måndag, november 19, 2012

Alla älskar nördar (moi non plus)

Idag ska jag prata om nördar. Jag ska prata om det orimliga i att göra dem till darlings, jag ska prata om att det är trendigt att vara en, om barndomsnostalgi, om tjejer och om äkthet. Det blir förenklat och sexistiskt, jag varnat. Men jag ska börja med att berätta för er vad en nörd är.

Mycket svårt att skriva spegelvänt.

Att vara en nörd, om jag ska definiera det, är att prioritera sitt intresse väldigt högt, och att prioritera vanliga intressen väldigt lågt. Jag börjar med att exemplifiera det senare, för att det förra kan vara nästan precis vad som helst. Vad förväntas man prioritera i livet? Man förväntas prioritera utbildning och karriär, relationer, familj, pengar, festa, utseende och personlig hygien. Om jag skulle säga att man prioriterar status så skulle jag sammanfatta flera av punkterna ovan. Ännu mer övergripande är att säga att människor förväntas bry sig jävligt mycket om att andra ska tycka om dem och vara bekväma med dem. Människor förväntas vilja bli omtyckta och beundrade. Människor förväntas vilja offra en del av vad de själva vill och tycker i utbyte med att personerna runtomkring ska känna sig bekväma, omtyckta, och tycka om tillbaka. 

Jag har tidigare sagt att ens väldigt prioriterade nördområde kan vara nästan vad som helst. Om man överprioriterar fenomen från gruppen som man förväntas prioritera kommer man lindrigare undan att bli nördförklarad. Att prioritera juristkarriären anses inte vara nördigt. Inte heller att veta allt som finns att veta om bäbisar. Det är när intresset är någonting som man inte vinner "bli omtyckt av många andra"-poäng på som nördklockorna börjar ringa. En följd av att ha smala intressen är ju att man får svårare att relatera till folk i allmänhet och tvärtom. Jag är till exempel rigoröst ointresserad av Batman, men jag gick och såg the Dark Knight Rises på bio inte minst för att det är en film folk snackar om, och då kan man samtala runt den. Man kan relatera till många andra. Jag hade ju hellre sätt på Galaxhjältarna, men då kan jag bara relatera till Iggy. (Och bara så att ni vet valde jag mellan att skriva det här inlägget och recensera Välkommen till N.H.K., men valde det här för att fler skulle bry sig)


Men, kommer ni kanske invända, blir det inte lustigt att jag såg just Batman på bio? Liksom, att Batman är mainstream, är det inte ett tecken på att nördar numera är mainstreama? Nördmode har ju varit värsta grejen, och många unga hippa sportar tröjor med nördtryck. Till det har jag två kommentarer. Den ena är en bisak, den andra är viktig för vidare diskussion. Vi börjar med det första. Jag tror att mycket av det vi uppfattar som att nördande har blivit mainstream och hippt handlar egentligen om att man numera inte har lika tydlig indelning mellan barndom och vuxenhet. I How I Met Your Mother har slampan Barney en stormtrooper i originalstorlek i sin playboylya. Är det ett tecken på att han är en nörd? Nej, förstås, det är ett tecken på att han är jätterik och har råd med infall av typen "den här har jag velat ha sen jag var barn!". När Ted i samma serie faktiskt nördar om arkitektur framställs han som en tönt. 

Visst har det varit hippt att vara nörd senaste åren. Det har synts på modesidorna, till exempel. Det som kallas för nördmode ser förstås inte ut som det nördar faktiskt har på sig, men det stoppar ingen från att ropa nörd så fort de ser en space invaders-detalj, eller kalla stora glasögon för nördbrillor. För att ge er lite inblick i vad nördar egentligen har på sig kan jag tipsa om chinos, skjorta eller billig t-shirt med tryck man är intresserad av, flygigt hår, glasögon med halvbåge, gympaskor (Tänkte du sneakers? Du tänkte fel.), fleecetröja, ryggsäck. Det är ungefär som evigt nittiotal, fast inte på det sättet som kommer tillbaka nu tjugo år senare. För de bryr sig inte. De har inte kläder på sig för att du ska tycka att de är behagliga att se på. De är inte där för att göra andra bekväma.



