lördag, augusti 04, 2012

Kvinnoönskerier

Johanna Sjödin bloggade nyligen om reaktioner hon möts av när hon skriver att hon gillar stora kukar. Samtalet handlar bland annat om att kvinnor motarbetas i att uttala sig om sina preferenser i sängen, och jag kom på att tänka på den där gången jag skrev om True Blood, och hela samtalet kom att handla om att ett mansideal jag kunde tänka mig innehöll ordet "dum".
Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. 
Den dagen fick jag veta att jag levde på Internet. En fascinerande upplevelse.

Jag kan inleda med att förklara varför "dum" skulle kunna ingå i ett av mansidealen jag skulle kunna rabbla upp. Såhär - jag är objektivt smart. Så är det. Och det är ett av mina mest kännetecknande egenskaper. Folk gillar mig för det. Den egenskapen har hjälpt mig att klara mig ur knipor. Jag älskar att vara smart. It's my gift. It's, också, my curse. Jag tänker mycket, folk har förväntningar på mig, intelligens färgar av sig på hela min tillvaro. Jag gillar det. Men det skulle vara befriande att inte ha den aspekten ibland. Jag tror inte att jag skulle kunna ha en relation med ett intellektuellt jämlike (eller någon över mig) där intelligensen inte skulle finnas med som faktor alls. Därför har jag en idealbild av en befriande intelligensfri relation, och för en sådan behöver jag en person som är märkbart mindre intelligent. (Och detta ordet "dum", jag hade ju säkert uttryckt mig annorlunda om inlägget handlade om mansideal eller riktiga män, och inte fantasifiguren Jason Stackhouse)

Det handlar alltså inte om att jag vill ha nån att vara intellektuellt överlägsen över. Det handlar om en relation helt befriad från dimensionen "intelligens". Jag tycker det är rätt jämförbart med klassikern när nån brukas ses som snyggt ögongodis, och så blir hen sedd för sin personlighet av nån som inte bryr sig om ytan det minsta. 

Det vanligaste skälen att störa sig som angavs var att kommentatorerna tyckte det var oetiskt att önska sig en maktobalans i relationen. Ett - det är inte det som är grejen för mig. Två - intressant att de reagerade så på just "dum". Nu är det bara gissningar, förstås, men hade jag vart dum och önskat mig en smart kille hade reaktionerna nog varit rätt lugna. Hade jag sagt att mitt ideal är en äldre man, eller en man från överklassen, hade nog rätt få sagt pip. Inte heller, tror jag, om jag sa att jag gillar typ hantverkare (jag tänker mig att jag som välutbildad medelklass är i maktposition över hantverkare). 

Så reaktionerna, de kom. Personer blev provocerade. En del kommenterade att det till sist och syvende handlade om att de inte tyckte det var rimligt att ha partnerideal och prata om dem. Men dessa personer pratade ändå bara om "dum" i idealet, inte "snygg", inte "bra ligg".

En del kommenterade att det var exkluderande av mig att säga som jag sa. Återigen var det inte "bra på att knulla" som exkluderade dem som inte är det. Det var "dum" som exkluderade... För problemet, om jag förstod förvirrande Twittertrådar rätt, var att "dum" var en negativ egenskap. Jag tänker spontant att det borde väl vara bra, om nåt, om man skulle attraheras av en egenskap som normalt inte anses vara attraktiv? Inte så att jag väntar mig en medalj, men det borde ju inte vara nåt dåligt heller? Skulle det vara mer passande och mindre exkluderande om jag sa att idealet är en smart man som... som... är det nån i True Blood som är smart? 

Den enskilt mest intressanta kommentaren, tycker jag, är följande: 
Anonymus Maximus sa...Känns som att du letar efter någon som inte känner att de måste bevisa något för sig själva.
Du letar efter en mycket smart kille. Mycket, mycket smartare än jag.
Det intressanta är ju... som om jag inte var en del av relationen? En mindre smart kille är ju tänkt att rädda mig från mig själv och min stimulanskrävande hjärna. Med en mycket smart man vid min sida skulle jag varken vilja eller klara att hålla den sidan av mig borta.

