Bögfetto! Bögfetto!

Jag tänkte bara säga att det i pappers-DN häromdan fanns en artikelgrejs om Beth Ditto och Love. Jag tänkte länka och kommentera som en del av följetongen (1, 2, 3, 4), men jag hittar inte artikeln online. Men det fanns en. Artikelgrejs. Om Beth Ditto och Love.

Haters, hallå?!

Ett av de hetare ämnen i svenska bloggosfären (haha, jag skrev bloggosfären)(haha, skrev) just nu är näthat. Charlotte skriver om det, till exempel, och Julia och Sleepless. Och en massa andra. Och jag vet att anonyma kommentarer som är puckade, elaka, otervliga, skrivna med uppenbar avsikt att såra och ofta sexistiska och sexuella är någonting som förekommer på tok för ofta. Jag har sett dem hos folk. Jag har sett folk införa kommentarmoderering på sina bloggar på grund av det.

Men.

Jag får aldrig sånt. Eller, jag har säkert fått någon kommentar i kategorin nångång, men jag kan inte på rak arm komma på en enda. Och jag är ändå inte en person som elakheter rinner av lätt och omärkbart. Jag är rätt känslig. Jag blir ledsen om jag är i en bräcklig period, och förbannad om jag är normal. Så det är inte det att jag helt enkelt har turen att vara blind. Och alla kommentarer jag får är inte kärleksfulla, men när jag får kommentarer som är negativa är det normalt kritik mot mina åsikter. Ibland är formuleringarna rätt elaka, men det är på något sätt alltid någotsånär genomtänkt och i alla fall utsatt för försök att vara välformulerat. Inte alltid lyckade försök, men försök. Det är liksom inte "håll käften å dö din feta feministsubba". Det är inte "du är ful och borde bli knullad i alla hål och tvångssteriliseras". Det är inte ens "fan va du alltid e korkad, sluta skriv!". Inte ens "va tyst, medelklass".

Jag fick aldrig sånt på min jobblogg, jag får inte det på min teckningsblogg och inte mitt vardagslivsdagboksblogg, jag får inte det här. Jag trodde länge att det var för att jag inte var tillräckligt stor, men jag pratat om det här med Linda och hon lät förvånad över att jag aldrig haft problemet. För hon har det, och hon och jag spelar väl i samma division när det kommer till storhet i bloggosfären? Dessutom får andra bloggare av min blygsamma kaliber kommentarer av näthattypen. Men inte jag, nehej.

Det här går helt emot min självbild. Jag tror ju att jag är jobbig och folk stör sig på mig. Bloggkommentarer från folk som tycker annorlunda än jag vittnar om att jag är fullt kapabel att vara irriterande och ointelligent i folks ögon. Men ändå, ingen verkar tycka att hen behöver anonymt upplysa mig om att världen vore ett trevligare ställe om jag dog.

Det är inte så att jag är avundsjuk, men det k'änns lite som att man inte finns om man inte är hatad. Ni behöver inte tröstflejma mig, men om någon kan förklara dealen vill jag gärna höra.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om näthat, hat, bloggosfären, blogosfären, anonymous coward, anonyma kommentarer, bloggkommentarer, nätikett

första steget mot att män blir överflödiga

Hih, jag grävde just upp en DN-artikel från i onsdags. Jag la den på minnet för att jag trodde att antifeministbloggare skulle reagera, men det gjorde de inte. I alla fall inte som jag märkte. Artikeln handlar om att forskare har framställt konstgjorda spermier, plusminus, och nätversionen innehåller inte det relevanta:

-Om spermierna visar sig kunna befrukta ägg och ge friska individer så är det här första steget mot att män blir överflödiga, säger professor Magnus Westgren, överläkare vid kvinnokliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.

- (pappersupplagan, ons 9/7 2009)

Superryckt ur sammanhang, säkert. Men lite roligt, och ganska inte helt okej.

