscenerna är många, betydligt fler än scener på Mikes takläggarjobb, och är väl menade att vara filmens dragplåster. Men de är filmade som scenerna på Mikes takläggarjobb, så man sitter förvisso och beundrar de fina kropparna, men jag upplevde inte att de dansade för mitt erotiska nöjets skull eller att filmmakarna respekterade att jag vill glo på dem. )

Som sagt, det här var ett drama med stripp i. Och jag kom att tänka på följande - är det så det är för heteromän att se ca all film? Det finns massa film som är typ drama, fast med (kvinnliga) strippor i. Eller komedi, fast med tjejer i som där sig sexigt åt, och det får mer utrymme än vad manuset egentligen behöver? Eller X-Men-filmen förra sommaren där en av kvinnliga huvudpersonerna råkade behöva byta om till strippa fem minuter in i filmen? Eller alla strippbarscener i Sopranos någonsin? Och jag pratar inte bara strippor, förstås, jag pratar även att Anne Hathaway i senaste Batmanfilmen hade betydligt tajtare kläder än den för mig mer relevante Christian Bale.

Jag har förstås även tidigare tänkt på att heteromän får väldigt mycket kvinnligt öngodis i alla filmer de ser. Men sedan i söndags kan jag inte släppa denna koncentrerade tanke - ser heteromän på Magic Mike varje gång de ser på film?

(PS att jag pratar heteromän betyder inte att de är de enda som tänder på kvinnor, det betyder att det är de som dessa filmkvinnor är där för)

Hipsterpolyt rapporterar från orkanens öga

Vet ni vad som hände igår? Jag blev utnämnd till Sveriges Populäraste Poly!

lol j/k

Nej. Det hände inte. Det som hände är väl följande.

Sedan ett tag sen har jag och delar av forumet Polyheart spänd relation. Ni får faktiskt läsa precis hur det började här, jag påpekade att jag uppfattar att den bilden av poly som man får av media eller seminarier eller föreläsningar är något homogen. Jag ifrågasatte om det är så bra om polyrörelsen ville bli större och bredare och få fler att vara med. Som det ser ut nu kan det verka som att man förväntas ha vissa intressen och vara på ett visst sätt, och då undviker man kanske polyrörelsen fast man är superpoly och tycker poly är intressant.

Jag exemplifierade också med en panel som jag hade sett kort innan. Jag påpekade att en person berättade att det är vanligt med poly i bordsspelssammanhang. Jag tyckte att det var ett ypperligt exempel på hur bilden av "poly = lajvare" som många i allmänheten tycks ha uppstår och upprätthålls.

Det togs inte emot särskilt väl. Inte av alla, en del höll med. Men generella tonen var mycket negativ. Det är ju inte konstigt. Polyrörelsen är ung och liten. Den består av människor som ofta känt sig utanför i livet. Och den lever starkt på bilden av att de som ingår är normbrytande. Att då påpeka att det inom rörelsen kan finnas normer som stänger andra ute, det slår mot en av gruppens ömmaste viktigaste punkter. Och man kan egentligen inte hålla på och splittras när man är så liten grupp, man måste hålla ihop jättehårt. Kommer det kritik "utifrån" blir det snarare en enande kraft, man får nån att enas mot. Man får också bevis på att man är ifrågasatt, och det är stärkande om gruppens identitet byggs på att gruppen är ifrågasatt.

Från mitt håll ledde den omgången diskussion till att jag inte längre kände att det var lönt att uttrycka mig försiktigt. Det var uppenbart att vissa personer hade fått en klar uppfattning om vem jag är, och då dessa (framför allt en) var högljudda kändes det som att det inte var ett slag värt att ge sig i igen.

Spola fram till förra veckan, när DN inledde artikelserie om poly. Jag skrev en kommentar. På onsdag kväll fick jag veta att inlägget diskuterades i ett låst polycommunity på Facebook. En del höll med. En del inte. Högljudda närvarade. Tråden var på över 100 inlägg. Jag kunde inte läsa dem, men havandes ögon överallt fick jag ändå höra en del. Vissa bar uppenbarligen bild av mig som en uppblåst bitch som tror att hon är bättre än dem, och dessutom säger åt folk att de gör poly fel. Jag kan ju hävda att man lätt blir en Tanye när folk på låst Facebookgrupp diskuterar en bakom ens rygg i hundra inlägg. Och så fnissade jag lite då jag hade just intervjuats av DN.

Igår släpptes DN-intervjun, vilket ledde till ytterligare en tråd med 100 kommentarer (enligt rykten, då allt detta sker på community som jag inte har tillgång till), samt en Polyheart-tråd med titeln Tanja-debatten. Den är än så länge på bara 30 inlägg, men jag väntar stordåd. Dessutom kan jag läsa den.

Så, det här var försnacket, och nu tänker jag faktiskt kommentera lite.

För det första - det verkar finnas en bild av mig som populär bloggare som har asmycket makt och ser ner på polyaktiva för att de är nördar. Jag uppfattar det som att man börjar med att min uttalade ovilja att förknippas med lajvare, och sen fortsätter bygga denna bild av Tanja man gärna har med att jag sparkar neråt. Jag förstår hur man gör den tolkningen. Jag förstår också hur man kan få för sig att jag är hipster - man har sett bilder på mig, och jag ser ut som en ibland. Typ att folk kan tänka att polys är lajvare när de ser ut som lajvare. Men det blir alltid lustigt när någon hävdar "Tanja ser ner på oss för att vi är nördar", för jag vill inte förknippas med lajvare för att jag nördar helt andra saker.

Och apropå nördighet, kan jag också säga det här självklara. Man behöver inte ändra intressen eller sig själv. Man kan bara i vissa lägen låta bli att prata om vissa saker. Om man vill ge vissa signaler.

