fredag, november 07, 2008

How can you afford this rock'n'roll lifestyle?

Hanna Fridén skrev igår ett självutlämnande inlägg om att hon har superlågt självförtroende. Min spontana reaktion är nog mest att jag tycker det är konstigt om det hon skriver är några nyheter för någon. För dels är det väl så att mäniskor som vågar hoppa på riskprojekt är antingen jävligt säka på vad de gör eller desperados utan någonting att förlora. Och folk med riktigt bra självförtroende är nog betydligt mer sällsynta än de med lågt. Men framför allt, Hanna har ju nämnt de där problemen förut, och dessutom... Ja, jag vet inte. När jag ser en superkvinna (snygg, framgångsrik, hinner med ettusen saker, ni vet) känns det direkt att det finns slit, smärta och tårar bakom. Jag menar inte det på nåt misunnsamt sätt alls, att "rätt åt henne" för att det går så bra eller att hon ska skylla sig själv eller att "*morr* det måste vara nåt fel på henne". Utan helt enkelt att... det känns så. När jag ser en kvinna som lyckas prestera så det skulle räckt till för fem pers så blir jag inte förvånad när det visar sig finnas mycket jobbigt bakom. Det är inte ens någonting bakom fasaden, det är en del av den.

Jag har en tjejkompis som är snygg, smal, begåvad, duktig (och jag lägger inte in någon möjligen negativ duktig flicka-värdering nu), hårt arbetande, målmedveten, bestämd. Hon har utvecklats enormt under åren jag känt henne. Hon är grym på det hon gör och hon kommer vara grym även i framtiden. Det syns. Det märks. Och trots att hon försöker att inte visa det utåt märks det att hon inte får allt gratis. Ibland krackelerar fasaden bortom allt tvivel, men ofta är det snarare i detaljerna det märks att hon har det tungt och att hon egentligen helst inte vill visa det. Ibland vill jag bara gå fram till henne och säga "du, Lisa (nej, hon heter inte Lisa), du behöver inte lägga ner energi på att låtsas att du har det lätt, för du är omgiven av andra lika hårt arbetande kvinnor som alla mycket väl kan det där med att framgång kostar och att det arbetet du gör är slitsamt. Din styrka ligger ju inte i att du tycker att det du gör är lätt, utan att du gör det trots att det är svårt".

Jeff, som är ganska "bit ihop och arbeta dig uppåt" av sig, tycker att mitt sätt att tänka där är fel. Det finns inget värde i att visa svaghet, säger han. Men jag tycker inte heller det finns något värde i att dölja det. Och det handlar ju inte heller om svaghet, utan om att kunna visa att ens liv inte bara är kul och lätt. Jeff själv gnäller för övrigt ganska duktigt på sitt jobb, som han älskar och gärna lägger ned tid på, men som ändå är slitsamt.

Jag tycker ofta, rent teoretiskt, att det inte finns något egenvärde i att flasha det svaga heller, men när jag tänker rent praktiskt inser jag att jorå. Det finns ju det där inlägget av Sofia Dahlén som jag säkert länkat till tusen gånger, men som jag tycker är riktigt bra, ett inlägg om bilden av sig själv man väljer att visa upp. Och det är det det handlar om, det anses någorlunda skamligt att retuschera foton, men det är mycket mer okej att retuschera duktighet, prestationsförmåga och hur roligt man egentligen har det. Det blir en omöjlig helhet man signalerar, någonting ouppnåerligt. Och på något sätt är det ju en sak om en filmstjärna alltid är snygg och finnfri, men om det är en "valig människa" blir det tydlig signal till andra vanliga människor att bara de skärpte sig skulle de kunna nå dit.

Och ingen kan nå dit, inte ens förebilderna. Inte ens ouppnåerliga filmstjärnor, faktiskt.

