Förnamnet
Jag har sedan flytten till Sverige först mindre och sedan mer medvetet kallat mig Tanja. jag heter ju Tatjana egentligen, såklart. Det är ett fint namn, men inte mitt namn, jag har bloggat om det förut.
(tillagt lite senare) I samband med att jag ger bort ryska böcker fick jag en massa mail från ryssar. Intressant att jag reagerade på att många använder diminutivversioner av sina namn, det kändes i rysk kontext informellt/lillajag när vuxna kvinnor kallade sig typ Sveta istället för Svetlana. Hade vi kommunicerat på svenska hade jag inte alls reagerat så. Och om ryssar kallar mig Tatjana är det också annorlunda från när svenskar gör det.
Jag håller på att söka jobb så det sprängs. Jag funderade att kanske, i alla fall i vissa fall, kalla mig Tatjana istället, så det blir mindre googlekompromat på mig. Men de första sidorna som dyker upp på den namnvarianten är min KTH-sida och en artikel i Metro om hur jag sålde telefonsex. På KTH får alla ett användarnamn när de börjar, det baseras på ens namn och jag tror faktiskt att användarnamnen väljs i alla fall delvis manuellt för att låta trevligt. Att få förnamnet är drömmen. Dock inte för mig som helst undviker att bekanta ska ens börja föreställa sig att jag heter nåt annat än Tanja. Men det var bara att svälja och dras med Tatjana under min KTH-karriär. Och varför Metro valde skriva "Tatjana" i rubriken är ett mysterium - boken skrevs ju av Tanja. Jag mailade med dem som Tanja. De kallade mig Tanja. Jag vet inte var och varför de grävde fram Tatjana. Otrevligt var det.
En del av mina russofila vänner tycker det är kul att kalla mig för olika varianter av namnet. Jag gillar det inte själv, men eftersom det är sällan det händer och de verkar tycka det är roligt så låter jag dem hållas.
Fredrik frågade häromdagen om jag inte ska byta namn på riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det förut. Det borde jag nog göra, så blir det mindre krångel sen.
Efternamnet
Min pappa har aldrig träffat sin pappa och fick vid födseln sin mors efternamn. I tonåren fick pappa rebellryck och bytte efternamn till sin pappas - Suhinin. Min mamma och jag fick namnet i femininum. Mamma bytte till annat (jättecoolt) efternamn när hon gifte sig för några år sedan. Innan dess hette vi båda Сухинина, men med olika latinska transkriberingar. Vi skaffade våra utlandspass vid olika tillfällen, nämligen. I pappas utlandspass står ytterligare en transkribering. Jag är nöjd med min - den stavas som den låter, direkt översatt från kyriller till latinska bokstäver. Att folk har svårt att utläsa "Suhinina" är för mig ett mysterium. Jag tror att de tror att det är svårare än det är, att det måste vara ett gömt sch-ljud nånstans.
Jag önskar jag hade ett coolt ski-namn. Som Andrej Tarkovskij och min kompis Karro Czechowski. Okej att hon säkert måste bokstavera det typ alltid, men det är coolt. Som ryss hade jag ju hetat typ Tarkovskaja, till exempel. Men då hade jag kunnat i Sverige byta till en maskulin/neutral variant utan att det blev konstigt. Hade bara bytt bort ändelsen mot -ski så hade det funkat. Jag har förvisso två könsneutrala efternamn i släkten jag kan ta - mammas flicknamn Žemaituk (avslöjar morfars polsk-litauiska påbrå) och pappas pojknamn Tarasjtjenko. Namn som slutar med -ko är faktiskt minst lika coola som namn som slutar med -ski. Men som ni själva lätt inser är inget av dessa namn bra på att klara av att skrivas och uttalas i Sverige. Dessutom är de inte mina namn, hur mycket släktnamn de än är. Jag trivs ju faktiskt med Suhinina, även om det blir like knepigt om jag får en son.
I Sverige är Suhinina ganska exotiskt, jag är nog enda Suhininan i landet nu när mamma bytt. I Rysland är det ett behändigt efternamn. Väldigt opersonligt och ospännande, ett etymologiskt rimligt efternamn. Väcker circa noll upseende, det finns ingen känd som heter så och det låter purryskt. Men det är också ganska ovanligt, så man blir inte ihopblandad med folk i onödan.
Uttal
Min ryska är nuförtiden sådär, helt ärligt. Jag använder den så sällan att jag är ovan vid grammatiken och har sedan länge magasinerat halva ordförrådet. Att läsa är inget problem, och inte heller att uttala - jag pratar fortfarande riksryska. När jag i somras skulle till läkare i Lettland var språket inget problem. Men när jag skulle tydligt säga mitt namn i receptionen uttalade jag plötsligt namnet på svenska. Jag vet inte ens om receptionisten märkte det, men jag blev så chockad. I ett sammanhang där jag pratade mitt modersmål uttalade jag allt på mitt modersmål, utom mitt namn.