Föreläste om poly for KI-studenter i fredags. Sände väl också ut signaler. De kom dock inte fram pga minovskypartiklar. 

För det andra - jag har sett flera kommentarer på att det var otrevligt av mig att kommentera enskild person. Det gäller då personen som uttalade sig om att man träffar många polys i rollspelssammanhang. Det var tydligen personens första offentliga framträdande som poly, och hen tog illa upp. Det var inte meningen. Det är inte heller meningen att hen ska sluta med sina hobbyer. Vad jag tycker är intressant är följande - ja, jag förstår att man kan tycka att jag var otrevlig som kommenterade en enskild persons offentliga framträdande som poly. Men borde man inte i så fall tycka att det är otrevligt med ett par hundra kommentarer om mina offentliga uttalanden? En person säger att den här diskussionen gör henom mer skeptisk till att vara poly i media, då hen kanske blir kritiserad. Undrar hur pepp nån nu kan vara på att kritisera polyvärlden?

För det tredje - kärnan. Ja, det finns en polyrörelse i Sverige. Måhända luddig, men faktiskt existerande. Och det är pissbra. Det behövs. Bra jobbat! Det har jag sagt förut, det finns dokumenterat på Polyheart. Men jag tänker att man som polyrörelse kanske vill växa och att många ska vara med. Då får man också tänka på hur man framstår som rörelse - kanske verkar man exkluderande? Kanske kommer en del personer som lever poly att känna att rörelsen inte är för dem, fast de är jätteintresserade av polyfrågor. Då förlorar kanske rörelsen en viktig tillgång i form av dessa personer. Priset man får betala är förstås en lägre känsla av gemenskap. Och så får man arbeta lite mer aktivt. Det är lite som att vissa nördsällskap hävdar att det saknas kvinnor som är intresserade av deras nördområden - utan att tänka att den nördgruppen själva duktigt håller kvinnorna utanför med sitt sätt att prata och bete sig.

För det fjärde - ordlistor. Alltså, jag tycker det är så himla talande med dessa ordlistor. För det blir så uppenbart att man talar om en viss grupp. Bara termen poly, den är ju inte i sten skriven. "Fria äktenskap" är ett begrepp som säkerligen används av många, "(stolt) slampa" ett annat. Bara själva ordlistan med "det heter faktiskt poly och relationsanarki" säger mycket om att det rör sig inte enbart om vissa sätt att leva på, utan om att dessa sätt är i ett visst sammanhang. Det kan vara en oerhörd kraft att ha ord på fenomen, men ord begränsar också, och ord signalerar att det finns definitioner, rätt och fel. Som en present till mig har det i just Tanja-tråden uppstått en fantastiskt illustrativ situation. En person använde ordet "polyamori" som paraplybegrepp. En annan blev upprörd och svarade följande:

Om du använder begreppet polyamori som paraplybegrepp så vill jag be dig sluta med det, eftersom det är förirrande, osynliggör andra typer av poly och tar tolkningsföreträde över oss som inte vill kalla oss polyamorösa. 

Fantastisk illustration över... allt egentligen? Att ord är viktiga. Att ord exkluderar. Att man kan göra rätt och fel (enligt definitionen hos nån som tycker sig ha tolkningsföreträde) och få negativa kommentarer om det. Ja, och så är det ju inte kul att vara osynliggjord.

För det femte - en person på Polyheart har uttryckt att jag hycklar då "hon inte vill "relatera till det som kallas för polykretsar, polyaktivism och polycommunityn." trots att hon dels är polyaktivist och tillhör polycommunityn, och dels för att hon drar nytta av polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat i samhället." Med att jag tillhör polycommunityn menas, det framgår senare, att jag är med i nätforumet Polyheart. Men sen... Alltså, ursäkta, men jag känner mig som fel person att anklaga för att åka snålskjuts. Polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat går till stor del ut på att poly ska synas. Polyheartmedlemmen kan inleda med att själv sluta hyckla och kritisera mig, då hen drar nytta av mina insatser i att sprida kunskap om poly. Eller så kan hen själv sitta och debattera med RPM i radio på sin jävla lunchrast.

För det sjätte - jamen, jag fattar ju att broar i mitt fall är ganska brända. Jag tror inte jag har en chans hos vissa. Det tråkiga är ju att det är inte enbart mig det handlar om. När jag pratat normer, likriktning och exkludering i polysammanhang har många hållit med. Ofta personer som är aktiva, eller varit aktiva, i polykretsar. Och de verkar känna igen det som händer, att faktiskt rimlig kritik inte lyssnas på. Att vissa saker förnekas. Och det är ju jättetråkigt. Inte för min skull, men för alla som skulle ha nytta av en starkare polyrörelse de skulle kunna identifiera sig med. Jag tycker att det är asbra att det finns en rörelse och att man ordnar aktiviteter, och jag förstår att de som driver det gör ett asstort och ofta jobbigt jobb. Jag förstår att det inte alltid finns resurser till att göra det ännu större. Och jag förstår att de som varit med i gemet mycket och aktivt har en egen bild av hur det ser ut. Men när rätt många tycker att en viss person säger vettiga saker, då kan det ju vara så att sakerna är vettiga, fast de är kritiska?

Om polyparlörer och andra rutor i polyartikelbingo

Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.

Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.

Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.

Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.

Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.

Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.

För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.

Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.

Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.

Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.

***

På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.

En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.

För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin". 

Klass och pengar

Det började med att vi häromveckan fikade och mobbade Alice för att hon var överklass. Sen - Gyllenhammar, Twitterdiskussion och Alice lovade att skriva om sin klassbakgrund. Jag med. Hon har nu skrivit - sammanhängande och bra. Jag ska skriva kort.

***

Kortfattad innehållsdeklaration:

Jag, Tanja. 28 år, master i psykologi och började jobba för ett halvår sedan. Bor i tvåa i Flemingsberg som jag (förut med sambo) hyrt av mamma senaste åtta åren.

