Tidsmaskin!

Nu sitter jag hemma och kämpar med kompensationsreferater, kompletteringar och hemtenta. Jag har stressastma och drömde inatt en mardröm om hur jag fick en till komplettering, drömångesten har fortfarande inte släppt.

Ni andra kan ju roa er med lite relationssyn från förra sekelskiftet. Eller ta det här på allvar och ge fan i sex under juni. Vem vet, ni kanske får en kille? Som är sådär fin kille som uppskattar er för att ni är "fina tjejer" och flickvänsmaterial som inte skickar sexiga SMS. Kärlekscoachens blogg som började det hela finns här och jag gråter nästan, så mycket vill jag ha jobb som sex- och relationsrådgivare.

Om man slår ihop Kärlekscoach och tidsmaskin får man Love Machine.

Dröm och verklighet möts i tvåsamheten (=bristfällig realitetsprövning?)

Jag hade ett seminarium i skolan idag och min seminarieledare fnissade som en tolvåring när hon berättade om den här artikeln. Och man kan ju inte riktigt låta bli när man läser följande:

[...] Anne berättar om de söndagsmöten hon inkallat Søren till:

”Tanken är att istället för att gå och gnälla och kritisera under veckan och hålla på och säga att du gör si och så, så skulle man säga alltsammans en gång i veckan på ett litet mer konstruktivt vis. Gärna i form av tre positiva och tre negativa saker.” ”Hur fungerar det?” undrar intervjuaren. ”Fungerade”, svarar Anne, ”Vi har slutat upp med parmötena. Søren blev riktigt trött på dem, för de handlade om att nu ska Søren ha skäll i två timmar.” Intervjuaren: ”Det var så han upplevde det?” Anne: ”Det var inte något han upplevde. Det var så det var.”

Intressant läsning, fram till slutet när Merete Mazzarella plötsligt flippar ut som om problemet i relationerna som beskrivs var parens försök att leva jämställt. Och så drar hon in pardans. Och så är det väl ändå inte så att det där med att kvinnor skulle uppfostra män var ett modern påhitt. Hade hon skrivit "sekelskiftet" och inte "millenieskiftet" hade jag antagit att det var förra sekelskiftet hon menade.

Men äh, texten är fortfarande intressant, om man tycker att relationer är intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, uppfostran, tvåsamhet, jämställdhet, pardans

Elin har gjort mig medveten om att det finns en ny matfixeringsnormaliseringsblogg på DN. Läs hennes vettiga inlägg!

Slash - subversivt eller bara dumt?

Det här är alltså mitt "paper" som jag skrev för genuskursen (kursare som läser det här - förlåt att jag påminner er) i slutet av andra terminen på Psykologlinjen. Jag sa att jag skulle lägga upp det i förra inlägget, som nu är gömd under fet textmassa. Jag är inte helt säker på att det här är den slutgiltiga versionen, jag minns inte heller vad jag till slut satte för rubrik på texten, men typ såhär. Kan vara intressant, kanske.

SLASH – SUBVERSIVT ELLER BARA DUMT?

- varför gillar strejta kvinnor påhittade strejta män som har sex med varandra? -

Av Tanja Suhinina, T2

När jag berättade för mina klasskamrater att jag skulle skriva om bögporr av kvinnor för kvinnor reagerade flera med ”oj, det låter komplicerat”, och ändå var min beskrivning av ämnet för uppsatsen något förenklad. Slash är inte bara homoerotika, slash är dessutom baserad på befintliga litterära verk, filmer eller verkliga personer.

Introduktion

Där vi lär oss nya ord, får en historielektion och bestämmer målet.

Fandom?

Omtyckta kulturella, särskilt popkulturella, fenomen har fans. När fenomenet blir tillräckligt stort börjar de enskilda fansen bilda nätverk och socialisera kring intresseobjektet. Nätverken kan dels ägna sig åt rent praktiska aktiviteter, men det brukar även bildas en subkultur med mycket kreativa yttringar inspirerade av och baserade på fanobjektet. All fanaktivitet runt någonting kallas för fandom, och i detta paper kommer jag i huvudsak använda Harry Potter-fandomen som exempel, eftersom denna är mycket illustrativ i slashsammanhang. Vanliga kreativa aktiviteter i en fandom är fanfiction (texter, oftast skönlitterära, baserade på ursprungsverket) och fanart (bilder baserade på ursprungsverket, både rena illustrationer och sådant som tar avstamp i kanon), man kan även ägna sig åt att analysera texterna för att leta efter sådant som är dolt mellan raderna, klä ut sig till figurerna eller skapa musik. Även om slashen kan förekomma i i princip alla yttringar av fandom är det främst fanfiction, fanart och textanalys som är intressanta.

Slash – en historik.

Även om människor har fantiserat om homosexuella förhållanden mellan män sedan tidernas begynnelse anses slashen ha fötts i Star Trek-fandomen. Innan Internet revolutionerade kommunikationsmöjligheterna för fans spreds fanfiction och fanart genom fanzines, alltså fangjorda tidningar och på 1970-talet började det dyka upp noveller om kärlek mellan Kirk och Spock, två av huvudpersonerna i serien. I början av ett fanfictionstycke är det brukligt att ange information om åldersgräns, genre och om genren är romans, vad det är för par det gäller. I vanliga fall var det brukligt att ange paret med ett plus mellan namnen, men i homoerotisk fanfiction använde man ett snedstreck, slash på engelska, som så småningom namngav hela genren. Snart spreds snart till andra fankretsar, främst de som kretsade runt TV-serier med kring två manliga huvudpersoner i centrum, som Starsky & Hutch. Med Internet blev det lättare att distribuera fanfiction, fandom blomstare upp och slashen blev om inte mainstream, så i alla fall omöjlig att ignorera om man var engagerad i en fandom.