Så min ena förklaring till att "nu är nörden älskad" inte stämmer är att man blandar ihop beteendet nörd med inredningsdetaljer och barndomsnostalgi. Att man bara älskade Star Wars som barn och har kvar sina gamla leksaker gör inte en till nörd. Det är åldersadekvat att älska Star Wars som barn, och din farmor hade säkert också några av sina gamla leksaker i vitrinskåpet. Det gjorde inte henne till nörd, och inte dig heller. Det som skulle göra dig till Star Wars-nörd vore om ditt Star Wars-intresse gick över dina sociala relationer, din karriär och andras förmåga att relatera till dig. Hipsters anklagas ju ofta för att premiera kulturkunskap om fenomen ingen annan hört talas om, men det vore dumt att tro att man i dagens räknas som cool om man känner till kultur andra inte känner till. Självklart gäller det att känna till kultur som andra coola redan vet om. Hur annars kommer de fatta hur cool du är som känner till just den kulturyttringen?

Det är nu vi kommer till det viktiga och centrala i varför "nu är nörden älskar" inte riktigt kan stämma - nördar är faktiskt inte särskilt trevliga eller intressanta att umgås med. För att de definitionsmässigt är ovanligt lite intresserade av att du ska tycka om dem. Nyligen pratade jag med en ny manlig bekantskap, vi kan kalla honom Niklas. Jag berättade om festande med KTH-kompisar och hur de ibland kan ha långa konversationer om våglängder och krafter hit och dit. Niklas sa någonting i stil med att om han var en tjej skulle han tycka att det var attraktivt med sådana killar. Jag undrade varför han varandes kille inte tyckte att sådana tjejer var attraktiva. Han funderade, och sa sedan någonting i stil med att det förvisso är attraktivt med folk som brinner, man han har inte sett lika många tjejer som beter sig på det sättet.

Hold that thought.

Klipp ut Otaku no Video (ca Nördfilmen, rekommenderas varmt om ni vill se en film om nördar) , där huvudpersonen Kubo bestämmer sig för att ge upp allt och bli supernörd.

Nu har jag många gånger nämnt att man som nörd blir socialt obekväm. Måste jag verkligen reproducera stereotypen om en nörd som en ensam svettig typ? Av hankön och utan annat umgänge än lika svettiga nördar? Ja, till en del. Jag tror att det är svårt att vara superpassionerad inom ett ovanligt intresse utan att ge avkall på brett umgänge och hög status. Att man försvinner ur nördgänget om man skaffar flickvän är en verklighetsbaserad klyscha. Om man brinner för arkadkabinett vill man lägga ner så mycket tid som möjligt på arkadkabinett, och umgås med likasinnade. Man lägger inte ner tid på att hålla koll på trender, baka med surdeg eller gå på fest. Man unnar sig att slippa saker man är ointresserad av, men det leder till att man inte har lika mycket socialt smörjmedel utanför sin nördkrets. Lady Gaga - vem? Solsidan - nej, inte sett. Jag vill verkligen inte att någon ska underskatta vikten av gemensam kultur - det är ju inte minst därför nördar med samma intresse nördar tillsammans.

Men man ska förstås inte sticka under stolen med att passionen för nördämnet inte behöver komma före isoleringen. Någonting som annars kunnat vara en liten hobby i bakgrunden får större betydelse i ens liv när man ändå inte är bjuden på fest och inte har nån partner. Har man det kämpigt med att få till det sociala flytet blir det mycket lättare om man samlas kring ett intresse. Och så får man en gemenskap. I den gemenskapen är det ingen fara att man inte prioriterar det där som resten av samhället vill att man ska satsa på. Det är faktiskt till och med en fördel. En riktig nörd ger avkall på världsliga, ytliga ting. Håller man sig fast vid sådant som att se bra ut kan man alltid kalla personen för posör, stärka nördidentiteten och få för en gångs skull själv tacka nej till en annan persons sällskap. Ja, eller så vill man faktiskt ha sitt nörderi för nörderiet och vill inte att puckon ska hänga med bara för att de tycker att det är lite exotiskt. Det är ju också rimlig anledning att inte vilja ha med posörer. 