"Hur hinner du med allt du gör?" frågade en kursare mig och jag svarade att det är det ijag inte gör. Någon vecka senare bestämde jag mig för att hoppa en tenta för att vila upp mig. Det var i samma veva som Blondinbella tog bloggpaus och jag min reaktion på det var allt annat än förvåning. Det var bland det mer väntade i bloggosfären iår, om man säger så. Så går det om man rusar runt som en iller. Jag känner igen mig i Hanna och Bella, både kasst självförtroende bakom den kaxiga utstrålningen och att ha hela dagarna inplanerade på ett tusen olika projekt för att en dag inse att man inte riktigt pallar. Jag kan inte läsa bloggar skrivna av unga drivna och framgångsrika kvinnor utan att tänka.. nej, inte "hur mår du egentligen, gumman?" utan "jag vet hur det är, sistah". Och samtidigt som jag själv ofta helst undviker att prata om hetsätningsattacker och hysteriskt gråt med främlingar, känner jag att det inte är optimalt när den lyckade krävande livsstilen låter all fun and no krav. Jag vet att det sätter press att prestera. Jag vet det inte minst för att jag själv känner av det. Shiiit, där är ju folk som gör tusen gånger mer än jag utan att ha svackor och... eeeh, nej. Det har de nog. Men jag hinner ikförbannat känna att jag gör för lite. Det sporrar mig. Bra och dåligt.

Blondinbella började blogga igen väldigt snart efter pausen, och det verkar inte som att hon pausar så himla mycket med övrigt i livet. Min egen stresspaus ("rehab" som jag kärleksfullt kallade det) var i princip bara paus från en tenta; jobb, andra skoluppgifter och annat jag gör fick vara kvar. Både jag och Bella pratade dock entusiastiskt om att vi minsann inspg att vi var på väg in i väggen, reflekterade och stressade av. Ljuger vi, och i så fall för vem?

Det här går in litegrann... jag skrev ett på många sätt klumpigt inlägg för länge sen, men det som står i sista delen, om att gärna visa upp en bild av att man fått det önskvärda utan ansträngning, det håller. Det är nog en av de smartare tankarna jag skrivit om här.

Det här inlägget känner jag håller på att bli ett av mina mindre strukturerade, men jag vet inte om jag kan få ihop allt på ett bra sätt. Det handlar ju om invecklade grejer. När det kommer till sådant väntar jag ofta tills jag tänkt genom allt och byggt upp en modell, sedan skriver jag. Det här inlägget är ovanligt personligt för den här bloggen, så det är snabbt ihopslängt.

Viktiga huvudtankar att tänka vidare på:
  • Det är mer okej att "retuschera" vissa saker än andra
  • Man sänder alltid ut signaler när man filtrerar information
  • Vad sänder jag ut egentligen?
  • Är det normalt, bra, och önskvärt att jag alltid bara antar att de unga framgånsrika kvinnorna kommer att kollapsa av stress/får hysteriska gråtutbrott jämt/betalar dyrt, hur värt det än är
  • Varför är det så svårt att visa att man fått slita för att komma dit man är?
  • Hur reagerar "allmänheten" när en superkvinna outar sig som någon som faktiskt inte klarar allt och inte är superstarkpå alla områden? Blir de besvikna? Skadeglada? Gillar de superkvinnan mer för att hon blir "mänskligare"?
Intressant. Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

11 kommentarer:

Maringa sa...

Ja alltså jag både förstår och inte förstår ditt inlägg. Jag känner inte riktigt igen den här "inte visa svaghet"-grejen från min omgivning, utan får snarare höra "de va så jävla jobbigt, men jag klarade de!". Jag tycker nog de ligger mer cred i att erkänna att man har ett pressat schema, man sysslar med svåra grejer och man hinner inte med allt men jävlar va man kämpar som en iller! Eller förresten, rycka-på-axlarna-mentaliteten "Jag städade lägenheten igår, hade ost-och-vin kväll med mina fem bästisar och steg upp i ottan för att skriva klart C-uppsatsen som antagligen blir en succé". Jag vet inte, jag känner mig nervös i närheten av sådana människor. Jag tänker "vad döljer du? varför vågar du inte visa dig själv?" Åh.. nu blev de här inte alls en konstruktiv kommentar, jag hade en tråd någonstans... Jag tycker om att du tar upp som punkt "vad sänder jag ut egentligen?" smart. Jag tycker att de är trivsammare att sända ut "Jag har mycket för mig, jag jobbar hårt, de är jobbigt men jag kör hårt för att jag gillar de jag gör" än något hymlande och hyschande om vilket slit man lägger ned. Jag tycker man back-stabbar sig själv lite! Kontentan är: Gnäll inte, se saker positivt, ta dig inte för saker du inte kommer orka med, och säg till när de blir för jobbigt. Like u're blog btw^.^

Christina sa...

risken jag alltid upplever att jag tar när jag som högpresterande kvinna erkänner att det är jävligt jobbigt också är att det ska vändas emot mig _för att_ jag är kvinna. jag känner ett många ggr övermäktigt genusansvar som får större betydelse än det jag egentligen rår på. det kanske kallas messiaskomplex? hur som känns det vanskligare att blotta vissa slags svagheter som tjej, typ stress.