15 kommentarer:
När jag lär känna nytt folk kommer frågan om mitt efternamn rätt ofta. "Vart kommer du ifrån? Alltså ditt efternamn, det låter inte...?" Förr eller senare. Och jämt svarar jag att ja, morsan är invandrare, nej, det är inte från henne jag fått det efternamnet. Hon hette Ribe Menchacha innan hon träffade farsan. Och han hette Johansson, och ett tag Johannson-Gaines innan det blev Gaines. Bakgrunden på hur det kommer sig att han fick det efternamnet är hans historia, som jag en gång ska berätta, men för det mesta brukar jag hålla den rätt lågmäld.
Jag älskar mitt efternamn. Det är så jävla simpelt (engelska för "att få") men ändå typ exotiskt, kort, lättstavat etc. om jag nånsin skulle skaffa barn med någon skulle jag nog propsa på mitt efternamn, för det är ju ett superhjältenamn liksom.
Förnamnet är jag nog lite som du. Stefanie är det ju ingen som kallar mig. Jag heter det i papprerna, men det är ju inte jag. Jag blir lite obekväm när folk använder det, inte som att jag blir upprörd eller så, utan snarare för att "vem är det de pratar med?" Men jag har inte så mycket emot det.
Däremot hatar jag när folk kallar mig "Steffie" eller något i den stilen. Liksom för, "HAllå?! Jag delade upp mitt namn för att få det könlöst, och så ska ni bestämt KÖNA mig?!" Jag har inget emot kvinnor, jag hade blivit lika upprörd om folk sa "Steffo". Stef är ett mellanting.
En kille jag var ihop med kallade mig Anie. Det var som ett namn jag bara hade för honom. Det kändes fint.
Jag har funderat på att byta namn i pappret, eller lägga till "Stef" eller bryta upp "Stefanie" i "Stef" och "Anie" men just nu är jag rätt bekväm med att vara lite svårsökt. Ha ett artistnamn. Vara Clark Kent och Superman.
Sedan tycker jag att det är sjukt kul med namnbetydelser. Vad betyder Suhinina? :)
Jag undrar en grej: finns det ryska namn som är så vanliga att de är ocoola? Finns det folk som byter till ovanliga, som från Svensson till Fjuppemyr?
Anekdot: jag vickade i en sjua där första eleven på listan var Xhevahire. Jag tänkte "det måste väl vara som Enver Hoxha?" Så jag sa: Är Djevahire här? Tjejen var helt chockad - ingen hade sagt rätt förut. Men visst hade hon ett smeknamn när det kom till kritan.
Det enda jag undrar angående Suhinina är var betoningen läggs.
Stef:
Nu blir jag fruktansvärt nyfiken, förstås.
Tycker det är så ntressant med speciella namn i relationer. Å ena sidan väldigt fint, å andra väldigt "sudda ut hennes identitet utanför relationen"-vibbar. Väl som allt i kärlek, att det är fint när det är lagom galenskap, och väldigt creepy när det gått över en gräns.
Johanna P:
Tror att svenskar har liberalare inställning tll namn än ryssar. Uppfattar att ryssar är mer.. ja, det man heter, det heter man. Möjligt att det är svårare att byta namn formellt också, jag vet faktiskt inte. Och inga mellannamn har man heller.
Patrik:
Första i:et.
Där ser man, det var nog min sista gissning.
Himlans intressant läsning! Det här med namn kommer verkligen till sin rätt när olika länder/språk jämförs.
Å nånstans är det ju bara bokstäver. Som vietnamesen som hette Tam Pong i byn där jag växte upp. Å min lärare på universitetet i Bkk som heter Pichit Likichit - vilket förstås uttalas Pitt-shit Lick-it-shit... Å där jag f ö köpte byxor av märket KUK.
Jag håller på att söka jobb så det sprängs. Jag funderade att kanske, i alla fall i vissa fall, kalla mig Tatjana istället, så det blir mindre googlekompromat på mig.
Jag ska försöka linda in det här...
Du är en väldigt bra skribent och visar det genom att skriva ytterligare ett fantastiskt inlägg på en redan otroligt bra blogg. Den här frågan tar upp väldigt mycket intressant: Vad är vår identitet, egentligen? Vad ingår i den, och finns det bara en?
Google autokorrigerar "Tatjana Suhinina" till "Tanja Suhinina". Kolla själv.
En del jag känner har valt att dela upp sina liv i väldigt avskilda delar, där olika aspekter av dem kan få utlopp på olika sätt. Det är inte en rädsla att "vara sig själv", utan mera som att växla mellan olika sysselsättningar under en dag. (Tänk yrkespersonlighet / hobbypersonlighet - Psykolog-Tanja och Dans-Tanja - fast draget ännu längre.)
Andra kör en identitet överallt. På ett sätt befriande, men de kanske avstår från mycket för att de inte får identiteten att passa.
Kanske skulle man ha flera namn eller identiteter officiellt, så kunde man hoppa från ett till ett annat efter tycke och smak. Det funkar ju här i bloggkommentarerna i alla fall.
