Jazzmusik och ungdomens förfall (V.41)

Jag skulle egentligen inte blogga mer på musiktemat, trots alla tankar om "jusstja, den där låten är relevant!". Men sedan läste jag Hannahs inlägg och när jag kom till "Men dessvärre är jag jättedålig på att ha sex till musik. Ja alltså, det är inte som att jag hamnar i fel takt eller så" visste jag att det finns en anekdot jag bara måste blogga.

Som ni som följt bloggen vet dansar jag - lindy, charleston, autentisk jazz. Den typen av dans. Bäst blir det när man har musikalitet, när man känner musiken och kan anpassa dansandet efter hur det låter. Gör någon liten extrafigur. Står still på ett break. Markerar på synkop. Sånt. Har man dansat ett tag känner man sådant i kroppen, man vet hur den typen av musik är uppbyggd, man kan på förhand förutsäga vad som kommer hända. Man blir ett med musiken.

En gång kände jag och manligt sällskap att vi behövde ljudmaskera eftersom det fanns folk i lägenheten, så det verkade rimligt. Vi satte på första bästa playlist, som var en lista på bra låtar att dansa till, och satte igång. Det gick jättebra tills ett av listans mest klassiska spår kom upp - ett sådant riktigt najs stycke med mycket känsla och bluesdansvibbar. Jag provlyssnade på det nu och om man inte vill blunda och digga extra på jämna slag så är det något fel på en. Man behöver inte vara musikskolad för att förstå att just det stycket i just det framförandet är en klassiker.

Allt det där tänkte jag inte på, jag registrerade inte ens att det spåret kom upp, så upptagen var jag med att utföra oralsex. Det var nog ungefär halvvägs in i låten som jag märkte att jag höll jämn takt, som sammanföll med musikens. Jag tänkte att det var fånigt och försökte sluta, men det gick inte alls bra. Jag försökte att inte låta det besvära mig, men märkte då att jag inte bara höll takten, utan även markerade breaks genom att göra specialgrejer. Jag försökte att åtminstone sluta med breaks, men inte heller det lyckades.

Där gick min gräns. Jag kramade om killen och väntade ut låten.