Nu tillbaka till Niklas och hans påstående om att han inte sett tjejer vara nördiga lika mycket. Varför, kan man undra, har Niklas som känt Tanja i flera månader aldrig sett en kvinna engagerat prata om att man i ryska fandomen skriver bokstavliga fics om hur Oskar von Reuental har kackerlackor i huvudet? Är det för att jag inte vill prata Galaxhjältarna? Nej, det är för att jag fattar att ingen är intresserad av att prata japansk rymdopera med henne. Framför allt inte Niklas. Iggy är intresserad, så honom pratar jag Galaxhjältarna med. Tack gode gud för Iggy, för Niklas (eller nån annan) tycker egentligen inte alls att nördar är attraktiva eller intressanta. Nörderi innebär passionerat intresse för nåt de flesta inte fucking bryr sig om, och ett visst tunnelseende som stänger av mycket annat. Visst kan man gilla folk som brinner, men det är mest i teorin. I praktiken är personer som brinner hårt för en sak ganska tråkiga och trista att umgås med för att - jusste! - att de är mer intresserade av den saken än dig. Det kan vara lite häftigt att träffa nån som är superengagerad i tågmodeller. Tre timmar senare blir det lätt jobbigt, ty denna person är inte särskilt intresserad av att låta dig tala lika länge om dina intressen. Personen är ju varken genuint intresserad eller kommer låtsas för att göra dig glad. En ännu längre period senare blir det väldigt jobbigt att ha en relation med någon som prioriterar sin hobby framför att vara omtyckt. 

Nördälskeriet är samma typ av romantiserande som Manic Pixie Girl (psykisk skörhet är asjobbigt i verkligheten) eller hemmafruvurmen (jobbigt att sitta hemma och va fattig). För att i verkligheten orka med en sån person (om man inte har gemensamt intresse, då är det coolers) måste man verkligen vara förtjust i att storögt lyssna på andra, leva genom dem, och inte ha behov av att bli bekräftad i sina intressen. Att Niklas inte sett tjejer nörda ut kan mycket väl bero på att han inte visat intresse för att lyssna på kvinnor som pratar om saker han inte är intresserad av. Hade Niklas varit tjej hade han kanske faktiskt gillat såna. Nu könsstereotypiserar jag hårt. Men det har jag å andra sidan gjort i hela inlägget, eftersom jag underförstått manliga nördar. Detta för att jag vill avsluta med diskussion av kvinnliga nördar. Det har varit ett aktuellt ämne i mina twittersammanhang sedan en serietecknare gick till sexistattack mot (OBS Originellt!) cosplayande tjejer. Jag hatade också på cosplayande tjejer för tio år sedan. Ytliga var de, och brudiga, och inte alls lika äkta som jag. Vilken jävla idiot jag var, herregud. Att man fick vara så puckad utan att någon vuxen tog en i handen och förklarade hur saker och ting ligger till! Och att vuxna människor fortfarande håller på sådär.

Att jag tjatar om att nörderi är att ge blanka fan i vad andra tycker har mycket att göra med diskussionen om kvinnliga nördar. Jag tror nämligen att tjejer bland annat hotar nördidentiteten genom att faktiskt vara mer vårdade och anpassade för att omgivningen ska känna sig bekväm. Det ingår i könsrollen. För tjejer har det historiskt varit viktigt att vara omtyckta, för om ingen tyckte om en så fick man inte gifta sig, och det var typ det alternativet man hade att klara sig i livet. Lägstanivån på att framstå som hel och ren för kvinnor är högre än för män, men det är också lättare för tjejer att se piffigare ut. Ta första bästa tjejtröja på H&M och du är dekorerad med en rosett, ta första bästa killtröja och det är förmodligen någonting mycket tråkigare. Förutom utseendet lär kvinnor sig att le och vara omhändetagande på ett annat sätt än män. Så även om en kvinna kanske tokprioriterar att köpa ball joint-dockor från Japan kommer hon förmodligen på ryggmärgsnivå ge visst intryck av att hon bryr sig om vad andra tycker. 