Mamma - civilingenjör inom kemi, dessutom utbildat sig en massa i ekonomi. Jobbat som civilingenjör och ekonomichef på vårdcentral i Lettland. I Sverige jobbat sig upp från städ och kafeteria, till högavlönad chef.

Mammas bakgrund - Mormor har, vad jag vet, någon sorts yrkesutbildning inom kemi, har i många år jobbat på fabrik. Morfar var civilingenjör inom kemi, och en flashig sådan. Hans jobb var, om jag minns rätt, att vara expert när nya fabriker sattes igång.

Pappa - civilingenjör inom kemi, när han var klar med det skolade han om sig till läkare istället och är numera rätt högt i hierarkin på Krasnodars medicinuniversitet. (Titta va viktig!)

Pappas bakgrund - Farmor är sjuksyrra som vidareutbildade sig såpass att hon under min barndom var labbchef på ett sjukhus. Farfar har aldrig varit med i bilden. Gammelfarmor som jag var mycket hos som barn var lärarinna, men kom från en rätt förmögen biodlarfamilj.

***

Det här med klass blir luddigt i mitt fall, i och med att jag inte är svensk från början. Hade jag haft samma föräldrar och helsvensk uppväxt hade jag haft helt andra ekonomiska möjligheter som barn. Numera umgås jag mycket med folk som har just motsvarande föräldrar och motsvarande utbildning, och mycket är sig likt, men det märks att de växte upp annorlunda just på många konkreta fysiska sätt. Hur man bodde, var, vad man gjorde. Det behövde inte ha med pengar att göra ens, bara att kulturen var annorlunda. Där jag kom ifrån fanns det inte på kartan att man bodde i villa. I Lettland bodde man i lägenhet om man bodde i stad. Hos pappa, vid Kaukasus, kunde man bo i småhus i staden - men då hade man höns också.

***

Jag trodde länge att jag var akademisk medelklass in i benmärgen. Sedan någongång insåg jag att det bara är mina föräldrar och morfar som har högskoleexamen. Av dem jag växte upp med var det egentligen bara mamma. Mormor har yrkesutbildning och har sedan 90-talet jobbat på marknad och på lager, hennes man är lagerarbetare. Moster är skräddare, men var i många år hemmafru åt en bilmekaniker/långtradarchaffis. Numera skild och nagelskulptris. 

***

På sätt och vis har jag ju gjort klassresa. Att man gjort klassresa märker man på att folk runt en kan en massa saker som de tycker är självklara, och som man aldrig lärt sig. Eller att de gör vardagssaker, typ lagar mat, på oklara sätt med regler som de alla verkar förstå, men man själv inte är bekant med. Och man känner sig som en ociviliserad vilde som någon av misstag släppt in i möblerade rum. Saker jag inte kan eller som jag fått lära mig relativt nyligen:

- Åka skidor
- Segla
- Shoppa märkeskläder
- Gå på restaurang
- Vin
- Föra konversation
- Ordna middag för vänner som bjuds in parvis
- Inredning

***

Det var när jag var i sena tonåren som jag kopplade detta med klass. Eller, snarare att jag hade klassbakgrund. Att klass fanns som fenomen blev tydligt är jag i högstadiet gick matteinriktning med elever blandade ca hälften Östermalm hälften övriga stan. Flickorna i klassen diskuterade sina favoritshoppingställen i New York. En av mina kompisar berättade att hennes familj skulle på semester på bondgård. En tjej från klassen sa "Oj, jag trodde semester var utomlands".

Den kompisen och jag hängde mycket och läste mycket. Fast vi läste olika typer av böcker. Våra föräldrar kom från olika sammanhang. Mot slutet av nian blev det uppenbart att vi hade helt olika uppfattningar om God Smak och vilka intressen var lämpliga att visa offentligt.

***

Farmor ville att pappa skulle bli läkare, men han gjorde tonårsrevolt och sökte till kemist istället. Han fattade att han ville bli läkare efter två år, men gick ändå klart utbildningen.

Mamma ville bli jurist, eller plugga ekonomi kanske. Morfar tyckte hon skulle bli kemist och läsa på samma högskola som han.

Jag var tydlig med att jag inte skulle bli kemist. Jag skulle bli fysiker. Det var viktigt.

Hos mina KTH-kompisar är det snarare regel än undantag att någon av föräldrarna är ingenjör. Inte sällan inom samma område eller på samma skola. Inte sällan båda.

***

Jag har svårt att uttala mig om måsten. Att jag skulle läsa på högskola var en självklarhet, men det är för mig så internaliserat att jag inte kan tala om endast yttre tryck. Mina föräldrar kan inte ens föreställa sig att jag inte skulle ha högskoleexamen. Men jag, om jag råkade att bli framgångsrik inom ett yrke och liksom missa att börja plugga, jag skulle känna att någonting skavde hur många miljarder jag än hade tjänat. Jag hade känt mig otillräcklig för att jag aldrig utbildade mig på högskola.

Jag kände av trycket mitt första år på KTH. Jag mådde dåligt för att jag egentligen inte trivdes, men jag visste att det fanns många som räknade med att jag skulle lyckas. En vän till mig mådde dåligt under samma period för att hens omgivning tvärtom inte väntade sig någonting av henom. Då blev detta med tryck tydligt för mig, och också hur privilegierad jag var, hur vi båda led, men mitt lidande ledde i alla fall till nåt som värderas högt i samhället. (Det gick bra för vännen sen)

***

Saker jag har fått med mig hemifrån:

- Jag kan skriva, prata, uttrycka mig verbalt.
- Jag tror jag är värd nåt och att samhället självklart vill mig väl.
- Jag klär mig hyfsat respektabelt och smakfullt.
- Jag är övertygad om att jag har all rätt till åsikter och att andra vill höra dem.
- Hälsosamma matvanor.