Om en kvinna visar brösten och det finns ingen man som kunde se dem, har hon visat brösten då?

Satt på diskussionsfrukost idag och diskuterade nakenhet i allmänhet, och Bara Bröst lite extra. Det var normer, och vilka man ska följa, och hur man ska förändra dem och hur rimligt det är att ersätta en norm med en annan. Att det ju inte vore önskvärt om förbudet att visa bröst på badhus ersattes med tvång att visa brösten.

Och sen kom jag att tänka på en superuppenbar grej som jag inte tänkt på förut. Det är ju redan tvång (eller ja, badhusregel) på att visa brösten. Och inte bara brösten, utan rubbet. Men det är minsann okej och det tänker man minsann inte på, för det är ju bara för människor av samma kön och då räknas det inte. Typiskt att man inte tänker på det. Och då är jag ändå En Sån Som Tänker.

Så uppenbart när man tänker på det! Läs även andra bloggares åsikter om bröst, bara bröst, bada topless, topless, duscha naken, naket, samkönade miljöer, heteronorm eller vad?

Friday Night Lights

Jag rekommenderar kulturgrejor alldeles för sällan och av någon anledning kommer jag aldrig på att tipsa om dem när jag ar idétorka. Men nu hade jag plötsligt tid och kände att nä, nu jävlar, ska jag säga det jag tänkt säga i ett halvår nu - Friday Night Lights är en riktigt bra serie. Se den om ni har tid över.

FNL är en amerikansk serie på tre säsonger (den är avslutad, men det kommer två säsonger till nästa år) som handlar om ett high school-fotbollslag i en amerikansk håla. Det är väldigt amerikanskt och väldigt high school och väldigt fotboll utan att vara det man spontant tänker på när man hör genrekombinationen. Man tänker överdrivet, karikatyrmässigt, moralkakburk och alla skolklyschor man nånsin sett. Man får en välskriven och -spelad serie med intressanta figurer, vardagsnärhet, och stor avsaknad av moraliska ställningstaganden.

Efter att ha sett alla tre säsongerna vet man fortfarande inte riktigt vilka värderingar författarna har. Det kommer inga (när jag säger "inga" menar jag förstås "uppfriskande få") illustrativa straff och belöningar, inga klara kameravinklar och övertydlig stämningsmusik för att man ska se vad författarna tycker är bra eller inte. En av figurerna blir frälst - jag vet trots det inte vad manusförfattarna tycker om populärkristenhet. En annan börjar knapra piller för att bygga muskler - det blir konsekvenser, men inget fördömande moralpoäng. En av mina favortifigurer uppfattas konsekvent av omgivningen som snäll och positiv person trots att hen ofta beter sig elakt och ogenomtänkt. Jag väntade länge på gudomlig betsraffning och demonstrativ payback, tills jag insåg att serien helt enkelt är enormt verklighetstrogen - det är så sådana människor behandlas i verkligheten. En annan av mina favoritfigurer får aldrig den kredd hen förtjänar och jag var också irriterad på manusförfattarna tills jag insåg att hen inte skulle fått kredd i verkligheten heller.

Eller ett annat mått på realism. Skådespelarna är inte samtliga jättesnygga och de som är uppseendeväckande snygga uppfattas även att vara det som sina rollfigurer.

Eftersom serien handlar om ett fotbollslag är det främst ungdomar man får bekanta sig med, men serien skulle inte vara i närheten av lika bra om inte även de vuxna skildrades riktigt väl - framför allt lagets coach och hans fru. Hade inte deras relation fungerat trovärdigt hade hela serien fallit.

Jag är en av de tre människorna i Sverige som aldrig fattat grejen med nya amerikanska TV-dramahajpen. Jag tycker att de omtalade amerikanska serierna alla talar om verkar trista som koncept och när jag försökt se på dem blir min uppfattning bara bekräftad. Att jag ser FNL som någonting som står ut skulle kunna grundas i okunskap om andra serier som är lika bra på det jag tycker gör FNL intressant. Av det jag läst i TV-kolumner verkar det dock vara så att FNL inte bara är bra, utan även är bra relativt.