Lite om avgränsningar och syfte.

Termen slash kan egentligen användas på all homoerotiskt material i en fandom, men har av olika anledningar kommit att främst användas om manlig homosexualitet. Bruket skiljer sig från fandom till fandom, i vissa använder man slash om bägge könen och i andra kallar man lesbisk slash för femslash eller femmeslash. I min text håller jag mig till den konventionen, alltså att slash handlar om män. Jag kommer även, för enkelhetens skull, endast skriva om par, trots att slashen kan handla om hur stora grupper män som helst. Fans kan naturligtvis vara av vilket kön och läggning som helst, men majoriteten utgörs av heterosexuella kvinnor, och jag kommer underförstå både kvinnligt genus och heterosexualitet när jag talar om fans, om inte annat anges.

Min huvudsakliga frågeställning är varför heterosexuella kvinnor producerar och konsumerar erotik med män som har kärleksrelationer och sex med andra män. Vad är det som driver dem och hur relaterar slashen till heteronormen?

Avhandling

Där vi pratar om heteronormen och varför (varför?!) heterokvinnor pysslar med slash.

Tillämpad queer läsning / ”om de var av samma kön…”

När man talar om queer akademiskt talas det ibland om queert läckage eller queer läsning (Ambjörnsson, 20006. Sid 159-169). I akademiska sammanhang tycks det mest handla om att poängtera möjligheten att se en text på fler än ett sätt. Slash kan ses som en praktisk användning av det queera läckaget. Ett tecken på det queera läckagets centrala roll är att slashen främst handlar om att para ihop män som inte är uttalat homosexuella. Mikey i Linda Leopolds bok Faghag poängterar att han inte ser någon poäng med att skriva om TV-serien Queer as Folk (Leopold, 169), då den redan handlar om homosexuella män, och det verkar som att han inte är ensam. Trots att många slashare uppskattar sådana serier får de ingen större fandom.

Slasharna kan ta sin hobby och valet av personer på mer eller mindre allvar och ibland paras två män ihop enbart för att de exempelvis ser bra ut tillsammans. Men som en del slashare poängterar slashar man ihop två personer eftersom man utifrån deras personligheter i kanon anser att det finns potential till intressant relation. Ofta handlar det om att det finns ”hintar”, alltså tecken på att personerna är intresserade av varandra. Dessa tecken ses ibland som övertolkning och att slashfans hittar vad de söker efter, men ofta rör det sig om sådant som, om de två var av olika kön, skulle närmast antas vara tecken på romans. Om man utgår från heterosexualitet ses sådana tecken som självklara, men om man byter sida och utgår från homosexualitet ses de istället som långsökta. Vi har alltså att göra med heteronormen och i slashen ett försök att gå mot den.

”Dumbledore is gay” – en illustration av heteronormen och rätt fel läsning.

En illustration av slashlogiken, heteronormen och att den queera läsningen inte nödvändigtvis är en lustig parentes är historien om Albus Dumbledores sexuella läggning. När den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien kom i juli 2007 fick man reda på en del om Dumbledores förflutna, och då bland annat en passionerad ungdomsvänskap med trollkarlen Gellert Grindelwald. Vänskapen bryts efter att Grindelwald sviker Dumbledore. Senare blir båda trollkarlarna mycket kraftfulla, Grindelwald är dock ond och Dumbledore är en av de få som kan stoppa honom. Trots att Dumbledore är medveten om både Grindelwalds illgärningar och att han är den ende som kan stoppa honom, dröjer det länge innan han kan förmå sig att konfrontera sin gamle vän. I Harry Potter-fandomen mottogs historien med öppna armar, eftersom den erbjöd god grogrund för slash. Båda trollkarlarna beskrevs utseendemässigt fördelaktigt och beskrivningen av ungdomsvänskapen lämnade gott om tolkningsutrymme. Paret döptes till Grindeldore och tröstade fansen i sorgarbetet över att bokserien nu var färdigskriven.

Några månader senare gav författarinnan till böckerna, J K Rowling, en presskonferens och när hon fick en fråga om huruvida Albus Dumbledore hade haft något kärleksliv (ingenting om det stod ju i böckerna) svarade hon att hon alltid hade sett trollkarlen som homosexuell, och hans vänskapspassion för Grindelwald som en förälskelse. Hon berättade vidare att när hon fick filmmanuset för filmen som baserades på sjätte boken hade manusförfattaren nämnt en gammal kvinnlig flamma till Dumbledore. Rowling strök då repliken och skrev ”Dumbledore är homosexuell” i marginalerna (Svahn, DN 2007).

