söndag, januari 08, 2012

Mitt nya jobb

tl;dr: Jag har jobb, i slutet ber jag er om en tjänst, det är roligt, kolla in!


Det slog mig just att en del av er har först hittat mig som bloggare när jag skulle få ihop arbetslivserfarenheten till Psykologlinjen. De som kände mig innan Phonephucker är nog främst personer som även känner mig privat, men för en del av er är jag enbart en bloggare, och ändå så har ni rest så långt med mig. Och fast jag nästan bara bloggat åsikter och väldigt lite privatliv, så har ni nog också hängt med i det. Vid milstolparna i mitt liv har ni kanske tänkt "oj, jag minns ju henne sen innan hon ens började på psykologlinjen" och tänker tillbaka på vad ni har hunnit göra under tiden ni läst mig. Skaffat barn. Gått genom skilsmässa. Jobbat. Pluggat. Rest. Lärt er spela gitarr.

Jag tänker på det för nu ska jag blogga om det där nya jobbet jag började på i måndags. Och jag tänker att nu kommer det komma fram saker ni inte visste om mig, fast ni följt mig så länge. Jag hade i alla fall själv blivit förvånad.

Det jag gör nu är att jag har en PTP-tjänst på ett företag som heter Cubiks. Cubiks är, citat,
...ett internationellt konsultföretag som erbjuder förstklassig konsultexpertis tillsammans med en välutvecklad portfölj av internetbaserade verktyg och tjänster.
Med kontor runt om i Europa, regionala kontor i Dubai och Malaysia och ett etablerat nätverk av licensierade distributörer i USA och APMEA regionen, levererar vi kompetensbaserad personbedömning, utveckling samt utvärdering för fler än 1000 kunder i över 50 länder.
Man jobbar med rekrytering, alltså, och utveckling av personalen. Hjälper till att anställa rätt personer och göra chefer chefigare. Jag jobbar på avdelningen som sysslar med olika sätt att testa folk på.

Ungefär här brukar folk säga "jaha, det låter ju kul, men hur har det med psykologi att göra?". Jätterimlig fråga som inte borde vara jätterimlig. Bilden hos allmänheten, och även under psykologutbildningarna, är att psykolog är lika med terapeut. Alla psykologutbildningar i Sverige innehåller en hel del om arbetsliv och organisation, och om testning och rekrytering. Alla psykologer som examineras i Sverige är lämpade att välja den vägen. Och psykologer är den yrkesgruppen som är mest kvalificerade till att arbeta med personlighets- och begåvningstest, och med personbedömning. Jag tror att det låter rimligt om man tänker på det, men jag har också fått intrycket att tanken är ny för folk i allmänhet.

Det är intressant att jag som ju är exad och på ett intellektuellt plan vet att jag är den kvalificeradeste yrkesgruppen, ändå känner mig lite förvirrad. För grejen är att psykologlinjen handlade inte enbart om att lära sig fakta, utan även om att lära sig terapeutrollen. Jag tror att om det gällde många andra utbildningar hade man tyckt det är flum att läsa sig yrkesrollen så explicit. Men de flesta är nog överens om att man inte höjer på ögonbrynen över att psykologer gör det. Och allt fokus på terapeutrollen gör att jag är verkligen tränad till att bli terapeut, men inte riktigt till nåt annat. Jag har inte lärt mig rollen som kavajpsykolog.

Om jag var min läsare, skulle jag bli jätteförvånad varför Tanja Suhinina helt plötsligt inte blev sexolog. Jag har ju varit nästan ovanligt inriktad som psykstudent. Min bild är att de flesta i klassen inte hade någon tydlig idé med vad de ville göra efter fem år. Jag har varit inne på sexologi från dag noll. Inriktat mig på det när jag kunnat. Bloggat om det. Sagt det varje gång någon lärare frågat oss om specialintressen. 

