Flickvänsmaterial

När Julia och Elin båda skriver om samma grej och bryr sig brukar det vara intressant. Nu har Lisa Magnusson skrivit en säkerligen välmenande men något missriktad krönika om snygg eller smart och att vi fula-på-högstadiet var flickvänmaterial redan då. Julia svarar och Lisa Magnusson svarar och Elin svarar. Saker som diskuteras är t ex värderingen i "flickvänsmaterial" (jag hör till dem som aldrig skulle tänka tanken att använda det ordet utan konnotationer till heterosexuellamonogamanormalakönsrollsmässiga), klass, hur länge man ska älta, om man över huvud taget ska älta och hur tjejers och killars högstadiehelveten ser ut och behandlas. Läs om det låter som er kopp te.

Förresten, var inte uppdelningen egentligen lite mer såhär: snygga blåsta sexuella farliga spännande sminkade tjejer (arbetarklass!!!), söta välordnade smarta identitetslösa duktiga tjejer (medelklass!!!) och icke-tjejer, fula och eventuellt nördiga och eventuellt smarta (oklarare klasstillhörighet vid snabb "Linda Rosing kontra vi-som-numera-är-viktiga-röster-i-samhällsdebatten"-analys).

Jag kan i alla fall redan nu hålla med om att det är något jobbigt att som Intelligent Modern Kvinna försöka prata om att man led av att inte vara snygg (eller, herregud, fortfarande lider av det). Det är ju så ytligt, inte ska man låta sig besväras av sånt strunt. men det är ju inte vi som inte var snygga som hittade på att just den ytligheten skulle vara så viktig.

25 fakta

Elin utmanade mig för ett tag sen. Jag gör vad som helst för att få in bloggvanan igen!

1. Det suger att inte ha permanent dator. Alltså, verkligen, Halva ens rutiner är borta, och dessutom de rutinerna man bryr sig om, som att ha tillgång till scanner, att ha sin egen webbläsare med sina egna taggar, att ha blogglösenord sparade... Alltså, ja, det suger. Och att inte kunna installera egna program. Suger verkligen.

2. Jag har aldrig förstått mig på vad som skulle vara så bra med Mac-datorer.

3. Det finns situationer när jag skriker "JAG HATAR MÄN!!!" och i princip menar det. Den ena är när jag blir påmind om hur mycket lättare det är att kissa i konstiga miljöer om man är man. Den andra är när killar utseendedissar tjejer som är uppebart massivt snyggare än killarna. Jag blir liksom påmind om hur högre krav det ställs på tjejer än på killar på den fronten och blir grymt irriterad på folk som anses vara okej snygga för att de har Y-kromosom, medan samma mängd arbete på sitt utseende skulle anses vara på tok för lite om de var chicks.

4. Jag säger "knulla!!!" istället för t ex "helvete!!!". Det har jag fått från Bad Boy HJ.

5. Jag har en surdeg i kylskåpet, det heter Snowball.

6. Jag stör mig jättemycket på folk som "gillar art nouveau" och synnerligen då affischkonsten från perioden. Det finns så många fula pastischer på Mucha (ständigt denne Mucha) att det finns inte. Mucha är briljant, och pastischerna görs av folk som verkligen missar briljansen, verkligen missar poängen, verkligen missar det som gör art nouveau till art nouveau. Det handlar inte om lite snirkliga linjer och gradienter i massor, det är betydligt mer än så. Om man nu tror sig gilla en konststil, varför inte närma sig den? Studera den?

7. Nästan detsamma gäller fenomenet "min porträtt i pop art-stil". Ja, det är roligt att ta ett foto och leka i Photoshop så det blir galna färger. Nej, det är inte så Andy Warhols porträtt är konstuerade.

8. Jag hyser något omotiverat agg mot dansen bugg. Stangel säger att jag borde skriva ett debattinlägg till DN där jag offentligt ber om ursäkt för allt jag kallat buggen för. Uppenbarligen minns han något tillfälle då jag fick buggirritationsutbrott och kallade den bland annat för "lindy-hop för folk som inte kan räkna". Och en massa andra saker som han inte minns. Det går upp och ner. Jag dansar ju nån sorts bugg rätt förhållandesvis ofta, och jag kan ha riktigt kul när jag gör det, men jag kan fortfarande störa mig på buggens existens.

9. Jag tycker jättemycket om Majakovskij och är jätteorolig att jag kommer växa ur hans ungdomligt brinnande och kompromisslösa lyrik.

