På Snowball träffade jag en massa nya männuskor väldigt ytligt, och det betyder naturligtvis att jag ställts inför frågan "var kommer du ifrån?" mer än under fyra vanliga dagar av mitt liv "Var kommer du ifrån?" är nog den jobbigaste frågan i min värld, jobbigare än singeldagarnas alla "när tänker du skaffa pojkvän"-aktigheter sammanlagt. För om anledningen till varför frågan ställdes är att någon har kopplat att jag heter konstigt eller uttalar ord udda så vill jag innerst inne alltid skrika någonting i stil med "DET HAR DU INTE MED ATT GÖRA!", men får le och säga "Ryssland". Vilket ofta leder till att jag blir tillfrågad om var i Ryssland, varför jag kom till Sverige eller något annat som jag vill svara "DET HAR DU INTE MED ATT GÖRA!" på. Men jag får förstås le le le, för det är ju egentligen inte den personens fel att jag är förbannat trött på frågorna.
Men i andra sammanhang kan det betyda någonting helt oskyldigt, under Snowball menade de flesta att de ville veta vilken stad i Sverige jag kommer ifrån och var jag dansar lindy annars. Och då vore det jätteopassande att be dem att dra åt helvete. Så jag svarar att jag kommer från Stockholm, men innan jag svarar det hinner nackhåret resa sig och musklerna spännas i bästa fight or flight-anda. Dessutom blir jag alltid, oavsett hur många gånger jag är i situationen, ställd och stum i några sekunder och motfrågar ibland "hur menar du?". För jag kopplar inte vad de vill veta - att jag är kosack eller studentorkestrare, liksom. Och eftersom alla vet att "var kommer du ifrån" är en ren artighetsfråga blir det hela lite off.
Livets små jobbigheter. Nu ska jag läsa en bok om ätstörningar som Elin rekommenderat. Är den inte bra ska jag skriva en arg kommentar och be henne att rekommendera den tillbaka. När jag inte läser den ser jag på Friday Night Lights. Amerika. Quarterbacks. Relationer. Herregud. Ja!
7 kommentarer:
gör så! jag kommer inte att ta tillbaka rekommendationen, med tanke på hur mycket boken har hjälpt mig. men spännande att veta vad du tycker om den.
En riktig konversationsdödare är att komma från Moskva, eftersom folk inte kommer på några följdfrågor. "Var kommer du ifrån?" "Ryssland". "Var i Ryssland?" "Moskva." "Jaha."
Min favvo: "Nämen EGENTLIGEN."
Hmm.. förvånar mig att jag ofta får samma fråga... och jag har lyckats bli blond, blåögd och talar uppländska som en infödd (eftersom jag, typ, är det...)
Jag vet aldrig vad jag skalls vara riktigt.. är det i Stockholm så blir det nog ett mjäkigt.. "Var kommer du ifrån?" - "eh.. härifrån?" eller kanske jag rodnar lite lätt och säger tyst: "eh.. från toaletten".
Den där irritationen har jag aldrig förstått, men jag önskar jag gjorde det. För jag tycker faktiskt att det är fint att folk bryr sig och vill "lära sig mer", för det blir ju allt som oftast följdfrågor. Skit i om det är en artighetsfråga, jag utgår från mig själv. När jag ställer den frågan så bryr jag mig och är intresserad, för det är alltid NÅGOT nytt man lär sig. Globalisering, du vet! ; )
När jag flyttade till G´öteborg från en mer nordlig stad fick jag MYCKET ofta den frågan. "Varifrån kommer du? Vilken dialekt har du?" osv osv. Precis som jag kan fråga någon om jag hör en dialekt från någon annanstans osv. Skönt för mig som är uppmärksamhetskåt också, att egocentra mig på det viset, hehe. NÅJA! Vi är alla olika (TACK OCH LOV) och jag ska fortysätta jobba på att förstå den irritationen vissa känner inför det där. Men jag kommer fortsätta fråga på, för det lärde Hjärnkontoret mig, att om jag inget frågar, får jag inget veta. PUSS och GODMORGON! :)
:Anna
Jag har utländska föräldrar men går under radarn som svensk. I hemstaden frågar ingen någonsin var jag kommer ifrån. Överallt annars antas jag vara 08. Får i så fall (Var kommer du ifrån? Förort X. Ah, jag bodde i förort Y!)
Men så fort någon ser mitt namn, pang på, var kommer du ifrån? Ofta följt av, oj, jag trodde du var svensk!
Det är inte för att folk "bryr sig". Det är för att så fort man uppfattas som utländsk så blir man omedelbart en av de främmande, konstiga människor från Långtbortistan.
Att råka ut för det när man vill glänsa lite är förvisso inte dumt (Alltså, när vi var utomlands märkte jag... ja, jag har ju släkt där *plockar globaliseringspoäng*) men jämt och ständigt? Bevare mig väl!
Liten anekdot som du kanske (?)uppskattar..:
En nära vän till mig har en hudfärg som, tja, brukar beskrivas som 'svart'.
Hon är innerligt trött på frågor om var hon kommer ifrån. Så hon svarar sanningsenligt 'jag är född i Halmstad'.
Motfrågan blir då väldigt ofta 'nej, jag menar, var kommer dina föräldrar ifrån?', varpå hon återigen svarar sanningsenligt men med kylig ton 'min mamma kommer från Finland'.
Ridå.
Skicka en kommentar