Pedofil.se

Eftersom jag finner kombinationen sex och barn intressant (jag läser till psykolog, ifall nån undrar, och jag tycker inte att man ska knulla barn, ifall nån undrar), och eftersom jag brukar uppmärksamma aktuella sexualdiskussioner, känner jag mig manad att nämna att vi har fått en svensk sida om att pedofiler inte sprutar eld. Och naturligtvis även reaktioner, mest i form av "det är äckligt och sjukt jag ska genast polisanmäla!". Jag håller visserligen med om att det är mycket dumt på sajten, men jag tycker mycket mer illa om pedofilfördömmare som inte kan skilja på tanke och handling än pedofilwebmasters som verkar klara av uppgiften.

Det är viktigt att poängtera att oavsett vilken syn man har på huruvida sex mellan barn och vuxna skall tillåtas eller inte så bör man aldrig lasta pedofiler som levt laglydiga liv och som anpassat sig till samhället. Acceptans för pedofiler behöver inte betyda acceptans för sex mellan barn och vuxna, dessa frågor är skilda, precis som acceptans för heterosexualitet är skilt från fantasier om att begå övergrepp

-citat från den numera nedlagda pedofil.se

Andra bloggar om: pedofil.se, pedofili, upprörda bloggare

Lång bloggsvans

Susanna Popova skriver om "den stora avbloggningen" i dagens SvD. Lika skojigt som varje gång det skrivs om bloggar och bloggosfären i svenska mainstreammedier.

Jag minns bloggsommaren 2005. Jag minns känslan av förvåning när fler och fler tidningar började skriva om den nya trendhobbyn - bloggandet. Det var som om tidningarna skulle börja skriva om den nya trendhobbyn näspetande, att blogga var väl ett rätt gammalt påhitt och de som velat göra det hade väl pysslat med det i evigheter? Om inte annat hade alla svenska communitys någon sorts dagboksfunktion? Men nähej, bloggande visade sig vara någonting helt annat än skunkdagboken, för bloggen skulle på något vänster öppna helt nya möjligheter för den vanliga människan att höras i mediebruset. Det verkar vara den synen som Popovas kolumn utgår ifrån.

Jag minns när Virtanen och Skugge skaffade bloggar. Jag minns känslan av "vad fan ska de ha blogg till, de bloggar ju i tidningar?". Det känns väldigt skönt att det är just de två som har kommit att symbolisera bloggavhoppandet.

Bloggandet eskalerade. Alla, allas mostrar och allas mostrars mostrar skaffade bloggar. Häften inledde med "heh nu har jag också blivit en sån där bloggare, undrar vad jag ska skriva om?". Det talades om någon mystisk bloggosfär, som om det bara skulle finnas en. Det talades aldrig om det jag tyckte var intressantast med bloggar. Det tipsades om hur man skulle bli en bloggprinsessa. Det blev aldrig någon större uppdelning i olika innehåll i bloggar beroende på vilka bloggtjänster som användes. Det talades mycket om yttrandefrihet, folkjournalistik och anonyma skvallerbloggerskor. Ibland talades det om att det skulle vara ett demokratiskt problem att bloggar inte var lika populära inom alla grupper i samhället, men det talades sällan om vilket ankdamm det hela rörde sig om*.

För det som populärt refereras till som "bloggosfären" är egentligen ett litet hörn av Internet som består av en handfull ganska likriktade baklängespublicerade textsidor, varav de flesta är sedan länge övergivna av människor som insåg att de inte hade någonting att skriva om. Popova har delvis rätt. Att hajpandet av den svenska bloggosfären är en trendfråga är självklart. Lika självklart som att proffsskribenterna har börjat tröttna på leksaken.

Betyder det att bloggen är döende?

You wish.

Vältajmat nog innehåller dagens DN (jag tycker mycket illa om att skriva "dagens Dagens Nyheter", men jag har inget val) en recension av boken Long Tail. Den handlar om just den långa svansen av mindle populära produkter oc hur den faktiskt väger tyngre än bästsäljarhuvudet.