Se inte FNL om: du klarar bara av att titta på tecknat, du vill veta vilka figurer som är författarnas favoriter genom att de vinner på lotteri i slutet, du är helt hopplöst allergisk mot amerikanska TV-serier, du inte pallar med att inte se mer av sexscenerna än kyssar (on screen-mässigt är serien mycket barntillåten).
Se FNL om: du tycker att Dillon, Texas, ärpotentiellt intressant miljö, du gillar när det är sport och spännande, du tycker att det är sweet med en cheerleader som dessutom är intressant människa, du gillar att kolla in i herrarnas omklädningsrum.

Ehhh, go Dillon Panthers! Läs även andra bloggares åsikter om friday night lights, fnl, tv, modern amerikansk tv, tv-serie

vi låter Nörden gå mot oändligheten...

Efter att inte riktigt haft sommarledigt på tre somrar tyckte jag jag förtjänade ett riktigt sommarlov i år och när jag tänkte på vad jag ville göra av allt min lediga tid sammanfattade jag mina sommarplaner med fyra ord: DANSA, KNULLA, TECKNA, BLOGGA. Det har hittills gått bra med de första tre, men blogga har det vart sisådär med. Därför är det lite extra trevligt att se att jag fått massor med nya bloggkommentarer medan jag var borta i Herräng (och ägnat mig åt att DANSA*), för då blir man verkligen motiverad att BLOGGA.

Kommentarerna kretsade kring diskussionen om vad "bra ligg" har med "sätter partnerns behov före sina egna" att göra. Jag är, som ni kanske minns, skeptisk. Jag har lite svårt att strukturera upp varför, för hela grejen är en nystan av trådar som går in i varandra, men jag försöker. My lovely assistants Nörden och Cheerleadern ska hjälpa mig lite.
Prestation
Till att börja med - prestationsfrågan. Som till exempel Anneli skriver om här. Alltså att ena sidan presterar i att göra det skönt, medan den andra sidan presterar att ha det skönt för att den första sidan ska få sitt.
Att prestation och att känna sig duktig kan vara en del av bra sex är inget problem för mig (det finns faktiskt en text av mig på temat, användes i en teaterföreställning för två år sen, kan hittas här). Men där jag tycker att det blir problematiskt är när partnerns njutning verkligen blir central, för då sätter det press på partnern.
Tanke jag inte riktigt vet var jag ska få in: det är ju skillnad på att gilla att partnern njuter och att man får parntern att njuta.


(O)själviskhet
Ja, press på partnern, alltså. Det finns uppenbart någonting dubbelt i "fokusera på partnern", för visst gör man det skönt för partnern, men man gör det för sin skull. Så i extremfall (vi låter Nörden gå mot oändligheten...) leder till att Cheerleadern blir ett medel för Nördens njutning, och hon kommer dessutom förväntas vara tacksam. Det är i stort sett samma situation som om Nörden använde Cheerleadern för sin njutning utan att hon passerar "Gå", om ni fattar vad jag menar.
Det finns förstås en text av mig på temat. Här, på Phonephucker.

