Tiden går, årstiderna avlöser varandra. Nu är det till exempel dags att klaga på Pride. Ni har kanske redan sett diskussionen mellan RPM och Johan Norberg. det finns massor på Newsmill, kolla bara länkarna till höger om
Maggie Thaudersköld Crusells inlägg. Så nu tar jag väl och bloggar lite självklarheter.
För det första är
Pride inte bara paraden. Det är också föreläsningar, seminarier, mycket politik och kultur. Och paraden är inte heller bara karnevalinslag, tittar man på paraden är många av inslagen ganska tråkiga att se på, men väldigt väldigt viktiga. De handlar nämligen om acceptans och rättigheter. Vi kan väl alla vara överens om att HBTQ-personer behandlar riktigt risigt i många länder. I Sverige var det väldigt nyligen som homoäktenskap tilläts, och man får fortfarande bara gifta sig med en person i taget. Transsexuella måste fortfarande sterilisera sig om de vill få kroppen som känns rätt.
Och vad är exempel jag nämnt om inte att någon har gjort politik av folks sexualitet och kärlek? Och denne någon är knappast demonstranterna, det är inte de som kommit på att man bara ska låta folk av olika kön gifta sig. Det är inte de som bestämmer vem är pappa till ett nyfött barn beroende på vem barnets mamma har gift sig med. Det är inte bara det att demonstranterna i Pride inte satt gränserna för hur många och hur gamla och hur könade människor ska vara för att gifta sig - de har framför allt inte varit först med att politisera sex och relationer.
Att vissa personer fortfarande tror att man är utesluten från Pride som hetero är förstås djupt beklagligt, men som tur är får man gå i paraden som hetero, cis och mono. Hur mycket man vill. Man går i paraden för att visa stöd, för att visa att man stödjer folks kamp för att slippa trakasserier, stödjer deras kamp för att ha lika rätt inför lagen. Tycker man annorlunda behöver man inte gå i paraden, men man är knappast utestängd i egenskap av just hetero.
Så nästa gång man undrar varför pride-folket tvunget måste gå genom stan och demonstrera att de är homo kan man tänka att en väldigt stor del av paraden handlar om annat än att visa sina sexuella preferenser. Och de som visar sina sexuella preferenser gör det inte heller nödvändigtvis för att de tycker det är roligt. Att man går i paraden och visar att man är gay, men också polis gör man det för att visa att man behöver inte tro att man blir borttrakasserad om man är öppet homo i sitt jobb som snut.
Varför är det så viktigt att kunna utan rädsla berätta om sitt privatliv? För att samhället fungerar på ett sätt som kräver en del social interaktion, och den sociala interaktioner innefattar att man är öppen om sitt privatliv. Kollegorna förväntar sig att man berättar om sina kärleksrelationer. Man kommer få frågor om sådant. Rädsla för vad som kan hända om omgivningen får reda på att man är avvikande leder till ett dubbelspel, och det leder i sin tur till psykiskt lidande. Och som vanligt är det inte bögarna, flatorna, transpersonerna och polyanhängare som hittat på att man ska prata om sin privatperson med kollegor.
Och om man tycker att paraden i sig är jobbig, att man tycker det är dumt att man ska spärra av delar av Stockholms innerstad för en parad av en anledning man själv inte sympatiserar om, som demonstreras för på ett sätt man inte gillar... det är okej. Det får man tycka. Det här gäller några timmar om året och är knappast något större praktiskt problem. Väldigt få tvingas titta på. Det ingår i en stads liv att staden används för olika arrangemang, och alla invånare kommer nog inte gilla alla arrangemangen.
Jag tycker personligen att marathon är obegripligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att titta på det, och jag tvingas varje år att dela tunnelbana med fånar som betalar tusen spänn för att springa fyra mil i stan. För mig är dessutom träning väldigt privat och jag skulle aldrig komma på tanken att springa sådär offentligt. Men jag skriver inte debattinlägg om att de flesta människor faktiskt inte springer sådär mycket, så marathon handlar om att en minoritet ska få synas på oss normala människors bekostnad.
Var tredje år spärras fem gator av för Quarnevalen. Varje vår ockuperas Kungsan av japanofiler i en dag. Jag befinner mig överhuvudtaget aldrig i innerstan på första maj för jag inbillar mig att det är massa folk ute. Förra året var det ett jippo när två personer skulle visa att de fick kyrkans och statens godkännande på att bara älska och ligga med varann resten av livet. Det händer saker i staden. Man behöver inte gilla dem. Man behöver inte gilla hur de ser ut. Man behöver inte stå för samma åsikter.
Men man ska inte heller vara dum. Man ska inte vara inkonsekvent. Man bör begripa att heterosexuella människor dagligen demonstrerar sin heterosexualitet. Man bör begripa att Prideparaden är såväl en fest som en demonstration. Man bör begripa att det inte är bögarna som började göra politik av sexualitet. Man bör begripa att olika saker är olika privata för olika människor.
PS. Och jusstja, ni som skriver att man knappt kan slå på teven nuförtin utan att se homogaysaker. Jag har tips för er var ni kan slippa det. Öppna en tidning, typ vilken som helst. Eller se en film, typ vilken som helst. Eller se på teve, vilken kanal som helst. Då lär det var nästan garanterat gayfritt och massor av sköna könsblandade par!
Intressant. Jäh! Dessutom tycker jag nån ska köpa min PhPh-dress, för den är fin och jag vill inte sälja bort den till vem som helst, utan jag vill att den ska hamna i bra händer.
