torsdag, januari 12, 2012

Värderad riktning



Jag har ibland nämnt begreppet värderad riktning i psykologiinlägg, och lovat att utveckla det i egen post. Nu kommer det!

Värderad riktning är en av sakerna från min utbildning som för mig har fastnat mest och känts mest användbart. Första gången jag kände att det här är viktigt handlade föreläsningen inte om individ, och termen var inte just värderad riktning. Det var en föreläsning i organisationspsykologi och föreläsaren ställde upp en enkel målhierarki. Nåt sånt:

VISION
ÖVERGRIPANDE MÅL
DELMÅL
STEG

Ungefär där fick jag en psykologisk uppenbarelse om att visioner är viktigt. Jag har alltid gillat visioner. Jag har alltid målat upp framtidsscenarion för mig själv (och glatt förkastat dem såfort de verkade orimliga). Jag har alltid gillat människor och organisationer som haft visioner. Men jag har alltid tänkt att det är ganska flummigt, egentligen.

Nu plötsligt insåg jag att visioner inte är flum. De är viktiga. Det är de som driver allt. Man tänka att det är de övergripande målen, men även de håller inte utan en vision. En vision som gör att målen inte är enskilda punkter, utan är en sammanhållen helhet. Att om dessa mål uppnås, så kommer man komma närmare visionen. Vad den nu kan vara. Ett Sverige där ingen ska behöva svälta. Mest kundvänliga leveranstjänsten i USA. Bästa konserten någonsin.



Begreppet värderad riktning används inom ACT - acceptance and commitment therapy. Kortfattat handlar tänket bakom om att acceptera att saker är som de är och hålla fast vid åtaganden man har bestämt sig för. Ordet acceptera är laddat och man tänker ofta spontant att man typ ska acceptera hemska livsförhållanden. Typ att ens partner slår en. Men tanken är mer att man ska sluta fly från verkligheten. I det här fallet - sluta låtsas som att partnern egentligen är snäll, sluta inbilla dig att det kommer att ändras. Din partner slår dig. Så är det. Men du har kontrollen över ditt liv, och du kan ta dig åtagandet att göra slut. Och det kommer vara tufft, för du kommer kanske ångra dig, och försöka fly tillbaka i att partnern är snäll egentligen, men terapin ger dig verktyg för att stå ut med ångesten, acceptera läget, och kunna röra dig mot dina mål. Trots att det är kämpigt.

Det mest klassiska exemplet på när ACT används är vid kroniska smärtor. Har man ont så börjar man undvika att göra en massa saker, slutar med hobbies, tappar kontakten med folk. Man undviker allt som kan vara potentiellt smärtsamt - men man har i slutändan inte mindre ont. Inom ACT får du tänka på vad du vill av ditt liv. Vad vill du kunna göra (och tänker dig att smärtan hindrar dig från det). Och så gör du det. Trots smärtan. A är att acceptera att det gör ont och sluta försöka få bort smärtan. Commitment är att göra saker man har bestämt sig för att göra, fast det är tufft.

Ungefär så.

Om man tänker på hela ACT-filosofin, så kommer värderad riktning enkelt in. Vad begreppet står för är intuitivt. Det är riktningen man väljer att följa i livet. Man väljer områden man prioriterar, en förebild, en moralisk vision av hur man vill vara. Och man kan vända sig till det när man ska fatta små beslut i vardagen.

Man kan bestämma sådan riktning på olika sätt. Ett är att använda sig av livskompass (verktyg finns till exempel här). Man väljer ett eller ett par områden i livet man tycker är viktiga. Det behöver inte handla om livslånga prioriteringar, snarare är det rimligt att olika saker är olika viktiga i olika skeden av livet. Sedan tänker man konkret - vad ska jag göra för att röra mig i den riktningen? Vad kan hindra mig? Hur kan jag övervinna dessa hinder.