10. Mina barn kommer hata mig för jag kommer inte vilja ha husdjur. Möjligen akvariefiskar.

11. Jag kan både följa och föra när jag socialdansar, men föra är mer en exotisk utflykt, egentligen är jag följare. Jag är bra på det, och jag är stolt över det, som fan. Jag tycker att följarrollen underskattas av väldigt många, både folk som inte dansar där det skulle vara förståerligt, och folk som dansar där det är mindre förlåtligt. Jag kan verkligen förklara poängen med följning och förning som jag ser det, att javisst, det är min partner som för, men jag bestämmer faktiskt väldigt mycket, har utrymme och en lyhörd partner ser till att ta vara på min kompetens.
Men jag tycker det är jobbigt att prata om det för jag skäms för att jag låter som om jag försvarade traditionella kvinnorollen i stort. Det här är min motsvarighet till "går det att vara undergiven tjej i BDSM och samtidigt aggrofeminist?".

12. I "kaffe VS te" ställer jag mig på polysidan. Kaffe OCH te, men helst inte på samma gång.

13. Hårfärger jag haft: olika nyanser av rosa och lila, limegrönt, blått, mörkblått i olika nyanser, svart, blont i olika nyanser.

14. Ni vet klassikern med tjejer som inte visste vad mens var när de fick sin första och trodde de skulle dö? Var nog vanligare förr, åtminstone i Sverige. hur som helst, mens visste jag allt om, men inte att man tappade mjölktänder. Å fy faaaaaaaan.....

15. Jag läste Teknisk Fysik på KTH läsåret 2004-05. Sedan gjorde jag annat och har nu läst Psykologprogrammet på SU i över två år. Jag känner fortfarande grymt mycket mer gruppsamhörighet och -identitet med F än Psyk. Ser jag en psykolog göra nåt ballt tänker jag "åh, roligt, psykologi!", är det nån relaterad till F på KTH som gjort nåt ballt blir jag helt lyckopirrig. F är bästa bokstaven, orange är bästa färgen, Fuglesang 4ever!

16. Jag tycker om testsituationer under press, som att skriva tentor, göra högskoleprovet eller liknande. Även de gångerna jag inte kan ett smack inför tentan och riskerar att faila som fan tycker jag om själva situationen, när man sitter i sin lilla bubbla och måste ge allt nu nu nu!

17. Om jag skulle göra topp tre-lista på musikstycken som alltid får mig att vilja dansa skulle två av dem vara Saint-Saens Danse Macabre (Youtube) och Sjostakovitjs Vals II ur Jazz-svit nr. 2 (Youtube).

18. Jag brukar motiverande musik gärna och mycket. Exempel på låtar som gör susen: Tatakae! Otaking! (brinn! kämpa! framåt! passion! svett! nörderi!!!!), What You Waitin' For (take a chance, you stupid ho), Ты человек (det är grymt hur bra Sovjet är på "gå din egen väg"-romantik) och Kärleken väntar (du vet att du betyder nånting / du orkar ta dig genom det här / du räcker till så var den du är /.../ du vet att du är värd någonting /du är hoppet i ett IQ-fritt land / du är drömmarna jag drömmer ibland, sen kan man stänga av).

19. Jag har aldrig försökt lära mig japanska. Inte ens i smyg på skoj.

20. Jag önskar jag hade tiden, tålamodet och modet att fansubba, för jag har så grymt mycket bra sovjetiskt filmmaterial jag skulle vilja sprida.

21. När jag var liten hade jag inget fast drömyrke, utan bytte rätt ofta. Ofta var det för att jag såg någon vuxen vara en klåpare och tänkte "när jag blir stor ska jag göra samma sak fast bra!". Det var därför jag ofta ville bli lärare.

22. Jag har ganska avspänd relation till smink och kan en dag gå till skolan i full krigsmålning och nästa dag skutta runt helt osminkad.

23. Jag tycker att sex och sexualitet är grymt intressant och pratar rent tekniskt gärna om det, men i praktiken tycker jag att det ofast är grymt trist att prata sex. Folk blir så höhöiga och ZOMG VI PRATAR OM SNUSK och inte alls så djupa och akademiska som jag vill ha dem.

24. När jag valde gymnasium spelade närheten till Stadsbiblioteket och Casablanca om inte avgörande så väldigt stor roll.

25. Nä, det finns inget. Det finns bara 24 saker om mig som är värda att veta!

Loving Large

Som jag nämnde i ett inlägg igår har jag nyligen samtalat polyamori med några kursare och återigen blivit påmind om att det finns normer och att bara vara medveten om dem hjälper inte. Att att gå emot och aktivt försöka bryta loss gör en jävligt jobbig i sociala sammanhang.

