Okej, efter tänkandet på egen hand och samtal med pojkvännen måste jag erkänna att jag borde varit mer skillad än att använda talspråk som "dummare" och "smartare" i ett så pass infekterat sammanhang (jag gjorde det här). Jag ska försöka att inte göra om det. Så Niklas Hellgren får 0,5 poäng för korrekt ordmärkning i sitt inlägg.
Men jag fattar fortfarande inte vad han menar med "[j]ag har alltid trott att "intelligenta och duktiga" i bloggnamnet omgavs av något slags underförstådda citationstecken". Att skriva inom citattecken är att citera eller att vara ironisk, jag antar att han menar det senare. Betyder det då att han av någon anledning trodde att jag självmant döpte min blogg till motsvarande "puckade och oengagerade Tanja Suhinina"?
14 kommentarer:
Jag håller med Niklas om att dum är ett värdeladdat ord, men samtidigt gillade jag att du vågade använda det. Både användandet och reaktionen säger något om hur vi ser på intelligens, hur det uppfattas, hur det definieras, vilka konnotationer det har och hur illa det anses att sakna det. För egentligen är det inte konstigare att vara dum (i bemärkelsen relativt ointelligent enligt någon allmänt omfattad definition) än att vi alla diskriminerar på ett otal sätt och i ett otal situationer, fast även detta har blivit ett infekterat begrepp i och med dess oerhörda politisering. Det om dubbelmoral.
Niklas får svara själv på vad han menade angående titeln, men jag förmodar (eftersom jag också antog att den var en aning ironisk) att han inte med citationstecken menade att du ville kalla dig korkad utan snarare att det fanns någon sorts självdistans i uttrycket. Du kan ju fortfarande vara duktig och intelligent, men ... tja ... blygsam. Det är väl lite jantelag över det, och jag var tydligen inte så klar med dubbelmoralen som jag trodde, men det sticker nog alltid i ögonen på folk när någon smickrar sig själv. Man framstår lätt som självgod och osympatisk. Humor är ett bra (men i vissa fall lömskt) sätt att mildra det på. Och du har ju uppenbarligen humor, så det är nog lätt att tro att du skojar lite även där. Personligen antog jag att du ville driva lite med "duktighetshetsen" bland unga tjejer.
Jag använde "smart" och "dum" för att det är talspråk och det är liksom snarare så barn uppfattar det än "högpresterande tack vare sin resursstarka bakgrund i akademiska medelklassen", typ. Jag är inte automatiskt emot det som ofta föraktfullt kallas för "politisk korrekthet", men jag tror att barn är ganska kassa på det och i efterhand är jag glad att jag inte valde nån formulering med "korkade puckon" i, för jag tänkte skriva lite "ur barnens perspektiv". Men ja, intelligens är grymt känsligt. Jag har bloggat om feminism, ätstörningar, prostitution och en massa annat potentiellt touchy, men aldrig sett reaktioner i närheten av vad den här diskussionen har fått. Vi har just läst om intelligenstest och intelligensmodeller i skolan i en vecka och det märktes att det var ett ämne man var försiktig med hur man talade om. Och ffs, vi borde ju kunna tala om det vi läser i skolan och vårt framtida jobb på ett avslappnat sätt.
jag har alltid gillat att du berömmer dig själv explicit i rubriken. så borde fler våga göra.
Utan närmare engagemang i texten med uttrycken "smart" vs "dum" kan jag påpeka att Sverige och svenskarna fortfarande i mycket lever i enlighet med Jantelagen; Du skall icke tro att du är något. Att berömma sig själv är lite "fult".
Själv föredrar jag den lag som säger att: Du skall tro att du är något!
Ja, jag ser nu att jag lämnade den frågan obesvarad. Jag antog att "duktiga och intelligenta" var ett utslag av underfundig humor. Själv skulle jag nog dra mig för att kalla mig exempelvis "Potenta och empatiska Niklas Hellgren", liksom. Och skulle jag ändå göra det så vore det ett flams från min sida. Det har just inte mycket med någon jantelag att göra, snarare med den blygsamhet som många av oss känner inför att öppet berömma sig själva. (Jag tror inte heller att den blygsamheten är begränsad till Norden.) Vi kan till syvende och sist inte avgöra hur vi framstår för andra, eller vad vi betyder för andra - det kan bara de avgöra.
Det finns en skillnad mellan det rent deskriptiva, vad man själv upplever som sant, och vad som är önskvärt eller ens möjligt att uttrycka i sociala sammanhang. Och det finns en orsak till det. Jag vet inte hur det är med dig, men jag gör inte gärna någon ledsen genom att påpeka att den är fult klädd eller har en finne på näsan.
Mitt "ordmärkeri" är alltså betydligt mer än så, och om den som läser det här orkar släpa sig till min blogg så skriver jag mer utförligt om det där.
Det finns en skillnad mellan det rent deskriptiva, vad man själv upplever som sant, och vad som är önskvärt eller ens möjligt att uttrycka i sociala sammanhang. Och det finns en orsak till det. Jag vet inte hur det är med dig, men jag gör inte gärna någon ledsen genom att påpeka att den är fult klädd eller har en finne på näsan.