Och i verkligheten är personer jag umgås med - vänskapligt, romantiskt sexuellt - i regel intelligenta. Föga förvånande, man hittar ju lättare ett gemensamt språk, man har lätt intressen av samma typ om man ligger på samma nivå, man överstimulerar inte varandra och tråkar inte ut varandra. Jag skulle inte vilja ha en vardagsrelation, en långreintensiv relation, men nån långt ifrån min placering på IQ-kurvan. Det skulle påverka vardagen för mycket. Det skulle färga av sig på bråken, på gemensamma aktiviteter, på hur vi sköter ekonomin och fattar stora beslut. I en vardagsrelation behöver jag en motkraft till att jag är bright verbal psykolog. Men en mindre intensiv, icke-vardaglig relation, en sån skulle nog kunna gå problemfritt på det (irrelevanta) intelligenta planet. 

Jag uppfattade det som att många läste något fientligt när jag förklarade detta med att relationen förmodligen inte skulle vara en del av vardagen, och att den skulle vara med stort fokus på det sexuella. Personen verkade läsa in saker som att jag skulle utnyttja Jason, eller använda honom som sexleksak enbart, eller manipulera honom. Det känns ärligen tråkigt. Dels vill jag inte att folk ska tro sånt om mig. Dels tycker jag det är otrevligt att folk lätt uppfattar det som att relationer som inte varar länge och intensivt inte är lyckade, inte är värda att existera, inte kan existera och vara positiva samtidigt. Jag såg framför mig trevligt umgänge, och känslor, och ingen tidsbegränsning. Skulle kunna vara livet ut, men bara lite i taget. Eller vara i tre dagar, men vara awesome. Det handlar ju inte ens så mycket om vad jag vill, utan mer om vad Jason skulle vilja ha för relation med mig. Jag anar att han inte vill flytta ihop och gifta sig med en prettobrud som mig. De som argumenterade med mig verkade snarare se nåt känslokallt och utnyttjande. Tråkigt. 

19 kommentarer:

Patrik sa...

Eftersom jag var den förste som sa något och då kände mig lätt missförstådd vill jag bara göra klart att jag inte störde mig, blev provocerad, hade något emot denna din preferens eller över huvud taget reagerade på något annat sätt än att bli förvånad. Jag har inte minsta lilla åsikt om dina ideal. Det var bara inte vad jag väntade mig, så jag blev förvånad.

Anonymus Maximus sa...

En ära att få ha bidragit med den intressantaste kommentaren, men jag skulle vilja att den citerades i sin helhet och i sammanhang. Den är nämligen bara en av tre kommentarer där jag först svarade på en kommentar av dig (15:58) och sedan lade till två ytterligare (16:02, 16:05):

Anonymus Maximus sa...

intelligens inte är hans grej

En som inte måste vara smartast hela jävla tiden?

Kan sympatisera med det.

Känns som att du letar efter någon som inte känner att de måste bevisa något för sig själva.

Du letar efter en mycket smart kille. Mycket, mycket smartare än jag.

Speciellt om han ska vara 18-25.

(Slut citat)

Grunden är att din definition av "dum" inte stämmer med min. Det är som om någon sa att deras favoritfordon är en cykel - med motor, fyra hjul, kupé, ratt, bagageutrymme och plats för fem pers. Det är svårt att inte fråga om personen i fråga inte menar en bil.

Om vi definierar intelligens som förmågan att ta in information och komma till korrekta slutsatser, och vi antar att "korrekt" här är att få dig att känna dig bekväm, så fattar jag inte hur "dum" passar in. Du kan lika gärna önska dig en man som är riktigt dålig på att knulla för att du vill ha bra sex.

Nu är det bara gissningar, förstås, men hade jag vart dum och önskat mig en smart kille hade reaktionerna nog varit rätt lugna. Hade jag sagt att mitt ideal är en äldre man, eller en man från överklassen, hade nog rätt få sagt pip.

Jag hade sagt mer än pip, men eftersom du inte uttryckt sådana önskningar så är det lite knepigt och ovidkommande att styra in samtalet dit. Men, ja, jag har påpekat riskerna för kvinnliga bekanta med den inställningen. Det är inte enbart maktförhållanden.