Tatjana är ett av världens finaste namn tycker jag. I min lågstadieskola fanns en Tatjana (ingen koppling till Ryssland eller Östeuropa what so ever) och jag var så avundsjuk på hennes exotiska och spännande namn.
Tycker att du ska byta namn om Tatjana känns obekvämt och Tanja rätt. Det är ju inte särskilt svårt.
Kanske Metro använde Tatjana i rubriken för att locka till sig läsare genom nån slags utrikisk mystik...? Eller helt enkelt genom att helt fräckt göra dig till den ryska horan, typ?
Jag hade ingen aning om att Suhinina var ett vanligt ryskt efternamn! När jag började läsa din blogg trodde jag att det var japanskt.
Själv har jag ett extremt vanligt förnamn och ett ovanligt smeknamn. För mig spelar det inte så stor roll vilket namn jag kallas, även om jag nu för tiden kan känna ibland att jag liksom "vuxit ur" mitt smeknamn. Folk kallar mig för otaliga varianter på smeknamnet, helt enkelt för att det är ett roligt ord att leka med på något sätt, antar jag. Har också ett, om inte jätte men ganska ovanligt efternamn, som jag hatade då jag var barn för att ingen annan hette så och för att folk alltid sade fel, men som jag nu är stolt över av precis samma anledningar.
Jag funderade på det här imorse, jag funderar på att flytta till England och vet inte hur jag ska göra med mitt namn. Mitt efternamn har en massa ä och ö och konstig stavning, och när jag har varit där innan har ingen varit modig nog att ge sig på att uttala det. Min engelske pojkvän kan fortfarande inte (efter 2½ år haha) stava det ordentligt. Dessutom står mitt andranamn före mitt tilltalsnamn, så det är ju ingen som fattar att jag inte heter det.
Har funderat på att använda mig av mitt andranamn istället, det blir enklare så och det är ganska fint också. Pappa heter Andersson så det skulle jag ju också kunna ta. Men så helt plötsligt så står jag där med ett helt annat namn, och det känns väldigt annorlunda, som att det inte skulle vara jag. Men vi får se hur det blir, det är väldigt intressant det där med namn och hur det förändrar hur man själv och andra ser på sig själv.
AM:
Oj, det gjorde det inte när jag sökte förra veckan. Spännande.
Jag har också tänkt att dela upp onlinelivet, men jag har aldrig haft en naturlig uppdelning. Ska jag vara uppdelad i trovärdig och flamsig Tanja - jamen vart ska man placera telesexandet då? I vissa sammanhang är det ju fett kredd, i andra inte.
PMB:
Har inte så mycjket att säga. Fascineras av människor med fasta smeknamn.
Lovisa (&motvalls):
Tycker Gun och Love är bästa svenska internationella namnen! Men skämt åsido, skaffar jag nångång ungar ska de ha så internationellt snälla namn som det bara går.
Rent allmänt behöver ju inte varje aspekt gå enbart i en avdelning, men om en aspekt skulle vara en belastning som du inte kan vinkla till din fördel så borde du ju ha åtminstone en avdelning där den inte finns.
Sedan kan jag säga, som en som både anställt och avskedat, att folk tenderar att vara nervösa för enskilda saker som inte är en stor del av dem och därför känns främmande men inte spelar någon roll för anställningen; medan de förbiser stora problem som är en så stor del av dem att de själva inte ser dem, men som spelar stor roll för anställningen.
Exempel: Adam har gjort många saker som tas upp. En av dessa saker var klart dunder-omoralisk. I övrigt är han klanderfri. Bertil har inte gjort något klart dunder-omoraliskt, men hela tiden slirat jävligt nära och är en "trixare".
Jag är mer misstänksam mot bertil än Adam.
Intressant läsning! Namn överlag är grymt spännande.
Jag har också alltid undrat om betoningen på Suhinina, för det känns lite pinsamt med människor vars efternamn man kan men inte har en aning om hur de uttalas.
När jag växte upp i Flemingsberg var det rätt vanligt att man hade klasskamrater som hette en sak i klasslistan/skolkatalogen och en annan sak i praktiken. Som Fahriye-Anna eller Antti-Erik. Några av dem har jag träffat senare, men det verkar lite 50/50 om de går tillbaka till det första namnet eller byter till det svenska.
Själv heter jag Anneli, liksom alla andra svenska kvinnor födda 30 år innan mig. Och det betonas likadant som Emelie, vilket stockholmare överlag verkar ha rätt svårt att höra, oavsett hur många gånger jag säger det. Finlandssvenskarna är bättre på det :)
Detta är för morfar Zhemaituk:
http://litaviskkulturhistoria.blogspot.com/
Första i-et?
tappar hakan !
Jag hade tagit första u-et evt andra i-et!
Rutinen är inte dåligt, är något som människor i slutändan får uttråkad och existentiell scen.
Skicka en kommentar