Hade J K Rowling nämnt ett kvinnligt kärleksintresse hade nyheten endast intresserat de inbitna fansen, men nu spreds den i media världen över. Både i mediernas intresse och i manusförfattarens egenhändigt påhittade kärleksförflutna till Dumbledore ser vi exempel på hur heteronormen fungerar – alla är heterosexuella tills motsatsen bevisas. Dumbledore visar i kanon inga tecken på någon sexuell läggning över huvud taget, men ändå är det heterosexualitet som tolkas in och homosexualitet som överraskar.

I fandomen mottogs nyheten med blandade känslor. En del ansåg att Dumbledore blev seriens ”alibi-bög” och att det var fegt av J K Rowling att inte skriva in förälskelsen i boken utan bara låta den vara möjlig. De flesta blev dock glada, inte minst för att det bekräftade en fandom-läsning av texten, det handlade plötsligt inte om att leta långsökta förklaringar till att få skriva bögsnusk utan en legitim läsning av texten. Även om inga fler personer outades av Rowling och allt annan information om figurernas liv utanför böckerna som hon avslöjat har varit högst heterosexuell, fanns det nu ett bevis på att den sedvanliga fandomlogiken – ”tänk om de två var av olika kön” – kunde vara den riktiga tolkningen.

Varför slash?

En vanlig fråga som ställs av personer som har nyligen blivit introducerade till slashen är ”varför?”. Även inom subkulturen är det en fråga som ständigt dyker upp, återkommer, diskuteras utifrån både akademiska och personliga perspektiv.

Bara det att frågan ställs, och ännu mer att den diskuteras, är intressant ur genusperspektiv. Slash kan, åtminstone i vissa avseenden, jämföras med lesbiska scener i porr som produceras av män för en manlig publik. Lesbiska inslag har där blivit så självklara att porr med enbart tjejer som har sex med varandra inte anses vara homosexuell. Det måste finnas inslag av sex mellan män för att en porrfilm ska klassas som ”bisexuell” i porrbutikens videohylla. I sin recension av Faghag i Sydsvenskan (2007, november 22) skriver Tor Billgren följande:

En av tjejerna i boken tillbringar största delen av sin tid framför datorn där hon kollar foton av ”söta japanska pojkar” och pornografiska serier där pojkarna ibland inte är äldre än tolv år. Detta kan utan vidare jämföras med en lumparkilles besatthet av lesbiskt sex mellan fjortonåriga filippinskor. Skillnaden är att det i det fallet inte finns en akademiskt accepterad överbyggnad av teori som förklarar bort beteendet.

Det skrivs akademiska avhandlingar om tjejers ”fascination” för unga pojkar, men antiporrmanifest mot killars ”besatthet” av fasta bröst. Ett tydligt exempel på att den grupp som tar makten och tolkningsföreträdet inom en viss diskurs också tilldelar sig själv förmåner. ”Det som är OK för mig, är inte OK för dig.”

Billgren menar att det är ett tecken på kvinnors tolkningsföreträde i debatten (!) att kvinnors konsumtion av bögporr diskuteras akademiskt. Jag tolkar det snarare som att det visar på att den ses som en avvikelse som i egenskap av avvikelse är intressant att studera, medan det anses vara naturligt och självklart att män vill konsumera pornografi med flera kvinnor i, mannen är normen som inte ifrågasätts.

En het kille – hett, två heta killar – hetare!

I litteratur som berör könsskillnader i sexuellt beteende visas det att män både är och förväntas vara mer sexuellt aktiva än kvinnor, män onanerar till exempel mer än kvinnor gör, kvinnlig sexualitet är även traditionellt mer förknippad med nära relationer och kärlek (Brannon, 2008. Sid 261, 264-65).

Oavsett vad som orsakar dessa skillnader är det på grund av den här bilden som många inte direkt drar den slutsatsen som skulle vara en självklar första gissning om frågan var ”varför konsumerar heterosexuella män erotik där kvinnor har sex med varandra”. Svaret på den frågan skulle vara ”för att de finner det upphetsande och vill onanera till det”, och precis så enkelt kan det vara med kvinnliga producenter och konsumenter av slash. Denna förklaring brukar i fandominterna diskussioner sammanfattas i ”en het kille – hett, två heta killar – hetare, två heta killar som gör saker med varandra – hetast”.

Men varför inte se på vanlig bögporr?

Det är nog också en vanlig fråga till slashfansen, om pojke-på-pojke nu är så roligt varför inte bara konsumera pornografi som riktar sig till män?

En del gör det, men när Johnny i Faghag förklarar att det inte finns någon bögporr som intresserar honom eftersom han gillar feminina och androgyna killar (Leopold, 138) uttalar han en tanke som finns ständigt närvarande i slashfandomen. Slash skapas främst av kvinnor och för kvinnor och precis som lesbiska inslag i porr av och för heteromän sällan har mycket med verkligt lesbiskt sex att göra är slashen inte menad att framställa verklig gaykärlek.

Om man tar till stereotypen om att män är mer intresserade av sex utan sammanhang, medan kvinnor vill gärna ha en handling, en relation och en bakgrund till knullandet finner man ytterligare en förklaring till slashens popularitet. Medan en bögporrfilm oftast inte har någon djupare handling som ramar in sexet, är slash närmast per definition baserad på ett befintligt verk eller verkliga personer. Ett fanfictionstycke, även om det bara innehåller sex och inte går in på personerna särskilt mycket, utspelas ändå i ett sammanhang, och personerna behöver inte beskrivas så noga eftersom läsaren känner redan till dem. På så sätt får man ett sammanhang utan att för den delen behöva läsa flera hundra sidors relationsbeskrivning innan porren kommer.