Jag kan tycka att det är roligt att prata om relationer i största allmänhet då och då, och tycker även att diskussioner med monogama kan vara riktigt intressanta och givande. Dock i små doser och jag har inte riktigt tänkt så mycket på icke-monogami sedan en period i somras-höstas då jag satt i Pridepanel, var med i radio och utsattes för åsikter om min och min sambos relation i ZTV. Good times, good times. Ni som inte läste mig på den tiden kan recappa under etiketten knullah.

Nåja, hur mycket jag än försökte streta emot fick jag snart "hedonistisk slampa vars uppgift i samtalet är att förklara sig" skrivet i pannan. Man skulle kanske kunna frestas att tro att det berodde på kursarna som individer, men jag har varit hedonistslampa i försvarsposition lite för ofta för att inte se ::insert läskig röst:: struktuuuuuurerna. Hur många gånger jag än sade att för mig handlar det om att möjliggöra möten, att inför varje ny människa vara så öppen som möjligt i vart relationen kan leda och att bemöta varje ny individ på ett sätt som handlar om just min och hens unika kontaktyta, hur många gånger jag än poängterade att det rör sig om alla aspekter av möten - sexuella, intellektuella, fysiska, romantiska - hur många gånger jag än poängterade det blev det sex som var huvudpoängen. Med så många som möjligt, givetvis. Det är ju klassiskt hur icke-monogama ses som sexfixerade, trots att det snarare är monofolk som ger sex en betydande särställning. Det är liksom lite det som är poängen med uppdelningen.

Där illustreras förresten ofta en vanlig motsägelse om sexets status på högt- och lågt-skalan. Typ
"Tanja, att du vill knulla runt visar på att du inte tar relationer på allvar och inte har djupa såna och är ytlig"
"Men om sex är så ytligt varför är det just där monogama väljer att sätta gränsen? Om det viktiga är tillit och djupa samtal, varför är det inte det som hålls unikt inom äktenskapsliknande tvåsamhetens ramar? Om sex är knulla runt och oseriöst, varför är det just det man väljer att ha som det exklusiva i sin finaste och betydelsefullaste relation?"

Sex med en är högt och seriöst, sex med flera är lågt och oseriöst, och det är poly-Tanja som är sexfixerad. Under samtal med människor som frågat lite för mycket om mitt privatliv jämfört med hur mycket de avslöjat av sitt (de tänker ju som folk, varför ska just de berätta?) tenderar antalet sexpartners jag har/har haft överskattas systematiskt. Jag hatar att nämna att jag inte ligger runt så duktigt som många tycks tro när det kommer till icke-monogamsnack, för det låter verkligen som försvar av typen "men jag är fin flicka egentligen", men det är förstås bara ett annat sätt att låta normerna styra.

Jag frågade en av mina samtalspartners om hen, då hen verkade tycka att djupa samtal var viktiga i en nära relation, inte skulle tycka det var rimligare att sluta ha sådana med andra än partnern efter att de blivit ihop. "Men då skulle jag ju tappa alla mina nära vänner!" svarade kursaren. Mitt trötta "Och om jag slutade vara öppen för sexuella relationer när jag blev ihop med nån skulle jag tappa alla mina älskare" möttes naturligtvis med skratt och hedonistslampförstärkning.

Möööten med andra människor! Låta relationerna växa så mycket på premisserna mellan mig och den andra människan som det bara går! Öppenhet i hur relationer kan se ut!

"Med du, av det jag hört om dig och Fredrik så är du ju i princip monogam" konstaterar en av kursarna nöjt. Ja, jo, så kan man kanske se det, och visst blir det kanske mitt fel i och med att jag kallar honom för sambo och pojkvän och att samtalet på nåt sett alltid kretsar kring hans och min relation snarare än mina relationer punkt. Jag är ju egentligen mycket mer av relationsanarkist än öppet förhållande-fan. Men med tanke på att det tar timmar att få människor att koppla att det här inte handlar om sex utan öppenhet i alla sidor av relationer (och då säger jag det rakt ut), är det direkt livsfarligt att ta större avsteg från normstigen än att man kan vänsterprassla utan att vara ett svin.