Men här kommer grejen ni inte vet. När vi läste om organisationspsykologi och personbedömning blev jag jättetänd. Jag tyckte det lät jättespännande. Jag kände att jag ville jobba med det. När vi skulle söka praktikplats till termin 6 (det var hösten 2009), valde jag att söka praktik på sådana ställen. Eftersom inget av dessa ställen följde reglerna hamnade jag på Hörsel- och Balanskliniken. Jag var bitter hela terminen. 

Sen började det bli dags att rikta in sig lite och jag hade episk ångest. Vad skulle jag bli - sexolog eller konsult? Jag skrev plus- och minus-listor. Jag frågade mina nära och kära. Jag började till och med skriva ett blogginlägg där jag bad läsarna att hjälpa mig att välja, men det blev aldrig färdigt. Så ni fick aldrig veta att jag velade. Och att jag velade stort. Att jag kunde komma på circa exakt en fördel med att välja sexologin - att det var drömmen, passionen, nördpreferensen. Att det andra var intressant, men jag hade inte femton års erfarenhet av att bli eld och lågor över det. Att det var inte rekrytering som fick mig att jobba underligt arbete i ett år för att komma in på utbildingen. Till slut valde jag passionen. Termin 7-9 läste jag på över helfart och har 7,5 hp Klinisk sexologi, samt 15 hp Par- och Familjeterapi. Termin 10 läste jag under termin 9, och det blev ett exjobb om vestibulit. Jag är sjukt anställningsbar som psykolog med sexologikoll.

Det är bara det att för att bli psykolog på riktigt så måste man ha PTP, psykologernas motsvarighet till läkarnas AT. PTP-tjänster växer inte på träd. I kombinationen Stockholm och sexologi växer de inte alls. Tro mig, jag har frågat varenda klinik i stan. Vänt på alla stenar. Fått många fina svar från personer som tyckte jag lät fantastisk, men inte kunde erbjuda PTP. 

Jag sökte alla PTP-platser jag kunde. Skickade ut ett trettiotal CV:er. Började fundera på att flytta. Sen fick jag ett telefonsamtal. Det var det dära stället som gjorde test som ville att jag skulle komma på intervju. Jag blev himla glad. Att någon ville ha mig. Men också att det inte var något av psykiatriställena. Jag sökte ju givetvis PTP på psykiatriska mottagningar på sjukhus, men jag ville ju inte dit, egentligen. Jag har aldrig velat in i psykiatri-psykiatri, jag har velat jobba med specifikt sex och relationer. Och om inte det så springa runt i kostym och jobba med spännande projekt.

Det här var en ny chans att på nytt välja någonting som jag hade valt bort. Jag gillar inte att välja bort. Det är en av anledningarna till varför jag gillar poly, att man slipper välja bort nån man gillar bara för att man gillar någon annan mer. Här fick jag chansen till nystart. Jag tog den och sedan årsskiftet jobbar jag i en hötorgsskrapa och får inte ha mina Docs i tjänst.

Men jag fick också lägga ner planerna på att börja läsa Sexologimastern i Malmö VT12. Det kanske hade gått teoretiskt, men jag kände att jag faktiskt ville ha relationer och fritid också. Förhoppningsvis kan jag läsa den senare. Min chef uppmuntrade mig att ha eget vid sidan om och pyssla med annat jag tyckte var kul och jag har lite sexologirelaterade grejer på G. Jag kan inte just nu få allt på heltid, men jag kunde få mer allt än jag först tänkt.

När jag började skriva det här inlägget hade jag nog egentligen tänkt fokusera mindre på mig, och mer på tankar kring att som psykolog jobba mot näringslivet. För som sagt, det är inte där man tänker sig en psykolog. På min andra intervju (otroligt intressant och supermeta att bli bedömd av ett företag som är pros på det) diskuterade jag och sverigechefen just detta. Hur jag tänker att som psykolog jobba med sådant. För mig innebar det två saker. Dels "hur är det att inte jobba som terapeut" och dels "hur är det att jobba i ett sammanhang där man vill tjäna pengar, vilket som vi alla vet är lika med ondska".