Lyckas kvinnan skaka av alla spår av att ge ett fuck kommer hon istället osynliggöras. Inför henne kommer män prata om att alla brudar typ bara visar tuttarna jämt. Hon kommer förstås inte att avses med uttalandet, för en okvinnlig kvinna är ingen kvinna, men kvinnor som beter sig kvinnligt är inga äkta nördar för att de är för världsliga och fokuserar på fel saker. Damned if you do, damned if you don't. Det är precis som det funkar i övriga världen, fast med extravagantare klädsel, och nördarna är gärna övertygade om att de inte kan vara sexistiska för att de ju faktiskt är nördar och blivit mobbade. Så man hatar på cosplaybrudar, som om det inte var en rimlig del av nördkulturen att klä ut sig. Att just kvinnor cosplayar just sexigt har massor av rimliga förklaringar som andra artiklar täcker utförligare. Figurer som finns att välja på är ofta avklädda och sexiga. Kvinnor uppmuntras ständigt att vara sexiga, så varför skulle de sluta just på nördkonvent. Och tjejer som i vanliga samhället inte anses särskilt heta kan kanske få känna sig åtrådda i nördkretsar. 

Att män kallar kvinnliga nördar för posörer är också rimligt. Om ens samhällsfrånvända image har varit ett kvitto på att man brinner så är det rimligt att anta att en välanpassad person inte brinner. Antingen tror man det, eller så måste man bryta sambandet, och tanken på att det är möjligt att förena de två världarna är jobbig. Det sätter samma press som bilden av "allt är möjligt" sätter på gymnasieungdomar. Det förlägger all skuld och ansvar hos personen. Kan hon så kan du - och då är det bättre att säga att hon inte heller kan. Hon brinner inte. Hon är fejk. En annan rimlig anledning är att man blir påmind om en sexualitet som man har rätt svårt med, och som man kanske helst vill glömma bort, eller kanalisera till soloprojekt. Sen kommer de med riktig hud och påminner en. Och så kan det förstås vara så att man vill behålla en känsla av att känna sig som en man. Okej att man inte kan sporta eller har häftigt jobb, men man har ändå ett helt manligt intresse! Tjejbaciller undanbedes.

Ja, och det kan ju vara så att man är ett sexistiskt pucko som har fått för sig att kvinnor är sämre varelser som inte borde smutsa ner ens fina hobby med sitt äckliga läppstift. Så man utnyttjar sitt tolknngsföreträde och bestämmer att det här med att lägga ner hundratals timmar på att researcha, sy, utforma och vara jävligt händig är inte nördigt. 

Nu börjar inlägget närma sig sitt slut. Jag borde mjuka upp det med att skriva att jag såklart älskar nördar, fast det stämmer förstås inte. Jag tycker att människor som brinner för intressen så pass att de struntar i vad andra tycker kan vara coola - men de är också jobbiga. Jag tycker det blir jättetöntigt när de ska hålla på och dra gränsen för när man är äkta, men jag stör mig också på sönderkramande av en romantiserad nördvision som har ytterst  lite med verkligheten att göra. Jag tycker att det är bra att nördar finns och att de finner varandra om så önskas. Jag ser inte ner på folk som tycker att deras intresse är viktigt, sålänge de inte försummar sina barn eller behandlar andra illa. Men jag tänker inte prata med dem så mycket heller, för det blir sjukt tråkigt efter ett tag. Såvida vi inte har gemensamt intresse. Då, då!!!

Kämpa! Supernörd!

19 kommentarer:

Mattias S sa...

Detta är bland det bästa du har skrivit som täcker så mycket men samtidigt så skarpt. Du är bra alltså.

Anonymus Maximus sa...

Mycket välskrivet, intelligent och intressant.

E sa...

Om man inte bryr sig om vad folk tycker så blir man väl knappast hysterisk av att någon "nördar" på fel sätt, eller har helt fel (inte mitt) perspektiv på intresset. Människor som inte bryr sig vad andra tycker skulle väl knappast gå runt i likadana kläder? Låter precis lika unikt och speciellt som de uniformsklädda punkungdomarna som alla klär sig i samma skor, slitna jeans och jacka med nitar på, allt enligt planen att sticka ut samtidigt man är precis likadan som resten av gruppen. Inget fel med det, men obrydd är man inte.

Tina sa...

Sätter fingret på väldigt mycket som jag tänkt och känt.
Jag har själv försökt skriva lite om hur ofta nörderier försvaras med att det leder till saker som värderas högt i samhället i stort, t.ex. pengar, men att det inte är vad som räknas egentligen, och att det är själva poängen med nördighet. Allt det där andra kommer senare, OM det kommer (vilket det kanske oftast inte gör). Men ja, öht tror jag att det inte bara är manliga nördar som snöar in på saker för att de åsidosätter annat, och andra, för sitt intresse. Jag tror att detta också är en bidragande faktor till att det anses finnas så få kvinnliga genier. Det är inte en del av den kvinnliga könsrollen att bara köra sin grej oavsett samhällets reaktioner och åsikter. Det kan förstås göras ändå, men det är betydligt mer arbetsamt.
Tack för ett bra inlägg!