Jag är fruktansvärt tacksam för allt jag fått med uppväxtpaketet.

***

När jag var runt 20 blev jag ihop med en kille vars familj var inte särskilt rika, men fruktansvärt kulturellt engagerade. När jag var 25 blev jag ihop med en kille vars familj äger en fabrik. Otrolig insyn i hur pengar och klass samverkar.

I den första familjen kände jag mig som hemsk obildad nyrik. Det var då mamma började bli rätt laddad, så jag hade liksom tillgång till dyrare saker, men vad hjälpte det när jag inte kunde spela instrument, inte kunde diskutera moderna koreografer, inte hade en chans i DN:s musikkryss? Jag hamnade i bildningskoplexchock under första tiden med killen i fråga, men att vara med honom har utvecklat mig oerhört.

Den andra killen - kläder, mat. Resor och fritid. Ni vet, när folk resonerar att en dyr och en billig t-shirt, vad kan det vara för skillnad? Och de som vet att det är skillnad, och tycker det är helt rimligt att betala 500 extra för den i alla avseenden lite bättre tröjan. Det är många som kan betala 600 för en t-shirt, men de flesta låter bli för att har man de här extrapengarna så är det ju lika bra att använda dem till nåt viktigt. Man behöver vara ekonomiskt trygg för att kunna köpa dyr tischa, för det visar att man vet att man aldrig kommer hamna i en situation där man förbannar sig själv över den onödiga utgiften.

***

Första gången jag fick lön gick jag till Hötorgshallen och handlade. Jag hade sådan panik, kände att jag var på så fel ställe, men jag exponerade och jag handlade över disk, och jag jobbade så hårt för att normalisera min okunskap. Att se självklar ut.

***

Min pappa är inte rik. Han är akademiker i Krasnodar, det lever man inte i slott på. Han berättade att han har en väldigt avslappnad relation till pengar. Ska han ha ett kilo tomater, så kollar han inte upp priset, för att han vet att han har råd med ett kilo tomater. Sådant gör att hans vänner ibland tror att han är stenrik och vill låna pengar. De blir sura när han säger att han inte kan låna ut, för de tror att han kan men inte vill.

Jag har också väldigt avslappnad relation till pengar. Jag har aldrig haft problem med att bli bjuden på saker, jag har lätt att säga att jag måste bli bjuden om jag ska göra en viss aktivitet. Lika lätt bjuder jag. Numera är det jag som har pengar och jag är orolig för att såra någon, att de ska ta det som en förolämpning när jag erbjuder dem att betala för nåt de behöver, eller inte själv har råd med. Jag förstår att det kan göra en förnärmad, men jag tycker också det är förbannat tråkigt, eftersom jag ju inte tycker det är jobbigt att vara i ekonomiskt underläge heller.

***

Av mina gymnasiekompisar har alla jag kan komma på gått vidare till högskola. Mina högskolevänner - definitionsmässigt. När jag förra sommaren fikade med en vän från en umgängeskrets jag haft sen gymnasiet sa jag att jag var på väg att ta examen. Hen sa att det är häftigt, nu kommer hen känna nån med examen. Först då insåg jag att de flesta hade läst strökurser, oavslutade utbildningar, att i den kretsen var det faktiskt inte standard att ha examen. När vi alla pluggade var man på samma nivå oavsett vad man läste. Alla hade CSN eller typ motsvarande. Det är nu jag ser hur olika det ändå blir, både i termer av pengar, status, och om man gör det man ville.

Jag skulle äta middag med folk ur samma kompiskrets i somras. Jag hade fått instruktioner om att vi skulle äta nåt av typ "köp pasta, och tomat, så rör vi ihop nåt". Jag tänkte att man tar lite pasta, och så fräser man körsbärstomater lätt, och nåt annat fräscht, och så råkade jag ha en bit Gruyère (dyr ost) i väskan och tänkte vi kunde ju hyvla över lite? Väl framme blev det snabbt en gryta med pasta, och en gryta med allt man kunde tänka sig göra pastasås av. Inget förargerligt - quornfärs, och burktomat och typ spenat. Sånt jag själv hade lagat för ett år sedan, bara.

Men det var så talande. Efter tre år av fabrikörsson i köket och ett halvår av lön tänkte jag i fräscht-banor. Och jag tyckte det var rimligt att betala hundra spänn för en bit ost, för jag visste att jag aldrig skulle behöva gräma mig över de där hundra kronorna.

Jag känner mig inte ens hemma i att tänka så.

***

Jag är jätterädd för att förlora gamla vänner i klassflytt och pengaskillnader.

***

Min mamma hjälpte mig mycket ekonomiskt under utbildningen. Nu när jag har pengar är den skönaste känslan att jag kan hjälpa andra. Att mina närmaste inte kommer att behöva bo under en bro. Om jag ska sammanfatta pengar i ett ord blir det "frihet".

Friends utan benefits

"Fortsätt vara lika cool nästa år så kommer jag fortsätta runka till dig!"

- typ citat från ett nyårs-SMS från en av vännerna jag skriver om nedan

Ibland stannar man upp och tänker på att i vårt samhälle förväntas man (som kvinna, i alla fall) bli förolämpad om nån visar sexuellt intresse i en. Om man själv inte är intresserad, alltså. Är det en främling på stan eller krogen som visar intresse anses det vara rimligt att bli äcklad. Om det är en vän anses en rimlig reaktion vara att känna sig sviken. Det känns för mig lite dumt att man nästan förväntas se det som nåt negativt att nån vill ligga med en. Fast jag kan också förstå den otrevliga negativa känslan. Så har jag tänkt på att jag genom åren haft några vänner som varit ensidigt attraherade av mig, och det har funkat bra. Vad har varit kännetecknande med dem?