Mikey sa...

Jag vill verkligen skriva en kommentar på det här inlägget för det är bra och intressant och viktigt men

1) kommentaren bör nog få bli ett eget blogginlägg någonstans

2) jag har inte tid att svara för att jag pluggar heltid, har en 25% tjänst + jobbar extra och ideelt och har tusen projekt vid sidan om. TEH IRONY.

Tanja Suhinina sa...

Maringa:
Det är lite blandat i min omgivnig, men ofta kommer det jobbiga fram först efteråt. Men ja, det är blandat.
Annars verkar vi båda ha ungefär samma "nähä du, så lätt smidigt har du inte det" reaktion på folk som det verkar gå allt för bra för med allt för många saker allt för länge.
Tack ^_^

Christina:
YES YES YES!

Mikey:
Haha, I hear ya. Men jag vill läsa!

Anonym sa...

asså jag tycker att it resonemang är intressant och intelligent DUKTIGT men jag måste säga att jag alltid sett dig som en duktig flicka. Med eller utan fixad frisyr, ändå lagom provokativ, mattebegåvad, universitetsstudent som givit ut bok och orkar blogga typ hundra gånger i veckan och har HUMOR och distans och allt det där. Jag tänker som Anna skrev som kommentar till förra inlägget att din poäng borde va att ingen känner sig som DF. Du ses som DF av de som är är mindre DF än du. Och DF ser andra DF som de riktiga DF. Och vissa DF ser den typ som du beskriver med härliga mystiska nördintressen och självdistans som det omöjliga , ouppnåliga ideal som du menar att DF är.

Vem är DF?

/Linda

Tanja Suhinina sa...

Hej, Linda! =)

Jag tror att jag har blivit mer duktig på senare åren, faktiskt, och i såna fall hänger väl självbilden inte riktigt med, medan nya bekanta snappar upp en mer modern bild man har utåt. Min beef med DF har verkligen lugnat ner sig med tiden också. Tror det har med mognad att göra.

Men det har nog också att göra med att jag har under de senaste åren inte behövt stå ut med så många pikar om att jag inte riktigt räcker till när det kommer till att vara trevlig/bekväm/söt/sådär-som-min-ingift-fotomodellkusin. För jag har verkligen verkligen uttryckligen blivit jämförd med stereptypa DFar hela min uppväxt. Och det som påstods saknas hos mig var flit och... venne hur jag ska formulera det bra, men typ bra anpassning till oskrivna sociala regler. Och blir man ständigt jämförd mot sådana och till ens nackdel är det inte konstigt om man blir jävligt irriterad.

På flitfronten har det länge allmänt ansetts att jag är värsta slackern för jag bara hoppar på möjligheter som är roliga och liksom uppenbarar sig av sig själva. Och det är ju sant, det är bara att jag är bra på att se möjligheterna när de uppenbarar sig och dessutom är dålig på att tacka nej till saker som verkar kul. Och möjligheterna har blivit fler, och jag är numera inblandad i tusenmiljoner roliga projekt och alla de människorna som under min uppväxt jämfört mig med lugna flitiga flickor är nu on my case om att jag bara roar mig och borde inte ha nån rätt att klaga på att jag har mycket att göra och är stressad. Och jag har ju själv bilden av mig som slacker, men jag börjar, tror jag, långsamt inse att jag faktiskt gör en massa och de som påstår annat ska dra dit pepparn växer.

Så jag har på sistone börjat inse att jag nog stämmer in på DF rätt bra. Samtidigt som jag fortfarande känner mig utanför hela den neutrala, socialt anpassade grejen.

Darling sa...

Åh gode gud, vad jag känner igen mig i din avhandling. Jag är vandrande superwoman-syndromet själv, som ständigt går in i väggen med huvudet före!!

Johnny sa...

Jag hinner aldrig med någonting och jag känner mig jättedålig varje dag som inte "jobbar" (dvs blir betald av en arbetsgivare istället för försäkringskassan) men ändå jobbar häcken av mig. Det känns som om det jag gör och sliter med inte är värt någonting för att ingen annan direkt tjänar pengar på att jag gör det. Ändå JOBBAR jag. Jag bloggar, jag mailar, jag lagar mat till mig själv, jag går och handlar, jag tvättar, jag gör musik, jag målar, jag träffar kompisar - men allt det där ses som "extra" - sånt man får syssla med och BÖR klara av efter man gjort sina andra 8 timmar av arbete på dagen. Jag förstår inte hur folk klarar av det och det får mig att känna mig lat, dålig, seg osv.