Balans?
Jag kan mycket väl tänka mig att det finns situationer där att vara ett bra ligg är att tänka på partnerns sexuella behov före ens egna. Men att det skulle vara adekvat beteende i alla situationer är inte ett sätt att tänka som jag rekommenderar. Till att börja med skulle det innebära med att en situation där två personer som är bra i sängen möts automatiskt leder till dåligt sex.
Och nu kommer jag förresten låta som att jag motsäger mig själv angående prestation, men det gör jag inte alls. Så det så. Om Cheerleadern försöker fokusera på Nörden ett tag och Nörden struntar i det och börjar pilla på henne igen och signalerar att de ska återgå till det vanliga mönstret... ja, risken finns att Cheerleadern drar den rimliga slutsatsen att hon inte är bra på att göra det skönt på Nörden. Dessutom kommer hon inte heller bli bra, för hon kommer aldrig lära sig vad han gillar i termer av sexuell stimulans.
Och slutligen. "Sexuella behov" brukar i det här sammanhanget betyda ungefär "orgasm" eller åtminstone någonting närliggande. Sättet man talar på i exempelvis artikeln erkänner på något sätt att sexuell njutning kan vara mer än så när det gäller Nörden (för honom finns det ju en njutning i att Cheerleadern njuter), men fråntar Cheerleadern den delen av sexet. Eller innebär det att Nördens sätt att prioritera Cheerleaderns behov kan leda till att han presterar njutning för hennes skull?


Jämställdhet
Det här hade jag aldrig lyckats sätta fingret på om det inte var för Oscars kommentar. Den relevanta delen:

Jag prioriterar medvetet njutningen hos min partner över min egen njutning. I huvudsak av två anledningar; 1. jag går igång som fan på att min sex-partner njuter (om det märks!), 2. mina partners är alltid till större del kvinnor (jag vill inte tvingande påföra någon ett genus).

Jag har aldrig tänkt att man kan tänka på det som en feministisk handling, och nu när jag tänker på det känns det väldigt bakvänt. För mig känns det ungefär noll genusrollsöverskridande att mannen ger och kvinnan tar emot. Det känns som någonting från samma fack som att större penis eller förmågan att fördröja utlösning skulle göra en till bättre älskare. För det är ju tänkt att jättekuken/uthålligheten gör det skönare för kvinnan, men det känns ändå mest snoppmätning för att manliga egot ska få nåt att äta.
Personerna på bilderna har ingenting med texten att göra. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, genusroller, att vara bra i sängen, bra sex, sexuella behov, njutning, prestation

* För övrigt frågade en av mina favoritförare i min grupp om jag var Tanja Suhinina från Ablativ efter sista lektionen. Jag blev naturligtvis så paff och generad att jag glömde att fråga vad han heter. Han heter Emil fick jag veta senare. Och han kunde dessutom uttala mitt efternamn. Det är inte alla som klarar. Cheers, Emil!

Boo-bies

Det finns en typ av situation som jag tycker är illustrativt tragikomisk. Det är när det envist hävdas att en norm eller regel inte finns, och att alla är så toleranta att följderna av att bryta mot regeln inte alls är särskilt farliga, det blir faktiskt knappt några följder alls. Så det är, underförstått, lika bra att låta bli att bryta för man får ändå inga rebellpoäng.

Men när regeln bryts mot blir reaktionerna många och starka. Vilket de som inte ägnat sig åt regelbrytningen fortfarande har svårt att tro på ("du överreagerar säkert") för inte kan väl det i vårt moderna och upplysta samhälle...

Om ni inte listat ut det redan handlar det om beslutet att låta folk bada topless oavsett kön på badhus i Malmö. Bra beslut. Och det väcker naturligtvis inte alls några reaktioner i vårt moderna samhälle, nä, vem sjutton bryr sig om ifall folk flashar tuttar?

Sleepless skriver bra och länkar till både Sanna "jag tror inte jag är moraltant" Rayman på SvD:s ledarblogg och Fotbolls-"jag behöver inte flasha bröst och jag låter bli för mina barns skull"-frun.

Tuttar = intressant, det bara är så. Läs även andra bloggares åsikter om bara bröst, bröst, badhus, topless

No, you first!

Jag har på ett par bloggar sett länkar till en artikel i Expressen där man drar slutsatsen att datanördar är bäst i sängen utifrån... äh, jag citerar

Enligt en brittisk undersökning genomförd bland över 2000 personer är de som jobbar inom it- och tekniksektorn mindre egoistiska i sängen. Undersökningen visar också att de som jobbar inom fitnessbranschen eller går regelbundet på gym är mer troliga att agera själviskt i sängen och tänka mer på sina egna behov än på sin partners.