Personen verkade läsa in saker som att jag skulle utnyttja Jason, eller använda honom som sexleksak enbart, eller manipulera honom. Det känns ärligen tråkigt. Dels vill jag inte att folk ska tro sånt om mig.

För att förtydliga - eftersom "personen" är i singular och min kommentar är den enda som citeras, jag känner mig om inte direkt träffad att något visslade förbi nära min skalle: Jag sa att ämnet var känsligt. Men givetvis tror jag inte att du är ute efter någon att utnyttja, du är vad jag vet inte en sådan person. Ämnet är dock känsligt och med tanke på att, som du säger, "den dagen fick jag veta att jag levde på Internet", så får väl det anses vara bevisat.

Tanja Suhinina sa...

Till att börja med - största diskussionen var på Twitter, så det här handlar om långt mer än era kommentarer.

Och "personen" skulle vara "personer".

Varför får "korrekt" mig att känna mig bekväm? Jag pratar om samma sak som att det t ex ibland är trevligt att umgås med teknologer för att de helt saknar en aning om att man ens kan se analytiskt på sin tillvaro.

Anonymus Maximus sa...

Varför får "korrekt" mig att känna mig bekväm?

Därför att jag tyckte att adjektivet "bekväm" bäst beskrev känslan du pratar om när du skriver att det skulle vara befriande att inte ha den aspekten [intelligens] ibland. Om du vet något som passar bättre går det att byta ut. Jag tror resonemanget håller ändå.

Johanna sa...

Har inte alls följt med twitterdiskussionen, så jag kanske repeterar resonemang. Jag tycker att jag kan förstå önskan att ha en relation med någon som är "dum", och inte bara när det gäller sex i mitt fall. Tycker inte alltid det är lätt att ha relationer eller umgås med intelligenta, eftersom man märker hur uttråkade ni ofta blir. Om alla grejer man tar upp ska vara så superbegåvade så håller man ju käft i stället, och hur rolig är man då?

Sen är det något jag har sett i en del relationer: att de smarta inte kan avhålla sig från att ge sin partner nålstick om hen råkar försäga sig eller inte riktigt fatta något vid ett enstaka ynka tillfälle i sociala sammanhang.
Johanna

Hr. A sa...

Har inte läst några kommentarer på kvitter.

Jag tror att de flesta mentalt tänker "lättlurad" eller något liknande när de hör dum. Då blir reaktionen ungefär samma som om någon önskat sig en rörelsehindrad eller fattig partner - tänker vederbörande utnyttja sin partner på något vis?

Det är känsligare än att uttala sig om preferenser på fysiska attribut, och då är det ändå rätt känsligt. Folk associerar gärna till andra saker än det man säger, är min erfarenhet. (T.ex: små bröst = pedofil, stora bröst = porrfixerad.)

Anonym sa...

"Varför får "korrekt" mig att känna mig bekväm? Jag pratar om samma sak som att det t ex ibland är trevligt att umgås med teknologer för att de helt saknar en aning om att man ens kan se analytiskt på sin tillvaro."

Tanja, det börjar bli pinsamt uppenbart att du inte har bearbetat dina komplex över att du inte klarade kurserna på F.

Tanja Suhinina sa...

AM:
Bekväm på ett visst specifikt sätt, det är ju grejen. Bekväm och befriad. Och jag skulle inte kunna släppa intelligensen om jag inte så att säga var tvungen. Grejen med t ex Jason verkar ju vara att han är rätt trygg i sig själv, så han skulle förmodligen inte känna sig underlägsen pga skillnaden, utan helt enkelt inte bry sig om den grejen alls. På typ samma sätt som min frånvaro av sångskillz sällan spelar roll i relationer minsta lilla. Jag inser att relation med Jasonkille är en ganska idyllisk tanke, men det hör väl ideal till? Man ska inte nödvändigtvis tro att man kan uppnå dem på riktigt.