Att inte jobba kliniskt mer i livet vore tråkigt. Jag gillade terapimomentet i skolan och jag vill göra det nångång i framtiden. Men jag har aldrig heller velat att enbart jobba med det. Tänk att vara inlåst i ett rum dag ut och dag in. Nej, usch. Jag ville göra det, men också exempelvis föreläsa. Skriva. Och jag anade att mina chanser till variation av det slaget som nyexad var rätt små.

Det där med pengar. Jag tycker att hela ämnet är så intressant. Under utbildningen var det flera som upplevde att det ansågs fult att vilja tjäna pengar. Jag skulle snarare säga att pengar ofta var elefanten i rummet. De nämndes aldrig. Man pratade aldrig om pengar. Kanske på det sättet som nog är typisk för vårdyrken. Att man vill gärna se hela proffessionen som ett kall, att man är inne i det för att man vill hjälpa, och då blir pengasamtal olämpliga. Lön är nödvändigt ont.

En del är nog också att man överlag sällan pratade om att vi ska jobba nånstans efter examen. Institutionen ordnade inte arbetsmarknadsaktiviteter, hjälpte inte en att söka PTP, förmedlade inte praktikplatser. Det här går in i en av sakerna jag sa till sverigechefen på intervjun - att en av sakerna som jag tror är positiva med att jobba i näringslivet är att man tydligt får se att man uppskattas i form av cash. Psykologlinjen är spännande, men jag upplever att det kändes som att de inte riktigt ville ha studenter. En bidragande orsak till att jag tog examen i förtid var att jag inte kunde ta mig därifrån fort nog. Jag var trött på schemaändringar, jobbig skrivare, oklara riktlinjer, och att ingen brydde sig om en. Så länge man presterade över G-gränsen var ingen särskilt intresserad av vem man var och vad man var kapabel till. Jag har mött studievägledaren två gånger, och båda gångerna har attityden varit "det går ju teoretiskt, fast det kommer ju inte gå". Men båda gångerna gick det, faktiskt - jag kom in och jag tog examen i förtid.

Efter det (och lite arbetslöshet to top it all off) kändes det ytterst lockande att komma till ett ställe där man visste att man åtminstone skulle få lön för de fem åren av sin ungdom som man gett utbildningen. Den vanligaste PTP-platsen är psykiatrin, och min bild av verksamheten är ganska negativ. Typ att lönen är sådär, läkarna kör över en, och besparingsbesked haglar. Därtill att hela sjukhusverksamheten är illa organiserad, och man vill hjälpa alla, men får tänka besparingsmässigt och därför skickar hem folk tills de blivit sjuka nog. Av hela mitt hjärta vill jag inte dit.

Ja, och så måste man förhålla sig till läkemedel och diagnoser. Det har jag tänkt på en del. På intervjun talade vi om vilken typ av industrier jag kanske skulle tacka nej att jobba med. Vapen, känner jag, är en kraft jag helst undviker att medverka i. Men hade jag valt den människohjälpande psykiatrin hade jag spelat med i ett sätt att tänka om människor som läkemedelsbranschen har både en och annan tass i. Jag känner mig ofta mer bekväm med tveksamma saker om de åtminstone är uttalade. Jag tänker mig att det i mitt jobb kommer vara mer vanligt att öppet säga att någon vill tjäna pengar än det är i psykiatrin - trots att det där finns finansiella intressens som heter duga.

Och angående att känna sig uppskattad. Att efter år av att vara student som tar upp plats plötsligt hamna i ett jobb av den typen där man får ett gäng fräscha tekniska prylar första veckan, och planerar in flera utlandsresor i kalendern bara under våren... det är lätt absurt, måste jag säga. Jag känner mig oändligt viktig.

