tisdag, januari 20, 2009

Vi som är smarta har inte så roligt

Whoa vad det blev respons på inlägget om högpresetrande barn och specialklasser för sådana! Många håller med, en del håller inte med, och folk diskuterar utan att kasta paj. Grymt! Tack!

Julia Skott skriver om samma sak och i hennes inlägg och i kommentarerna till det finns det så många och så sorgliga skräckexempel att jag börjar känna att min skolbarndom var lycklig och exemplarisk.

Jag undrar förresten vad vuxna skulle tycka om de var tvungna att tillbringa nio år med människor som de blivit slumpmässigt ihopsatta med, chefer de inte kunde avsätta och arbetsuppgifter som varken var anpassade till deras potential eller intressen.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

19 kommentarer:

-= Steamboat Willie =- sa...

"Jag undrar förresten vad vuxna skulle tycka om de var tvungna att tillbringa nio år med människor som de blivit slumpmässigt ihopsatta med, chefer de inte kunde avsätta och arbetsuppgifter som varken var anpassade till deras potential eller intressen."


Hmm.. Jag tror det kallas "Svensson-liv" eller möjligtvis "arbetsliv". Det är verkligheten för mer än 90% av de "vuxna" som är arbetstagare, och säkert för de som är mellanchefer också. Det gör alltså ingen skillnad att lämna skolan... Det är samma sak i alla fall.

tronsal sa...

Nu hann ångbåtswilly före, men precis som han tycker att det låter som ett helt normalt liv för typ 99,999999% av världens befolkning? Förutom att det oftast inte handlar om 9 år utan snarare typ 49 år.

Det betyder dock inte att jag är mot att utbildning - i den bästa av världar - är individuellt anpassad. Men tills Sverige badar i pengar tycker jag fortfarande att det är mer akut att hjälpa folk att få godkänt än att hjälpa högpresterande elever att prestera ännu bättre på sina prestigeutbildningar.

Och då är jag alltså också en sån som aldrig öppnade en bok i grundskolan/gymnasiet och nu siktar på psykologlinjen till hösten... :)

en_anna sa...

Både ångbåten och tronsalen missar en fundamental sak i sina inlägg, nämligen myndighetsaspekten.

Skillnaden för ett barn och en vuxen att bli satt i den situationen är att vi vuxna är myndiga och fria att byta arbetsplats och/eller arbetsuppgifter när det passar oss. Barn har inte den möjligheten.

Alexander sa...

Det är ju inte binärt (antingen-eller), men relativt sett saknar barn demokratiska rättigheter. Visserligen också skyldigheter. Om grunderna för detta är goda tål att diskuteras i olika sammanhang.

tronsal sa...

För mig har det varit betydligt lättare att byta skola än att byta jobb. Upp till nionde klass har varje barn rätt till utbildning, men ingen vuxen har rätt till jobb.

Men det är egentligen ett sidospår. Formuleringen var i mina ögon fortfarande väldigt klumpig.

b8q sa...

en_anna: Mja, barn HAR ju numera möjlighet att välja skola. Förut var närhetsprincipen allenarådande (barnet placeras i den skola som är närmast, punkt), men så är det ju inte riktigt längre.

Frida sa...

Visst finns det likheter mellan skolan och arbetslivet, men jag tycker nog att jag har kunnat påverka mitt umgänge mycket mer efter grundskolan än under tiden där.

Fast det faktum att ALLA går i grundskolan tycker jag på ett sätt är ganska bra, att man möter så otroligt många olika typer av människor där. Samtidigt är jag lite för en mer flexibel skolgång. Men om det ska finnas olika klasser specialiserade på olika saker så tycker jag att utgångspunkten främst ska vara elevernas intresse och kanske också något form av lämplighetstest.

Min upplevelse från att ha jobbat lite som lärare är också att en klass bestående av elever med väldigt skilda förutsättningar på många sätt kan var väldigt stimulerande, men en klass där eleverna befinner sig på samma nivå (oavsett om den är hög eller låg) är betydligt enklare att undervisa i. Svårt att hitta den perfekta modellen, men ett intressant ämne att diskutera.

Anonym sa...