Ytterligare en viktig faktor är utseendet och beteendet. Många slashfans gillar män som är om inte feminina så i alla fall ganska metrosexuella och verbalt utvecklade av sig. På ett sätt kan man säga att slasharna skapar i sina verk en manlighet som är närmare de själva, som de kan förstå, en manlighet som inte är mystisk och hård, utan som kan ha ett större register av beteenden än vad män normalt tillåts att ha. Delvis beror det på att författarna i alla fall till en del utgår av egna erfarenheter av världen och de ofta unga skribenterna har sannolikt mycket mer erfarenheter av umgänge med kvinnor än med män, även brist på sexuella erfarenheter med män kan lysa genom i texterna. Men en annan sida är just att kvinnorna porträtterar män som de vill se dem, manliga och starka men också orädda för att visa ömhet och för att vårda sitt hår. Det handlar sällan om ”fjollighet” utan snarare om någon sorts lägsta acceptabel nivå för mur mycket en man ska ägna sig åt känslor och utseende för att över huvud taget vara en acceptabel människa.

Slutligen är slashfans, som jag redan nämnt, oftast inte intresserade av verkliga bögar, utan ägnar sig åt queer läsning av texter, vilket onödig- och omöjliggörs i en bögporrfilm.

Slippa kvinnlig sexualitet

Många slashkonsumerande kvinnor vittnar om att det är riktigt skönt att slippa kvinnor i sin erotik. Dels behöver man inte ”tävla” med kvinnan och då har man större frihet att föreställa sig alla inblandade som riktigt attraktiva utan att det upplevs som ett hot. Dessutom internaliserar man inte aktiviteterna på samma sätt om de utförs av någon av det andra könet och då kan man ha större överseende med underlig anatomi och friare njuta av sitt voyeurskap även om det man ser är ingenting som man själv skulle vilja vara med om. Det blir kanske lättare att tro på den beskrivna njutningen hos figurerna om man inte direkt kan relatera till deras könsorgan och på det sättet undviker att någonting man själv inte uppskattar dyker upp.

Dessutom är homosex mellan två män den enda sexuella aktiviteten man inte kan ha personliga erfarenheter av som kvinna, och därför måste man, om man är intresserad, helt förlita sig på sin fantasi och andras skildringar. Eftersom kvinnan inte har några egna erfarenheter kommer hon aldrig heller konfronteras med att hennes egna upplevelser krockar med dem som målas upp. Att man-man-situationen är så främmande kan även göra att aktiviteter man själv har (exempelvis analsex eller fellatio) erfarenheter av upplevs annorlunda och därmed orelaterade till de egna erfarenheterna.

Romeo/Julia

En annan lockelse med slashen är att homosexuella relationer fortfarande är mer problematiska än heterorelationer. Till att börja med gör heteronormen att man måste gå genom en helt annan identitetsbildningsprocess när man inser att man är homosexuell om man jämför med heterosexuella som alltid antagits vara det. När slashförfattaren Helena berättar att hennes första historier handlade om att figuren Andrew inte ville acceptera sina homosexuella känslor (Leopold, 2007. Sid 145) står hon med båda fötterna i en stark tradition. Mycket slash berör komma ut-momentet och svårigheter som homosexuella möter i samhället. Att älskarna ska överkomma hinder för att möta varandra är ett centralt motiv i många klassiska berättelser om kärlek, oavsett läggningen hos paret.

Drömmen om det jämlika förhållandet.

Det kanske vanligaste attraktionsmomentet med slash som fansen själva anger är att en homosexuell relation är per definition mer jämlik, parterna är inte låsta i hur en man och en kvinna ska bete sig i ett förhållande och det finns ingen ursprunglig maktbalans som mellan könen. Som vi vet ses mäns och kvinnors relationer som olika, både socialt och sexuellt (Brannon, 2008. Kapitel 9 och 10) och en sann jämlikhet kan bara uppnås i en samkönad relation. En annan sida av det är även att slash är en skapelse av fans baserat på ett befintligt verk och ofta är männen både fler till antalet och framställda som mer komplexa figurer än kvinnorna. Om man är intresserad av att läsa hur två personer möts i en relation är det ganska ointressant att läsa om hjältens kärlek till en kvinna vars enda uppgift i boken är att vara heterosexuell med hjälten, men desto mer intressant att utforska relationen mellan hjälten och hans betydligt mer utvecklade vän eller nemesis.

Men hur subversivt allt än har låtit hittills med den queera läsningen och ”metrosexualiseringen” av män som slashförfattare genomför kan man inte blunda för att det finns mycket spår av ”heteronormativt läckage” i slashen. Mallen för hur ett förhållande ser ut är alltjämt grundad på en heterosexuell relation och det kan vara svårt att lösgöra sig från den. På Spock och Kirk-tiden, spelade det ingen roll i vilken ordning namnen stod runt snedstrecket, men det har kommit att spela roll. Namnen står numera efter ”top/bottom”-principen, alltså att de två männen har olika roller i relationen och även om terminologin endast avser vem är den penetrerande parten, brukar det allmänt bli så att om en av parterna feminiseras medan den andres maskulina drag förstärks så är det ”bottom” som plötsligt blir våpig och späd, hur kanonfrämmande det än är, samtidigt som han vars namn står först behåller den större delen av sin personlighet, dock med smärre modifikationer som förstärker hans manliga attribut.