Jag tycker inte om att oprovocerat peka ut negativa egenskaper, men nyckelordet här är ledsen. Jag förstår inte varför någon skulle bli ledsen av att jag är medveten om att jag är duktig och intelligent.
Tycker att du skriver bra och har själv aldrig reagerat på "Duktiga och intelligenta" i titeln, du är ju uppenbarligen både duktig och intelligent, dessutom är det kul hur det automatiskt ser ut som folk berömmer dig när de komenterar dig och skriver saker som "Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina skriver att.."
Däremot reagerade jag också på hur du använde orden "smart" och "dum" som synonymer till bra respektive dåliga betyg, eftersom intelligens enligt egna erfarenheter inte alltid är kopplad till hur långt man har hunnit i matteboken.
/A
Tanja skriver: "Jag förstår inte varför någon skulle bli ledsen av att jag är medveten om att jag är duktig och intelligent."
Nej, det blir ingen ledsen av, tvärtom kan det kännas uppfriskande med någon som visar att det är tillåtet att gilla sig själv. Men du är ju alltid duktig och intelligent i förhållande till någon annan. Det medför ett visst ansvar, eller hur?
A:
Däremot reagerade jag också på hur du använde orden "smart" och "dum" som synonymer till bra respektive dåliga betyg, eftersom intelligens enligt egna erfarenheter inte alltid är kopplad till hur långt man har hunnit i matteboken.
Mnja, det är inte riktigt betyg jag menar, i alla fall inte bara dem. Utan mer i största allmöänhet - om man som jättebegåvad unge omges av barn som behöver tre timmar för att fatta nåt man själv fattar på fem minuter får man förmodligen förr eller senare uppfattning att "jag är smart och andra barn är dumma". Och det är inte så jäkla konstigt.
Niklas:
Ja, visst. Men nu har jag faktiskt sagt att formuleringen var olycklig. Så jag tycker jag har tagit mitt ansvar för det här ämnet =)
Självdistans. Försök övertyga någon om att du har självdistans genom att verbalt uttrycka att du har självdistans. Det går liksom inte. Och det är det som är halva poängen.
Ett sätt att uttrycka sin självdistans medvetet är att ironisera kring sin självhävdelse.
Citationstecken kring ett positivt värdeladdat ord ironiserar över ordets betydelse och därför också över ens egen självhävdelse (om det är en själv en skriver om).
Jag läste också in ett par osynliga citationstecken eftersom jag uppfattar dig som sympatisk.
Den som hävdar att den är intelligent oavsett omständigheter saknar verklighetsförankring. Vi är _alla_ bara människor.
//Intelligenta, kreativa, snygga, duktiga, framgångsrika och ifrågasättande Oscar - helt utan varken synliga eller osynliga citationstecken
PS. Att hävda jantelag i en problematiserande diskussion är i sig en konsekvens av jantelagen - inte tvärt om.
Är poängen med självdistans att man är oförmögen att se på sig någotsånär objektivt? För jag trodde det var tvärtom. Intressant nog är du inte den första personen som anklagar mig för att sakna självdistans när jag säger nåt positivt om mig själv. Jag skulle snarare säga att det är vid tillfällen när jag har som mest självdistans som jag kan hävda att jag är grymt bra. När jag inte har självdistans och -insikt är jag övertygad att jag är en puckad irriterande valross. Att jag kan konstatera att jag är bra på nåt (prestera och lösa problem) betyder inte att jag inte ser vad jag är dålig på (sjunga och noggrannhet).
Det är lite roligt att det blivit sånt tjafs om min rubrik, som har sin förklaring och sin historia och har med humor att göra. Men dessutom är sann.
Jag älskar din rubrik! Inte nog med att den är sann, det är även en blinkning mot att tjejer alltid beskrivs som duktiga (kanske istället för intelligenta). Förslag på andra rubriker: Duktiga och snälla Tanja Suhinina (kanske hade varit mer ok för vissa läsare, eftersom det lyfter fram det KVINNLIGA hos dig) eller Intelligenta och snygga Tanja S (kanske skulle sticka en del i ögonen hos några eftersom det är ett motsatspar...) hehe!
det linnea sa! jag tycker om rubriken för att du ger fingret åt inställningen att en inte kan vara både smart och duktig. sen vet ja såklart inte om det var intentionen, men därför har jag gillat den från start. löv.
"Intressant nog är du inte den första personen som anklagar mig för att sakna självdistans när jag säger nåt positivt om mig själv."
Det läste du tyvärr in själv i det jag skrev. Jag syftade aldrig till att du saknar självdistans. Tvärt om, om något. Jag hade aldrig lagt ner tid här om jag inte uppfattat dig som en fin, sympatisk och tänkande människa.
Och självklart ger distans till något en bättre förmåga att försöka se det från ett objektiv perspektiv (mindre subjektivt).
Jag trodde inte att jag svamlade så mycket i den kommentaren...
Skicka en kommentar