Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.
Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.
Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.
Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.
Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.
Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.
För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.
Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.
Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.
Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.
Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.
På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.
En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.
För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin".
Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.
Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.
Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.
Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.
Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.
För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.
Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.
Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.
Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.
Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.
***
På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.
En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.
För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin".
20 kommentarer:
Du kan även ta upp exemplet med RPM häromnyligen som inte heller blev så lyckat trots att du försökte.
Jag vill inte ställa upp med namn och bild då jag vill hålla mitt privatliv privat och väldigt få journalister och dylikt är intresserade av anonyma medverkande.
Det är ändå lite lustigt, för en tid sen (eh, några år, minns inte tydligare än så) minns jag en känsla att poly framställdes som så väldigt vackert och perfekt och allt var frid och fröjd bara man levde poly... nu, när man är lite noga med att inte bara framställa det som guld och gröna skogar, då är det problematiskt att det nämns att det finns svårigheter.
Jaja...
Jag skulle uppskatta om svårigheterna inte framställdes som polyunika. Nu blir det oftast med en underton att man väljer till svartsjuka och tidstrassel om man väljer poly istf mono.
Problemet är väl överlag att man framställer det som nåt väldigt väsenskilt från monogami. Allt det här med problematisera poly och visa olika sidor förblir fullständigt ointressant om man låtsas som om monogamin var självklar och homogen.
Jag läste inte artikeln så noggrannt, men om jag fattar allt rätt - poly, destillerat och förpackat för medier anno 2012:
Poly är som mono: Vi lever i förhållanden som var och en inte ger oss det vi behöver. Alltså knullar vi runt utav helvete. Enda skillnaden är att i en polyrelation kan du gnugga runtknullandet i ansiktet på din partner hur mycket du vill.
Ordlista:
Krepliter - Antika Grekiska soldater som stekte tunnpannkakor i fält.
"För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur."
Word.
AM: Nä. Snarare: poly är inte som mono för att i polyrelation krävs det att man kommunicerar och tar ansvar för varandra. Polypersoner gillar att normbryta, och det handlar inte bara om sex!
Ordlista: Mörkervän - ens pojkväns flickväns tilltänkta partners syskon.
Efter ytterligare en förmiddag på jobbet där polyskämten (nervärderande) har flugit efter artikelserien, har jag insett åtminstone en sak (eller flera, men som hänger ihop), samt försökt skicka vår marknadschef på din föreläsning.
Men till min tanke: Jag har inga som helst svårigheter att komma ut som bi (eller om jag vore rakt ut gay) - Ingen bryr sig. Däremot känns det som att sticka upp huvudet i skottregn att komma ut som poly. Bättre att hålla för sig själv. För min egen del. Jag är inte beredd att ta snacket etc som till större delen kommer hända bakom min rygg. Och för den del, vågar jag inte komma ut som till större delen asexuell (det som endel kallar graysexual). Och allt det där leder till att jag ligger lågt i diskussionen, eftersom jag håller mig undan alla communitys är alla mina konkreta exempel jag skulle kunna bidra med migsjälv, och jag är inte beredd att outa mig. Istället låter jag alla dessa människor ha sina fördommar.
Oj.
Intressant. Jag trodde att arbetsplatser där DNs Insidan läses och diskuteras skulle vara mer förstående, men det kanske är tvärtom. Om man ser sig själv som väldigt fördomsfri så kanske man inte håller uppsikt över sina egna fördomar.
Till stor del mina egna tankar, tack för det. Börjar överväga att rentav sluta kalla mig "relationsanarkist" eftersom folk verkar,liksom med allt annat, vilja sönderdefiniera det.
Jag förstår inte varför man envisas med att diskutera polygami som om man diskuterar medlemmmar i en intresseklubb. Man glömmer att det är individer man talar med, individer i individuella förhållanden.
Hur gör man som monogam för att förhindra svartsjuka, liksom? Hur gör man som monogam för att hålla gnistan vid liv? Hur ser man till att man inte gillar någon annan bättre än sin partner?
Hade någon frågat mig som monogam och sedan utgått från att alla gjort samma sak, hade jag blivit väldigt irriterad. Hur man har det i sitt förhållande säger väldigt lite om hur andra har det i andra föhållanden.
Jag är helt ny. Total rookie. Min kille kom ut som poly och efter mycket mycket prat och prat och prat har vi kommit fram till någonstans att ja, det här kanske är vi. Ingen av oss hade satt ord på det förut, men så som vi hanterat relationer och relaterat till människor förut, både som singlar och som par har varit där någonstans, fast på den tiden inte uttalat och därför har det lett till uppbrott och allt det som parallella relationer brukar leda till om det inte är uttalat ok. Och så kom plötsligt den här artikelserien, out of the blue som nåt slags ja men vi visste vad ni tänkte så vi tänkte hjälpa lite på traven, typ.
