måndag, januari 12, 2009

Min nya hatblogg

När andra envisas läsa typ Blondinbellas blogg för att ha nåt att hata läser jag DN:s kom i form-blogg. Den är mycket vettigare att störa sig på, tro mig.
Ställde mig på vågen i morse med nedslående resultat igen, pendlar upp och ner mellan att ha gått ner två kilo och ett och ett halvt kilo efter ELVA dagar på isodieten. Jag som hade hoppats på att jag skulle RASA i vikt när jag äter så här sjukt nyttigt. Tänk om jag inte går ner mer än så här? Tänk om jag får stå där med skammen om tre veckor i DN Söndag och redovisa att ”de där sju (nio) kilo fett jag skulle gå ner blev visst bara ett och ett halvt, sorry.”
Jag vill ju bli en sån där lyckligt-slut-historia som i Du är vad du äter där jag står i någon tjusig efterbild och visar upp min nya minus-sju-kilo-fett-kropp. Det lär inte hända om det fortsätter i den här takten.
Får en massa dåliga tankar i huvudet. Jag kanske skulle skita i isodieten och börja späka mig på riktigt. Köra nutrilett i smyg kombinerat med laxermedel eller skippa äggen till gröten eller minska portionerna? Det är ju ingen som kan kontrollera vad jag äter eller inte äter. Kanske jag får en ätstörning istället för att gå ner sju kilo fett?
Kanske det, kanske. Eller inte.

De senaste dagarna har jag visserligen kunnat tänkt på annat, som Friday Night Lights, men det känns som att det varit mycket ätstörningstankar. Dels har jag blivit mer medveten om vad jag tänker som följd av min alldeles egna ätnoja, och dels om allt runtomkring, samhället, de fantastiska texterna som andra bloggare skrivit, reklamen på stan, löpsedlarna...

Jag tror det heter "januari".

Jag har nu läst ut Bli vän med maten och kroppen av Camilla Porsman. Den var bra. Saklig. Konkret. Boken innehåller information om de vanligaste ätstörningarna, vilket bara det är någonting som saknats. Visst har det stått mycket om anorexia i media, och bulimi, men det låter ofta som att det är det enda som finns. Och att om man inte väger 40 kilo och tror att man är fet, eller om man inte äter storpackglass och kräks, så ska man inte tro att man har problem. Det vore ju ett hån mot dem som är sjuka på riktigt.

Bli vän krossar den bilden ganska ordentligt. Bara det är skönt, för mina problem är lite UNS sådär. Jag vet inte om bokens hjälpavsnitt kan ge mig så mycket just nu, det känns som att det kanske inte riktigt är dags än. Men de senaste veckorna har, inte minst tack vare den, varit det sista till sjukdomsinsikt. Och då har jag ändå gått dit längre, jag tror jag redan för fyra år sedan kunde ibland, öppet och nervöst, säga att jag hetsåt. Och det är förstås vidrigt att en smart och insikitsfull tjej som jag skulle vara så trög, men vet ni hur svårt det är att fatta att det här är sjukt?

Jag har förut nämnt att jag under puberteten hade problem med femininitet. Jag kände ju att nåt var på G, att jag höll på att bli kvinna, och jag var nyfiken på vad det var för värld jag skulle förflyttas till. Jag läste tjejtidningar, typ Cosmo. Där fanns det bilder på leende lyckliga smala retuscherade kvinnor, men artiklarna målade upp en helt annan bild av den kvinnliga vardagen - man skulle ständigt och jämt ha killproblem (ingen kille, ogiftassugen kille, fel kille, otrogen kille, för lite kille, för mycket kille, sexuellt kass kille...) och ständigt vara för tjock och banta.

Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja växa upp till det där?

Jag minns inte exakt när det här med att försöka kräkas upp maten började, men jag var högst 14, tror att 13 är en bättre uppskattning. I fjol slog det att jag hade levt med det i tio år. Grattis.

Och det som var värst var nog inte ens att jag kände mig tjock, för det i sig störde faktiskt inte så mycket. Det som var värst var skammen över att ha så jävla brudiga problem. Det som höll mig från att banta var inte insikt om att det var potentiellt skadligt mot min växande kropp, utan att bantning var en tjejgrej.

A match made in heaven vore en text av mig om det här och senaste Bang med temat "skamligt kvinnligt".

Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rättså futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller. Bland alla de relaterade bloggtexter som kommit upp nu, inlägg och kommentarer, står det på flera ställen om att drömma om att få anorexia när man var yngre. Ha, och media förfasade sig över någon sorts fjortisstereptyp som drömde om silikonbröst!

Jag tror inte jag är riktigt mogen för alla övningarna och hjälpsamma råd som finns i Bli vän, men den har hjälpt mig genom att jag några gånger för många för att kunna vifta bort det tänkte "vadå, är det där en symptom? så tänker jag ju jämt!". Och jag har på något sätt kopplat att bara för att någonting är vanligt betyder inte att det är sunt. Det är inte bara jag som är sjuk, det är världen också. Skönt att äntligen koppla.