Och jag pratar möten och öppenhet och möten och relationer av alla dess slag. Och av någon anledning kommer samtalet in på att jag behöver besvara frågan om huruvida jag skulle ta ett orgasmpiller om det fanns sådana, eftersom sexuell njutning verkar vara viktig för mig. Jag försöker någonting om att även sex faktiskt handlar om möten, att blir olika beroende på vem man har det med, att ge och ta, att ett sånt där piller skulle vara typ som att onanera, och folk verkar ju av nån anledning vilja ha sex med nån annan ändå... men det kommer inte riktigt genom brandväggen. Hedonistslampa.

Och som vanligt i samtal om monogami med monogama, även i mycket fredligare samtal, får jag höra att mina samtalspartners inte dömer mig och tycker att det är helt okej att jag gör som det passar mig. Tack för att ni säger att jag får finnas! Verkligen. Visst är det ljuvligt att få bestämma ifall andra är okej eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om icke-monogami, monogami, polyamori, mono, poly, normer, normbrytning, kärlek, relationer, hedonism, orgasmpiller

Love is a losing game

Jusstja, en till sak som inte förändrats sedan jag bloggade mycket.

Någon av våra två stora morgontidningarna skrev nyoligen om Love som ett tecken på att modebranschen-är-i-kris-för-att-fianskris-men-nya-trenden-är-nog-nya-ideal. Det var tydligen naken och supersexig Beth Ditto på omslaget. Håhåjaja. Inte nog med att Beth Ditto är teh officiella sexiga tjockisen, alla andra i tidningen är dessutom inte alls tecken på nya ideal nånstans. Det står några namn till höger på omslaget om ni är intresserade.

Men det händer ju ingenting intressant!

Nä, seriöst! Vad ska man blogga om när det händer zero nytt?

Feminismen är det med som vanligt. Jag har fortfarande inte fått tillfredställande svar på det där med män och feminism. Jag tycker det är tröttsamt och frustrerande hur mycket interna strider det pågår mellan människor som vill samma sak. Jag läser Pär Ströms relativt nya genusinriktade blogg Genysnytt och jag håller med i ruskigt mycket, men han ser mig som fienden. Min tidigare kritik mot honom gäller fortfarande, och här har det omgorkats att remixa hans bok. Jag har fått ett ex av Louise P:s Klassisk Feminism, och än så länge är det inget nytt där heller. Jag vill ha nåt nytt. Jag vill ha texter som lättförståerligt och tilltalande talar om feminism, val, frihet och "frihet" och ramar man har. Och jag behöver inte läsa det själv för jag fattar ju, men jag vill att andra ska läsa, så det går att prata feminism med dem utifrån den fantastiska texten. Det var feminism, det.

Under ett samtal med kursare om icke-monogami har det än en gång demonstrerats hur jävla svårt det är att gå mot normen. Jag är medveten och jag försöker aktivt, men det blir ändå jag som blir ifrågasatt, det urartar ändå i retorik om hedonism och sex trots att jag ständigt poängterar om att det handlar om möten, det blir ändå så att jag har teorier och monogama har känslor. Jag är hedonistisk slampa och kommer inte funka i längden. Men jag fick i alla fall en kursare att försöka förklara varför han är ihop med sin flickvän, och han kämpade hårt med frågan i flera minuter. Efter en halvtimmes utfrågning av mig om ungefär liknande saker. Alltid nåt.

Det är fortfarande sjukt skönt och jobbigt att vara smartare än andra. Och jättebefriande när någon som man inte alls uppfattar som en människa som ser ner på andra refererar till sina gamla klasskamrater som "puckon" och man inser att det går att förena det med att vara en sån som inte utstrålar ... åh, ni vet, allt det dåliga man fått höra om sig genpom åren när man visat tecken på medvetenhet om att man är bright. Under en psykologsession berättade jag att jag tycker det är en vanlig källa till vardagsfrustration för mig att behöva vänta på att andra ska tänka klart. Psykologen läste det genast som att elitism modell farligt och missade helt den lilla detaljen med jobbigt och omgivningen förstår inte.

Hus har jag inte riktigt orkat med. Jag har orkat rätt mycket med lindy hop, däremot. Dans över huvud taget, men framför allt lindy. Jag är djupt fascinerad av föra-följa-dynamiken just nu och törstar efter att prata förare med andra följare som en fjortis törstar efter att få prata killar med sina väninnor. Det finns så mycket där, i dansen. Så mycket som på ytan låter som paraleller till andra företeelser här i världen, men egentligen bara handlar om dans (tänk hur innehållet i Köp Våra Elefanter verkade på ytan bestå av paralleller, men egentligen bara var).

