Svarssession, Pt. 1

Whoa. Man ber er att komma med intressanta frågor och så gör ni det! Heeelcrazy! Jag svarar i portioner för att annars blir det för mycket. Kommentera gärna. Fråga gärna mer i originalfrågeinlägget. Annars kan det bli rörigt.

Mattias S frågar: Vad är fri vilja? Vad innebär det? Hur bestämmer vi vad det är vi vill?

Som psykstudent får jag konfronteras med frågan om den fria viljan jämt, jag tror att hela första terminen gick ut litegrann på att vi skulle sluta tro på det.
Jag tror man kan se frågan på olika nivåer. Dels den rent filosofiska. Dels den psykologrelevanta, mer tillämpade, om valen vi gör är faktiska riktiga val eller förprogrammerade av biologin och tidigare erfarenheter. Dels den ännu mer allmänna, vad ska man säga, sociologiska. Hur vår bakgrund påverkar oss, om kids med rika och fattiga föräldrar verkligen har samma möjligheter, allt det där.
Jag håller mig borta från filosofin. På psykologinivån tycker jag att det är illusionen av den fria viljan är det intressanta. På den ännu mer allmänna nivån tycker jag att vi påverkas oerhört av vår omgivning, och att frigörelse är möjlig, men kräver insikt och väldigt mycket jobb.

Anonym undrar: Som "aktiv" inom poly-"scenen" så måste jag fråga dig detta: Varför tror du att många polymänniskor ser ner på monogama? Jag är monogam, trivs med det och har inte kraft eller energi nog att varken ha flera förhållanden eller känslor för andra. Har flera polyvänner som utstrålar en "air" av att de skulle vara finare än oss monogama satar som bara har en person i taget.

Vi kan börja såhär, för säkerhets skull. Jag skulle inte bli glad om någon på allvar kallade mig "aktiv inom polyscenen". Nu har Anonym fixat med en massa citattecken, men bara så ni övriga vet, för framtiden. Jag är på det stora hela väldigt avvaktande med att säga mig tillhöra någon scen över huvud taget, och just konceptet "poly-scen" gör mig lite illa till mods. Liksom, själva tanken på en "scen" som vuxit ur och förbi och över det att det gemensamma intresset ör att inte vara monogam. Det jag sett av någon sorts scen som kretsar kring poly har inte känts så lockande heller.

Nu till själva frågan. Jag tror att det kan finnas en massa förklaringar. Några tänkbara:

• Underdog-grejen, man känner sig exkluderad av samhället och skaffar attutyden "vi vill faktiskt inte leka med er på eget initiativ". Dessutom är det ju mer okej att sparka uppåt än neråt och som exkluderad minoritet sparkar man uppåt mot normal majoritet.
• Man ser det som att man är ute ur the Matrix, har knäckt den sociala koden, sett genom normerna och brutit sig loss. Och jag tror nog att man har lite rätt i det, alltså att samtliga icke-monogama faktiskt har tänkt till, men däremot inte alla monogama. Däremot inte sagt att inga monogama har tänkt till, men överlägsna polymänniskor kanske tror det? Detta blir dessutom extra starkt i kombo med att man är nyfrälst.
  
• Det där med "fri kärlek" och att man övervinner svartsjuka låter ju faktiskt ganska flashigt.

Det där är inte så främmande för mig heller, men jag tror jag fokuserar mig på folk som inte har tänkt till alls. Vilket också är dumt för man kan faktiskt inte tänka till om precis allt i livet, man måste prioritera, och vem har sagt att man suger om man inte prioriterar kärlek/sex?

Dancing Moon frågar: Du är klipsk och verkar våga vara öppen med dina känslor, så jag ska fråga något som jag av naturliga skäl inte kan sluta tänka på på sistone. Hur kan man å ena sidan hävda att man bryr sig om någon, och å andra sidan bedra dem? Sexuellt eller på annat sätt (t.ex. folk som spelar bort alla tillgångar). Jag förstår inte hur det går ihop, din idé om friare kommunikation och så i förhållanden är något jag alltid hållit med om och sett som naturligt... så jag fattar bara inte, och vill gärna höra dina åsikter på ämnet rent allmänt.

Rent allmänt som i "inte VIKLET JÄVLA KRYP HAN ÄR", alltså. Men ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har ju själv vänstrat mot en person jag verkligen brydde mig om, så jag vet att det går, hur motstridigt det än känns. Man kan rymma mycket på en gång, det tror jag. Jag tror även att det ofta kan handla om en liten lögn som växer sig stor, och som inte var så farlig när den började, men blir till slut helt förödande. Och man mår kasst av det och tycker såååå synd om sig själv, men hur mycket man än lider så är det förstås fortfarande den vars rygg man går bakom som det är synd om på riktigt. Och då avvaktar man kanske ännu mer för att hur jävligt det än känns så är man i alla fall ensam om att vårda sitt lilla personliga elände och så slipper man ha både det och partnerns lidande på sig på samma gång, som man får ta när man väl breakat.

Kommunikation är viktigt, döviktigt, men också svårt och man riskerar mycket. Det kan ju också vara bidragande till att man går bakom ryggen, att man bryr sig och inte klarar av att ta risken att såra eller förlora.

...nä, nu låter det lite för mycket som att jag försöker försvara det beteendet. Jag är egentligen bara rädd att verka självgod efter förra frågan, sådär "ja, jag som kommunicerar är ju högre stående med rätt att döma". Å andra sidan är jag otroligt stolt över alla de gångerna jag sagt obekväma sanningar som gjort att jag riskerat att relationen inte gick i den riktningen jag ville ha den. Och ibland gick det åt skogen och relationen gick mycket riktigt inte dit jag ville, men då slapp jag i alla fall känna mig inmålad i ett hörn med brallorna nere i en inte allt för avlägsen framtid. Allt har väl ett pris, och frågan är om man vill betala nu eller senare. Och det är förbaskat jobbigt att det liksom ingår i att vara en sån som betalar senare att hen inte berättar om det i förväg. Det är mänskligt att fela, men vuxna människor tar konsekvenserna.