måndag, augusti 27, 2012

Friends utan benefits

"Fortsätt vara lika cool nästa år så kommer jag fortsätta runka till dig!"
- typ citat från ett nyårs-SMS från en av vännerna jag skriver om nedan

Ibland stannar man upp och tänker på att i vårt samhälle förväntas man (som kvinna, i alla fall) bli förolämpad om nån visar sexuellt intresse i en. Om man själv inte är intresserad, alltså. Är det en främling på stan eller krogen som visar intresse anses det vara rimligt att bli äcklad. Om det är en vän anses en rimlig reaktion vara att känna sig sviken. Det känns för mig lite dumt att man nästan förväntas se det som nåt negativt att nån vill ligga med en. Fast jag kan också förstå den otrevliga negativa känslan. Så har jag tänkt på att jag genom åren haft några vänner som varit ensidigt attraherade av mig, och det har funkat bra. Vad har varit kännetecknande med dem?
  • De har varit öppna med sitt intresse. De har inte dragit upp det hela tiden, men inte heller låtsas bort det eller skämts över det.
  • De har inte sett det som mitt jobb att besvara deras intresse. Jag var inte en dålig människa som misunnade dem någonting. Att jag inte var intresserad var inte ett sätt att dissa dem på. Det var helt enkelt ett faktum som de förhöll sig till på samma sätt som jag förhåller mig till att jag inte får klappa säl på Skansen.
  • De har aldrig försökt tafsa på mig, eller på annat sätt kränka mitt luftrum. De har respekterat mina gränser.
  • De har inte slutat umgås med mig efter att de fick ett nej. Att de innan de breakade sitt intresse för mig umgicks med mig berodde alltså inte på att de försökte smyga sig närmare, utan på att de var genuit intresserade av att umgås med mig.
  • De har inte hävdat att de ska vara mig trogna och vänta på att jag ska fatta rätt beslut och välja dem. De har inte gått runt och lidit och suckat och ignorerat andra kvinnor. De har inte suttit på sin kammare och väntat på att komma över mig. Livet slutade inte när jag sa nej.
Hela intresset har helt enkelt uppfattats som en komplimang, och uppskattning. Inte som en börda på mina axlar. Inte som någonting jag bestämmer över för at vara snäll eller inte. Inte nåt som är ett villkor för att vi ska umgås. Då har det inte heller känts som ett hinder för vänskapen. 

Hur funkar sånt för er?

***

Annat nytt - jag ska föreläsa om poly för främst vårdstudenter, men andra är också välkomna! 7 september, kolla eventet!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Synd att jag är bortrest just den dagen, annars hade det varit kul att titta förbi! :)

Och hur sånt funkar för mig så... jag var på väg att säga att det inte har hänt, men det stämmer inte.

Det beror på helt enkelt. Har haft personer där vänskapen tagit slut när det inte funnits ett motsvarande intresse från min sida, men även där vi fortsatt umgås.

Det verkar helt enkelt bero på alla inblandade - som vanligt.

Perry sa...

"Om det är en vän anses en rimlig reaktion vara att känna sig sviken."

Nej jag har inte just denna erfarenhet utan snarast den omvända:
En kompis, som är upptagen, trodde att jag var intresserad av henne. Hon hade fel. Okay, jag tycker ju att hon ser någorlunda bra ut och sådär... men vadå? Det var inte därför jag umgicks med henne. Så när hon demonstrativt pratade högt om sin pojkvän och på ett överdrivet sätt försökte få mig att "förstå" så var det jag som kände mig sviken. Sviken och idiotförklarad.

Well. Vi kan ju knappast ha haft någon vidare bra kommunikation egentligen, hon och jag. Vems fel det nu var - bådas, hennes eller mitt. Saknar henne lite hur som helst.

Anonym sa...

För mig är det stor skillnad på om det är en vän eller en främling eller ytligt bekant. I de senare fallen så känner jag mig ofta objektifierad. Hur kan någon som knappt pratat med mig vara attraherad? Jag inser dock att jag utgår från hur jag själv funkar.

Men det här är en intressant norm som jag inte tänkt på förrut. Tack!

Jo sa...