• De har varit öppna med sitt intresse. De har inte dragit upp det hela tiden, men inte heller låtsas bort det eller skämts över det.

• De har inte sett det som mitt jobb att besvara deras intresse. Jag var inte en dålig människa som misunnade dem någonting. Att jag inte var intresserad var inte ett sätt att dissa dem på. Det var helt enkelt ett faktum som de förhöll sig till på samma sätt som jag förhåller mig till att jag inte får klappa säl på Skansen.

• De har aldrig försökt tafsa på mig, eller på annat sätt kränka mitt luftrum. De har respekterat mina gränser.

• De har inte slutat umgås med mig efter att de fick ett nej. Att de innan de breakade sitt intresse för mig umgicks med mig berodde alltså inte på att de försökte smyga sig närmare, utan på att de var genuit intresserade av att umgås med mig.

• De har inte hävdat att de ska vara mig trogna och vänta på att jag ska fatta rätt beslut och välja dem. De har inte gått runt och lidit och suckat och ignorerat andra kvinnor. De har inte suttit på sin kammare och väntat på att komma över mig. Livet slutade inte när jag sa nej.

Hela intresset har helt enkelt uppfattats som en komplimang, och uppskattning. Inte som en börda på mina axlar. Inte som någonting jag bestämmer över för at vara snäll eller inte. Inte nåt som är ett villkor för att vi ska umgås. Då har det inte heller känts som ett hinder för vänskapen. 

Hur funkar sånt för er?

***

Annat nytt - jag ska föreläsa om poly för främst vårdstudenter, men andra är också välkomna! 7 september, kolla eventet!

Gnäll på att jag är tjockis...

...fast förklädd till analys, förstås.

Som ung tränade jag ingenting och så var jag plufsig. Jag blev aldrig särskilt stor, inte ens när jag tränade noll och hetsåt. Men plufsig, det var jag. Men jag brydde mig inte så mycket heller.

Senaste åren har jag gymmat och långsamt kommit mer och mer in i det. Jag gillar det verkligen, och jag gillar vad det gör med min kropp. Men jag har också märkt en tendens av att jag kanske bryr mig mer om små detaljer på kroppen, ju mer vältränad jag är/ser ut. Att jag kanske mer tänker "oj, nu har jag lagt på lite fett, det var ju otrevligt, den vill jag ha bort". Eller att jag besväras mer än förr när jag märker att jag inte är lika stark som när jag var på topp. Och allt detta trots att jag fortfarande är rätt smal och stark.

Jag tänkte först att typiskt vad typiskt det är med typ smala som ska bli asbesvärade av minsta lilla fettkudde, sånt som för alla andra är normalt och vardagskropp. Men sen slog det mig att det är ju fruktansvärt självklart att det blir så. När jag låg i soffan och inte rörde mig, då var det ju inte så konstigt när jag inte var fit. Men nu när jag lagt ner så mycket tid på den här kroppen, då jävlar har man helt annan anledning att förvänta sig att det syns och känns.

Just senaste tre månaderna har jag knappt kunnat träna på grund av sjukdomsrelaterade anledningar. Innan den här perioden var jag uppe i 70 i knäböj. När jag kunde träna lite under perioden fick jag köra på typ 50. Det kändes sådär, trots att jag började på 12 och det var oäääänligt jobbigt då. Och nästan det mest irriterande var att jag knappt ens kunde gnälla, för jag hade låtit som världens drygaste människa. Och att jag tycker att jag just nu är tjockistanja är nåt jag verkligen försöker undvika att säga. För jag fattar ju att det fettet jag har på magen inte är mycket och det låter sjukt koketterande, men jag har ju gått upp.

Nej men ja, hela poängen är att jag har någontans insett att det är fett rimligt att det är just de som är smala (med flit) eller vältränade som märker områden där de inte är det. Är man smal så gör ju lite extra fett en stor skillnad och om man jobbar för att vara smal är det rimligt att reagera starkare när man inte lyckas. Samma med träning - jag har blivit mer känslig för vad min kropp klarar av, det är mer irriterande när kroppen inte klarar nåt, men det är fullt rimligt att det är så. Det kan ju delvis handla om större fokus på kroppen, men jag tror att jag tänker på kroppen lika mycket, bara att jag nu har "rätt" att vara besviken.

Så ni inte tror jag blivit ätstörd träningsnarkoman - det handlar alltså inte om att jag blivit besatt av detaljer i kroppen. Men det handlar mer om att jag förut kanske tänkte att det var fånigt att de som var närmare "toppen" var de mest missnöjda. Nu fattar jag det bättre. Jag har nog förstått det med andra saker bättre förut (lex "varför är det alltid så att de som tecknar mest har sämst självförtroende?") men kroppsmässigt kopplade jag nog först nu.

Och så saknar jag som fan att träna. Just nu måste kroppen dock helt koncentrera sig på att klara sjukdomen. Då får det va så.

PS: Också att min huvudsakliga attityd till fett just nu är att jag egentligen inte har problem med det, bra på sina ställen, enda problemet att det skymmer musklerna...

Saker unga antas inte behöva veta (än)

Återigen är någon upprörd över att RFSU sysslar med sexualupplysning. Det finns mycket att säga i frågan, men jag väljer att fokusera på några saker som ofta återkommer i den här typen av diskussion. Särskilt den om vad barn behöver eller inte behöver veta. Detta med too much information är nämligen veckans förträffliga tema på Vecka 6.

Jag håller med om att RFSU har stort inflytande över svenska sexualpolitiska debatten och svenska sexualupplysningen. Rimligt för ett riksförbund för sexualupplysning. Jag skulle invända exakt noll mot att flera aktörer kom in i skolor och pratade med ungdomar om attityder till sex och relationer. Men en sak som är viktig att ha i åtanke är att även i sex finns det fakta, som kommer att vara desamma oavsett vem som upplyser. Om så Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund kommer och sexupplyser så kommer mycket av det som berättas vara detsamma som i RFSU:s upplysning. Och fakta är ju att det finns preventivmedel, att de skyddar bra (fast inte 100%), att man inte blir gravid av att svälja, att slemhinnor behöver glid för att inte skadas.

