söndag, september 02, 2012

Klass och pengar

Det började med att vi häromveckan fikade och mobbade Alice för att hon var överklass. Sen - Gyllenhammar, Twitterdiskussion och Alice lovade att skriva om sin klassbakgrund. Jag med. Hon har nu skrivit - sammanhängande och bra. Jag ska skriva kort.

***

Kortfattad innehållsdeklaration:

Jag, Tanja. 28 år, master i psykologi och började jobba för ett halvår sedan. Bor i tvåa i Flemingsberg som jag (förut med sambo) hyrt av mamma senaste åtta åren.

Mamma - civilingenjör inom kemi, dessutom utbildat sig en massa i ekonomi. Jobbat som civilingenjör och ekonomichef på vårdcentral i Lettland. I Sverige jobbat sig upp från städ och kafeteria, till högavlönad chef.

Mammas bakgrund - Mormor har, vad jag vet, någon sorts yrkesutbildning inom kemi, har i många år jobbat på fabrik. Morfar var civilingenjör inom kemi, och en flashig sådan. Hans jobb var, om jag minns rätt, att vara expert när nya fabriker sattes igång.

Pappa - civilingenjör inom kemi, när han var klar med det skolade han om sig till läkare istället och är numera rätt högt i hierarkin på Krasnodars medicinuniversitet. (Titta va viktig!)

Pappas bakgrund - Farmor är sjuksyrra som vidareutbildade sig såpass att hon under min barndom var labbchef på ett sjukhus. Farfar har aldrig varit med i bilden. Gammelfarmor som jag var mycket hos som barn var lärarinna, men kom från en rätt förmögen biodlarfamilj.

***

Det här med klass blir luddigt i mitt fall, i och med att jag inte är svensk från början. Hade jag haft samma föräldrar och helsvensk uppväxt hade jag haft helt andra ekonomiska möjligheter som barn. Numera umgås jag mycket med folk som har just motsvarande föräldrar och motsvarande utbildning, och mycket är sig likt, men det märks att de växte upp annorlunda just på många konkreta fysiska sätt. Hur man bodde, var, vad man gjorde. Det behövde inte ha med pengar att göra ens, bara att kulturen var annorlunda. Där jag kom ifrån fanns det inte på kartan att man bodde i villa. I Lettland bodde man i lägenhet om man bodde i stad. Hos pappa, vid Kaukasus, kunde man bo i småhus i staden - men då hade man höns också.

***

Jag trodde länge att jag var akademisk medelklass in i benmärgen. Sedan någongång insåg jag att det bara är mina föräldrar och morfar som har högskoleexamen. Av dem jag växte upp med var det egentligen bara mamma. Mormor har yrkesutbildning och har sedan 90-talet jobbat på marknad och på lager, hennes man är lagerarbetare. Moster är skräddare, men var i många år hemmafru åt en bilmekaniker/långtradarchaffis. Numera skild och nagelskulptris. 

***

På sätt och vis har jag ju gjort klassresa. Att man gjort klassresa märker man på att folk runt en kan en massa saker som de tycker är självklara, och som man aldrig lärt sig. Eller att de gör vardagssaker, typ lagar mat, på oklara sätt med regler som de alla verkar förstå, men man själv inte är bekant med. Och man känner sig som en ociviliserad vilde som någon av misstag släppt in i möblerade rum. Saker jag inte kan eller som jag fått lära mig relativt nyligen:

- Åka skidor
- Segla
- Shoppa märkeskläder
- Gå på restaurang
- Vin
- Föra konversation
- Ordna middag för vänner som bjuds in parvis
- Inredning

***

Det var när jag var i sena tonåren som jag kopplade detta med klass. Eller, snarare att jag hade klassbakgrund. Att klass fanns som fenomen blev tydligt är jag i högstadiet gick matteinriktning med elever blandade ca hälften Östermalm hälften övriga stan. Flickorna i klassen diskuterade sina favoritshoppingställen i New York. En av mina kompisar berättade att hennes familj skulle på semester på bondgård. En tjej från klassen sa "Oj, jag trodde semester var utomlands".

Den kompisen och jag hängde mycket och läste mycket. Fast vi läste olika typer av böcker. Våra föräldrar kom från olika sammanhang. Mot slutet av nian blev det uppenbart att vi hade helt olika uppfattningar om God Smak och vilka intressen var lämpliga att visa offentligt.

***
Farmor ville att pappa skulle bli läkare, men han gjorde tonårsrevolt och sökte till kemist istället. Han fattade att han ville bli läkare efter två år, men gick ändå klart utbildningen.