Ett annat sätt skulle kunna vara att hitta en person, en förebild, som du försöker efterlikna. När jag behöver fatta beslut som kräver moralisk ryggrad av mig tänker jag "Vad skulle Oscar François de Jarjayes göra?". Det är fullt möjligt att det gör mig till episk tönt, men det hjälper mig när viljan är stark, men köttet är svagt.
Varför är det så bra att ha värderad riktning? På ett mer övergripande plan gör det livet mer meningsfullt, mindre kaotiskt. Man har mer kontroll över sina handlingar och kan röra sig i önskad riktning på ett sätt som känns meningsfullt.

På ett vardagligt plan underlättar det att fatta beslut. Om man har bestämt att prioritera träning och hälsa blir det lättare att handla mat, och välja att gymma framför att fastna i soffan. Den retoriska frågan "meh varför ska jag gå och gymma just idag?" besvaras enkelt med att för att du har bestämt dig för att prioritera det. Förmodligen hade du bra orsaker till det. Förmodligen tänkte du genom detta beslut ordentligt, och vägde in både ömma axlar och gnällig mage. Har du en gång fattat ett motiverat beslut blir det lättare att hitta motivationen i de små besluten.

När man väljer riktning kan man även tänka framåt och förutspå hinder. Då har du redan kommit på att du inte orkar gymma direkt efter jobbet för att du är hungrig - och därför tog du med dig bra mellis. Du kanske har tänkt att det är frestande med bullar på jobbet - och därför tagit med dig ett nyttigare alternativ. Och så har du kanske köpt fina träningskläder och kommit på ett bra belöningssystem, så du unnar dig nånting om du tränat duktigt hela veckan.



Och det är det jag menar är så bra med värderad riktning och visioner. Visst, det är flummig att tänka att man ska bli en sån som prioriterar hälsan (eller njutning, eller vänner, eller sex, eller jobb). Om jag ber dig att verkligen tänka in dig i rollen som värsta coola advokaten, känns det kanske inte som att drömmerierna för dig närmare barndomsdrömmen. Men värderad riktning är ett sätt att omsätta drömmerierna i handling. Har du en tydlig vision bli det lättare att även i de små besluten närma sig målet. Ska du festa eller plugga? Ska du träna eller gå på arbetslivsdagen? Ska du köpa de grå eller de svarta skorna? Vad skulle den du i framtiden vara stolt över att du i nutiden har bestämt?

Jag tänker att det inte bara är viktigt för personer i privatlivet, utan även i offentliga livet och i organisationer. Senast det var riksdagsval försökte jag komma fram till vad partiernas visioner var. Vad ville de åstadkomma? Vilken sorts samhälle vill de att deras politik ska leda till. Jag såg inga visioner. Bara enskilda mål och utspel som målade upp någon sorts bild. En bild som var allt för luddig för att jag skulle kunna tänka såhär "det här partiet fattar sina beslut för att de vill åstadkomma denna vision. ibland kommer deras beslut vara pragmatiska och avvika från ideologin, men kursen kommer fortfarande hållas i den riktningen".

Utan vision ingen kontinuitet, ingen förutsägbarhet. Utan vision blir besluten oberoende av varandra, paniktagna, utan röd tråd eller idé. Jag tror att detsamma gäller i många andra verksamheter och liv. Utan visioner eller riktning håller man sig flytande, man klarar sig, man flyter med. Ibland räcker det. Men vill man åstadkomma någonting blir det svårt utan ledstjärna.

7 kommentarer:

Marielle sa...

Både detta med värderad riktning & acceptans har varit mig till stor hjälp i mitt stabiliserande sedan jag tillfrisknade redigt efter lååång tids psykisk ohälsa. Kom på fötter & kunde börja klättra & använde då just dessa som verktyg för min rehabilitering till livet, glädjen & hälsan.

Visionen inbegriper mindre mål som leder till större mål som leder till 'det stora målet' & det krävs att följa en väg för att nå fram & den vägen kommer sannolikt att innehålla både gupp & sprickor, & detta accepterar jag för utan väg inget mål. Att inte acceptera att möta problem på vägen känns som att önska neka målet.

fyrfarg sa...