82 procent av it-arbetarna som var med i undersökningen sa sig tänka på sin partners sexuella behov över sina egna.

Bortsett från alla andra tusen saker som är tveksamma med att dra slutsatser om datanördarnas bästhet... vem är det som har hittat på tanken att tänka på sin partners behov före sina egna är att vara ett bra ligg? Jag är inte helt okej med det.

Eh... discuss!

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, datanördar

Lulz

Det är så typiskt att just när man ska iväg på en veckas turné får man ett nummer om Bang som handlar om humor. Och man vet att det kommer finnas intressant om det på nätet, och man vill själv blogga, men man hinner inte ens läsa tidningen innan man hoppar på turnébussen och hamnar i internetfrihet i en vecka.

När man kommer hem har bloggtåget redan gått.

Det finns ett gammalt inlägg som jag skrivit när det bloggades och newsmillades om kvinnor och ståuppscenen. Nu verkar tidningarna mest fokuserat på Annika Lantz och sådant som kan uppfattas som personangrepp och sandlådebråk. Det jag tyckte var intressantast i Bang var artiklarna om att vara en av grabbarna (hej, Elin), det där med att man ska kunna skämta om allt, och kopplingen mellan hur mycket man kan skämta och hur mycket andra uppskattar ens skämt och ens plats i hierarkin.

Det här är ju egentligen så stort. Och så viktigt. Och tillsammans så intressant. Det finns så många kopplingar och vrår att utforska.

Ett exempel: alla som tror att yttrandefrihet bara finns till för att de ska kunna förklara att de i själva verket gör en god gärning när de skämtar om saker som inte är PK att skämta om. Ni vet:

A: Jag letar efter bra hantverkare för att bygga om lite i huset.
B: Jag vet en! Josef Fritzl!
A: Eh...
B: Jag tycker att man ska kunna skämta om allt, annars kommer PK-maffian och äter upp yttrandefriheten!

Yttrandefriheten försvaras i sådana sammanhang i regel av människor som blir sura för att de inte får sparka neråt. Hade jag varit yttrandefriheten hade jag varit annat än tacksam för denna ridderlighet. För man ska ju kunna skämta om vad som helst, men det är relevant att tänka på vem skämtar och vem tycker skämtet är roligt.

Annat exempel: alla som beter sig som att humor bara beror på avsändaren och aldrig på mottagaren.

Mer exempel: att det som inte syns inte finns. Jag läste förresten Faludis Den amerikanska mardrömmen på turnén och var mycket upprörd. Kanske inte så mycket över det konkreta exemplet med amerika och 9/11, utan över att det som inte syns inte finns.

Det finns intressanta Bang-relevanta inlägg till exempel här och här. Ifall nån missat. Läs även andra bloggares åsikter om humor, bang, kvinnor, humor, yttrandefrihet, pk, skämt

On tour

Nu reser jag bort till midsommar.
Om nån tycker jag borde kolla in nåt särskilt intressant på intrawebs när jag kommit hem, kan hen lämna en kommentar med länk.
Diskutera gärna vidare i gamla inlägg. Framför allt de där näst- och nästnästsenaste.

Rötter

"Mormors sambo har fått sparken" refererade jag senaste Lettlands-newsfeeden från mamma till Fredrik när vi satt på balkongen och drack kaffe. "Han är ju femtiosex, så det är lite lycka till att få nytt jobb". "Kommer de klara sig?" frågade Fredrik och jag svarade att mormor sa att de har ju hennes pension, plus att de har sin kolonilott och sambon har släkt på landet så det är verkligen inget att oroa sig över.