Det traditionella sättet att se på en marknad brukar förenklas med den så kallade 80-20-regeln. 20 procent av produkterna står för 80 procent av intäkterna. Men i den digitala världen gäller förhållandet att nischprodukterna - lika tillgängliga som storsäljarna, för alla, överallt - tillsammans utgör en marknad som är lika stor som de få storsäljarna. 80-20-regeln har här förvandlats till "98-procentsregeln" - det verkar råda en obegränsad efterfrågan på musiken bortom hittarna.

U-huh, that's right. Kändisbloggarna kan hoppa av allt de vill, det stoppar inte alla andra från att vara kända för femton personer. Som sig bör i framtiden. Även om hajpandet av Bloggen håller på att dö av (tänk bara på hur otroligt ohippt det är att år 2007 skriva en blok), tror jag helhjärtat på att mängden smala temabloggar eller privata sociala bloggkluster kommer att öka. Den lavinen av oönskade reaktioner som Popova skriver om berör väldigt få, de flesta har små trogna läsekretsar och är inte tillräckligt intressanta och uppseendeväckande för att bli påhoppade i någon större utsträckning.

Vältajmat nog innehåller dagens DN även en essä om boken Kritik av den negativa uppbyggligheten.

"Man kan nästan se hur kolumnisten sitter och svettas på torsdagskvällen", skriver Stjernfelt, "förlamad av idétorka framför en tom dataskärm, med kaffe, cigaretter och en deadline som rycker allt närmre men lyckligtvis är ju kolumnen en subjektiv spalt, och hur farligt nära deadline man än balanserar så kan man alltid komma på något att racka ned på, även om man naturligtvis inte har tid att underbygga sitt angrepp med den efterforskning och de fakta som i normala fall är det minsta man kan begära av en seriös kritik."

U-huh, that's right.

*illustreras till exempel av att den här bloggen är just nu den artonde mest besökta privata bloggen på temat "feminism" och den fyrtioåttonde på temat "journalister och media", om man ska tro bloggportalen.

Andra bloggar om: popova, bloggosfären, bloggdöden, long tail

Vilken status har ditt jobb?

Aftonbladet citerar sociologen Ylva Ulfsdotter Eriksson som har tagit fram en lista på hur hög status olika yrken har i sin avhandling ”Yrke, status och genus”. Här kommer de första 25, resten kan läsas i artikeln.

1 Ambassadör
2 Läkare
3 Domare
4 Professor
5 Advokat
6 Pilot
7 Verkställande direktör
8 Forskare
9 Civilingenjör
10 Statsråd
11 Idrottsproffs
12 Civilekonom
13 Veterinär
14 Datakonsult
15 Filmproducent
16 Tandläkare
17 Aktiemäklare
18 Riksdagsledamot
19 Ingenjör
20 Psykolog
21 Programledare TV
22 Skattedirektör
23 Revisor
24 Webbdesigner
25 Journalist

Om min mamma får se den här listan kommer hon strypa mig. Tänk vilket nedköp att hoppa av teknisk fysik och läsa psykologi istället. Jag kanske kan undvika att bli avrättad om jag säger att jag ska till plats 8 sen, men man går aldrig säker med min mamma. Jag har i alla fall lyckats sno åt mig plats 20, 27 (författare) och 50 (konstnär). Telefonsexsäljare fanns inte med. Möjligen på plats 60, för det fanns ingen plats 60 på listan.

Webbdesigner. Jag dör. Nittiotalet är tydligen inte över.

Andra bloggar om: yrke, status, listor

Öststater = hälften schlagerfusk, hälften horor.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har det bloggats om Ukraina på Om 萌え~ och andra maträtter. Det första som hände på kommentarfronten i det inlägget har varit att en Anonym dök upp och skrev att det går åt skogen med Ukraina och att "25-50 % av [de ukrainska] kvinnorna i åldern 15-40 fnaskar".

Från Buy Bye Beauty (ni vet, rikssvinet Pål Hollenders film om Lettland) har vi lärt oss att 50% av de lettiska kvinnorna säljer sex.

Nu till frågan. Jag är god vän med en lettisk-ukrainska som åldersmässigt hamnar i intervallet 15-40. Ska man addera eller multiplicera de lettiska och ukrainska 50 procenten för att få fram hur stor sannolikheten är att hon säljer sex?

Andra bloggar om: öststater, prostituerade, bloggkommentarer, matematik,

Snart är sex retrocoolt!