Om jag ska ta en annan liknelse. Nu tränar jag ju själv, men av det jg sett kan jag tänka mig följande. Om jag tränade med andra och umgicks med andra som tränade, och pratade träning. Då skulle det vara asskönt ibland att hänga med folk som inte tänker på träning det minsta. Som vare sig tränar själva eller typ reflekterar över om människor de möter är otränade eller inte. Jag upplever att folk som tränar inte nödvändigtvis pratar om det hela tiden eller gör armhävningar i reklampausen, men de är ändå medvetna om formen som folk runt dem är i. Personer som inte tränar och inte bryr sig tänker inte i den dimensionen om det inte rör sig om extremer. Om jag tränade seriöst och umgicks med träningsfolk hade jag tyckt det var skönt att ibland slippa den dimensionen helt, och det skulle jag knappast lyckats göra med nån som är väldigt vältränad och trygg i det.

Anonym:
Det är efter bara en kommentar uppenbart att du har obearbetade komplex över att du inte kom in på psykologlinjen. Använd användarnamn i fortsättningen.

Tanja Suhinina sa...

Och givetvis är inte alla teknologer aldrig förmögna att reflektera över vissa saker. Men på gruppnivå är det ju så att risken att vissa samtal uppstår lägre i teknologsammanhang. Jag kan verkligen inte se det framför mig att de traditionerna som finns i teknologsammanhang skulle efterlevas i mina andra kretsar. Och det kan ju va skönt också, att man inte alltid ska diskutera diskurs och implikationer och så, såfort minsta lilla händer.

Jo sa...

En för mig intressant tanke (;)) är alternativet att lära sig att stänga av IQ, och umgås med någon annan som lärt sig samma sak. Då kan man ta några dagar här och där då man är dumma tillsammans. För IQ som det används i den här diskussionen är inte bara frågan om IQ, utan också om beteendemönster. En vana att om en frågeställning/analysobjekt dyker upp ta sig an den, vilket man faktiskt inte behöver göra. Rätt många människor med hög IQ är nästan tvångsmässiga tänkare. Pga tilldelad roll, att det är då man känner sig duktig, och/eller andra skäl. Som en fysiskt stark person som har svårt att låta bli att lyfta tunga saker man stöter på. Det var rätt trevligt när jag upptäckte att jag kunde svara "ingen aning" (och fortsätta äta korv eller titta på fiskmåsar, typ) på frågor jag iofs nog skulle kunna lista ut ett bra svar på om jag ansträngde mig. Mycket befriande.

Tanja Suhinina sa...

Man kan väl både lära sig hantera sånt på egen hand OCH ha sin lilla fantasi om naturbarnrelation? Det finns ju ett värde i att uppnå ett tillstånd tillsammans med nån. Sen kan jag ju svara "vet inte, ids inte" på en fråga, men poängen är ju att frågan inte ens ska uppstå.

Ψevdoηγmsκji sa...

"Rätt många människor med hög IQ är nästan tvångsmässiga tänkare. Pga tilldelad roll, att det är då man känner sig duktig, och/eller andra skäl. Som en fysiskt stark person som har svårt att låta bli att lyfta tunga saker man stöter på. Det var rätt trevligt när jag upptäckte att jag kunde svara "ingen aning" (och fortsätta äta korv eller titta på fiskmåsar, typ) på frågor jag iofs nog skulle kunna lista ut ett bra svar på om jag ansträngde mig. Mycket befriande."

Shittttt. *våldsam identitetskris*

Finns det nåt bra sätt att sluta uppmuntra folk att använda en som gående uppslagsverk, och hur hittar man isåfall nåt annat att hänga upp sitt liv på? :/

ling0n sa...

Kan tänka mig två anledningar till att folk blir upprörda över detta:

1. Män som känner att de minsann aldrig skulle få säga samma sak utan att kallas mansgris eller dylikt.

2. Monogama personer som inte förstår sig på relationsanarki och inte förstår att alla ens relationer kan vara väldigt olika men ändå väldigt betydelsefulla, även om de är korta, eller om inte "allt" ingår. Att man har folk till olika saker, och att det är fint.

Sen tänker jag även att din önskan att umgås med en "dum" kanske kan jämföras lite med folk som gillar att hänga med barn (på ett ickesexuellt sätt), eftersom barn antagligen är "osmartare", men ger en helt annan synvinkel på världen, som också är enklare, och fokuserar på andra saker än intellektuella vuxna, och det säkert kan vara skönt för många att släppa sin vanliga verklighet.