Fast det är inte att du är smart (hur du nu mäter det) som gör att du inte har så roligt. Utan att du i värsta fall är smart OCH flitig. Jag är smart och lat. Och det är fucking hallelujah både i skola och arbetsliv.
Man åstadkommer samma resultat som alla andra på en tiondel av tiden och kan använda nio tiondelar av sin tid åt att läsa deckare och äta glass. Eller lite flitigare dagar: till att skriva filmmanus och diskutera livet med andra smarta som redan är klara med sina uppgifter.
/B

Tanja Suhinina sa...

Ni som tycker ni är fyndiga för att ni tycker att skola och svenssonliv är jämförbara - o plz. Förresten, en viktig faktor - skolan är obligatorisk. Inte bara att man går dit, utan vad man läser, det finns lagar på det. Klart att alla människor lever under något sorts tvång och absolut frihet ä'r bara intressant i filosofisammanhang, men herregud. Om ni upplever att en vanlig svenssons vardagsliv är lika reglerad och styrt av andra som en vanlig skolsvenssons kan jag nästan rekommendera att träffa nåpgon sån där jag utbildar mig till.

k igen sa...

som titel till kommentaren:
vi som är mindre smarta har inte det så jävla ball heller, men vi kan inte föra vår talan så vi glöms bort.
alternativt, vi är såpass illa skapta så att vi inte inser våra brister...

Slagsmålsklubben (som för övrigt blir ett intressant bandnamn i den här kontexten) gjorde en skiva som hette "nyckeln till fritid".
Alltså, använd er fritid till att räkna matte, eller vad nu passar. Tycker man det är kul så kommer man väl dit man vill, är det piss så är det konstigt att man bryr sig.

Spetskompetensen, vilken den nu än är, kommer fram ändå. Pissiga skolår har väl alla mer eller mindre, det är väl knappast unikt för de med skalle.

vad är grejen med spetskompetens förresten?

ävafan, nu har jag skrivit och suddat ut för många gånger... så får det bli.

Ylva sa...

@ k igen: Jag räknade ut matteboken på högstadiet, men min lärare tyckte mest att jag var jobbig. Jag har kämpat för att få läsa extra matte på gymnasiet – det var kul. Men nu, på högskolan, när det är lite högre tempo känns det jobbigt att man "slösat bort" så stor del av sitt liv på att vänta på de andra. Detta problem skulle ju avhjälpas med skolklasser anpassade efter elevernas intresse och inlärningsförmåga. Jag tror inte att det blir sämre för "svagare" elever för det.

Mikey sa...

Jag kan inte svara på det här inlägget utan att utgå ifrån 1. mitt yrke och 2. mig själv, men det verkar å andra sidan inte som om någon annan kan det heller, så det kanske inte gör så mycket.

Först ska jag tillåta mig att bli lite visionär. Det går bra att kalla mig orealistisk, och tro mig, efter ett år på lärarhögskolan och jobb som lärare vet jag hur verkligheten ser ut för den svenska skolan. Det betyder dock inte att jag tänker ge upp tanken på att saker och ting kan förändras.

Det finns en svensk forskare och skolpolitker (just nu har jag tappat hans namn, ska försöka gräva upp det) som har pratat om att skolan borde vara anpassad mer efter var eleverna ligger, kunskapsmässigt och förutsättningsmässigt, snarare än efter årskurser.

I en sådan skola skulle eleverna alltså hamna i klasser utifrån var det låg (eller hur begåvade de var, men just ordet ”begåvning” ger mig rysningar, mer om det senare) och inte utifrån hur gamla de var. Ärligt talat tycker jag att det känns som den bästa lösningen, och att den skulle vara ännu bättre om man tänker sig att detta inte bara gällde skolgång i allmänhet, utan ämnen. Det skulle förstås vara en väldig apparat att placera elever på rätt nivå, men omflyttningar skulle t.ex. kunna ske mellan läsår. Den sortens skolgång skulle innebära att man skulle kunna bli klar med olika ämnen i olika takt, och också bli klar med skolan för att kunna gå vidare till gymnasium/universitet olika fort.

Överhuvudtaget tycker jag att idén om att åldern ska avgöra vad elever kan lära sig i ett ämne är en rätt löjlig idé – vi har så sjukt olika förutsättningar, både mentalt, begåvningsmässigt, klassmässigt och socialt, och idén att bara för att man är nio år så ska man kunna det-och-det och behöva lära sig det-och-det är därför ganska absurd.

