torsdag, oktober 06, 2011

Bröllopsfesten (V.40)

Detta inlägg är ett bidrag till Offentligt - veckans tema på Vecka 6.

Den enda bröllopsdrömmen jag haft har varit att när jag vid 13-årsålder hoppades på att jag skulle ha råd med att hyra en nöjespark när jag skulle gifta mig. Sen tar det stopp. Jag älskar balklänningar, och har fler än jag hinner använda, men just bröllopsklänningar tycker jag sällan är särskilt snygga. Jag gillar stora fester till min ära, men bröllop känns mer som en fest där huvudpersonerna är sönderstressade och mest vill sova. Jag gillar överhuvudtaget stora fester och så, men bröllop känns för mig väldigt främmande.

Det är överhuvudtaget hela grejen med traditionellt bröllop, inte bara festen utan vigseln, i kyrkan. Där man bland en massa folk ska visa att man älskar en person så mycket att man nu tänker ha personen i sitt liv forever and ever. Mamma berättade att när hon gifte sig med pappa så vigselförrättaren "de nygifta kan nu gratulera varandra!" till dem, och menade att de ska kyssas. Mamma tyckte det blev genant. Det finns bilder på det hela där min då 14-åriga moster fnissar i bakgrunden.

Det där är ingenting mot hur genant för det skulle vara för mig att stå inför en massa influgen släkt (bara den logistiska biten får ju en att vilja vägra bröllop) och utstråla "titta, jag älskar den här personen så in i...". Tanken känns fruktansvärt fel. Det går över alla mina gränser att exponeras på det sättet. Jag har aldrig haft svårt för att visa mina känslor för den som känslorna berör, men känner sällan behov att att visa känslorna för nån mer. Framför allt vill jag inte bända upp bröstet och visa hjärtat för människor som liksom hör till på ett bröllop (min släkt, partnerns släkt, släktens respektive, vännertillfamiljen). Jag vill inte öppna upp mig så inför en publik som dessutom kommer tycka det är normalt.

Om jag gifter mig kommer det ske av praktiska skäl och i tysthet. Släken kan bli upplysta nån gång senare, kanske. Möjligen. Och det har ingenting med min känsla för romantik att göra, ingenting att göra med min syn på livslånga relationer. Jag är romantisk och livslång verkar asnajs. Men det de flesta som gillar att ha sex känner inför att knulla i teve, det känner jag inför att gifta mig traditionellt. De berörda kommer veta att jag älskar, resten får leva utan fest tillägnad att någon ska få ärva när jag dör.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Wellp, du skulle ju kunna ordna en maffig "Nu låter jag notarieföra mitt testamente"-bal...?

Tanja Suhinina sa...

Jamen, jag tycker det är intressant. Bröllop är liksom en godkänd ursäkt att fixa asstor fest till sig själv, förvänta sig en massa presenter och folk måste närvara om de inte är på egen begravning. Okej, viktigt steg i livet och så, men borde man inte få välja lite vilka steg i livet man ska speciasy klänning för? Tänk att säga typ "hej släkt, anländ hit 20 maj och ta presenter, för vi ska fira att jag kan springa en mil".

Tomas Antila sa...

Inte ens om det är ett Hello Kitty-bröllop?
Jag har lite svårt för bröllop för jag är jättemonogam och tycker det verkar asgulligt och superromantiskt och allt sånt. Men två saker står ivägen: ett det är heteronormativt. Två, det är väldigt förknippat med kyrkan. Att bara registrera sig känns ju inte rätt, då är det inte ett bröllop. Jag önskar att mina problem var lika enkla som dina, för jag tycket det låter som det går att lösa på något kompromiss-sätt. Typ, gift dig samtidigt som nån annan och utannonsera festen en dag innan på facebook?

Jag skulle för övrigt vilja se den där bröllopsbilden på din mamma. (no milfo)

Anneli sa...

Jag vet inte om man kan kalla bröllop för heteronormativt när samkönade par har precis lika stor rätt att gifta sig som olikkönade idag. Heterosexuellt är det väl i de flesta fallen, men hur mycket patriarkalt förtryck man lägger in i det är nog väldigt mycket upp till en själv. Och på samma sätt vet jag inte om jag skulle kalla bröllop tätt förknippade med kyrkan. Jag känner rätt många gifta par men inte ett enda som haft en kyrklig vigsel (eller ok, ett, om mormontempel räknas).

Däremot Tanja förstår jag helt vad du menar. Jag har också alltid känt rätt mycket olust inför just tanken på att gifta mig offentligt på det där sättet. Jag vill inte så framför en folksamling och avlägga löften jag inte kommer att hålla (lova att älska någon förevigt liksom), även om jag så älskar personen jättemycket.

Linnea sa...

Åh, jag och min pojkvän har varit så osams om hur vårt framtida bröllop skulle se ut att det helt klart ligger på is. Han vill ha traditionellt, kyrka, familj och hela balunsen, mitt drömbröllop skulle ske typ i Las Vegas med inhyrda vittnen eller möjligtvis nån kompis som råkade komma med. Sen skulle familjen informeras via sms/facebook/de ser ring på fingret. Det VÄRSTA med detta är att vi VAR i Las Vegas i somras, och han hade TILL OCH MED frågat om vi skulle slå till nån månad innan, men sen blev det inget ändå. Kommer gräma mig resten av livet.

PS. Alltså det är inte Las Vegas som plats som är viktig utan att det blir fokus på oss istället för en hoper gäster jag inte kunde bry mig mindre om.

Dvärghundspossen sa...

Jag och Alexander gifte oss när vi var rätt unga, 24 respektive snart 23. Mamma tog liksom över och planerade (och bekostade, ihop med övriga föräldrar) alltihop, även om vi hela tiden hade veto-rätt eftersom hon frågade oss om vi var okej med det innan hon tog besluten. Det kanske låter trist, för nu för tiden vill ju alla bestämma allting själva och ha jättepersonliga och unika bröllop (vårt blev ganska traditionellt). Men det var skönt! Vi slapp stressa och ha oss, vi kunde koncentrera oss på att ha roligt på vår stora fest. Bröllopet var verkligen jättekul också, det blev en toppenfest, alla hade skitroligt.
Fast det är klart, man borde kunna ordna stora roliga fester över generationsgränserna vid fler tillfällen än bara bröllop... ;-)

Johan sa...

Mina föräldrar släpade med mig (någorlunda nyfödd) till Danmark och gifte sig i Svenska Sjömanskyrkan i Skagen medan de betalade en barnvakt några timmar som fick gå omkring med mig. Sedan satte de in en annons i tidningen, varpå mina morföräldrar fick reda på saken och meddelade min farfar. Det tycker jag är fantastiskt kul, för de är annars rätt traditionella av sig.

//JJ

pharmacy sa...

Intressant inlägg, jag har läst några recensioner om detta ämne och jag tror att du har rätt.

secure tabs sa...

Mamma tyckte det blev genant. Det finns bilder på det hela där min då 14-åriga moster fnissar i bakgrunden.