Johanne Hildebrandt har skrivit en kolumn som heter Snart tröttnar vi på sex och porr. Inget nytt med det, jag har läst sådana kolumner i många år. Typ Snart blir den påklädda looken inne bland kändisarna eller Avhållsamhet är den nya promiskuitet!, ni vet "trender går upp och ner och sex är så extremt nu att kurvan måste börja gå ner närsomhelst". Det är förvisso skönt att folk erkänner att det går trender i sex, bilden av sexualitet som någonting naturligt och opåverkat av kulturen är på min lista över uppfattningar som ska BORT. Ändå är jag sällan med på grundpremissen.

Hildebrandt skriver: "Den mest avancerade porrfilmspåsättning bemöts med en trött gäspning. Folk berättar att de ska gå på gruppsexpartyn med samma självklarhet som om det handlade om en familjemiddag. Att ta bilder på lördagssamlaget och sedan lägga ut dem på nätet verkar vara så vanligt i villakvarteren att det bara är en tidsfråga innan de första kvällskurserna i sexfoto börjar hållas i ABF-huset"

Varje påstående väcker två reaktioner: "vad bra!" och "men är det verkligen så?". Att sex skulle vara så pass avdramatiserat känner jag inte alls igen, inte minst som sexsäljare, men även om det vore det, vad är det som skulle vara så farligt? Hildebrandt preciserar "[g]ränserna för vad som är spännande har flyttats bortom alla gränser", och för dem som inte förstår klatchiga oneliners finns sluklämmen:

"Allt går i vågor, varje reaktion får en motreaktion. Med andra ord lutar det åt att avhållsamhet snart blir det nya tjejsexet. Carolina Gynning har redan deklamerat att hon lever i celibat, snart kommer Linda Rosing att göra porravbön och gå med i kristdemokraterna. Inte för att det spelar någon roll, människor är och förblir liderliga djur. Men skulle det inte bli lite mer spännande om man slapp få detta faktum ständigt nedkört i halsen?"

Problemet är alltså inte moraliskt förfall, eller att man vill att tidningar ska sluta slösa trycksvärta på nip-slips eller att man vill se någonting nytt på löpsedlarna. Problemet är att sex kanske slutar vara spännande. Jag önskar jag hade såna problem. Än så länge tyder allt på att toppen inte är nådd - en miljard blogginlägg tillägnas Rosings porrfilmssatsning, Bons sexnummer likaså. Enligt kolumnen "söks orden ”sex” och ”porr” 1 339 000 gånger på nätet varje timme". Johanne Hildebrandt kan sova lugnt, sex kommer inte sluta vara spännande på ett bra tag.

Vad det nu skulle vara bra för.
Jag är inte med på att sex ska behöva vara förbjudet, spännande och opassande för middagssamtal för att vara skönt och roligt. Jag ser inte hur avlivandet av spänningen kring sex i allmänhet skulle eliminera spänningen mellan enskilda människor i enskilda sexuella situationer. Jag har förresten skrivit om det förut (i det här inlägget, kommentera gärna här och inte på Erokai om ni vill kommentera).

Precis som Hildebrandt vill jag slippa få sex nedkört i halsen i alla möjliga sammanhang som inte har med sex att göra, men vi verkar ha helt olika anledningar till det. Hennes verkar vara att sådant gör sex mindre spännande. Mina är att jag är rätt ointresserad intresserad av folks sexvanor (om de är en del av en vetenskaplig undersökning, diskuteras ur ett kulturellt perspektiv eller om jag har planer på att ligga med människan vars sexvanor avhandlas) och att jag vill slippa se tecken på att sex fortfarande är någonting särskilt och uppseendeväckande. Varje gång jag ser ökad mänsklig aktivitet orsakad av att någon har visat sig naken, planerat att spela in porrfilm eller haft pantyshotkjol i en musiktävling blir jag smärtsamt påmind om att världen som Hilderbrands skriver om, en värld där sex är lika spännande som en släktmiddag, är inte världen jag lever i.

Och förresten, vad är det som är så roligt med "kinesiska män [som] tok-runkar framför datorn"?