Sedan kommer RFSU och Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund ha olika värderingar kring mycket. RFSU kommer säga att man får experimentera och ha sex med så många man vill, UAF kommer att säga att man ska vänta tills man hittat den enda rätta. För det är klart att RFSU har värdering i det de säger, men oavsett värdering så kommer faktabiten att vara densamma. Det som kan skilja sig i fallet med fakta är vilken information bedöms som relevant för åldersgruppen. Kanske tycker man att den värderande informationen är viktigare än torra fakta om klamydia. Kanske tycker man att fokus ska läggas på relationer. Vad vi verkligen inte får glömma är att tiden för undervisning i skolan är begränsad och man hinner med väldigt lite. (Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det vigs så många timmar åt sex- och samlevnad i grundskolan) Då får man prioritera, och man prioriterar sannolikt det torra och skademinimerande, saker som är konkreta och går att lära ut fort. Kondompårullning. Vilka sjukdomar finns. Hur man inte skadar sig.

Givetvis är hur man prioriterar information en fråga om tyckande och värderingar. Kanske tycker kritiker att det är värt att offra informationen om olika grundsätt att ha sex på mot att man hinner prata mer om vad relationer betyder för samhällsekonomin. Det är ju inte en objektiv fråga och jag har lika mycket rätt att tycka som de. Men ett argument jag har svårt för är att man inte behöver veta allt det där som ung. Att 13-14-åringar inte bör ha sex, och därför är det klart överkurs att undervisa dem om olika kroppsöppningar, ställningar eller skydd. Om det ska ses som ett hållbart argument, faller hela skolsystemet.

Skolan är inte riktigt till för att lära barn sådant de behöver just nu. Skolans uppdrag är att förbereda barnen för att bli framtida medborgare som klarar vuxenlivet. Få i min klass lagade mat hemma i högstadiet, men man hade likväl hemkunskap. Där man förresten också lärde sig att lägga budget och möblera en lägenhet - kunskaper man knappast hade nytta av där och då. Ibland hör man att sexualupplysning av personer under 15 är uppvigning till brott, då dessa inte får ha sex enligt lagen. För det första är man aldrig förbjuden från att ha sex - däremot får betydligt äldre personer inte ha sex med barn och ungdomar under 15. För det andra fick jag lära mig om politiska partier och hur man röstar (jag fik till och med prova i skolval!) när jag gick i högstadiet. 

Väldigt lite av det man lär sig i skolan är kunskaper som är ämnade att vara till nytta redan nu, inte främst inför framtiden. Mycket av informationen måste ses som sådant man aldrig kommer behöva i strikt mening, men den utgör ändå en allmänbildning och en gemensam grund. Det är inte bara det att ungdomar i detta nu inte behöver veta hur magnesiumoxid blir till, den absoluta majoriteten kommer aldrig ens ha användning av denna kunskap. Det enda jag använt högstadiefranskan till är att som vuxen läsa menyer, och jag är fast övertygad om att franskalektionerna inte var menade att vara relevanta för min verklighet som högstadieelev i Stockholm.

Jag tog med flit upp naturvetenskap och språk som exempel. De anses ju vara de användbara kunskaperna, till skillnad från flum som estetiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Ändå har man förhållandevis lite nytta av dem när man läser dem, och ofta aldrig överhuvudtaget. Varför borde sexualkunskapen vara annorlunda i det avseendet? När är det egentligen rimligt att lära sig saker - när man behöver dem eller innan?

Notera att allt detta skrivs som om högstadieungdomar inte vore sexuellt aktiva än. Fast det är de. Undervisar man i en klass med fjortonåringar kan man anta att några av dem redan har gjort ett och annat, och det är verkligen panik med att här och nu se till att de kan det där med skydd, och sjukdomar, och lite grundläggande anatomi, och att sex ska kännas bra, och att man får göra som man vill. Oavsett vad man själv tycker om att unga människor har sex borde man rimligen tycka att de som är sexuellt aktiva ska ha information.

(OBS Många av takarna i det här inlägget har förekommit i ett tidigare)

#2 Felskickat SMS

Nu ska jag berätta en historia ur mitt relationsliv. Den är rolig.

En sak många av er kanske inte vet att jag är, som flickvän, ganska... eldig är väl det positiva sättet att uttrycka det på. Eller till exempel att jag är i kontakt med mina känslor och tydligt kommunicerar dem. Det är också ett sätt. Eller att jag är hysterisk psykobitch. Det blir helt enkelt dramalama ibland när man är ihop med mig. Som den gången då.

Den dagen skulle jag och killen efter jobbet först på Skansen och sen på jampub där vi ämnade dansa. Bästa dagen! Jag satt på jobbet och han sms:ade och frågade om var vi skulle ses. Jag började skriva "Kom hit", men sedan kom jag på att jag skulle säga mer saker också, så jag ringde istället. Vi sågs, vi gick på Skansen, det småduggade och sälarna var fåniga och man fick se hela två duttrar. Bra start på kvällen, och bättre skulle vi bli.

Vi kom till puben, bytte om till danskläder, började dansa... utan att gå in på detaljer kan man väl säga att det råkade sägas fel saker och två danser senare rusade jag ner för trappan, och VILL INTE SE DIG och klädde på mig och kutade till tunnelbanan och skulle hem och vara fruktansvärd sårad. Jag hade för all del anledning att vara ledsen, men jag hade också kunnat stanna kvar och prata med killen och inte säga en massa bitterheter tillbaka. Man kan faktiskt bråka utan att krossa porslin, smälla i dörrar och slänga av sig dansskor.