Och sedan tänkte jag att här sitter jag, numera välanpassad svensk ungdom med stabil ekonomisk mamma att falla tillbaka på, med självklar uppfattning om hög lön när jag blir stor, med noll huvudvärk orsakad av ekonomi och på ytan ingen anledning att fatta vad det innebär att vända på varje krona, santim eller kopek. Men när det kommer till kritan, när frågan är "kommer de klara sig" tänker jag ändå i termer av mat och boende. Mormor och sambo kommer ha någonstans och bo och någonting att äta, alltså klarar de sig. Visst, de kommer inte få resa (utom om svenska släktbranschen hjälper dem, då...), men det är irrelevant. De kommer inte längre kunna gå på teater eller på bio eller ens åka till Riga för att ta en kopp kaffe i stan. Irrelevant. Det kommer inte kunna skämma bort barnbarnen som förr. Hör inte hit. Sjukvården är inte gratis. Det är viktigt och det är verkligen ett fattigdomstecken att inte ha råd med läkare, men ändå, det är inte att klara sig. De har mat och lägenhet och det är klara sig.

Få av mina svenska vänner inser hur pass annorlunda uppväxt jag hade. Att det inte bara rör sig om ett annatspråk, utan om en helt annan värld. Man drar ju lätt en linje mellan människans klass/ekonomi nu till barndomen och då växte jag väl upp under samma förhållanden som mitt nuvarande svenska umgånge, plusminus. Jag har själv svårt att komma ihåg hur annorlunda det var i verkligheten. Och sedan kommer rötterna och gör sig påminda.

För en månad sedan var jag i Marrakech med min studentorkester. Det måste varit den gången på senaste tio år som jag känt mig minst svensk, som jag tydligast fattade skillnaden. Mina svenska polare märkte saker jag inte märkte. En av dem som varit med mig på marknaden berättade på kvällen för en tredje kompis om en grop i marken de grävde för att komma åt ett avloppsrör som skulle fixas. Jag var vid gropen tillsammans med polaren, och ja, hela gatan var uppgrävd och man fick gå på en planka alldeles vid husväggen, och nåt skydd mot att ramla ned två meter fanns naturligtvis inte. Men jag märkte det inte mer än jag märkte att de sålde koriander och jallabor. Än mindre skulle jag fått för mig att berätta om det för nån efteråt. I min värld var det inget anmärkningsvärt.

En annan gång satt vi i en park och jag när ja skulle iväg och låna toaletten (gratis toalett i en park, vilken lyx, egentligen) kommenterade en kompis något skeptiskt att det inte var så fräscht och att spolningen var trasigt. Det visade sig att tryckknappen var borta, men det var ju bara att llyfta på locket och dra upp spolningsmekanismen. Hade inte kompisen sagt till mig hade jag inte märkt det där. Hade nån efteråt frågat mig om toan var trasig skulle jag sagt "nej".

Det var mycket annat smått som gjorde mig helt lyrisk över min nysynliggjorda främlingsskap, men när jag försökte berätta för kompisarna uppfattades det som om jag tyckte de var bortskämda och de ursäktade sig med att de gillar svensk standard. Jag gillar också svensk standard, men det var inte det saken handlade om. Jag lyckades aldrig få fram min för mig så häftiga tanke att de märkte saker som jag inte märkte alls.

Och jag kanske inte lyckas få fram tanken nu heller. Det blir om inte alltid en tävling om vem hade en jävligare barndom, och säg vad man vill, men jag slapp i alla fall krig. Samtidigt är det svårt att förklara hur stort det skilde sig. Man kan ju lyfta fram konkreta exempel, men de blir inte annat än osiledare exempel. Varenda kotte har något lågstandardupplevelse i bagaget, det är helhetsskillnaden som räknas, och hur ska jag kunna förklara den när jag själv inte längre minns så tydligt? När jag har glömt hur fattigt det kunde vara och hur man inte ens funderade över det för man inte kände till annat?