Men alltså...jag kan inte säga vad jag är än men jag hoppas att jag som poly aldrig blir som det framställs i DN:s artikelserie. Som räknar mina kreplits och delar upp dem mellan mina relationer. Kreplits? Vem har kommit på det ordet?
Jag och min kille hoppas någonstans att vi ska landa i nåt slags förvissning om att vi båda är lyckliga och att vi trivs där vi är. Att det krävs kommunikation? Klart som fan att det gör, men det gör det ju i "vanliga" monorelationer också. Vet inte vart riktigt jag vill komma med det här förutom att jag tyckte att DN:s artikelserie kunde varit lite mer välskriven och djup. Som absolut rookie ser inte ens jag det där som särskilt insiktsfullt. Yada yada, etc.
Jag har gått runt och varit småirriterad på polys i allmänhet och poly-i-media i synnerhet den senaste veckan. Du sätter huvudet på spiken på allt det där jag är skittrött på. Hela subkulturen, och göra identitet av att man är poly.
Jag har aldrig känt ett behov av att "komma ut" med att jag inte är så intresserad av monogami. Jag har svårt för hela synen på sexualitet som någonting essensiellt. "Jag vaknade en morgon och insåg att jag Är Poly" eller "Jag har Alltid varit masochist, det är den jag är". Har kommit ut många gånger, ändrat mig många gånger, slutat bry mig i rätt stor utsträckning. Men är överlag löjligt trött på att folk försöker peta in mig i en subkultur eller förening beroende på vilka jag ligger med/dricker te med/bor ihop med/älskar. Och förstår inte alls varför jag förväntas känna samhörighet med andra bara för att de inte heller diggar monogami.
Suck. Fånigt.
Jag känner också som Anneli, att det är lite konstigt att göra det till en identitet. Jag har haft monorelationer där jag tyckte monogami-kravet kändes som en tvångströja. Sen när en kille föreslog att vi skulle ha "öppet förhållande" tyckte jag det lät jättebra. Men på den tiden fanns knappt ordet "polyamori", alla betraktade det som ett val man gjorde, inte en läggning eller en identitet.
Så småningom blev jag ihop med en kille till, och sen blev det monoförhållande med honom, som jag nu levt i sen tretton år tillbaks och trivs jättebra med. Men det betyder liksom inte att först VAR jag poly och sen BLEV jag mono, det är ju bara val jag gjort.
Öht så verkar det som att dom flesta som lever i monoförhållanden ändå tänder sexuellt på andra och ibland blir förälskade i andra, men man väljer att inte leva ut sex och kärlek med mer än en person i taget. Och dom flesta som lever i polyförhållanden verkar ju ändå uppleva svartsjuka i nån grad. Det gör det ju ännu konstigare att prata om poly respektive mono som nånting man ÄR snarare än nånting man gör.
Jag läste Barometerns kritik av poly. Intressant att kritik av polyförhållanden hela tiden verkar gå ut på att försöka visa att förhållanden som faktiskt fungerar inte kan fungera. Och om de fungerar, så måste personerna må dåligt av det. Och om de inte mår dåligt så mår de ändå dåligt, bara utan att veta om det; och borde ta sitt hippiekollektiv någon annan stans så att vi andra, verklighetens folk, inte mår så dåligt av att veta om deras existens.
Det är som att komma dragandes med ett bevis för att humlan inte kan flyga; och om den kan det så borde vi förbjuda humlor, för det ser dåligt ut om insekter bryter mot min bristande förståelse av aerodynamikens lagar.
(Lever själv mono, men har sett tillräckligt många kassa mono-förhållanden för att poly ändå känns som ett rätt litet avsteg.)
Å här var Barometerns artikel
Många människor säger så mycket bra (som jag håller med om men även som väcker tankar) i kommentarerna här. Ville bara säga det.
Tack så mycket för kommentarerna! Jag har inte haft tid att svara på alla när de kom, men jag läste alla och jag är verkligen glad när ni skriver och delar med er!
Ursäkta en korkad fråga, men hur bär man sig åt för att hitta partners med samma inställning som sig själv utan någon typ av "förening"/"krets"? När normen mot det är så stark, menar jag?
Öppenhet och tålamod.
Skicka en kommentar