Det är så helt enkelt att vissa saker är "basic" och de ska man alltid kunna och orka med (typ städa, laga mat, ringa viktiga samtal), vissa saker är tråkiga men tvungna (en 40h-vecka)och vissa saker är sånt man får syssla med när man redan gjort det andra (typ kolla på TV, rita, lyssna på musik, umgås med kompisar, skriva romaner, läsa whatever). Ändå betalas idrottsmän (som ses som att de sysslar med sin hobby) jättemycket pengar - men det är bara för att andra människor tjänar pengar på dem. Slutsats: människans värde är i hur mycket någon annan tjänar pengar på dem - inte hur mycket de jobbar.

Hah, nu kom jag från ämnet. Nåväl, jag är fett utbränd och har varit det i flera år. Jag jobbar på saken, försöker unna mig att ta det lugnt, försöker sova regelbundet och äta rätt. Problemet är att jag har alldeles för mycket jag vill göra.

Anna sa...

"Är det normalt, bra, och önskvärt att jag alltid bara antar att de unga framgånsrika kvinnorna kommer att kollapsa av stress/får hysteriska gråtutbrott jämt/betalar dyrt, hur värt det än är"

Det är helt fruktansvärt illa!!!!
Fatta hur hemskt det är att vara bäst, kunna allt och hela tiden bara få höra att man mår dåligt, att mötas av människor som förutsätter att man är sämre än man är. Kan en tjej aldrig få vara bra punkt? Tänk om det FINNS tjejer som är smarta??

Jag är en jävligt smart tjej, högsta betyg i alla ämnen, författare, tävlar framgångsrikt i två idrotter, duktig musiker, men jag har bara blivit jävligt less på allas snack om hur jag "sliter ut mig"(bara för att de är så jävla kassa att de int skulle kunna prestera samma sak utan att slita ut sig själva), allt hemskt som kommer att hända om jag fortsätter slita så långt över min kapacitet osv...

När ingen tar en på allvar blir man deprimerad till slut. Numera vägrar jag att jobba eller plugga. Jag går på socialbidrag och gör mina egna projekt. Aldrig att jag låter någon annan få dra nytta av min talang, för att bara håna mig.

Utgå från att tjejer kan också.

Min vanligast tanke för några år sedan:
JAG SLITER INTE UT MIG JAG KANSKE BARA ÄR SMART TILL SKILLNAD FRÅN ER

Tanja Suhinina sa...

Kolla, Anna, normalt skulle jag svara diplomatiskt och neutralt och lyssna och så, men just nu är dåligt tillfälle och ska du vara känslomässig, så kan jag väl också vara det.

JA JAG VET ATT DET FINNS SMARTA TJEJER! Jag har aldrig sagt nåt annat. Och vadå "tjejer kan också"? Också som vem? Jag vet att man kan vara begåvad, jag är det. Hade jag bara gjort saker jag har lätt för hade jag inte varit stressad, men jag tycker om utmaningar och jag gör väl misstaget att tro att andra också gör det och att andra också är beredda att betala för att nå någonstans dit de inte skulle komma gratis. Kul att du har lätt för dig, men det har inte alla och alla väljer inte den lätta vägen. Ja, visst, jag förstår din irritation, och jag tycvker inte heller när folk tycker synd o mig ombett, men jag försöker absolut inte stoppa någon och hindra någon från att gä vidare, trots hinder. Och det är det som är den väsentliga skillnaden mellan mig och haters osm inte tål att nån är begåvad.

Elitistpucko, att man anstränger sig betyder inte att man är "så jävla kass". Och försörj dig själv istället för att utnyttja bidragsystemet.

Tack.

Tanja Suhinina. Palla räkna ut allt jag gör och är bra på.

Tanja Suhinina sa...

Efter ungefär en minuts betänketid inser jag att min kommentar är puckad, otrevligt och (nåt jag varit medveten om redan när jag skrev) att du har rätt. Förlåt. Jag skulle kunna ta bort den, men den kan lika gärna stå kvar för att jag ska ha nåt att skämmas över.

Jag blev bara väldigt provocerad av någon anledning. Dålig dag i kombination med allmän stress i kombination med din ton som inte var sådär helt neutral. Jag kan försöka bemöta det du skriver senare när jag lugnat ner mig.