Ok, det var visionen. Säkerligen finns det problem med den, det är idé som jag byggt på i tanken och inte forskat kring, men den är värd att tänka på, tycker jag.

Nu ska jag blanda in mig själv och berätta varför den här diskussionen ger mig ångest. Det finns två olika anledningar till det:

1. Jag jobbar som lärare och FAN vad svårt det är att nå alla elever på ett individuellt, skolmässigt plan. Då har jag ändå en relativt liten grupp elever. Bajs.

2. Jag är inte begåvad nog för att vara begåvad och inte medelsvensson nog för att vara medelsvensson. Exempel: jag har en massa mindervärdeskomplex för att jag inte fick 2.0 på högskoleprovet - jag fick 1.7, mina föräldrar tyckte att ”jaha,” för jag är ju ändå alltid så duktig. Jag undrar alltid, alltid om jag skulle kunna göra ett bättre jobb, jobba hårdare, osv, och då har jag ändå bra pluggdisciplin och har alltid haft det, och har lätt för en hel del ämnen.

Så när helst det här kommer upp frågar jag mig – om jag har någon sorts begåvning och hade fått mer hjälp att jobba fram den i skolan, hade jag sluppit undra om jag kunde göra bättre ifrån mig då och typ blivit riktigt bäst på något, eller är det så att jag faktiskt gör mitt bästa och att jag inte inser det för att alla förutsätter att jag ska göra bra ifrån mig och alltså inte ger mig något beröm? Sen snurrar dom här tankarna runt i huvudet på mig tills jag inte kan säga något rationellt i diskussionen och så tvingar jag mig att tänka på sånt jag vet att jag är bra på som typ att laga mat. FAIL, som vi säger på internet. Jag känner egentligen inget behov av att vara särskilt begåvad, men jag vill kunna känna att jag gör mitt bästa, och nu kan jag aldrig riktigt göra det.

Eh, ja. Med vilket jag menar att jag tror att jag kanske inte hade känt så om skolan varit mer anpassad utifrån olika elevers förutsättningar. Jag vet inte.

Mikey sa...

Oj, jag glömde ju säga varför jag har svårt för ordet "begåvad"!

Dels för att begåvning så lätt blir en värdering och inte en objektiv term, dels för att om jag alltid känt att om jag har en begåvning så innebär det att jag medfött borde vara bättre på saker än jag faktiskt är och att jag alltså slösar bort mig själv, på något sätt... Eh. Ja.

Bobbi sa...

Mikey: Jag tycker den vision du målar upp verkar tilltalande. Det är ju just det som skapar problem, att alla ska klumpas ihop oavsett behov och förutsättningar.

Vad gäller den övergripande diskussionen så önskar jag verkligen att man inte skulle behöva välja mellan att hjälpa dem som har det svårt i skolan och att se till att de som behöver får mer stimulans. Att bara satsa på dem som har problem med att bli godkända och strunta i dem som behöver större utmaningar "för de klarar sig ändå" tycker jag är slöseri med resurser (elevernas) och respektlöst mot dem vars behov räknas som mindre värda. Det är inte rätt att någon ska sitta av skoltiden. Vi måste kunna erbjuda elever mer än så.

Tanja Suhinina sa...

Barn kan inte välja skola, föräldrar kan välja skola.

Mikey:
Jag tycker din lösning verkar bra. Fast det låter lite väl socialt flytande, kanske... venne, men liksom, man får väl ingen fast klass och så, och det kanske kan vara jobbigt när man är i grundskolan? Jag vet inte.

-= Steamboat Willie =- sa...

Nej, jag tyckte bara formuleringen passade in precis lika bra, om inte bättre, på ett vanligt vuxenliv, om inte det vanligaste.

