Jag blir oändligt fascinerad av att ämnet "vem i ett heteropar står för notan" fortfarande dyker upp i diskussioner i Sverige. Som här. Men jag lever ju i nån sorts egen bubbla där jag gör som jag vill.
I en av kommentarerna står det att om en kvinna i Polen envisas med att bära sin väska så tar mannen illa upp för att han tar det som en förolämpning mot hans styrka. Lite att fundera på, enligt kommentaren. Påminner mig om en grej jag tänkt på förut, men inte bloggat om.
I Östeuropa tar de mina väskor ifrån mig. Jag brukar inte tjafsa, men jag gillar det inte. Jag packar faktiskt inte väskan för att bekräfta mannens manliga manlighet, jag packar väskan för att jag har mina prylar i den och det är helt för min skull jag bestämt att jag ska ha med en massa skit. Möjligen för att bekräfta min könsroll, för att det brukar vara necessären och skorna som väger, men verkligen inte för att bekräfta någon annans. Dessutom tränar jag styrka, så att ta min väska är indikation på att jag inte kan packa och dessutom är klen. Lite att tänka på.
Så jag gillar att min kille inte tar min väska. Eller när vi har handlat och jag får den tunga påsen. Ja, män är generellt starkare. Ja, han är starkare. Men vad spelar det för roll om det som ska göras är att vi bär mat hem, och kassen inte är i viktklassen som jag inte förmår lyfta, men han klarar?
Apropå artighetspåhitt från andra kulturer. På min första jobbresa var vi ett gäng framför allt britter. Jag gick lite bakom en av herrarna när jag skulle ut från hotellet på morgonen och plötsligt stannade han vid dörren. Jag stannade också, tänkte att vi kanske väntar in någon. Insåg sedan att jag skulle gå före. Har enormt svårt att förstå vad någon har att vinna på den oklara proceduren. Resten av resan satsade jag på att hinna öppna bildörren innan nån mansperson skulle hinna fram och hjälpa mig med detta.
Men ja. Framför allt skulle jag säga att jag uppskattar när min pojkvän inte tar min väska.
I en av kommentarerna står det att om en kvinna i Polen envisas med att bära sin väska så tar mannen illa upp för att han tar det som en förolämpning mot hans styrka. Lite att fundera på, enligt kommentaren. Påminner mig om en grej jag tänkt på förut, men inte bloggat om.
Om man (i Polen) som kvinna envisas med att säga nej till hjälp och släpar runt på sin tunga väska, så talar man om för den som erbjöd sin hjälp att den är klen och inte klarar av jobbet. En förolämpning m a o.Min pojkvän är starkare än jag. Och en egenskap jag verkligen gillar hos honom (inte tolererar, utan aktivt uppskattar) är att han kan se mig bära en tung väska utan att ta den ifrån mig. Min väska. Jag har packat den. Jag har räknat med att jag ska bära den. Stor Tanja. Kan själv. I detta kan själv ingår också att jag kan be om hjälp om jag faktiskt vill ha hjälp med väskan, och då räknar jag med att han avlastar mig, åtminstone en stund. Så blir det också.
I Östeuropa tar de mina väskor ifrån mig. Jag brukar inte tjafsa, men jag gillar det inte. Jag packar faktiskt inte väskan för att bekräfta mannens manliga manlighet, jag packar väskan för att jag har mina prylar i den och det är helt för min skull jag bestämt att jag ska ha med en massa skit. Möjligen för att bekräfta min könsroll, för att det brukar vara necessären och skorna som väger, men verkligen inte för att bekräfta någon annans. Dessutom tränar jag styrka, så att ta min väska är indikation på att jag inte kan packa och dessutom är klen. Lite att tänka på.
Så jag gillar att min kille inte tar min väska. Eller när vi har handlat och jag får den tunga påsen. Ja, män är generellt starkare. Ja, han är starkare. Men vad spelar det för roll om det som ska göras är att vi bär mat hem, och kassen inte är i viktklassen som jag inte förmår lyfta, men han klarar?
Apropå artighetspåhitt från andra kulturer. På min första jobbresa var vi ett gäng framför allt britter. Jag gick lite bakom en av herrarna när jag skulle ut från hotellet på morgonen och plötsligt stannade han vid dörren. Jag stannade också, tänkte att vi kanske väntar in någon. Insåg sedan att jag skulle gå före. Har enormt svårt att förstå vad någon har att vinna på den oklara proceduren. Resten av resan satsade jag på att hinna öppna bildörren innan nån mansperson skulle hinna fram och hjälpa mig med detta.
Men ja. Framför allt skulle jag säga att jag uppskattar när min pojkvän inte tar min väska.
19 kommentarer:
Jag håller helt med, jag får spatt om någon tar min väska åt mig! Jag har dock fått vänja mig vid att låta folk göra det, för i mitt fall så är det ganska befogat iom att jag har kronisk sjukdom som gör det svårt för mig att bära tungt på vissa sätt. Men jag vill också känna mig stark! Trots att jag är mindre lämpad att bära än vissa andra så är det ju som du säger - det är inte så stor skillnad att jag inte kan bära alls!
Tänker lite osökt på hur Jimmy Carter lyckades göra sig extremt impopulär i sitt hemland genom att som president insistera på att bära sina egna väskor. Däremot genererade tilltaget extremt mycket respekt i Skandinavien (DÅ). Det handlar gissningsvis någonstans om att inte bryta mot den etablerade dramaturgin, för om du gör det så verkar du upplevas att tycka att du är "bättre" än det sammanhang du befinner dig i. Tänker lite på män jag känner som (med rätta) gnäller över drinksnyltarkulturen, men ironiskt nog också blir en smula förnärmade över att ha blivit diskvalificerade från att spela sin fastslagna manliga roll i de fall där de inte tillåts att bjuda på en drink...
