fredag, oktober 07, 2011

KBT & poly VI

Säg "komma ut" och man tänker en förstörd familjemiddag där tonårssonen just berättat att han är gay. Det ska vara en stor dramatisk händelse, med ett "före" och ett "efter", någonting som definierar om livet för alltid. De som kommit ut på riktigt, av gayskäl eller någon annan anledning, vet att det är bara en del av sanningen. Det är bara Hollywoodkändisar som behöver komma ut en gång, resten får komma ut resten av livet. Vissa gånger blir det närmast en presskonferens, andra gånger några ord i förbifarten. Och ibland kan man behöva hjälp med hur man bäst gör det.

Dagens fall
Dorian har inte bara två föräldrar som gillar pretentiösa namn, utan även två flickvänner. Dessutom har Dorian ett nytt jobb. När man dricker kaffe på jobbet pratar alla om sina respektive, men Dorian blir osäker och undviker ämnet. Han tycker faktiskt det är lite jobbigt med sånt socialt småsnack överlag, för förr eller senare så måste man välja mellan att berätta att man lever poly och att småljuga om sitt liv. Dorian har ju vart med om det förut, så han vet precis hur det funkar.

Sara har alltid känt att det är något fel på henne. I ingen av sina relationer har hon varit helt ointresserad av andra än partnern. När hon mötte Abbe för sju år sedan uppstod genast starka känslor och Sara bestämde sig för att hålla inne med det där konstiga. Nu, fyra år efter att de gift sig, vet Sara att det där onormala inte går att ignorera bort. Sara hörde en gång ett radioprogram som handlade om poly och ljuset gick upp. Hon började läsa mer om det på Internet och upptäckte att det finns många som känner som hon. Och det innebär faktiskt inte att hon är trasig och rutten - hon är bara lite ovanlig. Men hur berätta om det för Abbe, som är världens finaste?

Välja tid och plats
Det finns en bild av KBT som en väldigt ytlig terapiform, som aldrig går in på djupa saker, som meningen med livet, personlighet och barndomstrauman. Det är inte sant, en KBT-terapeut är fullt utrustad med färdigheter för djupa gräverier. Men det är inte det som KBT som disciplin skyltar med, det man skyltar med är att KBT är överlägset på att lösa konkreta problem här och nu. Vet inte om överlägset, men terapiformen är ytterst lämpligt för att jobba med det lilla.

Om man tänker tillspetsad humor, är standardfrågan i "vanlig" psykodynamisk terapi "kan du berätta mer om din mamma?". Lika tillspetsat kan man säga att KBT-terapeuten undrar "och vad gjorde du då?". Man tänker att människor väljer att göra olika saker beroende på vilka konsekvenser de tror att beteenden leder till, mer eller mindre genomtänkt. I terapirummet kan man ta upp vilka beteendemönster klienten har och vilka konsekvenser hen väntar sig - och vilka konsekvenserna brukar vara. Man tänker också att olika omständigheter kräver olika beteenden för att få samma resultat.

För Sara kan det innebära att hon får hjälp med att välja en bra situation för att ta upp sina funderingar för sin make. Välja ett tillfälle där de inte har bråttom någonstans, när båda är utsövda och har tid att prata. Hon får också fundera på vad hon vill uppnå - att han ska veta, eller att de ska öppna upp relationen? Hur mycket av Abbes reaktion kan Sara egentligen påverka? Oavsett hur Abbe ställer sig till poly egentligen så lär hans första reaktion vara negativ, ett polybesked om hustrun uppfattas som en stor förändring i tillvaron och människor ryggar gärna tillbaka när sådana kommer. Hur ska Sara hantera denna initiala negativa reaktion och kunna vänta ut Abbe medan han smälter informationen och tar ställning?

I Saras situation finns det väldigt mycket att förlora och hon har ingen tidigare erfarenheter av att komma ut så. Därför kan arbetet i terapirummetkanske inledningsvis fokusera på att Sara själv ska förstå sina polykänslor bättre. Sedan kan man i terapin diskutera hur och när det är lämpligast att ta upp det, och på vilket sätt. Visst kan Sara inte styra över Abbes känslor, men hon knner honom så pass väl att hon vet när han är sårbar och då är det en dålig idé att prata seriösa saker.

Vi kan ta Dorians situation lite senare.

Vad är det värsta som kan hända?
När blir man rädd när man hoppar bungeejump? Knappast i ögonblicket man just börjat falla. Förmodligen har man varit rädd redan på vägen till tornet, hjärtat har kanske bultat hårdare redan i flygplanet när ens gäng bestämde att det ska hoppas på semesterresan. Förväntansångest kallas det. Redan innan det läskiga händer, faktiskt väldigt långt innan, börjar man tänka på det och bli orolig. Man försöker slå bort tankarna och inte tänka på hur illa det kan gå. Man försöker sluta oroa sig. Och om bara själva tanken är så himla obehaglig, då fattar ju vem som helst hur hemskt det kommer vara när man gör det där på riktigt och det värsta tänkbara inträffar.

