I det här avsnittet ska vi prata lite om hur man får tag i undersökningsdeltagare. Generellt sett tänker man ju "ju fler, desto bättre". Läser man artiklar kan man ibland tänka "Vadå 11 i ena gruppen och 13 i den andra! Det är ju jättefå!". Men det är inte för inte som att uppgiften att samla in undersökningsdeltalare betraktas som fett jobbigt på mitt jobb. Inte svårt, inte kvalificerat, bara jobiiiiigt.
Såhär. Tänk till exempel att du ska göra en studie där du jämför KBT med kuratorssamtal. Du ska hitta folk som vill ställa upp. Ett sätt är ju att få dem remitterade från vårdcetraler - då ska du kontakta en massa vårdcentraler och förklara ditt ärende. De kommer be om mer information. De kommer inte kunna svara i telefon. De kommer säga att såna ärenden sköts av doktor Litvinova, fast hon kommer först nästa vecka.
Du kan också sätta upp annonser. Man får göra annons. Man får placera ut annonsen på rimliga ställen. Sen blir du kontaktad. Människor som vill delta, och ställer frågor, och ska bokas in för screening. Sedan har man screening, och upptäcker att hälften inte möter inklusionskriterierna. De kanske har en annan diagnos, till exempel, och man vill ha cleana isolerade sömnlöshetsfall. Och en del hoppar själva av när de inser att de ska randomiseras i grupper - en del ska få KBT, en del ska få kurator. Nej, de vill minsann ha KBT.
Och det har ju de all rätt till, för man kan hoppa av hur som helst, som deltagare. Och för att göra det ännu mindre lockande att stanna kvar så är det etiskt sådär att betala deltagare. Det ska ju vara av fri vilja, inte ekonomiska incitament. Så man måste alltså samla in folk som vill jobba gratis, eller nästintill så. Har man tur får man behandling.
Eller tänk till exempel att du är jag och ska skriva exjobb om vestibulit. Hur går du tillväga? Alltså, på riktigt, hur ska du få tag på representativa vestibulitkvinnor? Ett bra sätt är att kontakta kliniker. Det gjorde jag. Men kliniker, de är inte till för att samla in folk till nyfikna studenter. De är till för att bota. Patienterna kan vara sköra, behandlarna - överarbetade. Det finns ingen tid för att etiskt och lugnt lägga fram informationen om studien.
Så då kontaktar man en intressesajt och så tokbombar man sociala media. Vad får man om man tokbombar sociala media? Ja, folk som är som man är själv, mest. Vi vet dessutom att många med vestibulit har varken sökt vård eller fått diagnos. De vet inte att det sm gör ont heter vestibulit. Tar man en sån kvinna så hjälper det inte att hon får se en annons med frågan "HAR DU VESTIBULIT?!". Hon kommer inte att förstå att det är henne rubriken skriker till.
Så man slutar med åtta pers, för de övriga åtta som kontaktade kunde inte träffas IRL, och man har bestämt för intervjuer IRL. Och man tar dem man får. Och är jävligt glad för det.
Så ja. För att få ihop folk måste man först hitta folk som visar frivilligt intresse. Sen ska de passa in. Sen ska de inte hoppa av. Och så ska de jobba gratis. Lätt? Nä. Hur gör man det? Lite om det i nästa avsnitt av forskningsskolan.
Och det har ju de all rätt till, för man kan hoppa av hur som helst, som deltagare. Och för att göra det ännu mindre lockande att stanna kvar så är det etiskt sådär att betala deltagare. Det ska ju vara av fri vilja, inte ekonomiska incitament. Så man måste alltså samla in folk som vill jobba gratis, eller nästintill så. Har man tur får man behandling.
Eller tänk till exempel att du är jag och ska skriva exjobb om vestibulit. Hur går du tillväga? Alltså, på riktigt, hur ska du få tag på representativa vestibulitkvinnor? Ett bra sätt är att kontakta kliniker. Det gjorde jag. Men kliniker, de är inte till för att samla in folk till nyfikna studenter. De är till för att bota. Patienterna kan vara sköra, behandlarna - överarbetade. Det finns ingen tid för att etiskt och lugnt lägga fram informationen om studien.
Så då kontaktar man en intressesajt och så tokbombar man sociala media. Vad får man om man tokbombar sociala media? Ja, folk som är som man är själv, mest. Vi vet dessutom att många med vestibulit har varken sökt vård eller fått diagnos. De vet inte att det sm gör ont heter vestibulit. Tar man en sån kvinna så hjälper det inte att hon får se en annons med frågan "HAR DU VESTIBULIT?!". Hon kommer inte att förstå att det är henne rubriken skriker till.
Så man slutar med åtta pers, för de övriga åtta som kontaktade kunde inte träffas IRL, och man har bestämt för intervjuer IRL. Och man tar dem man får. Och är jävligt glad för det.
Så ja. För att få ihop folk måste man först hitta folk som visar frivilligt intresse. Sen ska de passa in. Sen ska de inte hoppa av. Och så ska de jobba gratis. Lätt? Nä. Hur gör man det? Lite om det i nästa avsnitt av forskningsskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar