Once you go / you never go back.

Linda Leopold skriver om slash i DN idag och jag, som egentligen inte varit aktiv slashare på tusen år, kan inte låta bli att bli glad och känna mig engagerad. För det är lite så att once you go slash you never go back. Har man tillbringad en period av sitt liv med att observera tecken på attraktion mellan samkönade figurer i ett skönlitterärt verk kan man inte riktigt undvika att fortsätta att lägga märke. Jag såg Tron med Fredrik häromdagen (skiiiiitsnygg, fett sevärd!) och vid ett tillfälle då de två manliga huvudpersonerna höll om varandra och såg varann i ögonen sådär intensivt tittade jag på Fredrik och såg att han tittade på mig med ett leende som signalerade att han visste vad jag tänkte för han visste att jag inte kunde låta bli. Att en pastisch på den här bilden

med och av två män i min bekantskapskrets räknas till topp tre bästa födelsedagspresenterna jag nånsin fått tyder väl också på att slashen är en subkultur som är mig mycket kär. Allt detta trots att det var längesen jag var med i communities, brydde mitg om pairings och ritade slash-fanart... okej, det senare gör jag fortfarande aktivt, men utan att tänka "slash". Jag tänker "porr som porr".

(Parentes. Det där med att på reflex göra andra läsningar av texten än den normala har för min del även spridits till andra normer än just hetero. I samma Tron kysser kvinnliga huvudpersonen sitt ex för att ett par scener senare, helt ostraffat och odramatiskt, kyssa sin nuvarande. I slutscenen står kvinnliga huvudpersonen och hennes nuvarande på ett tak och väntar på exet som ankommer i helikopter. Vind i håret, de ser lyckliga och förväntansfulla och förälskade ut. Egentligen är lycklig tresamhet en minst lika rimlig tolkning av scenen än det som menas, men man vet att det inte är det som menas.)

Artikeln är hyfsat oförargerlig, även om jag tycker att det är tråkigt att den är så ytlig. Ska man skriva om just Star Trek-slash känns det i alla fall för mig som att det är lite slöseri med bra material att inte mer framhäva varför just Star Trek-slashen är så speciell och intressant. Det var ju ändå den som började, anses det, och fandomen måste utvecklats enormt sedan 1970-talet. Nu blir det det vanliga "man kan göra så här med Harry Potter också ZOMG" och möjliga förklaringar till varför tjejer gillar slash. Ständigt dessa förklaringar. Nog att det är ett intressant ämne, men det förtjänar i så fall mer utrymme och fokus, att bara slänga in det framhäver mest att slashen porträtteras som sensation i media. Och jag ryggar lite inför "I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash?". Slashen har väl aldrig handlat om figurer som är homo i kanon? En betydande del av tjusningen är ju att det är heteropojkar som pussas med heteropojkar.

Oj, vet ni vad? Det finns en oskriven regel att om man är slashare och får tillfälle att skriva om ämnet på högskolan så måste man göra det. Så jag gjorde det när jag fick tillfälle. Jag kan lägga upp den som nästa inlägg bara för att jag kan (senare tillägg - done!). Och när den här terminen är över kommer jag ha uppfyllt min andra förbannade nördplikt - min hemtenta i psykodynamisk terapi kommer vara en fallbeskrivning av Asuka Langley.

/ Läs även andra bloggares åsikter om slash, linda leopold, fanfiction, fanfics, mitt mörka förflutna