Den bästa komplimangen en KBT-terapeut kan få är "va elak du är", så i terapirummet kan man behöva presentera värsta tänkbara scenariot utan att blunda och försöka släta över. Såhär kan det se ut när terapeuten pratar med Dorian.
T: Berätta, vad kan hända om du berättar för kollegorna att du har två flickvänner?
D: De kommer tycka att jag är värsta weirdo.
T: Är det det värsta?
D: Asså, och typ at jag är äcklig snubbe som bara playar tjejerna.
T: Så det värsta som kan hända är att dina kollegor tror att du är en otrevlig och konstig människa?
D: Jamen, de kommer ju snacka skit bakom ryggen på mig, och pika mig om jag pratar om mina relationer. Eller typ tvärtom, killar kan va grabbiga och typ "ööh najs med två brudar", jag gillar det inte.
T: Är det det värsta som kan hända?
D: Jag skulle kanske bli utanför på jobbet. Det sociala är viktigt. Så skulle jag bli utfryst och behöva sluta.
T: Är det det värsta som kan hända.
D: Jamen, ja, och jag kanske blir vräkt och har ingenstans att bo... Ja, för att mina flickvänner gör slut med mig för att jag är jobbig för att det är tufft på jobbet. Så jag har inget jobb, ingen bostad, ingen tjej.
Det finns flera poänger med att försöka få fram ett värsta tänkbara fall. För det första kan man i processen inse att det värsta som kan hända inte är så farligt. Ofta slutar det nånstans vid "det blir jobbigt" och det kan de flesta tänka sig att leva med. Även mer otrevliga konsekvenser, som att bli vräkt i Dorians fall, är inte omöjliga att leva med.

För det andra kan man i processen inse att värsta tänkbara scenariot är ganska orealistiskt, och att vara rädd för det är som att vara rädd för att bli påkörd av en bil. Det kan hända, men det är kanske inte tillräckligt sannolikt för att man ska oroa sig så mycket över der som man gör nu. Att Dorians kollegor skulle reagera starkt och säga sårand saker är sannolikt. Att det skulle leda till en så pass otrevlig arbetssituation att han i all hast skulle behöva byta jobb är mindre sannolikt. Att han inte skulle ha någonstans at bo om han inte hade jobb är ännu mindre sannolikt. (jag har hittat på Dorian, så jag bestämmer att han har både föräldrar och vänner som kan hjälpa till när det krisar)

Och så kan man givetvis jämföra med liknande tankar om vad som händer om man inte gör det där farliga. Nu blir det jättepedagogiskt, men inte orimligt.
T: Kan du berätta vad kan hända om du inte berättar?
D: Jag blir inte utstött och sedd som konstigt av arbetskamraterna.
T: Men du är här för att det ändå inte riktigt funkar, eller hur?
D: Ja, jag känner ju att det är obekvämt att sitta och fika med dem, för om de frågar typ "vad gjorde du i helgen?" så måste jag säga halvsanningar. Det blir jobbigt i längden.
T: Vad är det värsta som kan hända om du fortsätter såhär?
D: Att jag känner mig stressad på jobbet, orolig att det kan komma fram. Och blir mer sterssad ju mer tiden går, tänk om jag glömmer vad jag hittat på och försäger mig? Eller om det blir företagsfest jag ska ta med flickvännen på, hur ska jag göra? Och tänk om någon ser mig på stan med "fel" tjej?
T: Att inte berätta kan alltså leda till mycket stress och att du oroar dig för att bli avslöjad?
D: Ja, eller att jag blir avslöjad. Då måste jag ju förklara allt ändå och det blir bara... ja, samma som jag sagt, att folk kommer tycka jag är player eller weird.
T: Är det det värsta? Att du blir stressad eller avslöjad?
D: Jamen, det blir väl samma sak, att det sociala blir konstigt oavsett, och så blir jag arbetslös och bostadslös och allt det där.
Vad vinner man på att måla fan på väggen på det här sättet? Ja, man får en bild på fan. Det man gör annars är att måla en bit, bli rädd och försöka sudda bilden. Målar man upp hela har man en hel bild att beskåda, och man behöver inte vara rädd att det kommer upp obehagliga överraskningar. Man målar ju upp det obehagligaste som finns! Och man inser att man klarar av att leva med fan, och titta på fan och nog har man sett sånt förr och klarat sig. Och målar man upp flera bilder kan man göra en nyktrare jämförelse mellan dem, få enklare bild av konsekvenser på lång- och kort sikt, och får ett bra läge att fatta beslut i.

