...fast förklädd till analys, förstås.
Som ung tränade jag ingenting och så var jag plufsig. Jag blev aldrig särskilt stor, inte ens när jag tränade noll och hetsåt. Men plufsig, det var jag. Men jag brydde mig inte så mycket heller.
Senaste åren har jag gymmat och långsamt kommit mer och mer in i det. Jag gillar det verkligen, och jag gillar vad det gör med min kropp. Men jag har också märkt en tendens av att jag kanske bryr mig mer om små detaljer på kroppen, ju mer vältränad jag är/ser ut. Att jag kanske mer tänker "oj, nu har jag lagt på lite fett, det var ju otrevligt, den vill jag ha bort". Eller att jag besväras mer än förr när jag märker att jag inte är lika stark som när jag var på topp. Och allt detta trots att jag fortfarande är rätt smal och stark.
Jag tänkte först att typiskt vad typiskt det är med typ smala som ska bli asbesvärade av minsta lilla fettkudde, sånt som för alla andra är normalt och vardagskropp. Men sen slog det mig att det är ju fruktansvärt självklart att det blir så. När jag låg i soffan och inte rörde mig, då var det ju inte så konstigt när jag inte var fit. Men nu när jag lagt ner så mycket tid på den här kroppen, då jävlar har man helt annan anledning att förvänta sig att det syns och känns.
Just senaste tre månaderna har jag knappt kunnat träna på grund av sjukdomsrelaterade anledningar. Innan den här perioden var jag uppe i 70 i knäböj. När jag kunde träna lite under perioden fick jag köra på typ 50. Det kändes sådär, trots att jag började på 12 och det var oäääänligt jobbigt då. Och nästan det mest irriterande var att jag knappt ens kunde gnälla, för jag hade låtit som världens drygaste människa. Och att jag tycker att jag just nu är tjockistanja är nåt jag verkligen försöker undvika att säga. För jag fattar ju att det fettet jag har på magen inte är mycket och det låter sjukt koketterande, men jag har ju gått upp.
Nej men ja, hela poängen är att jag har någontans insett att det är fett rimligt att det är just de som är smala (med flit) eller vältränade som märker områden där de inte är det. Är man smal så gör ju lite extra fett en stor skillnad och om man jobbar för att vara smal är det rimligt att reagera starkare när man inte lyckas. Samma med träning - jag har blivit mer känslig för vad min kropp klarar av, det är mer irriterande när kroppen inte klarar nåt, men det är fullt rimligt att det är så. Det kan ju delvis handla om större fokus på kroppen, men jag tror att jag tänker på kroppen lika mycket, bara att jag nu har "rätt" att vara besviken.
Så ni inte tror jag blivit ätstörd träningsnarkoman - det handlar alltså inte om att jag blivit besatt av detaljer i kroppen. Men det handlar mer om att jag förut kanske tänkte att det var fånigt att de som var närmare "toppen" var de mest missnöjda. Nu fattar jag det bättre. Jag har nog förstått det med andra saker bättre förut (lex "varför är det alltid så att de som tecknar mest har sämst självförtroende?") men kroppsmässigt kopplade jag nog först nu.
Och så saknar jag som fan att träna. Just nu måste kroppen dock helt koncentrera sig på att klara sjukdomen. Då får det va så.
PS: Också att min huvudsakliga attityd till fett just nu är att jag egentligen inte har problem med det, bra på sina ställen, enda problemet att det skymmer musklerna...
Som ung tränade jag ingenting och så var jag plufsig. Jag blev aldrig särskilt stor, inte ens när jag tränade noll och hetsåt. Men plufsig, det var jag. Men jag brydde mig inte så mycket heller.
Senaste åren har jag gymmat och långsamt kommit mer och mer in i det. Jag gillar det verkligen, och jag gillar vad det gör med min kropp. Men jag har också märkt en tendens av att jag kanske bryr mig mer om små detaljer på kroppen, ju mer vältränad jag är/ser ut. Att jag kanske mer tänker "oj, nu har jag lagt på lite fett, det var ju otrevligt, den vill jag ha bort". Eller att jag besväras mer än förr när jag märker att jag inte är lika stark som när jag var på topp. Och allt detta trots att jag fortfarande är rätt smal och stark.
Jag tänkte först att typiskt vad typiskt det är med typ smala som ska bli asbesvärade av minsta lilla fettkudde, sånt som för alla andra är normalt och vardagskropp. Men sen slog det mig att det är ju fruktansvärt självklart att det blir så. När jag låg i soffan och inte rörde mig, då var det ju inte så konstigt när jag inte var fit. Men nu när jag lagt ner så mycket tid på den här kroppen, då jävlar har man helt annan anledning att förvänta sig att det syns och känns.
Just senaste tre månaderna har jag knappt kunnat träna på grund av sjukdomsrelaterade anledningar. Innan den här perioden var jag uppe i 70 i knäböj. När jag kunde träna lite under perioden fick jag köra på typ 50. Det kändes sådär, trots att jag började på 12 och det var oäääänligt jobbigt då. Och nästan det mest irriterande var att jag knappt ens kunde gnälla, för jag hade låtit som världens drygaste människa. Och att jag tycker att jag just nu är tjockistanja är nåt jag verkligen försöker undvika att säga. För jag fattar ju att det fettet jag har på magen inte är mycket och det låter sjukt koketterande, men jag har ju gått upp.
Nej men ja, hela poängen är att jag har någontans insett att det är fett rimligt att det är just de som är smala (med flit) eller vältränade som märker områden där de inte är det. Är man smal så gör ju lite extra fett en stor skillnad och om man jobbar för att vara smal är det rimligt att reagera starkare när man inte lyckas. Samma med träning - jag har blivit mer känslig för vad min kropp klarar av, det är mer irriterande när kroppen inte klarar nåt, men det är fullt rimligt att det är så. Det kan ju delvis handla om större fokus på kroppen, men jag tror att jag tänker på kroppen lika mycket, bara att jag nu har "rätt" att vara besviken.
Så ni inte tror jag blivit ätstörd träningsnarkoman - det handlar alltså inte om att jag blivit besatt av detaljer i kroppen. Men det handlar mer om att jag förut kanske tänkte att det var fånigt att de som var närmare "toppen" var de mest missnöjda. Nu fattar jag det bättre. Jag har nog förstått det med andra saker bättre förut (lex "varför är det alltid så att de som tecknar mest har sämst självförtroende?") men kroppsmässigt kopplade jag nog först nu.
Och så saknar jag som fan att träna. Just nu måste kroppen dock helt koncentrera sig på att klara sjukdomen. Då får det va så.
PS: Också att min huvudsakliga attityd till fett just nu är att jag egentligen inte har problem med det, bra på sina ställen, enda problemet att det skymmer musklerna...
1 kommentar:
Alltså ja! Provade en leopardkjol igår och kände mig jättetjock. Har alltid, alltid varit en smalis och liksom levt med att vara en stick figure och hittat hem i det och så plötsligt går kroppen och bara ÅLDERSFÖRÄNDRAS och jag ser, som min kompis påpekade apropå mitt gnäll, inte längre ut som när jag gick i gymnasiet.. Har dessutom inte tränat på hela sommaren och tror det förstärker min subjektiva upplevelse av fetma extra mycket.
Jag känner alltså igen mig fett mycket och känner mig som ett drygt as när jag gnäller, för jag är fortfarande smalare än "normen", men just därför syns ju den här lilla bilringen jättetydligt?
Skicka en kommentar