När denna uppdelning är mycket tydlig och personligheterna blir extremt förvrängda brukar många läsare invända, särskilt mot feminiseringen, men subtilaresubtilare personlighetsförändringar som drar åt heterorelationshållet passerar ofta obemärkta. Man ska inte heller se allting som påminner om heteroförhållanden som normbekräftande olyckshändelser. Att en av figurerna blir hårdare än i kanon medan den andre blir svag, liten och ynklig kan tolkas som extremt könsrollsbeteende, men det kan även handla om ren BDSM-dynamik, att författaren helt enkelt tänder på att se Severus Snape dominera Harry Potter, och det har ingenting med könsroller att göra. Samma sak gäller Mpreg, Male Pregnancy. Man kan se det som att slasharen har gått runt ett helt varv förbi den jämställda homorelationen och kommit tillbaka till kärnfamiljen med mamma-pappa-barn, men samtidigt går det knappast att ignorera könet mer än att låta två män få ett barn tillsammans. Man kan naturligtvis ställa sig frågande till vad som är mer revolutionerande i dagens samhälle – i vårt samhälle förknippas barn snarare med kärleksrelationer än heterosexuella samlag – men faktum kvarstår att Mpreg-fanfiction fokuserar mindre på att det är konstigt och mycket mer på själva graviditeten.

Avslutning

Där vi ser tillbaka och försöker förstå vad det är vi har lärt oss.

Varför?!

Att förklara varför människor gillar slash på bara några sidor är omöjligt, jag har bara skummat på ytan för de heterosexuella kvinnornas slashintresse, men bland slashfansen finns både män och lesbiska kvinnor. Vi kan dock dra slutsatsen att viktiga orsaker är att strejta kvinnor tänder på män, att en homosexuell relation har potential att vara mer jämställd och att bögsex är exotiskt för kvinnor.

Subversivt eller normbekräftande?

Trots att slash till sin natur är subversiv mot heteronormen läcker den in och påverkar hur konkreta slashyttringar utformas. Å andra sidan finns det fler normbrytande inslag i slashkulturen än den queera läsningen. Det går emot den kvinnliga könsrollen att skapa och konsumera pornografi, och i slashkulturen kan kvinnor mötas och prata om sina porrpreferenser på ett öppet sätt, utan att bli fördömda eller stämplade som nymfomaner. En annan normbrytande aspekt är att i slashskapandet är det kvinnor som ”skapar” män och manlighet på sina egna villkor, som de själva vill ha dem. Det är en makt som sällan unnas kvinnorna och att de tar saken i egna händer istället för att vänta att någon ska skapa sådana män åt dem ser jag som ett frö till förnyelse, en ny dialog mellan män och kvinnor om vad det andra könet vill ha och vad som egentligen är manligt och kvinnligt.

Referenser

Leopold, L. (2007). Faghag. En bok om kvinnor som älskar bögar. Stockholm: Atlas

Ambjörnsson, F (2006). Vad är queer? Stockholm: Natur och Kultur

Brannon, L. (2008). Gender. Psychological Perspectives.

Svahn, C. (2007, 20 november). Harry Potters rektor homosexuell (Dagens Nyheter) . Hämtad 15 januari 2007 på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=706896

Billgren, T. (2007, november 22) Kärlek till bögar inte bara rosenröd (Sydsvenskan). Hämtad 15 januari 2007 på http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article281678.ece

Ja, pliktskyldiga referenser till Brannon är det bästa jag vet! Läs även andra bloggares åsikter om slash, homoerotik, bögporr, fandom, fans, fanfiction, fanfic, fanart, queer, queert läckage

Once you go / you never go back.

Linda Leopold skriver om slash i DN idag och jag, som egentligen inte varit aktiv slashare på tusen år, kan inte låta bli att bli glad och känna mig engagerad. För det är lite så att once you go slash you never go back. Har man tillbringad en period av sitt liv med att observera tecken på attraktion mellan samkönade figurer i ett skönlitterärt verk kan man inte riktigt undvika att fortsätta att lägga märke. Jag såg Tron med Fredrik häromdagen (skiiiiitsnygg, fett sevärd!) och vid ett tillfälle då de två manliga huvudpersonerna höll om varandra och såg varann i ögonen sådär intensivt tittade jag på Fredrik och såg att han tittade på mig med ett leende som signalerade att han visste vad jag tänkte för han visste att jag inte kunde låta bli. Att en pastisch på den här bilden

med och av två män i min bekantskapskrets räknas till topp tre bästa födelsedagspresenterna jag nånsin fått tyder väl också på att slashen är en subkultur som är mig mycket kär. Allt detta trots att det var längesen jag var med i communities, brydde mitg om pairings och ritade slash-fanart... okej, det senare gör jag fortfarande aktivt, men utan att tänka "slash". Jag tänker "porr som porr".