Rollspel
Säg att Dorian och Sara har bestämt att de ska "komma ut" för sina kollegor respektive Abbe. Alla som bestämt sig för att berätta någonting vet att orden lätt fastnar i halsen när man väl är där. Hur ska man förbereda sig på att inte stamma, tappa tråden och irra bort sig? Man rollspelar! Terapeuten och klienten byter roller, provar olika sätt att berätta på, och övar på hur man bäst får fram det man vill.

Här kommer Dorians erfarenheter till användning. Dorian har ju levt poly ett tag och vet vilka reaktioner han kan vänta sig. Det finns kanske också situationer han vill undvika. Om han nämner att han har två flickvänner bli det exempelvis ofta så att fokuset i samtalet flyttas till Dorians relationer, och det vill Daniel inte. Så kan ett rollspel gå till.
T: Nu ska jag spela dig och du spelar din kollega.
D: Okej.
T: Du kan börja.
D: Men Dorian, vad gjorde du i helgen?
T: Jag gick på bio med.. det kanske jag inte förklarat förut, men jag har två tjejer som jag dejtar, Viktoria och Ellen. De vet om varandra, så det är ingen fara. Och på fredag gick jag på bio med Ellen, vi såg De tre musketörerna, den var rätt kul faktiskt. Har nån annan här sett den?
D: Vänta, sa du att du dejtar två tjejer? Hur funkar det?
T: Funkar jättebra för oss faktiskt. Ellen pluggar förresten till sjuksyrra, precis som Dannes tjej.
Och så kan de byta. Och så kan de testa en annan situation, annan klassisk kommentar (typ "jaha, så du har trekanter jämt?"), annat önskat utfall. På samma sätt kan en terapeut jobba med Sara, även om fokus där inte kommer ligga på situationer Sara har erfarenheter av. Istället får Sara kanske öva i att förklara sina känslor bättre och spela sig själv, medan terapeuten spelar maken och ställer frågor.

Att vara rädd för att bli outad
Som man märker i tidigare resonemang finns det såväl för- com nackdelar i att vara öppen med sitt intresse för polyliv. I en hel situationer är nackdelarna fler - det är påvisat av forskning att det är psykiskt påfrestande att vara i garderoben. Men i vissa lägen överväger nackdelarna. Det kan exempelvis röra sig om att man ligger i vårdnadstvist och riskerar att bedömas som olämplig förälder om det kommer fram att man inte lever/vill leva monogamt. I så fall väljer man kanske att dölja sin läggning, och även om det kan vara rätt och bestämt fattat beslut kan det vara svårt att leva så. Inte minst om man riskerar att "outas". Sådan stress kan påverka många delar av livet. I ett sådant läge kan en psykolog hjälpa genom att helt enkelt vara en person man kan prata öppet med, ett andningshål. Men även genom att hjälpa klinten att hitta ett sätt att hantera stressen som kan lindra symptomen, även om orsaken kommer att finnas kvar.

11 kommentarer:

ÅsaP sa...

Som vanligt jättebra Tanja! Något som jag däremot har saknat i den här "Poly o KBT-serien" är att det är långt ifrån alla terapeuter/psykologer som själva är bekväma med personer som har en "avvikande sexuell läggning", poly, bdsm, asexualitet eller vad det nu mår vara som anses avvikande. Risken är ganska stor, tyvärr, att när man väl får träffa en terapeut så har den inte kunskap och/eller förståelse för att en annan person kan ha en annan sexuell läggning än den egna. För många kan det vara ett stort steg att ens ta kontakt för att få stöd. Att då bli dissad av den som ska ge stödet är inte roligt. Hur ska man veta vem man ska vända sig till? Och vad har man för rättigheter när man väl är där att välja en ny? Patienten är i maktunderläge jämtemot psykologen/terapeuten så även om man kan vara hur kaxig som helst i vanliga fall så kan det kännas svårt där och då. Det vore bra om ett inlägg om det tycker jag. Har du redan skrivit om det och jag har missat, så ber jag om överseende.

Tanja Suhinina sa...

ÅsaP:
Tack så mycket!
Jag har nämnt det lite i http://ablativ.blogspot.com/2011/09/kbt-poly-iii.html , att mpnga polypersoner undviker att berätta om det för sin terapeut och att många har erfarenheten av otrevligt bemötande. Jag kan försöka skriva nåt om det, men vet ärligen inte så mycket om vilka rättigheter man har att byta inom landstinget, t ex. Antar att man får, men det blir nog jobbigt i praktiken. Privat tror jag att det är bra att hålla utkik på HBT-kompetens som en del ändå skyltar med. Även landstingsmässigt och så har vissa ställen HBT-kompetens. Med privatister får man ju ringa runt och fråga om man vill, eller maila. http://www.riksforeningenpsykoterapicentrum.se/sok-terapeut/stockholm.htm här kan man söka, t ex.