Hade jag bloggat oftare hade jag rekommenderat andra, men att bara göra det känns dumt. Jag önskar jag kunde tillägga till vad Elin och Julia skrev om nördbrudar som växer upp och blir liggbara tjejer, med allt vad denna transformation innebär, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är liggbar tjej, så jag kan inte riktigt stå för att skriva att jag är det. Här, här, här och Julia har också skrivit.

Allt är som vanligt. Det är, förstås, lite tryggt.

Piratebay-anteckningar

Jag har brytt mig mycket lite om Piratebay-rättegången. Jag har överhuvudtaget alltid brytt mig väldigt lite om hur den här debatten förs i Sverige, eftersom båda sidorna har varit så hjärtskärande puckade. Jag tycker egentligen fildelning är en intressant filosofisk fråga, men just därför, liksom. Den förtjänar bättre.

Hur somhelst, genom någon som tipsat om att vi finns har min älskade PromenadorQuestern (ett jazzband på KTH som jag dansar i, ni kommer få höra mer om det under våren, var så säkra. Dessutom har jag en gång vunnit en bok på att berätta varför PQ är min feministiska förebild) blivit tillfrågade om att vi vill spela på rättegången. Eller ja, utanför. Gratis, självfallet. Jag tycker det är oerhört mycket humor att be oss att spela gratis om man förespråkar att artister inte ska tjäna pengar på skivor, utan på spelningar.

Annan humor är att jag och Gottfrid Svartholm Warg äks Anakata gick i samma matteklass på högstadiet. Mig veterligen är vi klassens två vi-syns-i-media-personer. Jag tycker självfallet att Engelbrektsskolan ska trycka upp stora bilder av oss och sätta upp dem i matsalen, så att matteklassungarna får lite framtidsförebilder.

Relax, we're from the 80's

Jag tycker om Blondinbellas blogg, ingen ironi. En grej jag gillar är när hon skriver om vad hon ska göra under dagen för det låter alltid så mycket och så kul. Sen inser jag att hon inte gör mer än jag, bara att hon skriver ner varenda grej och så skriver hon att det ska bli roligt. Då blir jag också pepp på allt jag ska göra, och lite sugen att skriva ett sånt inlägg. Så nu gör jag banne mig det! Om ni får för er att det är en meme får ni ta efter.

Imorse vaknade jag klockan sex av att min sambo bankade i väggen för att någon hamrade och sambon blev väckt. Då vill sambon att det skulle sluta, så han bankade och väckte mig. Sedan 7:30 ringde väckarklockan och jag fick gå upp, dricka te och äta smarrig frukost på valnötsbröd och ägg, riktigt gott! Brödet har jag bakat själv med en surdeg jag fått i julklapp av Petter, den är som ett husdjur och heter Snowball, sött va? Så lyckades jag sätta ihop en riktigt tjusig outfit också. Sedan åkte jag till skolan lyssnandes på min Ipod som jag äntligen lyckats tanka med ny musik igår. När jag kom till skolan var det strul med klassrum, men det ordnade sig och på eftermiddagen ska vi vara i U22 som är skolans snygga klassrum, bingo! Sen undervisade jag ett pass i statistik, det är alltid så roligt! Jag tycker verkligen det är underbart att ha räkneövningrana, för de som kommer är alltid intresserade och jag får möjlighet att inte bara säga "det är så, här är formeln och så räknar man" utan även gå genom lite hur formlerna är konstruerade. Ni vet, förklara så att studenterna inte bara lär sig använda, utan faktiskt förstår! Det är grymt! Nu är det lunch och jag sitter i datasal och har just ätit upp sallad på haricots vertes, fake-on och avokado. Egentligen skulle det varit bröd till, men det hade jag glömt, får fixa mer mat sen. Sen ska jag dricka kaffe (bara en kopp hittills idag! go team me!) och ha ett till pass där studenterna ska räkna själva och jag ska hjälpa dem, dessutom ska jag gå genom chi-två på tavlan, då får jag nylära mig nåt nytt också, för det hade jag inte räknat med sen jag själv läste den kursen. Det är studenternas sista pass innan tentan och det är grymt kul att se hur de inte alls är lika panikslagna som i början! Sen ska jag nog jobba lite på en föreläsning om bemötande och mångfald som jag ska hålla på lördag, nervigt men riktigt kul också. Och så ska jag ut på stan och köpa ett par Converse! Tänka sig, jag av alla människor kommer köpa ett par svarta All Stars, det hade ingen trott för två år sen! Riktigt klassisk skomodell! Sen efter det är det dansrep med världens bästa Baletten Paletten i spegelsal på Danshögskolan, inte varje rep man får spegelsal! Och dessutom ska jag hålla en speciallektion i hur man dansar till hip hop idag, jag har såklart snygga repkläder med mig för det vet ju vem som helst att det är roligast att repa dans i en snygg outfit än i tråkiga träningskläder! Särskilt när det är spegelsal! Får köra lite övningar så dansarna får massor av attityd. Det är lite synd att jag är för svag för det mesta åt b-boying-hållet, men om jag tränar sätter jag säkert schysta freezar snart! Så kommer jag kanske få se annonsen för konserten som Björn skulle göra, det blir spännande! Sen åker jag hem och då är det sovdags!