Mamma ville bli jurist, eller plugga ekonomi kanske. Morfar tyckte hon skulle bli kemist och läsa på samma högskola som han.

Jag var tydlig med att jag inte skulle bli kemist. Jag skulle bli fysiker. Det var viktigt.

Hos mina KTH-kompisar är det snarare regel än undantag att någon av föräldrarna är ingenjör. Inte sällan inom samma område eller på samma skola. Inte sällan båda.

***

Jag har svårt att uttala mig om måsten. Att jag skulle läsa på högskola var en självklarhet, men det är för mig så internaliserat att jag inte kan tala om endast yttre tryck. Mina föräldrar kan inte ens föreställa sig att jag inte skulle ha högskoleexamen. Men jag, om jag råkade att bli framgångsrik inom ett yrke och liksom missa att börja plugga, jag skulle känna att någonting skavde hur många miljarder jag än hade tjänat. Jag hade känt mig otillräcklig för att jag aldrig utbildade mig på högskola.

Jag kände av trycket mitt första år på KTH. Jag mådde dåligt för att jag egentligen inte trivdes, men jag visste att det fanns många som räknade med att jag skulle lyckas. En vän till mig mådde dåligt under samma period för att hens omgivning tvärtom inte väntade sig någonting av henom. Då blev detta med tryck tydligt för mig, och också hur privilegierad jag var, hur vi båda led, men mitt lidande ledde i alla fall till nåt som värderas högt i samhället. (Det gick bra för vännen sen)

***

Saker jag har fått med mig hemifrån:

- Jag kan skriva, prata, uttrycka mig verbalt.
- Jag tror jag är värd nåt och att samhället självklart vill mig väl.
- Jag klär mig hyfsat respektabelt och smakfullt.
- Jag är övertygad om att jag har all rätt till åsikter och att andra vill höra dem.
- Hälsosamma matvanor.

Jag är fruktansvärt tacksam för allt jag fått med uppväxtpaketet.

***

När jag var runt 20 blev jag ihop med en kille vars familj var inte särskilt rika, men fruktansvärt kulturellt engagerade. När jag var 25 blev jag ihop med en kille vars familj äger en fabrik. Otrolig insyn i hur pengar och klass samverkar.

I den första familjen kände jag mig som hemsk obildad nyrik. Det var då mamma började bli rätt laddad, så jag hade liksom tillgång till dyrare saker, men vad hjälpte det när jag inte kunde spela instrument, inte kunde diskutera moderna koreografer, inte hade en chans i DN:s musikkryss? Jag hamnade i bildningskoplexchock under första tiden med killen i fråga, men att vara med honom har utvecklat mig oerhört.

Den andra killen - kläder, mat. Resor och fritid. Ni vet, när folk resonerar att en dyr och en billig t-shirt, vad kan det vara för skillnad? Och de som vet att det är skillnad, och tycker det är helt rimligt att betala 500 extra för den i alla avseenden lite bättre tröjan. Det är många som kan betala 600 för en t-shirt, men de flesta låter bli för att har man de här extrapengarna så är det ju lika bra att använda dem till nåt viktigt. Man behöver vara ekonomiskt trygg för att kunna köpa dyr tischa, för det visar att man vet att man aldrig kommer hamna i en situation där man förbannar sig själv över den onödiga utgiften.

***

Första gången jag fick lön gick jag till Hötorgshallen och handlade. Jag hade sådan panik, kände att jag var på så fel ställe, men jag exponerade och jag handlade över disk, och jag jobbade så hårt för att normalisera min okunskap. Att se självklar ut.

***

Min pappa är inte rik. Han är akademiker i Krasnodar, det lever man inte i slott på. Han berättade att han har en väldigt avslappnad relation till pengar. Ska han ha ett kilo tomater, så kollar han inte upp priset, för att han vet att han har råd med ett kilo tomater. Sådant gör att hans vänner ibland tror att han är stenrik och vill låna pengar. De blir sura när han säger att han inte kan låna ut, för de tror att han kan men inte vill.

Jag har också väldigt avslappnad relation till pengar. Jag har aldrig haft problem med att bli bjuden på saker, jag har lätt att säga att jag måste bli bjuden om jag ska göra en viss aktivitet. Lika lätt bjuder jag. Numera är det jag som har pengar och jag är orolig för att såra någon, att de ska ta det som en förolämpning när jag erbjuder dem att betala för nåt de behöver, eller inte själv har råd med. Jag förstår att det kan göra en förnärmad, men jag tycker också det är förbannat tråkigt, eftersom jag ju inte tycker det är jobbigt att vara i ekonomiskt underläge heller.