Andra bloggar om: sex, sexualitet, spännande

Det blir vår överallt / Om det också är kallt

Man får sin DN på morgonen, man ser att kulturdelens framsida pryds av en artikel av Fredrik Strage som handlar om "gothlolitor". Säger någon "gothlolita"? Hur som helst är det roligt att artikeln tar upp det jag tycker är väldigt intressant när västerlänningar ska "gothlolita" sig - det vanligaste felet, i den mån man kan tala om fel i sådana sammanhang, tycks vara att stilen porras upp.

Genom ett inlägg i Mikeys LJ blev jag upplyst om att Lindex satsar på unisexkollektioner för barn. Som Mikey påpekar, hoppas jag att barnunisex inte betyder "pojkar och pojkflickor". För övrigt tycker jag att det är asbra att det finns flickkläder och pojkkläder, för annars kan man ju inte se skillnad på de små liven för de ser ju likadana ut tills de blivit gamla nog att ha långt hår. Och tänk om man råkar ta fel och tro att den varelsen som sitter i barnvagnen som den lattedrickande föräldern kör är en flicka fast det är en pojke! Det kan ju traumatisera barnet för livet!

Min goda vän Cecile har skrivit ett mycket informativt och underhållande inlägg om gamla schlagers. Lite svensk kulturhistoria. Nytta och nöje.

Ett inlägg i en norsk blogg kommenterar mitt inlägg om psykologstudentskan som vek ut sig . Bloggen verkar ligga på en norsk motsvarighet till Suicide Girls. Skoj! Jag gillar grannfolk och skandinavism.

Apropå grannfolk som pratar språk man förstår. Jävla Ukraina. Jag passar på att avsluta inlägget med att inviga en ny etikett, länka till Fredrik Stangels (för vissa mer känd som Phojkvännen) blogg där han skriver lite om huvudpersonerna i krisen och länka till någonting som ska föreställa socialreklam för ukrainska kontraktstyrkor på YouTube.

PS.

Jag antog att alla skulle förstå vad jag menade med "Jävla Ukraina". Sedan provklickade jag på Ukraina-länken i den där töntiga intressant.se-raden längst ner i det här inlägget och det ser ut som att det Svenska Bloggosfären har skrivit om landet den här månaden har handlat om Verka Serdjutjka och inget annat. Så utifall någon missade att det håller på att bryta ut inbördeskrig där - well, sorry I was the one to break it to you. För säkerhets skull lägger jag till en karta över Europa. Ukraina är rosa.

Andra bloggar om: ukraina, unisexkläder, nordiskt grannfolk, schlager, gothlolita

Super-GALS!

Jag tycker om Starlet. Den brukade ha serier. Den nya generationen, den som började komma ut för några år sedan, är galet japanofil. Det verkar bero på att tidningens förra chefredaktör, Maria Ahlgren, var inte så lite förtjust i Japanland. Jag tycker egentligen inte om japanofili, men jag tycker om Starlet, jag tycker om fjortisar och jag tycker om att det är just Starlets läsare som kommer ha koll när Japaninspirerat mode blir stort i Sverige. Det kommer för övrigt se helbäst ut när landets gator och torg kommer översvämmas av kawaii-aspirerande kvinnor i varierande åldrar som alla kommer lager-på-lagra H&M i mer eller mindre lyckade försök att imitera FRUiTS. Det är en fråga om tid det där, Sofi Fahrman har redan kramat Hello Kitty.

Numera driver Maria Ahlgren Starlets Tokyo-sidor, ett uppslag per nummer. I juninumret skriver hon om moé, att man kan beställa manga till Sverige från Mandarakes hemsida, "Girl Tribes" (alltså ett gäng olika stilar för främst tjejer) och boken Japanese Schoolgirl Inferno: Tokyo Teen Fashion Subculture Handbook (vill ha!). Rörig layout, massor av faktafel och tips om hur man kan klä sig som en Tokyo-donna! Kavajjigt!

Tidningen kostar under 30 kronor, och då får man tamponger och sommarens finaste rouge på köpet. Finns i din välsorterade Pressbyrån.

Andra bloggar om: starlet, japanofili, kawaii

Kvinnlig bloggare bloggar om artikel hemdragen av manlig pojkvän

Det är roligt att få en egen tidning i brevlådan och idag fick vi nya nummer av både King, Starlet och Arkitektur, så det var det jag skulle blogga om. Alltid bra att recensera lite periodika.