(Parentes. Det där med att på reflex göra andra läsningar av texten än den normala har för min del även spridits till andra normer än just hetero. I samma Tron kysser kvinnliga huvudpersonen sitt ex för att ett par scener senare, helt ostraffat och odramatiskt, kyssa sin nuvarande. I slutscenen står kvinnliga huvudpersonen och hennes nuvarande på ett tak och väntar på exet som ankommer i helikopter. Vind i håret, de ser lyckliga och förväntansfulla och förälskade ut. Egentligen är lycklig tresamhet en minst lika rimlig tolkning av scenen än det som menas, men man vet att det inte är det som menas.)

Artikeln är hyfsat oförargerlig, även om jag tycker att det är tråkigt att den är så ytlig. Ska man skriva om just Star Trek-slash känns det i alla fall för mig som att det är lite slöseri med bra material att inte mer framhäva varför just Star Trek-slashen är så speciell och intressant. Det var ju ändå den som började, anses det, och fandomen måste utvecklats enormt sedan 1970-talet. Nu blir det det vanliga "man kan göra så här med Harry Potter också ZOMG" och möjliga förklaringar till varför tjejer gillar slash. Ständigt dessa förklaringar. Nog att det är ett intressant ämne, men det förtjänar i så fall mer utrymme och fokus, att bara slänga in det framhäver mest att slashen porträtteras som sensation i media. Och jag ryggar lite inför "I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash?". Slashen har väl aldrig handlat om figurer som är homo i kanon? En betydande del av tjusningen är ju att det är heteropojkar som pussas med heteropojkar.

Oj, vet ni vad? Det finns en oskriven regel att om man är slashare och får tillfälle att skriva om ämnet på högskolan så måste man göra det. Så jag gjorde det när jag fick tillfälle. Jag kan lägga upp den som nästa inlägg bara för att jag kan (senare tillägg - done!). Och när den här terminen är över kommer jag ha uppfyllt min andra förbannade nördplikt - min hemtenta i psykodynamisk terapi kommer vara en fallbeskrivning av Asuka Langley.

/ Läs även andra bloggares åsikter om slash, linda leopold, fanfiction, fanfics, mitt mörka förflutna

socker -> svamp -> torr -> glidmedel -> socker

Julia Skott bloggar om att vattenbaserat glidmedel kan, på grund av glycerinet det innehåller, vara fail att använda om man har svampinfektion eller har lätt för att få dem. Jag har aldrig hört talas om det förut, vad jag minns. Jag har googlat runt lite och typiskt nog verkar en betydande del av informationen om sådant finnas på sidor som säljer glidmedel som inte innehåller glycerin. Och det känns ju inte direkt som den sakliga informationen man önskar att allmänheten ska ha mer tillgång till.

Hur som helst, det här är på listan av saker som får en att ana att ingen egentligen bryr sig om att upplysa om sexuell hälsa.

Om vi ändå är inne på ämnet. Sist svamp och slemhinnetorrhet pratades var det mycket oljesnack. Alltså att man ska använda olja om underlivet är för torrt. Folk verkar gilla det. Jag har sen forever hört att fett+kondom int eär ett lyckat kombo. Nån som vill upplysa?

Love is all you need

Jag älskar följetonger! Jag har skrivit om det förut (1, 2, 3), och nu har jag det tveksamma nöjet att berätta att jag har träffat på ytterligare en text om nya skönhetsideal i modeinndustrin där Beth Ditto är på omslaget till Love får exemplifiera.

Det är i ledaren i senaste Bon som jag bläddrade i på Pressbyrån. Det finns även artikel kopplad till det, på temat "nya ideal", som handlar (som jag hann uppfatta det) om en agentur som har "avvikande" modeller. Alla människorna på bilderna jag såg var magra.

2009 är vi så progressiva att vi har en ful sångerska och en tjock omslagsflicka! Läs även andra bloggares åsikter om love, beth ditto, nya ideal, ideal, utseendeideal, utseelde, tjock, smal

Om en nisse som googlade "heteroarkat", fick inga träffar, och drog slutsatsen att ingen pratar om heteronormer

Jag har genom ett inlägg på/av Sleepless upptäckt en artikel på Newsmill som avslöjar den feministiska imperialismen. Sleepless själv kommenterar mycket av det jag skulle kunna kommentera på, så läs gärna inlägget för att se vad jag tycker om heteroarkatet. Men det finns en del andra intressanta blinda fläckar på skribentens näthinna.

Vi har sett ett enormt uppsving för den så kallade genusvetenskapen på senare år, särskilt i Sverige. Genusvetenskap borde knappast få kallas vetenskap med tanke på dess metodik och teoretiserande, men det grundläggande syftet är hursomhelst att studera kön som en social konstruktion. Då undrar jag varför det inte finns t.ex. en "hudfärgsvetenskap" som studerar mänsklig ras som en social konstruktion? Vore det inte spännande att utforska vad som anses vara typiskt beteende för asiatiska folkslag? Vad för sorts fördomar har vi ofta mot mörkhyade människor? Dessa frågeställningar torde vara lika intressanta som de genusvetenskapen adresserar, men trots detta existerar inte någonting liknande en hudfärgsvetenskap.

Andreas Dahlin måste bo i en burk. En plåtburk, så han inte ser omgivningen alls. Får han plats kan han få låna lite av min amerikansk kurslitteratur och ta reda på allt han någonsin inte velat veta om skillnader mellan asians, hispanics, blacks och caucasians. Ja, det är mer sånt i USA än Sverige, men att bete sig som att det inte finns några andra studies än gender studies är inte okej.