Jag stod på perrongen och väntade på pendeln. Killen hade förstås försökt ringa, och jag hade förstås inte svarat, för jag skulle vara omöjlig. Nu fick jag plötsligt ett SMS. Jag öppnade messet och började läsa. Han bad om ursäkt. Jag skulle inte låta honom komma undan med ett futtigt SMS, jag...

...

Jag har en iPhone. SMS-funktionen ser ut som ett chattfönster, ungefär, så har man skrivit någonting så står det kvar och väntar på att man ska komma tillbaka, skriva klart, skicka eller radera.

Jag läste förlåtförlåt-SMS:et, men hjärnan uppfattade att det stod någonting i skrivfältet, och hjärnan uppfattade att det skulle skickas. Plötsligt hade min tumme utan min inblandning tryckt på skicka-knappen och jag stod där som ett fån, tittandes på hur SMS:et skickades och blev till en grön pratbubbla. Jag hade inte hjärta att skicka ett till och berätta var "Kom hit" kom ifrån. Det fanns inget annat att göra än att kapitulera, inse att öde inte ville att jag skulle bråka, åka hem och vänta på killen. Jag berättade förstås omedelbart för nu var allt okej och det var faktiskt en fruktansvärt roligt.

Det här är min andra bästa felmess-historia. Min första bästa har med samma kille att göra, men den berättar jag kanske en annan gång. Fast jag varnar, den är en ganska konventionell pinsams SMS-historia, inte alls lika dramaturgiskt roligt som den här.

Sexfientlighet i naketförsvar

Hej! Vart på semester, men nu är jag tillbaka och ska försöka få in rutinen att skriva igen. Tillsammans med rutinerna jobba heltid, träna dansgrupp, träna själv, föreläsa, frilansskriva, sova, ha relation, ta piller, se på mangafilm.

Jag tänkte skriva om den där nakenbilden som Margit Richert la upp på Facebook. Följ länken för att se bilden och läsa hennes åsikter om att Facebook stängde av hennes konto på grund av att bilden väckte anstöt.

Jag har sett en del kommentarer och diskussion kring detta. Det finns en viss argumentation som jag har svårt förr. Sammanfattningsvis lyder den ungefär som så: bilden är en glad bild på en sommarkropp i en asexuell situation, tråkigt att man alltid ska associera kvinnokroppar till sex. Jag håller med båda delarna. Det är verkligen en glad Richert vi ser, i en somrigt sexlöst sammanhang. Det är verkligen pisstråkigt att kvinnokroppar alltid ska associeras till sex. Men tillsammans och i det här sammanhanget blir har jag svårt för argumentet.

När man kritiserar andras gränser faller man lätt i att själv poängtera att man också har gränser. Det ger en rebellkredd utan att man behöver ta stora risker. Det blir lättare att argumentera om man har någonting att utgå ifrån. En genre av sådana argument är "jag är inte rasist, men" samt "jag är för jämställdhet, men feminismen har gått för långt". Man vill säga någonting som går mot reglerna, men man garderar sig ändå och tydligt hävdar att man följer samhällets regler. Äta lite kaka, behålla lite kaka.

Ofta handlar det om att man i sitt argument vill flytta gränsen på skalan, men vill fortfarande behålla skalan. Till exempel humor. A kanske kritiserar en ståuppare som skämtar om våldtäkt. B kanske tycker att våldtäkt är okej, men inte folkmord. Båda är egentligen överens om att det finns gränser för vad man ska få skämta om i en ståupprutin.

Tillbaka till Margit Richerts bild. Den togs bort från att den var stötande, enligt Facebook. Att försvara bilden med "den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt" innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande - men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande. Det får man tycka. Dock kan jag tänka mig att många av dem som försvarar Richerts bild med att den inte är sexuell, inte alls skulle tycker att sexualitet på bild är eller borde vara stötande. De argumenterar bara så för att det är bekvämt just nu.

Det är faktiskt typ som när jag ska prata poly och plötsligt är det asviktigt att poängtera att poly inte betyder att man ligger runt med en massa folk. Jag offrar de mer promiskuösa för att vinna lite legitimitet i stunden. Det sänder onekligen ut vissa signaler. Och det säger jag ju inte heller för att jag tycker att promiskuitet är dåligt, utan för att jag tänker att motparten i diskussioner tycker så och jag vill göra det enkelt för motparten.

Så när jag ser hur vissa försvarar bilden med att det är en oskyldig bild på en nakenbadare känner jag att mycket skaver. Om den bilden är oskyldig, vilka bilder är skyldiga? Om avsaknaden eller närvaron av sexualitet avgör om en bild är stötande, var tycker man att gränsen går?

Jag tycker helt enkelt inte om att man försöker argumentera mot att naket ses stötande med att poängtera att sexualitet, inte naket, är det.

(I samma diskussion börjar man förresten prata om det hela som en krvinnokroppsfråga. Typiskt att kvinnor ska skyla sina kroppar, typ. Som om Facebook gav ut gratismedlemskap till män som visar kuken.)

(Also, de som typ "det är naturligt att bada naken". Det är naturligt att knulla naken också, men sex är visst stötande så naturligt-argumentet räknas inte där...)

***

Kan också nämnas att medan jag var i Moskva hade de sänt en grej i radio som jag var i. Det är jag och Ronald Poirier Martinsson som debatterar monogami - för eller emot. Gissa rollfördelningen. Jag har inte hört inslaget för jag har just här bestämt mig för att ha höra-egen-röst-ångest, men jag har hört att jag gjorde helt okej ifrån mig, åtminstone relativt. 