Nuä, nu orkar jag inte kräkas mer självutlämnande mognadsprocess över er. Nu ska jag sova. Tack alla som skrivit bra, det må vara en klyscha, men det hjälper att inte vara ensam. Eller att se sådant man tänkt, men inte kunnat formulera, i skrift. Eller att veta att man hjälpt någon annan.

Arg!

10 kommentarer:

Elin sa...

Jag säger förlåt för att jag drog in dig i hatet mot kom-i-form-bloggen på DN (borde vi inte skriva något kritiskt om den ihop? en ide´bara) men vad bra att du tyckte att Bli vän med... var bra och saklig.

Elin sa...

Och den bloggen blir uppenbarligen bara värre och värre. Isodieten är även enligt Amelia det nya svarta. JAG BLIR SÅ TRÖTT.

Christina sa...

har också tänkt mycket på det skamligt kvinnliga sen den där bang. speciellt artikeln om färgen rosa satte sig fast. typ att en tjejbebis kläs i "neutrala" kläder, som går mot grönt och blått, men ingen skulle komma på tanken att klä en killbebis i rosa och kalla det neutraliserande.

det är alltid det kvinnliga som inte är neutralt, så är det ju. samtidigt blir en dissad som kvinna om en är för manlig. jag tror jag skrivit om det förut, men det finns inte mycket svängrum över till att vara en "normal" kvinna. inte slampa, inte rigid, inte rosavulgo, inte butch, inte överviktig, inte ha brudproblem... känns liksom som att det är en jävla utmaning att bara ta sig igenom en dag i livet utan att stöta på patrull.

kan man kommentera på dn-bloggar? vi borde starta en motblogg och länka till bantarbloggen varje dag och bara rada upp alla konstiga grundlösa argument och antaganden och slakta dem.

Anna sa...

Tack Tanja för att du skriver om det här. Tack som fan. Och JA! Skriv något kritiskt ihop med Elin!! Kram

Ylva sa...

Hej! Hittade din blogg för någon dag sen, och tror nog att jag kommer hänga kvar. :) Såg att du funderade lite över feminism, det ev. kvinnoförtrycket och så... vill med anledning av detta tipsa om http://www.fulheten.com/ieav.html

Tanja Suhinina sa...

Elin: Äsch, det är ju bara lite ögonöppnande.

Christina: Man kan kommentera, men jag har mina aningar om att det förekommer granskning av kommentarer. Urrk, man borde starta ett alternativt bloggkommentatorerna.

Anna: Tack! Om rätt möjligheter och format uppstår är Elin definitivt en av personerna som jag skulle vilja, men nästan nästan nästan inte våga, ha vid min sida. För hon är bra.

Ylva: Kul att du gillar min blogg =) (det känns alltid dumt att skriva det, men det är ju kul när folk gillar det man skriver ^^;)
Nanna Johansson äger!

Meidi sa...

Jaaa jag hatar att jag har haft anorexia för det är ett sånt tjejproblem, som PMS och mensvärk och annat jag inte vill klaga på för att det är tjejproblem. Och därmed mindre värda problem. Jag kan inte skriva ordentligt för jag är trött, men - STJÄRNSYSTER!

Lovisa sa...

Otroligt bra OCH STARKT skrivet!

chall sa...

Jag har tänkt på två saker när jag läst kom i form bloggen.... a) borde inte en medelålders man med gubbmage vara med så att man får läsa hur en man som inte gillar grönsaker möter nya smaker?
(det ligger lite "kvinnor ska gå ned men inte män" i den tanken)

men mest tänker jag b) hon verkar ha mer problem än att följa isodieten. Jag tror att hon skulle vara gladare och nöjdare om man gav henne lite enklare ideer om basmat och vanliga saker att ha i kylen... det känns inte som om den här må bra saken kommer hålla i längden.

Kanske att jag tänkte mest på det när hon skrev om "barnkalaset" där det var pizza, läsk och chips. Jag vet in te men är jag elak som tycker att barn nog kan få exotisk fruksallad eller andra "nyttigare" saker än pizza och hämtmat? som sagt, i vilket fall blir det att jag låter som om jag klagar på henne - vilket inte är det jag vill. JAg är lite besviken på hennes EXPERTER som inte börjar i den jobbiga änden, vad kan du ersätta dina "fettval" med.....

att träningen är balansboll är väl iofs kanks ett bra coreträningspass men det känns som en mindre lyckad konditionsträning? jaja, vi får väl se men jag är mest irriterad när jag läser om 100 gr kött och 100 gr grönsaker till lunch. som om det är nyttigt i längden...

Lisa sa...

Tack tack tack. Jag håller på att bli av med mina ätstörningar. Har aldrig hetsätit, aldrig vägt fyrtio kilo och i princip aldrig tvingat mig att spy. Det var (är) förjävligt ändå. Riktigt jävla förjävligt. Och jag har varit otroligt påläst och insatt feminist sen jag var tolv (i tio år, that is). Det känns sjukt.