Sedan kommer han med feminismen-har-gått-för-långt-drinking-game-klassikern

Man hade kunnat tro att kompetens och meriter var viktigare egenskaper än kön när positioner tillsätts, men så är tydligen inte alltid fallet.

och fattar inte att just det han skriver är just anledningen till varför kvotering över huvud taget diskuteras. Ja, just precis för att kompetens och meriter borde vara viktigare än kön, men det är inte alltid fallet. Just. Precis.

Det finns bara en sorts feminism som har heliga dogmer och lynchar biologer. Jajamen! Läs även andra bloggares åsikter om andreas dahlin, feminism, imperialism, feministisk imperialism, hudfärgsvetenskap, genusvetenskap, antifeminism, det var bättre förr, ju förr desto bättre, jämställdhet, jämlikhet, frihet, broderskap, det där var jätteförr och se så mycket bättre det var

"Nu tycker jag att vi lägger bort titlarna" eller DSM-VI

Jag gjorde en koppling imorse som gjorde världen lite begripligare för mig. Det är inget revolutionerande, men det gjorde min tankekarta lite mer sammanhängande, så det kanske kan göra samma sak för nån annan.

Relationsetiketter är som diagnoser!

Jag är ju psykstudent och det där med huruvida diagnoser är bra eller dåligt är en diskussion som ständigt dyker upp i min omgivning. Jag tycker själv att det är något tröttsamt att höra "diagnos känns som att man sätter stämpel på en människa" eftersom jag tycker det säger mer om diagnossynen hos personen som fäller uttalandet snarare än hur DSM-IV är tänkt att användas. För en diagnos i det sammanhanget är att man uppfyller ett antal kriterier i en lista. Varken mer eller mindre. Det förklarar ingenting. Det säger inte att alla människor med diagnosen är likadana. Det säger inte att man är sin diagnos.

Samtidigt kan jag förstås inte förneka att psykiatriska diagnoser tyvärr ofta ses som just som nåt man är snarare än har, att man behandlar en diagnos och inte en människa, att man antar att klienten uppfyller samtliga kriterier fast det inte är ett krav.

Och det är samma sak med relationstitlar!

Å ena sidan tycker jag att det är helt okej att till exempel kalla mig för sambo, för jag uppfyller sambo-kriterierna. Å andra sidan leder det till att folk antar att jag uppfyller allt som ingår i "sambo". Eller "flickvän" för den delen. Å ena sidan vill jag inte förneka mina relationer, å andra sidan vill jag ha mina relationer, inte vara mina relationer. Och tyvärr blir man sedd som sin relation.

Jag tycker förresten inte att det alltid är fel att se mig utifrån mina relationer. Det är bara det att det oftast blir så att man inte är sina relationer, utan sin (the) relation. "Vän", "gymnasiebekant", "nemesis", "partner in crime", "irritationsobjekt", "vi jobbar bra ihop" och "gammal flamma" suddas ut när "sambo" träder in. Och visst går det fortfarande att säga "Nisse är min kompis från skolan" eller "Nisse är min bästa barndomskompis", men det är bara civilstatusrelationerna (och föräldraskap) som inte är "Nisse är min", utan kan bara vara "Nisse är". "Nisse är kursare" är stilistiskt grepp om det överhuvudtaget förekommer. "Nisse är gift" är vardag.

Det är riktigt underligt med tanke på att relation/förhållande är ord som signalerar, ja, just att man är någonting relativt någon annan. Inte bara är.

Precis som med diagnoser är det behändigt att ha relationstitlar, för de underlättar kommunikation. Precis som med diagnoser blir man lätt sin titel i andras ögon, och förväntas inte bara uppfylla de kriterierna som lett till titeln/diagnosen, utan även de andra i kriterielistan och dessutom en hel del outtalade kriterier och fördomar.

Liksom, oj, whow, världen hänger ihop lite mer från och med imorse! Läs även andra bloggares åsikter om relationer, titlar, diagnoser, diagnos, dsm-iv, sambo, etiketter, förutfattade meningar, att vara och att ha

Mer dagens antifeminism

Det här är förstås briljant, vilken alfahane, liksom!

- Det heter slidkrans, inte mödomshinna

http://www.nwt.se/asikter/debatt/article531747.ece
Det är ingen som skall tala om för mig vad saker skall kallas!

men det här är liksom bara BÄST

[bild på SAS-plan]

SAS flygvärdinnor har

en medelålder på 47 år...

Det är hela inlägget. Ett kraftfullt slag mot feminism, för jämställdhet! Å andra sidan är bloggbeskrivningen

OBS!
Feminism är att byta ut patriarkat mot matriarkat.
Glöm inte det! Men jag gör HÅRT motSTÅND...

och det börjar kännas att bloggen snart kommer att evolvera från tråkig antifeminismblogg till kvalitativ konceptkonst.

Moralism är alltid bäst när den är ens egen!

Nämenvänta... är det inte samma Lotta Olsson som för ett tag sen hade åsikter om PK-iga barnböcker (mina inlägg om ämnet: 1, 2, 3) som nu har åsikter om omoderna hetero-skaffa-kille-vill-inte-göra-Det-normativa tjejböcker?