Anonymus Maximus sa...

Tanja:

Alltså, jag är ganska säker på att jag begriper vad du är ute efter, men jag kan bara inte få inte det i min förståelse av begreppet "dum".

Det du är ute efter är helt legitimt och bra, och som jag skrev tidigare get while the getting's good. Ber om ursäkt om jag inte fått fram detta tidigare.

Nu kommer vi mer in på ordens betydelse, så om det inte är något specifikt du vill att jag ska svara på så kommer jag att läsa eventuella svar på denna kommentar, men inte själv göra fler inlägg.

Jo sa...

Tanja: Både och, javisst :) Var mer ett tips, som kanske skulle kunna vara värt att utforska med någon lika smart sängkamrat du har sen förut. Myten om att man hela tiden tänker på skära elefanter om man försöker att inte göra det gäller faktiskt bara en övergångsfas, min egen erfarenhet säger att det med träning går utmärkt att välja att vara dum upp till några dagar på raken.

Du med svårstavat namn: Bolla tillbaka, typ be folk googla eller kolla på wikipedia. Ellera säga att du inte vill, ids eller har tid. Ta en funderare kring vilka andra saker som är roliga och trevliga.

Ling0n: Tror det ligger mycket i punkt 2. Själv tycker det är nästan klockrent att umgås med hundar, trevligt och socialt, men helt intellektualitetsbefriat.

Anonym sa...

Tanja Suhinina:

"Samtalet handlar bland annat om att kvinnor motarbetas i att uttala sig om sina preferenser i sängen."

Det är stor skillnad på att bli motarbetad i att tala om sina preferenser I sängen och kritiserad i en diskussion om sexualitet och Sjödin verkar inte alls bli motarbetad I sängen. Sjödin slåss mot väderkvarnar när hon slåss för sin rätt att utrycka sina prefernser. Hon verkar inte i alls ha några konkreta problem med att leva ut sina preferenser, man är inte motarbetad om någon tar illa upp i en nätdiskussion och det motarbetar inte ett dugg Sjödins möjligheter att leva ut sina preferenser.

Feminismen har ganska dåligt koll på sitt tankearv, den har glömt att den satt bojor på män att på ett objektifierande sätt tala om sina preferenser. Enlig finska sexologen Osmo Kontula är sex i parförhållande mera enligt kvinnors preferenser. Därför är det fullständigt idiotiskt att slåss för kvinnors rätt att utrycka sina preferenser eftersom kvinnor redan har en större rätt, Sjödin är ett bevis på detta. En manlig motsvarighet till Sjödin skulle inte uppfattas som en jäsmtälld man och han skulle bli mera motarbetad än Sjödin, han skulle få en hel kultur mot sig men Sjödin känner sig motarbetad av några bloggkommentarer.

Lovisa sa...

Jag har en partner som är dummare än vad jag är. Och ja, det är väldigt skönt att inte behöva ha intellektuella diskussioner hela tiden eller oroa sig över att jag inte vet någonting eller hela tiden behöva prestera, vilket det lätt kan bli om man umgås väldigt mycket i intellektuella kretsar. Han bryr sig inte om jag inte vet namnet på en huvudstad eller stavar fel eller inte har koll på vad som händer i vilket land eller vet vilken filosof som sa vad, och det är väldigt skönt att bli tagen ner på jorden.

Så jag förstår absolut att det är någonting du vill ha i en partner!

mycket anonym sa...

jag har ett problem. en man som är "dum" men som gillar mig för att jag är intelligent? det är som den snygga tjejen som än en gång får bli sedd för att hon är snygg, men denna gång av en nördkille som är ful.

Jo sa...

Pseudonymskji:

En evig favorit för mig är Thinkers Anonymous, som jag stötte på en gång för länge sen. Den är nog skriven för ca 30 år sen (utifrån referensen till idiotfilmen Porkys), men ständigt aktuell. Första gången jag läste den höll jag på att garva rumpan av mig, och sedan dess ser jag till att läsa den mellan varven när jag märker att det blivit lite väl mycket tänka. En nyttig tankeställare.

http://raft.wash.org/thinkers.html