Men vet ni va? Första gången jag var i Sverige, augusti 1995, landade jag i Arlanda. Det första jag gjorde, och det var nåt jag verkligen hade sett fram emot, var att gå på toaletten. Inte för att jag behövde, utan för att mamma, som varit i landet tidigare under året, berättade att de hade varmvatten, gratis tvål och toapapper (man fick ta så mycker man ville!), att toaletterna var rena och att varje bås var som ett litet rum. Jag minns inte om det var nåt mer magiskt med de svenska toaletterna, men bar det ovannämnda var för bra för att vara sant. Tyckte jag för fjorton år sedan.

Det kan tyckas vara en liten sak. Men någon kanske fattar vad jag menar.

Resan till Marrakech var grymt värd på många sätt. Men bara den här insikten, att mitt tidigare liv så tydligt finns med mig hela tiden även om jag sällan lyser på det med en lampa, den var värd alla pengar jag gett bort till Ryanair.

Läs även andra bloggares åsikter om förflutet, uppväxt, lettland, marrakech, insikt, fattogdom, standard, toalett som måttstock, obegripligheter

Jag har tidigare skrivit om vad jag pysslat med fram tills nu, kan vara relevant för er som missat.

Mer surprise!!!

Linnéa lyfter fram ett intressant spår i kommentarerna till förra inlägget:

Viktig poäng! Den här diskussionen verkar ha mycket gemensamt med åsikten att feminismen har gått för långt och att det måste vara "spännande" mellan mannen och kvinnan (corazza bildt).

Ja, alltså. JA! Det också! Jag vet inte om det är samma fenomen eller ett parallellt fenomen, men oavsett är det intressant. För precis som jag aldrig fattat "sex kommer ju va värdelöst om det inte är spännande" har jag aldrig förstått "spänningen kommer försvinna om könsrollerna utsuddas". Det finns säkert en filosofisk term för logiken i "det kommer sluta vara spännande om man tar bort förhandskända roller, mallar och scenarion", men jag är inte bekant med begreppet. Så jag tycker mest det verkar ogenomtänkt. Möjligen är det vettigt om man tänker i termer av magneter och plus och minus. Jag vet inte om jag köper den magnetiska människosynen.

Jag vill hur som helst ha fler kommentarer och tankar kring det här med faran med den försvunna spänningen. Både här och i förra inlägget. Jag får inte ihop det och det gör mig enormt frustrerad.

Fett mer intressant än att skriva fyra sidor om en neurotisk gothlolita. Läs även andra bloggares åsikter om spänning, kön, genus, romantik, feminism, feminismen har gått för långt, attraktion, gränser, relationer, kärlek, sex, allt

Surprise!!!

Det här är en grej som jag länge velat vädra med andra som tycker det är skoj att sitta och teoretisera runt sex och relationer. Så svara gärna. Jag blir glad.

Det är den här grejen med att sex ska vara spännande. Och lite tabu. Ni vet, "åååh vad alla pratar sex öppet nuförtiden och KK och allt möjligt, det ska vara lite förbjudet, annars kommer det sluta vara spännande!".

Först och främst, att totalt helsvälja kopplingen spännande-förbjudet. Men det är inte det jag vill prata om.

Jag vill prata om det där med vem som hittat på att sex ska vara spännande för att vara bra. På dem som talar om att sex ska vara spännande låter det som att hela poängen med sex försvinner om det inte är spännande längre. Det är liksom helt utanför hur jag fattat det där med att knulla. Jag tycker typ mest att det är skönt. Liksom, ni vet, nån man tänder på och woohoo svett och nervimpulser och så får man kanske orgasm. Vill jag ha spännande läser jag en deckare. Eller, okej, jag läser inte deckare. Det var en språkbild.