Det bästa med det här är att 1) det är en ganska vanlig dag och 2) det är inte överdrivet för det är skitkul med statistikövningar och det är roligt att dansa i spegelsal.

Jag bläddrade förresten nyligen i en VR och de hade en sån där grej med en vanlig modern uppfattning som två personer får skriva för resp emot. I det numret jag kollade in var påståendet "80-talister är lata". I förrigår satt jag i möte (nåja... ganska informellt sådant) med några kamrater som jobbar på ett gemensamt fritidsprojekt, och vid under loppet av typ tio minuter gick vi tre huvudansvariga litegrann genom saker vi gör av våra liv och konstaterade (så vitt jag kan säga utan ironi) att vi har det gemensamt att vi är ordentligt lata alla tre. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna blandning av humor, myt, sanning, självbild och 00-tal. Jag vill inte ens, men jag består av det till 95% så jag kanske borde. Men då vet jag inte om jag ska göra det som privatperson eller som ung kaxig bright skribent.

Nu ska jag köpa kaffe. Och sedan... ja, ni vet ju.

-----------

Två ironidisclaimers. Jävla nittital!

Livlina: fråga bloggpubliken

Vad mitt hår påminner om just nu råder det delade meningar om. Jag säger "sockervadd". Petter säger "golvmopp". Till exempel. Hur som helst vill jag ha lite tips om frisör i Stockholm, för jag har hittills inte lyckats hitta en jag gillar.

• Proffs i salong eller hemmaklippningsamatör spelar ingen roll, bara människan är bra.
  
• Ska fatta vad jag menar när jag säger "Louise Brooks".
• Ska samtidigt faktiskt kunna säga ifrån ifall jag får för mig att klippa nåt jag inte passar i. Exempel: "Ja, Louise Brooks är tjusig, men du har lite annan ansiktsform, så om vi gör det lite kortare och det här lite längre och det här lite annorlunda blir det nästan samma sak och dessutom klä dig!".
  
• Ska inte vara muppig när jag fått för mig att hemmablondera eller klippa luggen själv. Med muppig menas att hen inte ska tro att jag inte vet att håret skadas av peroxid eller att jag inte kan klippa rakt, utan säga "ja, du vet att det inte kommer bli som fabriksnytt, precis" och klippa snyggt.
• Jag gillar ganska klassiska, men ändå något vågade klippningar. Alltså letar jag efter någon som vågar t ex klippa helt rakt utan etapp-tönt, men aldrig skulle klippa nåt assymetriskt jävelskap med en lång hårtuss i nacken.
  
• Rimliga priser, tack. Men jag fattar förstås att folk betalar skatt och ska ha nåt att leva på efter det.
  

Om vi ändå är inne på ämnet skulle min sambo också må bra av att ha en frisör som förstår honom. Sambon är sjukt konservativ, men har en naturlig förmåga att se ut som ett spöke från sjuttiotalet. Han skulle nog uppskatta en bra herrfrisör med accessoirer som rakkniv och inredning i mörkt trä som inte bytts ut på femtio år. En sån där som känns som en utdöende art.

kanske ändå är dags att sluta tjata

Det pågår någon sorts debatt om bantning/kvinnoideal som jag inte ska påstå att jag har följt särskilt noggrant. Bland annat kanske för att jag redan vet vad som sägs i debatter om bantning/kvinnoideal.

Jag behöver inte lusläsa ytterligare en för att känna till vilka läger som yttrar sig och ungefär vad de säger. Bloggaren Louise P ringar in denna enformighet och påtalar klokt att det kanske ändå är dags att sluta tjata?