Now to business. Min första ordentliga uppgift är att samla in personer till, och genomföra, en studie. Studien går ut på att man får göra flera kapacitets-/begåvningstest och vi jämför om resultaten hänger ihop. De första fyra kan man göra online, det sista gör man på kontoret och får återkoppling. Anmäl er hemskt gärna, och berätta för andra ni känner om det! Här finns en Facebook-sida med mer info!

Och adda mig på LinkedIn. Det är tydligen där alla coola hänger.

7 kommentarer:

Someone sa...

Kanske borde ta kontakt med företagen o göra dem uppmärksamma på vilken virrpanna de har anställt.

Stefan sa...

Grattis till nya jobbet får man väl säga!
Det var en väldig omställning, i alla fall för mig, efter studierna när man började få pengar över på banken varje månad, åka på resor med mat, transport och boende bekostat osv.
Så den stora fråga, får du flyga business? :)
-Stefan

Jo sa...

JÄTTEGRATTIS!

Jo sa...

Someone:

Hade en psykolog med starka virrpannedrag som chef (VD) ett tag. Men hon var så bra på att impovisera lösningar i stunden (en del rätt hejdlösa) att det funkade bra ändå.

Sabina Braun sa...

Fy fan vad duktig du är som har klarat av allt det här, jag är väldigt imponerad och inspirerad av dig! Grattis till jobbet, och jag hoppas att du kommer trivas :)

Anonym sa...

En kommentar kring det här att jobba med vapen.

Det tycks mig vara en ganska vanlig åsikt att det är något omoraliskt med försvarsindustrin/krigsindustrin (kalla den vad du vill).

Det tycks vara en ganska ovanlig åsikt att Sverige helt ska avrusta det militära försvaret.

Alltså måste det finnas en massa människor som BÅDE tycker att vi ska ha ett militärt försvar OCH tycker att vapenproduktion är omoraliskt.

Personligen är min syn på det hela att försvarets uppgift är att värna vår demokrati, nationella oberoende och mänskliga rättigheter. Det tycker jag är moraliskt berömvärt. Därför har jag inga moraliska problem med att jobba i försvarsindustrin.

Jag vill påpeka att jag förstår pacifister som ogillar försvarsindustrin. Deras resonemang hänger ihop logiskt. Men hur tänker man om man är för försvaret men emot försvarsindustrin?

Detta inlägg är en allmängiltig fundering. Just detta "jag vill inte jobba med vapen" hör man ganska ofta och jag tycker det ofta verkar vara ganska oreflekterat. Därmed inte sagt att inte du Tanja har funderat igenom ditt ställningstagande.

/ Magnus Olert

Tanja Suhinina sa...

Someone:
Ta kontakt med alla företag!

Stefan:
Frågan om klass dök faktiskt upp just idag och svaret är nope =)

Jo:
=D

Sabina Braun:
Tack =)

Magnus Olert:
Jag tänker nog så att... Jag tycker om demokrati. Jag förstår behovet av försvar. Men jag tror att vapenindustrin sällan drivs av tankar på demokrati. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att tjäna pengar. Jag tror inte att vapen endast används när det är det enda möjliga. Jag tror att vapen även används för att nån vill att de ska användas, så man kan sälja mer vapen.

Det är nog lite det som jag ogillar med läkemedel också. Läkemedel är asbra. Bästa grejen! Folk blir friska. Men lobbyverksamheten, och diagnoserna, och att släppa ut halvforskade mediciner med biverkningar... för att tjäna pengar.

Det är inte så att pengar i sig är ondska. Men när man avsiktligt skadar elle rkör över sjuka människor för pengar är det osympatiskt, minst sagt. Och jag är sämsta aktivisteen ever. Jag protesterar inte. Jag demonstrerar inte. Jag gör inte ett piss. Så det känns som att jag åtminstone kan försöka avstå från att aktivt medverka.