Johan sa...

Bra inlägg.
Undrar hur du tycker att gränsen går mellan nörderi och "lätt" asperger (sp?) - missförstå mig rätt.
Tror själv att nörderiet även kan bli en sorts försvarsmekanism, för att slippa det där läskiga som tjejer och alkohol och så vidare.

Magikarp♂ sa...

majQa'! Har läst ett flertal artiklar på det här temat den senaste tiden, och det här var definitivt det klokaste :)

Några kommentarer:

För det första tror jag att definitioner av "nörd" är lite som fotbollslag: Det kan vara kul att bråka om vilken som är bäst, men det leder sällan någon vart.
Därför tycker jag det är bra att du förklarar i förhand vad du menar med ordet; då kan vem som helst följa det du skriver, oavsett vilken definition de har av ordet.

Jag tyder själv ordet på ett sätt som påminner om ditt, kanske med undantaget att socialt utanförskap är den avgörande faktorn i min bild, medan det centrala i din verkar vara attityden till ens egna intressen, med utanförskap som en vanlig och förståelig konsekvens.
I mitt fall har det nog mycket att göra med att jag associerar ordet med en period av mitt liv då jag saknade ett givande socialt liv, och då istället ägnade mig åt att träna Magikarp, läsa DnD-regelböcker, lära mig den utomjordiska dialogen i Star Wars-filmerna, etc. Nuförtiden behåller jag många av mina intressen, men har däremot ett givande socialt liv, och betraktar mig således som "f.d. nörd".

En annan definition som florerar just nu är att det handlar om att ha ett brinnande intresse. Punkt.
En gång i tiden störde jag mig enormt på att människor tolkade ordet på det sättet. Det var *fel*, och de borde veta att det var fel. Så respektlöst att gå omkring och tro att de kunde förstå vad det var att vara nörd, trots att jag sett på Facebook att de umgicks med andra människor utanför skoltid minst en gång varannan vecka! DU FÅR INTE ANVÄNDA N-ORDET! DET ÄR *VÅRAT* ORD!

Var var jag? Just ja: Så resonerar jag hursomhelst inte längre. Språk är dynamiska saker, och om två människor är beredda att lyssna på varandra borde de kunna komma förbi de problem som kanske först uppstår pga divergerande nomenklaturer.
...och i vilket fall som helst så borde vi inte behöva veta huruvida någon uppfyller våra "nördkriterier" för att avgöra huruvida vi skall bete oss som as gentemot dem eller ej, och det verkar tyvärr som att det är här det ofta brister. Jag tror att du har en mycket bra poäng där du skriver om hur en del av anledningen till detta kan vara att man känner att den egna nördidentiteten hotas då "fel" människor titulerar sig "nörd", och ännu mer så när samhället accepterar dem som nördar.
Problemet förvärras ytterligare utav att vi ibland är så ytliga att vi tror oss kunna utläsa en person's hela historia och personlighet bara utifrån hur de ser ut. Detta märks när man läser kommentarer på bilder på cosplayande tjejer: Folk kan skriva hela operor om en person's karaktärsfel, bara utifrån den där tvådimensionella projektionen av henom.
Så förvandlas konvent och internetfora helt i onödan till krigsfält för våra semantiska jihad; för att de sanna nördarna ska kunna florera måste oäktingarna sållas bort.

-----

Se'n gillar jag även det du skriver om den romatiserade bilden av nördar. Även om jag nu inte stör mig på att "fel" personer titulerar sig själva nördar blir jag bekymrad när folk säger att de "tycker om nördar" som om det vore någonting djupt, trots att det torde vara lika ytligt att reducera folk till deras nördnivå som att reducera dem till deras fysiska attribut.
Likaså stör jag mig på att man pratar om hur nördarna's sociala status har förbättrats, som om det vore en stor seger för mänskligheten; som om det betydde att vi blivit bättre på att upskatta folk för deras inre skönhet.
Om det här med att "tycka om nördar" innebar att man var lite extra tolerant mot folk med bristande sociala förmågor, kanske rent av fröjdades i att ta sig förbi den stoppklossen och lära känna dem på djupet, så hade det ju varit fantastiskt, men när jag ser hur de - som nyss hållt brandtal om deras kärlek till nördarna - beter sig kring de av mina vänner som har svårare för den sociala biten ... ja, då kan jag inte vara alls lika optimistisk.