"Släpp sargen och bli intressanta istället. Det säger så mycket om kvinnors värld som är så ointressant och tragiskt hjärndött på en och samma gång. Är det konstigt att det odlas en bild av kvinnor som offer när det ständigt stirras upp värsta undergångsstämningen för att någon säger/tycker att en tjej är ful.

INTERNET SÄGER ATT EN TJEJ ÄR FUL, STOPPA PRESSARNA?

Vänd på det och fundera på vad detta betyder. Det värsta som kan hända en kvinna är ju att vara ful?"

-- Sanna Rayman på SvDs ledarblogg

Nej, det är inte dags att sluta tjata. Dags att sluta tjata blir det när det blir bra. Fram tills dess är det möjligen dags att ändra strategi eller dags att få in männen i samtalen, men fan inte dags att sluta tjata. Att Louise P har varit med ett tag och sett det här förut betyder inte att vi som är yngre (eller vi som tycker att ämnet är värt att behandla) borde hålla käften och genom någon sorts magi helt plötsligt göra hela tjej-smal-grejen oproblermatisk. Att de som har åsikter om bantning/kvinnoideal ska "bli intressanta istället" (min kursivering) är bara... i bästa fall en kass formulering som råkat komma ut i bloggosfären i stundens hetta.

Nä, jag är inte bitter

Haha, jag har just kollat upp mitt score på ett personlighetstest som heter SSP (Swedish universities Scales of Personality) och jag är väldigt road. Jag är irriterad, psykosomatiskt ängslig, impulsiv, äventyrslysten och tycker om att förinta folk verbalt. Man liksom ba "hej mina läsare, känner ni igen det här?".
Men jag är inte bitter!

Gym Class Heroes and Villains och vad vi kan lära oss av det

Poängen med aha-upplevelser och lösningar på gåtor är att de ser självklara ut i efterhand. Nästan banala. Rätt ointressanta. När man fattat petals around the rose eller green glass door är det svårt att förstå hur man en gång kunde missat det uppenbara.

Det här skriver jag för att de av er som redan hajat prylen kommer tycka att det här inlägget är ointressant, men för mig var det en stor insikt när den kom.

Håll i er.

Gymnastiklektioner är lektioner. Tanken är att man ska lära sig någonting på dem.

När jag gick i skolan fanns det några ämnen som inte riktigt var som de andra. De var såna där hobbyämnen som en del sysslade med även på fritiden, och det var nästan normalt att någon kunde se dem som kul. Bild & form var ett, och Musik och Idrott och hälsa. Men medan de första två kunde som sämst vara tråkiga, har gympan en helt egen ställning i skolupplevelsen. Tortyrkammare, viktångestkällor, get back-tajm... Jag minns att de som gillade att röra på sig tyckte att det var skoj med gympa, vi som inte tyckte om att röra på oss tyckte att gympa var pest, och det där med omklädningsrum där det gällde att byta om fort för att killarna inte skulle hinna komma instormandes är någonting som fler än jag minns (ytterligare en punkt på listan över saker som inte skulle vara okej på en arbetsplats för vuxna).

Nu kan någon komma och beskylla mig för partiskhet, typ "du tycker bara illa om gympa för att det var det enda ämnet du inte hade lätt för". Men nä, det är inte bara jag, det är faktiskt så att gympan är inte som de andra skolämnena. Gympan var till exempel den enda lektionen med uttalat och sanktionerat tävlingsmoment. Visst kunde man tävla i vad annat som helst, genom att till exempel se vem som kunde räkna flest mattetal snabbast, men jag har aldrig varit med om en mattelektion där läraren sa "nu ska Nina och Lasse här, som är duktiga på matte, dela upp klassen i två lag och så ska ni tävla mot varandra, och laget som förlorar ska minnas att det inte är att vinna som är viktigt". Ja, just det. Ni hajar. Finns det en Facebookgrupp som heter "vi som blev sist kvar när våra klasskamrater fick välja folk till fotbollslag" borde jag gå med.

Gympan var lektionen där det var okej att slåss, lite diskret. Och ja... när man är vuxen och trygg känns det kanske inte som nån större katastrof att behöva klä av sig naken framför sina arbetskamrater, men från vad jag hört är det många som minns omklänningsrummen med klump i magen och önskan om att de kunde borttränga minnena.

Och till råga på allt detta...