Och sedan kom sambon hem med en kvadratdecimeter ur dagens City.


Jaså, påkörd av kvinna! Tack, då vet jag. Synd bara att de inte skrev ut könet på den påkörda i rubriken, man vill ju liksom få alla relevanta och viktiga detaljer i fetstil med stora bokstäver så att man slipper läsa själva notisen.

Andra bloggar om: rubriker, kvinnliga bilister

Utvecklad infantilism

Det är jobbigt att ha en ny blogg utan klara ramar. I skrivande stund finns det två inlägg: ett administrativt och ett om att byta Ljungberg mot valfri modellbrud. Två punkter är i och för sig tillräckligt för att dra en linje, men den lär inte direkt förutspå bloggens utveckling.

Idag var jag ute och skulle fota den där Mix Megapol-reklamen där Adam Alsing kramar Gry Forssell bakifrån. Jag tänkte posta bilden med bildtexten "surprise buttsecks", eftersom det var min första tanke varje gång jag såg reklamplanschen. Desvärre visade det sig att kampanjen var över.

Istället kom jag på en strålande idé - det här ska naturligtvis vara en modeblogg, på deltid. Som vissa av er vet tycker jag om kläder, men köper sällan nytt. När jag köper nytt handlar jag oftast på barnavdelningar. Det är just barnavdelningar mitt modebloggande ska handla om.


För ett par dagar sen fick jag flipp och bestämde mig för att jag ville ha en hängselkjol i jeans. Tajt kort kjol, överdel utan bärande funktion. Jag kutade runt i de större kedjorna och de enda som hade någonting på temat var JC och Lindex. Lindexversionen fanns inte i den största storleken där jag kollade och var dessutom fulare, så jag ignorerade fördelen i att den var hälften så dyr, eftersom 200 spänn är inte hela världen.
Den från JC ser ni på bilden. Kort - check! Tajt - check! Ingen bärande funktion på hängslena - check! Den sitter ganska lågt, kan jag tillägga, överdelen börjar ungefär vid min midja.
Storlek 170 cl (cl måste vara världens underligaste sätt att mäta kläder på) passar mig helt okej, och jag är väl någonting typ 36 när jag är vuxen.

Om vi ändå är inne på infantilism. Favoptic har snygga rosa glasögon. Jag funderar nästan på att köpa, trots att nyansen är liiiiite väl dominant. Men ändå. Rosa.

Jaja, det här var ett man tager vad man haver-inlägg att trösta mig själv med när jag inte kunde leverera surprise buttsecks. Jag tänker dock i fortsättningen systematiskt rapportera om olika kedjors barnavdelningar. Med bilder.

Andra bloggar om: kläder, glasögon, infantilism, surprise buttsecks

Byteshandel

Jag har en fantastisk idé som kan underlätta många av framtidens diskussioner om lättklädda damer i reklam.
Jag byter bort Ljungbergs kalsonggig mot valfri damunderklädeskampanj. Jag kan gå så långt att jag låter er välja den klassiska med Barbie-Claudia Schiffer.


Jag kan till och med låta er välja självaste Anne-Nicole, bara ni lovar att vi byter dem mot varandra på ett vuxet och civiliserat sätt.


Nu ska jag förklara vad bytet ska gå ut på.

Varje gång man försöker förklara att det är ganska tröttsamt att se en massa mindre påklädda chicks i reklam kommer någon man och berättar att han minsann också får en massa ideal upptryckta i ansiktet. Det finns faktiskt reklam som visar uppumpade män, till exempel den där kalsongreklamen med Ljungberg...

AAAAAARGH!

Det är inte det att män inte utsätts för press, för det gör de. Det är det att det ständigt är just Ljungbers CK-reklam som dras upp för att visa att män också kan bidra till "sexualiseringen av det offentliga rummet". De som vill se exempel på Ljungbergs popularitet som debattillhygge kan gå till diskussionen som följde på Aftonbladets reaktion på Lindex "We love all bottoms"-kampanj (jag har förresten bloggat om den tidigare, utifall någon är intresserad av mögliga nyheter) eller läsa Zanyar Adami-krönikan i senaste Råd & Rön.