Lina sa...

Du är så jäkla bra. Det här är det bästa jag läst på länge.

Tänk sa...

Hmm, jag blir lite förvånad över definitionen av nörd. Jag brukar frekvent hävda att en nörd är någon med förmågan/defekten att kunna snöa in totallt, bli helt absorberad av sitt intresse. De otvättade eller osociala eller burdusa mitt-nördintresse-är-minsann-nördigare-än-ditt-nördarna är bara en undergrupp. Typ som att det finns dryga fotbollsproffs, men inte alla fotbollsproffs är dryga. Eller vänta nu...

Seth sa...

Bra skrivet men otroligt generaliserat! Du kanske har haft otur i dina nörd-kontakter? :P
Jag är definitivt en nörd men jag fungerar utmärkt rent socialt ;).

Preved Medved sa...

Jag är kille, men har träffat en hel del kvinnliga nördar. De är mer sällsynta, men vanliga inom allt som har med djur att göra. Besök en hund- eller kattuppfödare, eller gå med i vilken djurintresseförening som helst.

Min erfarenhet av hästvärlden är ett sommarjobb för många år sen, men bland hästintresserade finns det en hel del kvinnor i alla åldrar som helt uppfyller alla dina kriterier på nörddom, inklusive att strunta i att passa in bland andra och att vara ointresserade av sitt utseende.

Det är nog lättare att vara kvinna och nörd i något så mansfattigt som hästvärlden. Men det är lika fullt av hat mot posörer och jävligt hierarkist.

Tanja Suhinina sa...

Okej försöker svara vettigt.

Till att börja med tack! Jag var väldigt orolig med inlägget.

Seth och Johan:
Jag snuddade vid det i inlägget, och utvecklar det gärna. Jag tror inte sociala svårigheter är en förutsättning för att bli nörd, men jag tror att en del blir nördar för att relationer är svårt och nörderiet nörderiet blir... jag vill inte säga "ersättning", för det är ju inte så att relationer är det primära och nörderi en ersättning. Men helt enkelt att nörderi blir det man sysslar med för att ens tid och energi inte går åt till relationer.

Men man måste ju inte ha sociala svårigheter för att bli nörd. Jag ska försöka förklara hur jag tänker med att nörderi får sociala problem som konsekvens. Inlägget är ju draget till sin spets, och det finns solklart gråzoner, men jag tror ändå att ju mer man snöar in på en sak desto mer försummar man annat. Desto färre beröringspunkter har man med "mugglare". det betyder ju inte att man tappar social förmåga, det betyder att man träffar folk utanför intresset mer sällan, och att man har mindre att prata om med folk utanför intresset.

E:
Ptja, visst. Fast i det här fallet handlar uniformen ju ganska mycket om att man inte lägger ner tid och energi på klädsel, kläderna ska mest va bekväma och inte kosta mycket typ. Och så kan jag när jag tänker efter knappt ever hört killar bli kritiserade för att de klär sig för snajsigt för att vara nördar.

Magikarp:
Så jävla klockrent att du tar upp "N-ordet". I ett tidigare utkast till inlägget jämför jag nördars besatthet av äkthet med hiphoppens dito.

Tänk:
Återigen, om man snöar in jättemycket, då måste man ju försumma annat. Som jag också nämner, som fotbollsspelare är man innödrat på nåt som ses som socialt statusbyggande, så det uppfattas inte alls lika avståndstagande från världen som lika stort insnöande på modelljärnvägar.

Preved Medved:
Det finns ju massor av kvinnliga nördar (hästar, twilight, fanfictionvärlden är mer kvinnlig än manlig) men de kallas oftast inte nördar. Jag fokuserade ju mest på dem som kallas för nördar i allmänhet, och det är ju mest män. Funderar på vad kvinnonördar kallas. De kallas väl ofta fans, eller -tanter/-tjejer, som kulturtanterm typ. Hästtjejer.

Dvärghundspossen sa...