Kvinnoönskerier

Johanna Sjödin bloggade nyligen om reaktioner hon möts av när hon skriver att hon gillar stora kukar. Samtalet handlar bland annat om att kvinnor motarbetas i att uttala sig om sina preferenser i sängen, och jag kom på att tänka på den där gången jag skrev om True Blood, och hela samtalet kom att handla om att ett mansideal jag kunde tänka mig innehöll ordet "dum".

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. 

Den dagen fick jag veta att jag levde på Internet. En fascinerande upplevelse.

Jag kan inleda med att förklara varför "dum" skulle kunna ingå i ett av mansidealen jag skulle kunna rabbla upp. Såhär - jag är objektivt smart. Så är det. Och det är ett av mina mest kännetecknande egenskaper. Folk gillar mig för det. Den egenskapen har hjälpt mig att klara mig ur knipor. Jag älskar att vara smart. It's my gift. It's, också, my curse. Jag tänker mycket, folk har förväntningar på mig, intelligens färgar av sig på hela min tillvaro. Jag gillar det. Men det skulle vara befriande att inte ha den aspekten ibland. Jag tror inte att jag skulle kunna ha en relation med ett intellektuellt jämlike (eller någon över mig) där intelligensen inte skulle finnas med som faktor alls. Därför har jag en idealbild av en befriande intelligensfri relation, och för en sådan behöver jag en person som är märkbart mindre intelligent. (Och detta ordet "dum", jag hade ju säkert uttryckt mig annorlunda om inlägget handlade om mansideal eller riktiga män, och inte fantasifiguren Jason Stackhouse)

Det handlar alltså inte om att jag vill ha nån att vara intellektuellt överlägsen över. Det handlar om en relation helt befriad från dimensionen "intelligens". Jag tycker det är rätt jämförbart med klassikern när nån brukas ses som snyggt ögongodis, och så blir hen sedd för sin personlighet av nån som inte bryr sig om ytan det minsta. 

Det vanligaste skälen att störa sig som angavs var att kommentatorerna tyckte det var oetiskt att önska sig en maktobalans i relationen. Ett - det är inte det som är grejen för mig. Två - intressant att de reagerade så på just "dum". Nu är det bara gissningar, förstås, men hade jag vart dum och önskat mig en smart kille hade reaktionerna nog varit rätt lugna. Hade jag sagt att mitt ideal är en äldre man, eller en man från överklassen, hade nog rätt få sagt pip. Inte heller, tror jag, om jag sa att jag gillar typ hantverkare (jag tänker mig att jag som välutbildad medelklass är i maktposition över hantverkare). 

Så reaktionerna, de kom. Personer blev provocerade. En del kommenterade att det till sist och syvende handlade om att de inte tyckte det var rimligt att ha partnerideal och prata om dem. Men dessa personer pratade ändå bara om "dum" i idealet, inte "snygg", inte "bra ligg".

En del kommenterade att det var exkluderande av mig att säga som jag sa. Återigen var det inte "bra på att knulla" som exkluderade dem som inte är det. Det var "dum" som exkluderade... För problemet, om jag förstod förvirrande Twittertrådar rätt, var att "dum" var en negativ egenskap. Jag tänker spontant att det borde väl vara bra, om nåt, om man skulle attraheras av en egenskap som normalt inte anses vara attraktiv? Inte så att jag väntar mig en medalj, men det borde ju inte vara nåt dåligt heller? Skulle det vara mer passande och mindre exkluderande om jag sa att idealet är en smart man som... som... är det nån i True Blood som är smart? 

Den enskilt mest intressanta kommentaren, tycker jag, är följande: 

Anonymus Maximus sa...Känns som att du letar efter någon som inte känner att de måste bevisa något för sig själva.
Du letar efter en mycket smart kille. Mycket, mycket smartare än jag.

Det intressanta är ju... som om jag inte var en del av relationen? En mindre smart kille är ju tänkt att rädda mig från mig själv och min stimulanskrävande hjärna. Med en mycket smart man vid min sida skulle jag varken vilja eller klara att hålla den sidan av mig borta.

Och i verkligheten är personer jag umgås med - vänskapligt, romantiskt sexuellt - i regel intelligenta. Föga förvånande, man hittar ju lättare ett gemensamt språk, man har lätt intressen av samma typ om man ligger på samma nivå, man överstimulerar inte varandra och tråkar inte ut varandra. Jag skulle inte vilja ha en vardagsrelation, en långreintensiv relation, men nån långt ifrån min placering på IQ-kurvan. Det skulle påverka vardagen för mycket. Det skulle färga av sig på bråken, på gemensamma aktiviteter, på hur vi sköter ekonomin och fattar stora beslut. I en vardagsrelation behöver jag en motkraft till att jag är bright verbal psykolog. Men en mindre intensiv, icke-vardaglig relation, en sån skulle nog kunna gå problemfritt på det (irrelevanta) intelligenta planet. 

Jag uppfattade det som att många läste något fientligt när jag förklarade detta med att relationen förmodligen inte skulle vara en del av vardagen, och att den skulle vara med stort fokus på det sexuella. Personen verkade läsa in saker som att jag skulle utnyttja Jason, eller använda honom som sexleksak enbart, eller manipulera honom. Det känns ärligen tråkigt. Dels vill jag inte att folk ska tro sånt om mig. Dels tycker jag det är otrevligt att folk lätt uppfattar det som att relationer som inte varar länge och intensivt inte är lyckade, inte är värda att existera, inte kan existera och vara positiva samtidigt. Jag såg framför mig trevligt umgänge, och känslor, och ingen tidsbegränsning. Skulle kunna vara livet ut, men bara lite i taget. Eller vara i tre dagar, men vara awesome. Det handlar ju inte ens så mycket om vad jag vill, utan mer om vad Jason skulle vilja ha för relation med mig. Jag anar att han inte vill flytta ihop och gifta sig med en prettobrud som mig. De som argumenterade med mig verkade snarare se nåt känslokallt och utnyttjande. Tråkigt.