Jag känner likadant. Om nån spontant tar min väska eller börjar öppna ett burklock åt mej, så säger ju den personen till MEJ "Du är klen och hjälplös". Okej, jag kan stå ut med det, jag gör ingen scen och KRÄVER att få bära själv eller öppna själv, men det är liksom inget som är särskilt skoj heller.
Även när det gäller vem som skall betala krognotan vid dejten är det biologien som spökar.
Att mannen betalar för maten är ett tecken på att mannen kan skaffa fram föda till kvinnan och avkomman.
Att mannen skall ta alla intiativ vid dejten beror på att då kan kvinnan se hur handlingskraftig mannen är,om han kan ge henne och avkomman mat och skydd.
Jag och en kvinna såg en annan kvinna bär på en stor, men ändå överkomlig, ömtålig sak. Bredvid henne gick en man, kanske pojkvän. Mitt sällskap uttryckte något om att han var oförskämd som inte förstod att det var hans plikt att bära föremålet åt henne som en riktig man.
Jag ser en situation framför mig där någon bär något ömtåligt åt mig och har sönder det. Vad mycket svårare det skulle vara för mig att hantera att någon annan råkar ha sönder mina saker. Och det är heller inte särskilt trevligt att låta någon annan ta risken att förstöra något för den finns alltid även om den kanske är minimal.
Vad underbart att någon förstår min känsla! Även om det är viktigt att ta seden dit man kommer (jag vill ändå inte stöta mig) så kände jag djupt och innerligt att en relativt mig fattigare ukrainare inte skulle behöva släpa på sprit jag köpt för att det är billigare i hans land, bara för att han är man.
Svenske mannen har blivit schizofren av att ena stunden höra vad feministerna säger och andra stunden se hur det är i verkligheten.
Denna väskdebatt är ett exempel på det.
Sven: Alltså, vi som skrivit i denna tråd lever ju också i verkligheten. Vi är inga internet-botar. Men visst, eftersom kvinnor är individer och tycker olika så finns det förstås också en massa kvinnor som tycker det är jättegulligt när killen tar väskan. Vad ska då en stackars man göra?
1. Inse att han aldrig kan please alla kvinnor samtidigt med sitt beteende - lika lite som nån kan pleasa alla män samtidigt.
2. Prata med och lära känna dom tjejer han är kompis med och/eller ihop med, istället för att tro att det finns en manual som enkelt kan appliceras på alla personer av kvinnokön.
Ni kvinnor skulle bli så imponerade så, jag brukar bära alla väskor med kuken, det ni!
sven
För det första, du är väl ändå medveten om att mat förr inte införskaffades på det sättet att män gick ut och jagade, annars svalt alla ihjäl?
För det andra, kan du och andra sluta felanvända ordet schizofren? Jag är faktiskt psykolog och bryr mig. Dessutom har min kille inte schizofreni.
För det tredje - du vet väl att vi som kommenterar här och bär egna väskor är riktiga människor?
SÅhär tycker jag ang. bjuda och liknande. Jag är ganska lång och i och med detta ganska så lämpad att bära stora väskor, både mina egna, men om det är någon som behöver bärhjälp är jag liksom en go- to- person. Men ibland vill folk inte lämna ifrån sig sina tillhörigheter hursomhelst. I övrigt anser jag där att folk kan börja använda ergonomiska ryggsäckar.
Om jag går på dejt med någon som liksom tog initiativet till det hela, är det ok om den personen bjuder, jag har alltid planen att bjuda om jag frågar någon om en dejt, men för det mesta löser det sig genom att man betalar var för sig... Jag vet inte varför, men för mig i alla fall har det nästan alltid blivit så.
Önskar ibland att jag hade det problemet att folk bara vill bjuda hela tiden. :-)
Jag brukar erbjuda väskhjälp - utan på något sätt rycka väskan ur hens händer - om någon ser ut att behöva det. Och jag tycker att det är den som föreslagit dejten som borde betala för den. Tjejer jag är intresserad av får gärna köpa hur mycket stuff som helst till mig någon annan gång, men om jag erbjuder mig att bjuda ut någon på dejt och hon tackar ja så har vi faktiskt bestämt pengafrågan redan där.
Ska tillägga att jag tycker det är ganska oattraktivt att inte klara av att bli bjuden på någonting.
Ska också tillägga att du har en jävla övernidisk captcha.
jag hängde en del i kairo i somras och eftersom att jag en brud på tjugo bast och reste själv var de väldigt många som tyckte väldigt mycket om diverse saker rörande mig. tex att jag inte skulle bära mina väskor själv. jag brukade ge responsen "nej jag kan bära själv - jag är inte handikappad". ofta väldigt ouppskattat :( gällande att män öppnar typ bildörrar åt en, jag brukar jämt springa runt på andra sidan och öppna själv. alltså helt ignorera deras ansträngning. så skönt att jag slipper det i sv asså, så förminskande. aja. sven verkar ju vara en tråkig typ förresten.
Ja du lise, alla är olika. Min fru har i efterhand berättat att en sak som gjorde att hon föll för mig var att jag öppnade bildörren åt henne när vi dejtade. Hon uppskattade att det fanns åtminstone en gentleman kvar i landet.
Alla är ju olika.
När jag såg den här gifen tänkte jag på det här inlägget: http://thugzmansion.tumblr.com/post/35656362468
Ojoj, nollråtta. Jag hoppas att du berättar det för alla, så att herrarna lär sig hur man charmerar.
Är det bara jag som vill ha en kvinna som öppnar bildörrar åt mig?
Skicka en kommentar