"Fri att byta arbetsplats..." är ju en trevlig liten myt som odlas i vissa speciella kretsar vanligen. Den är för de flesta bara rent teoretisk. Det är som man i salongsmagin kallar för "tvunget val", dvs. ett val som ser frivilligt ut, men egentligen inte är det. Har man någon form av ekonomiskt ansvar, och inte någon att luta sig mot ekonomiskt så är det för det första inte så lätt att byta arbetsplats. För det andra så spelar det ingen större roll för den formulering som jag kommenterade. Man kan fortfarande inte välja vilka andra som jobbar där och inte avsätta en chef. Enda sättet att komma ifrån detta är att bli egen företagare... Något jag testat... och upptäckte att det fortfarande fanns någon annan som bestämde över dig... kalla dem chef eller kund... Spelar ingen roll. De kan inte avsättas och inte väljas själv i någon större utsträckning, och om man inte sitter hemma och förstör sitt sociala liv totalt (vilket jag - dum som jag var - faktiskt gjorde) så kan man fortfarande i väldigt liten utstreckning välja vem och vad man skall jobba med.
Sitt intresse kan man till viss del tillfredställa, men potentialen kan nog ingen få något anpassat till... efter skolan.

Så är det hela tiden i olika varianter.


Det är så klart skillnad mellan vuxen och barn... mellan skola och arbetsliv... men mest känns det nog som om det bara är olika namn på samma saker.

Intressant är att jag själv hade större valfrihet och större möjlighet att påverka mitt liv i praktiken i skolan... Vi fick hela tiden välja nivå på undervisningen efter intresse och i viss mån efter potential genom att välja olika vägar, grenar, kurser, etc. .. och det var val som inte mina föräldrar fick göra åt mig. Det är ju verkligen synd att - som jag hört på er - den valfriheten tydligen försvunnit i skolan... Kanske jag bara hade en bra skola utan att veta om det då... Fortfarande synd.

Det finns ju ett sätt att ta sig ur ekorrhjulet. Du kan bryta helt med samhället. Flytta till en koja i skogen och leva på vad naturen ger och inte producera sopor, men det är inte alla som har förmågan att leva upp till det. Faktum är att det kräver en avsevärd intelligens för att klara av det målet.

Nu är jag ju inte särskilt intelligent, så jag fattar säkert ingenting av det här.

Mikey sa...

Tanja: Det är sant, det är ett problem som kan uppstå. Å ena sidan kan man tänka sig att de elever som hamnar i samma grupper från början antagligen kommer att vara kvar i dom grupperna (eftersom grundläggande förutsättningar inte förändras så himla snabbt), å andra sidan är poängen just att det ska vara rörligt och då blir det lätt socialt flytande också...

En grej som vi har på skolan där jag jobbar (som inte är perfekt på något sätt, men just det här funkar väldigt bra) är ett sorts uppehållsrum med datorplatser, bord, soffor, schack, osv, där man kan hänga eller plugga eller vad man vill under rasterna. Rummet är omgivet av lärarrum, så vi är också där ganska mycket. Där vet jag med mig att elever som inte går tillsammans på lektionerna ändå umgås. Fast det är inte grundskolan, heller! Hm.

Dancing Moon sa...

I stort sett det enda som är bra med tyska gymnasiet (hela deras skolsystem är annars kasst, även om jag hade mycket kul under mitt år där) är att man kan välja två fördjupningsämnen.
Matte, konst, fysik, tyska, whatever... Jag valde engelska och bild enligt tanken att avancerad tyska i Tyskland nog låg lite bortom mitt knappa VG:s förmåga.

Bilden var jättekul, engelskan helt ok (men grundengelskan barnsligt lätt) men efter ett tag önskade jag nästan att jag hade valt historia. För jäklar vad de uppgifterna såg intressanta ut, man fick gräva ner sig i ett relativt självvalt ämne och sedan berätta för klasskamrater som skulle använda den kunskapen i framtida prov. Lära sig för något "på riktigt" yay awesum!!

Ett par kompisar kollade på mig som om jag var marsian när jag framförde åsikten att avancerat plugg låter kul... men ingen tvingade dem ju att välja ett sånt ämne och de som hade valt det hade bara sig själva att skylla

Jack sa...

"Jag undrar förresten vad vuxna skulle tycka om de var tvungna att tillbringa nio år med människor som de blivit slumpmässigt ihopsatta med, chefer de inte kunde avsätta och arbetsuppgifter som varken var anpassade till deras potential eller intressen"

Klockrent formulerat! Skolan är obligatorisk. Och då ska det i rättvisans namn vara obligatoriskt för vuxenvärlden att göra skolmiljön så bra den kan vara för alla barn och ungdomar som tvingas dit.