Preved Meved: Hundvärlden är också sjukt nördig. Inte lika kvinnodominerad som hästvärlden, även om det är fler kvinnor än män... men otroligt nördig. Kollar man t ex på folk som håller på och tävlar bruks med schäfer eller malle så kan dom hur mycket som helst om olika hundars stamtavlor, deras resultat på mentaltester, deras familjers hälsohistoria, olika teorier om hur man bäst tränar etc etc.

Den klassiska bilden av en nörd är väl dock att personen gillar typ superhjältar, Star Trek och annan sci fi. Precis som jag. Under hela min barndom och ungdom är dock detta nånting jag smugit med, eftersom man inte ska gilla sånt som tjej. Som tjej ska man snarare skratta lite åt killar som kan vara så barnsliga att dom ägnar sej åt sånt här. (Vilket kanske är ett tecken på att man inte kan dra nån knivskarp gräns mellan att leva kvar i barndomen och att vara nörd alla gånger? Det kan åtminstone uppfattas lite lika utifrån.)
Lyckligtvis blev jag så småningom filosof, vilket innebär att jag nu har många tillfällen att säga saker som "Lewis teori om endimensionell tid har ju exemplifierats i den här Stålmannen-serien från 70-talet..." eller "Det här med personlig identitet och animalism contra psykologisk-kontinuitets-kriterium diskuterades ju i ett avsnitt av Star Trek DS9 som...". Fast jag får ändå bita mej i tungan då och då för att inte dra iväg i såna haranger alltför mycket eller ofta. Vilket kanske är en förmåga jag utvecklat just för att jag är tjej.

Takaninjin sa...

För att ge en kompletterande bild tänkte jag berätta om min "nördigare period" när jag gick i högstadiet i början av nittiotalet. Den stora skillnaden mellan nu och då är att 'nörd' var till hundra procent ett skällsord och ingen subkultur eller värdeneutral beskrivning av en person med ett smalt intresse. I den mån det fanns en definition av nörd på den tiden, så kan den beskrivas såhär:

1. Du har aparta intressen.
2. Du tycker det är okej.
3. Du är en nörd.

Jag skriver "du", eftersom ingen kallade sig själv en nörd. Till aparta intressen räknades naturvetenskap, datorer, rollspel, serietidningar, science fiction och fantasy i allmänhet, samt även i viss mån udda musiksmak och udda sporter. Till detta kan läggas "Du är kille och bryr dig inte tillräckligt om vad tjejer tycker om dig", detta enligt en rådande diskurs, det är mycket oklart om tjejerna det handlade om någonsin blivit tillfrågade.

Det sista gör att jag tycker att begreppet "kvinnlig nörd" är något av en svälvmotsägelse. Det var i varje fall det då. (Det fanns inga cosplayers på den tiden)

På den tiden var med i en rollspelsförening med ett antal hundra manliga medlemmar, och, så vitt jag minns, tre kvinnliga. Jag kan inte minnas att någon tyckte att de var dåliga medlemmar, och de flesta hade väl gärna sett att de var fler. Bristen på tjejer var väl något som i längden fick många av oss att söka oss utåt. Bristen på alkohol var det inte...

Så småningom började jag på teknisk högskola och lärde känna tjejer som uppskattade skämt om dimensionsanalys. Tyckte jag att de var attraktiva? Svar ja.

Jack sa...

Bra och tänkvärt inlägg!

När jag hör ordet nörd har jag nog som en del andra utgått från nittiotalsdefinitionen av fenomenet, och nej den typen var inte särskildt omkramad. Att ha otvättade kläder,finnar, glasögon och cykelhjälm och i gäll målbrottrsröst detaljardiskutera komplexa naturvetenskapliga fenomen mitt i högstadiets upphållrum var inte coolt. Inte alls.För mig har begreppet omvandlas och nog urvattnats en del. Jag roade mig att att göra en sökning på "such a nerd" på twitter search för att få lite koll hur begreppet används idag (i usa blir det ju då). På twitter används nördbegreppet mest av tonårstjejer med i följande utsaxade fraser:

"lmaao. I'm such a nerd, I have braces & glasses.. #imcute"

"At the library at 11:00... 😒 I'm such a nerd"

"#ConfessionNight i watch the history channel on a regular basis LOL IM SUCH A NERD"

"I'm such a nerd. I definitely just bought a Taylor Swift iPhone case. Hahaha"

"I'm such a nerd I love Pirates of The Caribbean movies."