Skrev något diktliknande på ungefär det temat, fast från andra hållet, för ett par år sedan:

"Att vara vän med en attraktiv kvinna

Det är som att gå på konstutställning
och se en mycket vacker tavla

Man skulle vilja ta den med sig hem
ha den hos sig
Fingra lite på ramen
se på den ofta, och må bra

Kika lite på baksidan också
den inte lika prydliga
det gör man ju inte
när man ser den på salong

Men även om den tillhör någon annan
och man får nöja sig med att titta en stund
inte röra
behärska sig

Så är det ändå mycket mera värt
att ha varit där och sett den
än att aldrig ha gått dit

Att längta och att drömma har ett eget värde
både om man kan förverkliga drömmen
och om det inte går"

Till saken hör att jag nästan bara är rejält attraherad av kvinnor som jag också tycker om som vänner, och som jag nog skulle trivas rätt bra att vara kompis med den manliga varianten av (intressant tankeexperiment för övrigt tycker jag, rekommenderas för den nyfikne). Den tydligt uttalade men icke ömsesidiga attraktionen som lett till väl fungerande vänskap har jag väl bara varit med om en gång, och då som den uttalande parten. Då var det en viss omställningsperiod från uttalandet tillbaka till fungerande vänskap. Från min sida hopp, förälskelse och en viss svartsjuka som behövde klinga av, och från hennes sida tillit till att jag tyckte att vänskapen hade ett alldeles tillräckligt stort värde i sig och inte försökte få det till något mer. Men jag tycker fortfarande att det är ett mervärde i att utöver vänskapen vara attraherad av mina kvinnliga vänner, vilket jag oftast är.

MondoCane sa...

Jag ser inget problem med ensidig attraktion så länge den sköts väl från bägge hållen.

Det finns nog många som skulle döma ut en person i din situation som hjärtlös, bitchig eller kall - att du leker med din vän och har honom i närheten för att du tycker om att känna dig attraktiv. Stringing him along, så att säga. Men hela resonemanget är väl nästan bara en förlängning på Harry och Sally-frågan huruvida män och kvinnor (eller andra som skulle kunna vara attraherade av varann) kan vara enbart vänner.

Tanja Suhinina sa...

Anonyma, använd gärna användarnamn.

MondoCane: Det tycker jag är intressant, för visstär dt en vanlig föreställning att man är en bitch om man är polare med nån som vill ligga med en. Liksom, jaha, är det bättre att avsluta vänskapen?
Återigen, inställningen att man är skyldig nån sex för att de vill ha det med en.

Har ju vart på andra sidan också. Och på andra sidan när den obesvarande personen tyckte det var awkward.

hariman sa...

Tanja: Har du varit med om att befinna dig i andra änden?

Tanja Suhinina sa...

hariman:
Ja.

Secret Ninja sa...

Hej!

Hamnade på den här bloggen pga av det här inlägget, har nu rotat runt ordentligt i arkivet, och är tillbaka här. Först: Tack för en fantastiskt välskriven, intressant, givande och oerhört läsvärd blogg. Sen var det där med friends utan extra benefits...

Jo, jag kan relatera till mycket av det du skrivit, och även till en del av kommentarerna. Genomgår i detta nu just det här, och har faktiskt gjort i flera år. Med samma kvinna. Vill gärna utmåla mig själv som unik, även om jag självklart inte är det, men... det jag mest hängde upp mig på var detta med attraktionen. För mig är den, i samma stund den blir allvarlig, väldigt sexbefriad. Objektet för min beundran ser jag inte som något sexuellt, utan som något mycket djupare. När jag blir (ensidigt) kär tappar jag helt enkelt sexlusten.

En annan intressant aspekt när det hela blivit den långkörare det blivit är väl att det hela får en jojo-effekt. Att jag blev avvisad för ett år sedan betyder inget idag, så mycket har ju hänt sedan dess! Och så tänds hoppet igen... Och så rullar det på. Att det påverkat hela mitt kärleksliv i övrigt är faktiskt inget jag bryr mig om. Kan inte se mig själv inleda en relation med någon annan så länge jag inte kan släppa "henne", det skulle vara oärligt mot oss båda. Och jag lider inte av det, faktiskt. Jag får träffa henne nästan dagligen, hennes blotta närvaro fyller mig med en värme och glädje olikt något annat jag upplevt. Och det vill jag aldrig förlora, och därför kan jag aldrig pusha på för hårt åt någon riktning.

Nåväl. Det här blev långt. Men en fin anekdot får avsluta det hela: Skrev ut blogginlägget och gav till henne att läsa, och i morgon ska vi ha ett seriöst samtal. Fick ett sms precis: hon förstod mer än väl vad jag ville säga. Så tack för detta inlägg, det behövdes. Nu ska jag sluta innan det blir alldeles för långrandigt. Även om jag har sjut mycket mer jag önskar säga. :)