Dvärghundspossen sa...

Du skriver väldigt bra och klokt på det stora hela, men jag reagerade på den här formuleringen: "I ingen av sina relationer har hon varit helt ointresserad av andra än partnern."
Om definitionen på att vara mono är att man är 100 % ointresserad av andra än partnern så är frågan om det öht finns några monos i världen?
Jag har ju gått från att vara poly till att gissningsvis vara mer mono än dom flesta. Alltså, jag är gift och lycklig med en enda person sen tio år tillbaks nu, och har inte den minsta lust att öppna upp. Jag känner aldrig nån stark lust att vara med nån annan, fastän det (vad jag har förstått) är rätt vanligt att göra det av och till om man lever mono. MEN inte ens jag är ju FULLSTÄNDIGT ointresserad av andra än partnern. Det händer ju då och då att man tycker nån annan än partnern är både sexig och trevlig, även om det liksom stannar vid ett konstaterande för min del, ingen seriös önskan att göra nåt åt saken (om jag leker med tanken på att vi skulle öppna upp känns det mest som att det vore oerhört bökigt och jobbigt att dra in fler människor i vår lilla symbios - t o m tanken på att ha engångsligg vid sidan av känns mer ansträngande än kul).

Definitionen på poly borde väl snarare vara att man INTE TRIVS med att bara vara med en person. Inte att man "inte är helt ointresserad av andra".

Tanja Suhinina sa...

DHP:
Tack för kommentaren. Jättespännande med kommentarer om egna erfarenheter. Jag behåller formuleringen, men ska tänka på det framöver!

Helge sa...

Är du säker på att du har hittat på Dorian?

Tanja Suhinina sa...

Jaaa.... annars blir det sjukt socialt awkward, asså.

Dvärghundspossen sa...

Spinner vidare: I mitt fall är jag nog mono mest för att jag egentligen är en sjukt osocial människa. Normalt sett tycker jag det är lite jobbigt (även om det kan vara roligt OCKSÅ) att umgås med andra människor. Med Alexander är det dock inte jobbigt, eftersom vi gillar precis samma grejer, tänker precis likadant osv. Alltså gottar jag hellre ner mej i en total symbios med honom än att anstränga mej med lite olika relationer.

Jag tror iofs inte jag är nåt standard-fall bland monosar. Dom flesta som är mono har väl öht inte funderat på saken utan bara följer normen som en självklarhet. Men bland lite mer "medvetna" monosar skulle jag tro att det vanligaste är att tänka såhär ungefär: Nackdelen med att vara mono är att man får avstå från en del sex/romantik, man får lägga band på sej när man blir sugen på nån annan än partnern. Men fördelen är att man slipper vara svartsjuk på partnerns övriga partners eller vid-sidan-om-ragg, eftersom partnern inte har några såna. Och så tycker man fördelen väger tyngre än nackdelen.
Anna Svensson har iaf antytt nåt sånt resonemang i en krönika; hon tycker det verkar så sjukt jobbigt att hålla på och träna sej själv att inte känna svartsjuka när partnern är med andra, så det är mycket enklare att bara vara mono. Har också en kompis som pendlat lite mellan mono- och poly-liv tidigare men sen blivit mono med nåt liknande resonemang.

Så för vissa kanske det är en läggning, vissa kanske upplever att allt romantiskt och sexuellt intresse för andra än partnern bara stängs av när man väl är i ett förhållande. Men jag tror det är vanligare att det är mer av ett val man gör, för att man tycker fördelarna överväger nackdelarna.

Patrik sa...

Jag tänkte skriva ungefär samma sak som Dvärghundspossen. Jag har hört några säga att de förlorat allt intresse för andra än sin partner, men vi pratar om en handfull lifetime och inte en enda som jag känner personligen. Själv skulle jag nog bli lite orolig om jag plötsligt inte såg någon annan eller min partner påstod sig inte göra det.

Dorian Ertymexx sa...

Haha, varför just Dorian? Jag känner mig träffad! ;)

Intressant läsning.

Tanja Suhinina sa...

För att kompisa hade en råtta som hette det som dog strax innan jag skrev inlägget. Tru story.

Tack =)

viagra online pharmacy sa...

Din artikel är faktiskt riktigt tydligt består liksom lättförståelig. Din aktuella Blogg tema är imponerande också! Skulle vara häftigt att upptäcka exakt var min partner och jag kan erhålla det. Vänligen fortsätt med ert goda arbete