***

Av mina gymnasiekompisar har alla jag kan komma på gått vidare till högskola. Mina högskolevänner - definitionsmässigt. När jag förra sommaren fikade med en vän från en umgängeskrets jag haft sen gymnasiet sa jag att jag var på väg att ta examen. Hen sa att det är häftigt, nu kommer hen känna nån med examen. Först då insåg jag att de flesta hade läst strökurser, oavslutade utbildningar, att i den kretsen var det faktiskt inte standard att ha examen. När vi alla pluggade var man på samma nivå oavsett vad man läste. Alla hade CSN eller typ motsvarande. Det är nu jag ser hur olika det ändå blir, både i termer av pengar, status, och om man gör det man ville.

Jag skulle äta middag med folk ur samma kompiskrets i somras. Jag hade fått instruktioner om att vi skulle äta nåt av typ "köp pasta, och tomat, så rör vi ihop nåt". Jag tänkte att man tar lite pasta, och så fräser man körsbärstomater lätt, och nåt annat fräscht, och så råkade jag ha en bit Gruyère (dyr ost) i väskan och tänkte vi kunde ju hyvla över lite? Väl framme blev det snabbt en gryta med pasta, och en gryta med allt man kunde tänka sig göra pastasås av. Inget förargerligt - quornfärs, och burktomat och typ spenat. Sånt jag själv hade lagat för ett år sedan, bara.

Men det var så talande. Efter tre år av fabrikörsson i köket och ett halvår av lön tänkte jag i fräscht-banor. Och jag tyckte det var rimligt att betala hundra spänn för en bit ost, för jag visste att jag aldrig skulle behöva gräma mig över de där hundra kronorna.

Jag känner mig inte ens hemma i att tänka så.

***

Jag är jätterädd för att förlora gamla vänner i klassflytt och pengaskillnader.

***

Min mamma hjälpte mig mycket ekonomiskt under utbildningen. Nu när jag har pengar är den skönaste känslan att jag kan hjälpa andra. Att mina närmaste inte kommer att behöva bo under en bro. Om jag ska sammanfatta pengar i ett ord blir det "frihet".

12 kommentarer:

MarySaintMary sa...

Sjukt intressant. Känner igen mig i ganska mycket, och inte alls i annat. Jag tycker min klasstillhörighet är jätterörig och svårutredd och känner mig inte hemma någonstans. Skulle också vilja skriva om det men vet inte alls var jag ska börja.

Lotta sa...

Jätteintressant. Jag tänker själv väldigt ofta på klass, kanske framför allt för att jag gjort en klassresa. Jag är uppvuxen med min mamma, och om man inte räknar med min pappas sida (eftersom han inte var där när jag växte upp) var jag den första som tog studenten och gick vidare till högskola. Vi hade det rätt snålt, och jag tänkte mycket på våra ekonomiska begränsningar redan som barn.

Idag har jag ett akademikeryrke (om än lågavlönat), men märker att jag jämfört med min partner inte riktigt har anammat den kulturella medelklassens intresse. Går hellre på bio än teater (men går ändå på teater), har aldrig varit på opera och är måttligt intresserad av balett och klassisk musik. Kan inte heller med att pressa mina barn till aktiviteter de inte är intresserade av "för att det ska vara så".

Däremot försöker jag att hitta en ekonomisk inställning som känns mer medelklass. Vi har egentligen inte så mycket pengar, men vi försöker göra prioriteringar för att till exempel köpa kvalitetssaker eller resa utomlands.

När jag var yngre var jag ibland plågsamt medveten om min arbetarklassbakgrund, men nu med min utbildning i botten och mitt yrke börjar det gå bättre. Dock kan jag fortfarande känna en sorts klassavund gentemot mina yngre syskon som fick en stabil medelklassuppväxt hos min pappa och hans dåvarande fru, då båda med akademikeryrken.

Emmisen sa...

åh vilken fin text! ja vi kanske är många som inte känner oss hemma, men mycket av det du beskriver måste ju också komma från att du är född och bodde länge utomlands? sen tycker jag att det är lättare att umgås med folk som någon gång har flyttat från/till något, för då har de ofta varit i liknande situationer där man inte kan de osynliga reglerna och då känner jag mig mindre dum när jag inte hänger med... :)

jätteinspirerande att inventera sin familj så här. mina föräldrar är akademiker, men de kommer båda från bondefamiljer och landsbygden. jag är också uppväxt på landsbygden, och med akademikerföräldrar på landet stack man ju ut lite. *fundera*

sven sa...