Någon gång för något år sedan googlade jag någonting woo-hoo-träna-muskler-relaterat, jag minns inte riktigt vad det var. Kanske bra riktlinjer för att stretcha ryggen. Kanske tips på variationer på magövningar. Någonting mycket basic. Jag var irriterad, för det kändes som allmänbildning och som nåt man borde lärt sig i skolan, som att räkna procent eller korrekt kommatering. Jag började just irritera mig på att det inte fanns något skolämne som gick ut på att man skulle lära sig att vardagsträna vettigt när jag kom på att det fanns någonting som hette Idrott och hälsa. Och att jag inte lärt mig ett dyft nyttigt på de timmarna.

Jag har senare omvärderat det där med "inte ett dyft". Jag har till exempel lärt mig de grundläggande reglerna i en del sporter, såsom brännboll, spökboll, matt-rugby och volleyball. Jag har ett vagt minne av att någon försökt lära mig kast med liten boll och hur man ska göra kullerbytor utan att bryta nacken. Jag minns att vi gjorde sit-ups och armhävningar, men inte att någon någonsin lärt oss korrekt teknik och hur man skulle stretcha efteråt. Det lilla jag lärt mig på gympan är, med undantag för försvinnande lite, irrelevant till vad man skulle må bra av att veta i vardagslivet. Hur man ska göra när man springer. Hur man stretchar. Vad det finns för muskler i kroppen och hur man bygger upp dem balanserat. Hur man undviker vanliga misstag.

Tänk, allt det där kunde man lära sig istället för att ha lektioner i att springa runt planlöst och göra kassa försök till mål när bollen råkade komma åt ens håll. Det hade ju nästan varit värt omklänningsrumsterrorn och att bli sist kvar när klasskamrater valde spelare till sina lag!

Läs även andra bloggares åsikter om gympa, skolgympa, idrott och hälsa, fail, epic fail, djungelns lag, skola

Me and my girls we stay fly

Jag lovade att blogga om gympa och det ska jag snart göra. Men först ska jag skriva lite om luv.

Igår defrostades jag i ett badkar och samtidigt samtalade med min sambo om att alla coola människor har ätstörningar eller andra psykproblem, med anledning av att jag just hade fått veta att en jävligt cool människa jag känner har matproblem. Sambon sa att det förmodligen var sant och har med krav och press att göra. Sedan övergick jag till att prata om att de flesta riktigt coola och imponerande människor jag möter nuförtiden är tjejer. Jag möter riktigt häftiga män också, men majoriteten av dem som impar på mig är tjejer, och det beror verkligen inte på att jag känner fler tjejer än killar. Jag spånade lite om ifall det är för att tjejer är häftigare eller för att jag har lägre krav på dem och därför imponeras av mindre bedrifter, men min sambo sa någonting som jag inte minns ordagrant men som jag tolkar som att han höll med om att tjejer är tuffare.

Min hypotes är att tjejer i större grad än killar övas in i att vara allsidiga och slåss på flera fronter. Allsidighet är inte tillräcklig men nödvändig egenskap för någon jag verkligen ser upp till och imponeras av, sådär nästan religiöst. Den högsta nivån i mitt personliga panteon är kvinnligare än rökrutan på dagis, men även de något lägre nivåerna (människor jag bara tycker är jävligt coola, liksom) har ordentlig överrepresentation av det täcka könet.

Och så hittar jag idag det här inlägget genom en blogg som tillhör just en sån där kvinna jag tycker är cool och häftig, och blir superlycklig. Charlotte har inte fel när hon påpekar bristen på kvinnor bland vinnarna i Årets politiska blogg, men samtidigt känner jag att de flesta intressanta bloggar jag hittar skrivs av kvinnor. Och ung begåvad bright kvinnlig skribent är ett koncept. Årets politiska blogg - årets schpolitiska blogg; vi är många och vi är jävligt bra. Jag har alltid trott på klyschan om att tjejer måste kämpa dubbelt så hårt som killarna, och det kanske leder till oplanerade bieffekter. Ni vet, som i SF när AI plötsligt muterar och blir jävligt överlägsen. Ka-blam!

Jag hittade den här idag och blev glad. Jag kan ingen koreanska (vid närmare genomlyssning, det är fan inte ens koreanska), men jag postar den här för att den säkert handlar om girl power nånstans. U-huh, minsann.

Pardans - hälften par, hälften dans

Let's Dance-fakta med Tanja!

Antalet kändisar som i senaste programmet fick pepp för att de för första gången lyckades komma ihåg hela koreografin - två.
Antalet män bland dessa - två.
Antalet kändisar som röstats bort - två.
Antalet män bland dessa - noll.

Det är intressant hur man kan göra någonting så sexistiskt som ballroomdans så mycket mer sexistiskt.