Det kan också bli för mycket av det goda. För oss som är rutinmässigt duktiga och högpresterande kan det vara nyttigt att påminna oss om att livet inte är ett problem att lösa utan en verklighet att uppleva, för att citera Kirkegaard. Allt behöver inte göras till ett projekt.

Lovisa sa...

För mig med kronisk värk och psykiska problem har nog inte det värsta varit när jag själv backar undan från saker (även om det såklart suger att inse att hey, det där kommer inte gå så bra. Ibland gör man det ändå och det går bra, ibland gör man det och det går skit.)
Men det finns ju också en hel del saker som man inte kan göra av andra anledningar, där andra begränsar en trots att man vet att det skulle gå. För mig har en stor, stor dröm varit att åka på volontärarbete för en längre tid, och att åka med ostindiefararen. Men på så otroligt många finns det som krav att man har problemfri psykisk och fysisk hälsa, vilket jag antagligen aldrig kommer att ha.

Det är svårt att ha en värderad riktning, att ha en förebild att se upp till och leva efter när man inte har samma förutsättningar. Jag tror att det har varit det svåraste för mig, att jag har vetat hur jag vill leva mitt liv och vilka beslut jag vill ta, men dom har inte varit bra för mig. För jag har så mycket annat till min nackdel. Jag vill verkligen jobba hårt för saker och göra något viktigt av mitt liv, men så fort jag får för mycket att göra blir stressen för stor och jag blir deprimerad igen. Jag vill verkligen hjälpa andra, men gång på gång på gång så är det jag som behöver hjälp.
Det suger.

K sa...

Angående partierna - Jag tror att det här kan vara del av varför folk dras till Piratpartiet. De _har_ mer av en vision jämfört med storpartiernas ludd.

Jag har alltid tyckt att det var viktigt att behålla mina visioner, men jag tror att det alltför ofta händer att man blir ansedd som just flummig för att man har dem. Att folk aktivt avråder en från att ha dem "så att man inte blir besviken sen". Och då kryper det lätt in i hur man tänker, och någon gång märker man plötsligt hur man avskriver sina egna visionära ideer som "för barnligt/orealistiskt" trots att de inte ens behöver vara så storslagna.

Linnea sa...

Så himla bra med ett såhär konkret inlägg om det här, ska omedelbart formulera lite visioner! Mitt största problem är väl egentligen typ rädsla. det är så lätt att bli rädd och tänka att det och det kommer aldrig gå, men om jag delar upp saker i mindre delar blir det liksom mer överkomligt..

Tycker det är intressant det där med att acceptera verkligheten och arbeta utifrån den också. Har en tendens att glorifiera relationer och undervärdera karriärmöjligheter tror jag.. Tack Tanja!

Tanja Suhinina sa...

Marielle:
Vad bra det låter! Blir så glad när jag läser om hur folk mår bättre =)

Fyrfarg:
Det låter ju väldigt projektigt när man bara skriver ut den här delen kort. Hela ACT-green är ju betydligt större än så, och har en del verktyg för att hantera t ex just duktigthets- och prestationshets.

Lovisa:
:( Det låter verkligen jättetråkigt. Och det är ju verkligen typiskt bra illustration över att saker som låter så bra i teori är ASTUFFA i verkligheten. Hoppas du hittar nåt bra sätt att komma närmare det du vill, som du klarar av!

Linnea:
Kul att det verkade intressant! Det här är ju verkligen jättbasic. Läs mer om ACT om det här sättet att se på saker verkar tilltalande, jag tror det kan vara fantastiskt för rätt person.

Entitled Bitch sa...

Det här påminner mig lite om en föreställning som Anders & Johan (människorna bakom HippHipp) sätter upp här nere i de södra provinserna, med titeln "Köp mjölk, Skriv bok". Om de små sakerna och de stora sakerna.
Och lite funderade jag kring hur det fungerar ihop med depressioner, när de små sakerna blir lika oöverkomliga som de stora. (Det känns lite fånigt att tänka sig att bryta ner "Ta på mig byxor" i delmål...)

Hade nog inte någon egentlig poäng här. Bara spontana reflektioner.