Män har bara en möjlighet att göra klassresa.
Kvinnor har två.

Anonymus Maximus sa...

Jag vill bara komma med fyra korta tankar som jag läst och som jag tror är relevant för sammanhanget:

1. Vi är alla priviligerade på något sätt, men det betyder inte att vi inte har kämpat så hårt vi kunnat.

2. Om andra inte kommit så långt som dig, känn inga skuldkänslor så länge som du behandlar dem rättvist. De kommer att komma ikapp.

3. För mig är pengar makt, över mitt eget liv och ofta över andras, och med makten kommer ansvaret att utöva den rättvist.

4. Med makt måste du nu reflektera över vad som verkligen är rättvist, och detta är inte lätt. Det är smärtsamt ibland, men smärtan kommer av privilegiet.

Anonymus Maximus sa...

@sven: Det är därför Gud skapade vaselin. Nu kan du också omsätta ditt erotiska kapital till finansiellt kapital, på samma villkor som kvinnor.

Dani sa...

Tusen tack för det här Tanja.

Jo sa...

Inte helt kopplat till det här, men ändå. Jag tänker ofta på skillnaden mellan de (som så många av oss här) som har reella val att välja utbildningar och yrken av intresse och lust, och de som väljer utbildningar och yrken av absolut nödvändighet. Låga betyg och dåliga studieförutsättningar som kraftigt begränsar valet av studievägar. Veta att ska man öht försörja sig på eget arbete får man nöja sig med "skitjobb". Räddhågset bevaka det skitjobb man har, som man inte tycker om, för alternativet är arbetslöshet, inte annat arbete som man trivs eller fungerar bättre i. Eller de som till och med vet från scratch att det de har framför sig mest troligt är ett liv av mestadels arbetslöshet. Jag tror det är svårt för oss som nästan alltid har flera olika möjliga val och vägar att förstå den sortens situationer.

Jo sa...

HELT off topic. Den manliga motsvarigheten till hysterisk är prostatisk.

KPS sa...

Mycket intagande läsning.
Jag tror du har något på kornet, när det gäller vad man tar som självklart och vad som känns att man måste lära sig.

En del har man med sig hemifrån, annat blir inövat, stelt och onaturligt.

Själv fick jag en chock när jag återvände till min hemby förra året och en ditrest Stockholmare frankt konstaterade att "du är inte som de andra här". Vadå? Det är ju mina barndomsvänner, tänkte jag.

Pengar är en sak, men just inställningen - antingen att det alltid löser sig, eller att man nojar sig för utgifter - är viktigare. Därför går det inte fånga känslan enbart genom att studera statistik på förmögenhet och inkomst.

Tanja Suhinina sa...

Tack för kommentarerna! Jag tycker det är jättespännande att läsa andras reflektioner (kolla Alices!) över sådant, för det här pratar man inte om så mycket, i alla fall inte i de kretsarna där jag hänger. Och vissa saker är svåra att fatta om man inte själv varit där.

Jag har tänkt på det här med flytt. Jag flyttade ju till Stockholm från småstad när jag var 11, men kan verkligen aldrig känna igen mig i skldringar av folk som i den åldern flyttar till storstan och alla är coolare. Jag hade så himla mycket annat att processa att detta att Stockholm var en stor stad var mitt minsta bekymmer =)

N sa...

Det här är jätteintressant. Själv tog jag examen efter tre år i högskolan i våras (ett år sen snart alltså), och har bara kontakt med en kompis från min högstadietid. Hon är också den enda av dem som inte fått barn, flyttat till hus, är förlovad och försörjer sig med ett arbete som de liksom halkat in på. Så det är väl ett skäl i sig.

Anyways. Jag har inga studielån, eftersom jag fick bo hemma under studietiden. Därför har jag blivit kallad bortskämd i många kretsar, trots att det egentligen innebar att jag fick 1)pendla en och en halv timme varje dag till skolan 2) jobbade alla dagar som jag inte var i skolan för att faktiskt ha fickpengar 3)skötte sysslor hemma "men det gör vi också", men kanske inte åt en familj på sju...

Så jag kanske inte har det där klass och pengar problemet, men det har blivit så eftersom folk förutsätter att jag är bortskämd. Vad de inte inser är att jag inte tagit emot pengar från mina föräldrar sedan jag fyllde sexton, och skaffade mig en egen inkomst.

Visst låter det antingen jättebortskämt eller jättehemskt? Det var varken det ena eller det andra. För mig var det bara. Det var mitt liv. Det är sorligt att folk istället för att se hur bra de har det liksom väljer att "J