Boktips!

Jag har fått nytändning på att jag vill bli sexolog. Därför vill jag läsa bra böcker om sex och samlevnad. Tips på sådana skriver man i kommentarer till det här inlägget. Puss!

PS. Jag vill också ha jobb som tidningsrelationsrådgivare. Ge mig!

...annars kan det ju också vara så att en cigarr helt enkelt är en cigarr

Niklas Ekdal skriver på Newsmill om "rysk discofascism". Först skriver han att han älskar Ryssland. Det känns lite "jag har ingenting emot bögar, men..." i sammanhanget.

När Moskva skulle arrangera semifinalen i Eurovision Song Contest i veckan skickade man fram Röda arméns manskör till att stå för pausunderhållningen, framför ett uppblåsbart stridsflygplan och en stridsvagn, den ena ljusblå och den andra rosa. De texter som framfördes under paradnumret hade också en omisskännligt nationalistisk touch.

Såhär, va. Mycket kan sägas om Ryssland som stat och mycket av det i just militärsammanhang, men att likställa Röda arméns körs närvaro på scen under Eurovisionfinal med krigiska intentioner är att visa total oförståelse för 1) rysk kultur och 2) Eurovision. I Eurovisionfinalsammanhang är det brukligt att framföra musik som är representativ i värdlandet och gärna så att även utrikare känner igen musikuttrycken. Röda arméns kör är ett av det internationellt mest kända i rysk musik-väg och ett lika naturligt inslag på ett ryskt Eurovision-scen som klassisk balett och kosackdans.

Och ursäkta mig, "omisstänklig nationalistisk touch" i texterna? Det är Kalinka, Katjusja, två zigenarromanser och Not gonna get us. Jag måste inbillat mig att jag kan ryska, för jag hör ingen omisskänlig nationalism. Möjligen kan man se sådant i Katjusja, men det kommer en bit efter de två verserna som ingick i pausunderhållningen.

Ibland är en manskör helt enkelt en manskör.

Jag tycker faktiskt sånt här är obehagligt. Läs även andra bloggares åsikter om röda arméns manskör, pausunderhållning, esc, eurovision, schlagerfestivalen, ryssen kommer, omisstänklig nationalistisk touch

För övrigt är Röda Arméns Gosskör bästa studentorkesterkonceptet NÅGONSIN. Och så är de jäkligt kul att se på!

Skärp dig, Pär!

I ett anfall av "åka buss mellan Linköping och Stockholm" och tjejtidningsabstinens köpte jag en VR. Där finns det en sida som heter "Fråga Pär" (Pär är en kille, så om man vill veta nåt om killar kan man fråga) och där hittade jag denna pärla.

Min pojkvän vill inte ha sex
FRÅGA: Jag har varit tillsammans med min kille i snart fyra å r och vi bor ihop. Men det senaste året har det bara blivit sämre och sämre vad gäller sexet. Jag gör mitt bästa för att bjuda till och har till och med köpt sexleksaker. Men ingenting hjälper. Han kan utan problem gå i flera veckor utan att ha sex och ibland känns det som om vi inte skulle ha sex om jag inte tog initiativet. När jag tar upp det blir han sur och säger att det handlar om oss båda och att det går upp och ner i allas förhållanden. Vad ska jag göra? / Hanna, 24
SVAR: Visst kan sexlivet gå upp och ner, men som din kille håller på verkar det ju som om han nöjt sig med ner. Min erfarenhet är att det inte är helt ovanligt att killar gör så här, utan att egentligen förstå att de dödar förhållandet. Det måste du förklara för honom. Han behöver att få höra att du tänker mycket på det här och att det är ett problem. Förhoppningsvis förstår han allvaret och skärper sig, annars bör du kanske ifrågasätta er relation och hans engagemang.

Veckorevyn nr 11 / 2009

Om nån från ett antifeministblogg eller typ Flashbacks forum surfar in på det här inlägget, här erbjuder jag er ett färdigt inlägg åt dig! Copypasta frågan och svaret ovan och lägg till följande:

Hade det här stått i en herrtidning hade det blivit ramaskri om det, men i Sverige år 2009 är det tydligen okej att säga till killar att skärpa sig och ställa upp för husfridens skull!

Sen kan du lägga till lite irrelevant Fi-bashing efter smak.

Jag hoppas litegrann att VR-Pär är ironisk. Jag är i alla fall inte ironisk när jag tycker att det inte är okej att skriva att man ska säga åt sin partner att skärpa sig när hen inte vill ligga. Verkligen verkligen inte okej. Det är inte heller okej att skriva att hans ointresse i att ligga är någonting som antyder frånvaro av engagemang i förhållandet. Och ur relationsrådgivningssynvinkel är det rätt fail att tipsa någon att försöka tända gnistan genom av Pär föreslagna metoder.

När jag lagt upp det här ska jag skriva ett vänligt mail till fragapar@veckorevyn.com. Det får ni också gärna göra.

Upprörande. Läs även andra bloggares åsikter om pär, vecko revyn, veckorevyn, vecko-revyn, fråga killen, relationsråd, sextips, antifeministbloggmedhjälp, tjatsex, okejsex, verkligen inte okejsex, skärpning