Men hur som helst, vad är det för massfetisch? Varifrån kommer inställningen att det ska vara spännande, annars får det vara? (Och att det slutar vara spännande är en naturlig följd av att man kan prata om det eller ha det med en kompis)

Sen att det där med att "förbjudet" och "sexigt" är nästan synonymt är ju också intressant. Det känns mer som klassisk betingning än nåt annat. Här är en gammal text från 2006.

2006

Det började med en tråd på ungdom.se som från början handlade om Det Holländska Pedofilpartiet, men det är irrelevant. Det relevanta är en kort dialog som jag citerar här.
Mario: Man skulle kunna av-mystifiera sex så färre behöver skämmas över det.
Venfort: Men vill vi av-mystifiera sex? Vill vi göra det så naturligt att det inte är spännande? Jag tycker personligen att det är en väldigt dålig idé. :/

Läsaren som har hängt med i debatten kring Ungdomar och Sexualitet eller läst feministbloggar eller har hängt med i någon sort mainstream sexualdiskussion vet att en av påståenden som de flesta verkar vara överens om är att det är dåligt att bli hjärntvättad av porr. Det är fel att ungdomar som får sin sexualundervisning av porren inte kan tänka sig ett liv utan analknull. Det är fel att män som ser på porr som eroticerar våld, eftersom våldet blir en fetisch, nödvändig för att sexet ska kännas tillfredställande. Om man alltid ser ett objekt eller ett beteende i samband med sex, blir objektet eller beteendet till slut sexigt i sig.

Läsaren som har hängt med i vår kultur i lite längre än tio minuter vet också att sex är på sätt och vis tabubelagt. Det må vara så att förbuden har luckrats upp, men det pratas fortfarande om nakenchock om någon har kort kjol på TV, det pratas fortfarande om "barnförbjudet" (underförstått: oskyldiga barn ska skyddas från hemskheterna i den stora vida världen), utvik i grabbtidningar beskrivs som "syndiga", prata sex med kompisar är fnissigt, prata sex med föräldrarna är pisamt... Det pratas om sex hela tiden, men ändå har sexueliteten behållit laddningen som någonting förbjudet.

Och det är det jag vill prata om. När någon tänder på högklackade skor eftersom porraktriser har sådana känns det som att Pavlov studsar av glädje i sin grav. Men jag har aldrig i mainstreama media sett någon ifrågasätta hur "förbjudet" upplevs som synonymt med "sexigt". När någon skriver att analsex känns lite extra skönt för att det är lite tabu är det ingen som kommer och säger att det kanske beror på att människan växte upp i en miljö där det sexiga var förbjudet, och till slut blev det förbjudna sexigt. Förbjudet, tabubelagt, styggt, dirty, naughty - ord som så ofta används för att ersätta "upphetsande", men vars användning i denna position aldrig ifrågasätts. Att tända på sånt som är förbjudet anses vara helt naturligt i en kultur där man ifrågasätter naturligheten i sådant som att tända på barn eller någon av samma kön.

Är det så att en del unga pojkar är hjärntvättade till att inte få erektion av kvinnor med könshår, men att hela samhället är hjärntvättat till att inte gå igång på sådant som man kan prata öppet om? Är det därför vi fortsätter att vid fikabordet, i tidningar, på TV, prata om hur man inte får prata om sex? Är vi rädda för att det som så mycket medieutrymme kretsar kring inte längre kommer vara skönt om någon plötsligt påpekar att vi har pratat knull hela tiden, och att kungen är illustrativt naken?

Jag har faktiskt inga svar. Jag tycker det är roligare att ställa frågor.

/2006

Oj, jag kunde visst skriva helt okej för tre år sen. Intressant. Men fuck Pavlov, förklara varför sex ska vara spännande. Jag vill veta.

JAG TYCKER DET ÄR INTRESSANT!!!!1 Läs även andra bloggares åsikter om sex, spännande, spänning, tabu, förbud, härligt förbjudet, härligt tabu, nakenchock, dirty, naughty, fetisch, sexualitet, pavlov, betingning, klassisk betingning