Det som stör mig lite är att deklarerandet av den egna nördigheten görs med sådan stolthet numera. Att definierandet av sig själv som nörd har blivit sätt att signalera man har några fascinerande quirks i sin annars balanserade person. Istället för att skryta om prestationer, karriär eller utseende så framhäver man numera sin mångbottnade personlighet och där är nördkortet viktigt. Man är lite charmigt konstig helt enkelt. Förr sågs man väl alltsomoftast som enbart konstig om man var nörd.

Anonym sa...

Först: jag hatar nördar. Alltså jag är väl egentligen själv en nörd vad gäller intressen och så, så det är lite krångligt men verkligen, fy fan för nördar. Så det bör hållas i åtanke.

Det sagt så måste jag hålla med vissa andra här i fältet och säga att det nog handlar mycket mer om social utstötthet än du tänker dig det, ofta uppfattar jag att när killnördar revolterar mot tjejer som kallar sig nördar handlar det i princip helt och hållet om att de betraktar nörd som ett epitet de fick klistrat på sig som gick ut på att de inte fick ligga i tonåren, och att "du kan ju inte vara nörd, du är ju förtryckaren". Lite som när Göran Persson kallade sig feminist liksom. Fuck you, du är ju fettot som är ansvarig! Lite så.

Resten, det här med superhjälteserier och rollspel och så, det var mest (den för dom obegripliga) anledningen till att de blev dissade, de hade inte sett sig själva som nördar om de gillat Stålmannen men varit populära bland tjejer, och tycker att det är fett orättvist att ett berg av Spindelmannen-lösnummer inte funkade som deon i en Axereklam.

Sen är det ju vansinnigt aggro när folk resonerar på det sättet om att ligga, därav hatet, HAAAATET. Ja, överhuvudtaget kan man ju säga både ett och annat om en sådan självbild, men det är i alla fall min erfarenhet att den finns på riktigt och rentav är förskräckligt vanlig.


Just ja, smeknamn var det också: kalla mig Hatnörden.

Tanja Suhinina sa...

Jack:
Alltså, ja, ordet har ju "reclaimats" och "nördar har vunnit", men det är bara en ytlig accessoirgrej. Nördbeteendet har inte blivit inne mer än under min högstadietid. De flickor som nu är som jag var då har precis lika lite status i skolan. Men de har i alla fall internet.

Hatnörden:
Absolut en poäng. Och så iom myterna 1) tjejer vill inte ligga och 2) tjejer får alltid ligga så tänker förstås ingen att tjejnördar kan ha gått genom samma sak.

Jag ville i inlägget inte fokusera så mycket på social utanförskap-biten. Ganska mycket av survivour guilt-anledningar och för att det inte direkt behöver gnuggas in. Men jag hoppas jag är tydlig med att jag talar om en korrelation mellan socialt utanförskap och snöa in på smalt intresse. Och sen kan kausaliteten se ganska olika ut, men jag anar att den ofta är spiralformad.

Signe sa...

är visserligen bara halvvägs i mitt galaxhjältetittande, men det här med reuental-kackerlacks-fanfiction låter sjukt intressant, var hittar jag sådant??


i övrigt intressant. aldrig identifierat mig som nörd, även om jag känner mig relativt hemma i kretsarna.

har en rad mer eller mindre smala intressen (anime/tv-spel/serier alternativt hästar alternativt konst alternativt veganmatlagning och djurrätt). i alla fall lite bättre chanser till något gemensamt bland folk, även om jag definitivt skulle definiera mig som socialt obekväm. inte känt mig tillräckligt enkelspårig, helt enkelt.

därmed har jag ofta kunnat mes-lösa ifrågasättandet genom att just avsäga mig nördskapet (matandes stereotypen att kvinnor inte kan vara genuina nördar antar jag, haha).

Tanja Suhinina sa...

Signe, missade svara på din kommentar, men jag kan nästan skriva eget inlägg nu!

Och nu har jag skrivit texten om NHK! http://mangafilm.se/2013/01/vaelkommen-till-dsm/

Emily sa...

Statistisk skillnad mellan "geek" och "nerd"?

http://slackprop.wordpress.com/2013/06/03/on-geek-versus-nerd/

Kanske kan intressera.