Man pratar ofta om att personer som ingår parrelationer borde vara bättre på att förhandla om vissa saker innan problem uppstår. Det mest klassiska är kanske var gränsen för otrohet går. Det skulle ju vara enkelt att sitta ner och diskutera det här i början av relationen, men då är man kanske upptagen med annat. Som att försöka fatta om man är ihop eller inte, till exempel. Eller att gosa ihop sig i en liten bubbla och helt ignorera möjligheten att livet någon gång kommer gå vidare från denna nyförälskelse. Så man snackar aldrig genom sina förväntningar på den andre, och ett år senare slänger man porslin i marken över att ens partner har sovit i samma säng som en kompis.
Jag har sett många exempel på vad man skulle behöva diskutera så tidigt som möjligt. Exklusivitet är nog det vanligaste, men även till exempel detta med att skaffa barn dyker upp. En grej jag tycker man borde prata mer om är hur mycket och för vem de inblandade tycker att man ska kunna berätta om relationen. Hur mycket är det okej att berätta om relationen för sina vänner? Hur mycket om den andres känslor och sexualitet är det okej att lämna ut?
För det här är faktiskt både känsligt och svårt. När jag hört mina vänner berätta att deras partners inte vill att de snackar om relationen har jag ofta hört varningsklockor om att relationen inte verkar särskilt sund. Å andra sidan förstår jag att saker man gör med och berättar för sin partner kan vara sådant man inte vill lämna ut till hela kompiskretsen, och särskilt inte att någon annan lämnar ut en. Väljer jag att berätta en rolig sexanekdot lämnar jag ut min(a) partner(s), berättar vad man själv gillar lämnar man ut vad ens partner(s) gör. När det gäller sex och relationer är det svårt att bara berätta om sin del.
Jag tycker det är intressant hur lite det verkar diskuteras. När det är stor skillnad på de inblandades spärrar har jag mest sett det hanteras med att man inte diskuterar frågan överhuvudtaget, och alla låtsas att den pratglada partnern inte alls för alla sina vänner berättat om den gången som hen gick upp mitt i sexet och krävde tandborste. Och just som den pratglada partnern i de flesta sammanhang vinner jag på att dessa gränser aldrig diskuteras. Men helt ärligt så borde man diskutera det här lite mer. Det handlar i slutändan om tillit och trygghet, rätt viktiga saker i en relation.
Jag har sett många exempel på vad man skulle behöva diskutera så tidigt som möjligt. Exklusivitet är nog det vanligaste, men även till exempel detta med att skaffa barn dyker upp. En grej jag tycker man borde prata mer om är hur mycket och för vem de inblandade tycker att man ska kunna berätta om relationen. Hur mycket är det okej att berätta om relationen för sina vänner? Hur mycket om den andres känslor och sexualitet är det okej att lämna ut?
För det här är faktiskt både känsligt och svårt. När jag hört mina vänner berätta att deras partners inte vill att de snackar om relationen har jag ofta hört varningsklockor om att relationen inte verkar särskilt sund. Å andra sidan förstår jag att saker man gör med och berättar för sin partner kan vara sådant man inte vill lämna ut till hela kompiskretsen, och särskilt inte att någon annan lämnar ut en. Väljer jag att berätta en rolig sexanekdot lämnar jag ut min(a) partner(s), berättar vad man själv gillar lämnar man ut vad ens partner(s) gör. När det gäller sex och relationer är det svårt att bara berätta om sin del.
Jag tycker det är intressant hur lite det verkar diskuteras. När det är stor skillnad på de inblandades spärrar har jag mest sett det hanteras med att man inte diskuterar frågan överhuvudtaget, och alla låtsas att den pratglada partnern inte alls för alla sina vänner berättat om den gången som hen gick upp mitt i sexet och krävde tandborste. Och just som den pratglada partnern i de flesta sammanhang vinner jag på att dessa gränser aldrig diskuteras. Men helt ärligt så borde man diskutera det här lite mer. Det handlar i slutändan om tillit och trygghet, rätt viktiga saker i en relation.
3 kommentarer:
Om man sänker statusen på den personen man pratar om så är det inte okej. När jag har hört personer prata om sina partners på ett negativt sätt så lyser mina varningslampor och jag ser det som ett svek mot partnern. Synen på detta verkar dock uppenbarligen vara olika mellan könen. Om det man berättar om partner inte kan tolkas negativt är det en mer öppen fråga. Jag tycker dock privata saker skall hållas privata. /T
Jag tycker det du skriver låter väldigt vettigt, men de gånger jag fört fram såna här tankar i början av ett förhållande, har jag bara fått till svar att jag är tråkig och för seriös och "förstör" genom att ta upp såna saker. Partnern VILL befinna sig i den skyddande rosa bubblan där man är helt överens om allt rent automatiskt, och om jag då gör en ansats att se det hela mer realistiskt utan de rosafärgade glasögonen, ja, då är jag inte romantisk nog.
Jag tar tacksamt emot förslag på hur man bör göra rent praktiskt!
Jag och partner har pratat om det här med att ta upp problem och sådant i kompiskretsen. I och med att vi delvis går på samma "tjejkvällar" och har delvis överlappande kontaktnät som vi pratar om allt med – alltså är vårt "ventilationsutrymme" delvis samma vilket kan skapa en del problem (vanligtvis, eller konstigt nog, eller något – brukar par ha varsitt ventilationsutrymme, ofta baserat på kön -> vi befinner oss i samma utrymme eftersom vi båda är tjejer). Det vi enades om där är att vi inte tar upp något i det gänget som vi inte pratat om med varandra först, för att den andra inte ska få höra ett potentiellt problem första gången i en grupp. I övrigt har vi nuddat vid samtalsämnet "hur mycket berättar vi om vår relation" men har inga tydliga gränser.
Skicka en kommentar