Så, ska vi ta och komma överens nu? Jag byter bort en valfri modells samlade kampanjer för ett märke mot Ljungberg för CK. Jag lovar att aldrig mer nämna henne i diskussioner om avklädda kroppar i offentligheten (jag brukar ändå inte namedroppa specifika kampanjer) och den andra sidan i bytet lovar att aldrig nämna Lj... Som sagt, jag är till och med beredd att offra Anna-Nicole Smiths H&M-kampanj för att slippa att även i fortsättningen dras med

Men vadå, jag är man och jag får inte alls komplex när Ljungberg gör reklam för underkläder.
alternativt

Alltså, vi killar får också komplex! Liksom, jag kommer aldrig se ut som Ljungberg!

Jag har allt att vinna, förstås. Dels slipper jag se det uttjatade namnet, dels kommer kanske någon att reflektera över om det inte kan vara så att män är i numerärt underläge när det gäller att visa mer än dölja på landets reklampelare. Det blir ju inte jämnare av att en del kalsongreklam innehåller brudar som är minst lika avklädda som den manliga modellen.


Bland annat en kampanj med just Ljungberg, för just CK. Jag lovar att om jag blir känd ska jag överväga att ställa upp på underklädesreklam om jag får ett erbjudande - men bara om jag får nakna karlar som klänger på mig. Ungefär som på Dressmanbilden som jag avslutar inlägget med!


Andra bloggar om: diskursanalys, underklädesreklam, sexism

Det första inlägget

Det här är det första inlägget någonsin i min nya fina blogg.

Det här inlägget kommer att uppdateras eftersom det här inlägget ska innehålla regler och kontaktinformation och annat administrativt. Jag vet inte om det är så att man gör i Svenska Bloggosfären, men det är praktiskt, så jag gör det.

Kontaktinformation
Skriv en kommentar eller maila mig på tanja.suhinina(på)gmail.com.

Regler
Bete dig som folk ♥

Länkpolicy
I nuläget har jag en (1) blogglista. De bloggarna som ingår är mer eller mindre svenska bloggar som jag läser av mer eller mindre självklara anledningar, samt de bloggarna som länkar till mig. En del faller i båda kategorierna. Om du länkar till mig och vill ha en länk - säg till, jag brukar normalt fiska upp sånt från besökarstatistiken, men det funkar inte alltid helt smidigt. Att länka till den här bloggen är fritt fram. Om det här systemet blir jobbigt och otympligt får jag göra om.

Etiketter
Eftersom jag har en del etiketter, tänkte jag att jag skulle ta och förklara vad de står för

• 15 minuter - när jag syns i media. Refererar till Andy Warhols berömda uttalande om att i framtiden kommer alla vara kända i 15 minuter. Jag föredrar personligen parafraseringen med att alla kommer vaar kända för 15 personer. Mycket mer relevant till blogg.
  
• aaaah motherland - saker som har med postsovjetien att göra. Refererar till flashfilmen The End of the World.
• admin - administrativt. Som det här inlägget.
• femensit - sådant som handlar om feminism, genus och annat närliggande. Etymologin förklaras på Nördwikin.
• foucault - etiketten kunde lika gärna heta diskursanalys eller metadiskurs. Uppkallad efter Michel Foucault som gillade aktiviteterna omnämnda i förra meningen.
• förstahandskälla - personliga erfarenheter.
• graphic novels - serier. Att kalla serier för graphic novels när man pratar svenska (och i många fall även engelska) är ett säkert sätt att förlora massor av respektpoäng hos mig.
  
• ich entsichere meinen browning - saker som har med kultur att göra. Refererar naturligtvis till "Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning".
• knullah - sex, sexualitet, liknande.
• lecorbusier - etiketten kunde under andra omständigheter hetat arkitektur eller stadsplanering, men eftersom min metadiskursetikett heter foucault, var jag tvungen att uppkalla denna efter Le Corbusier. Som naturligtvis tyckte om aktiviteterna omnämnda i förra meningen.
  
• mode - handlar om mode. Etiketten skapades när jag inte visste vad jag skulle göra av ett inlägg om tunika och tajts.
• ord och språk - lättolkat, det här.
• periodika - tidskrifter, framför allt Starlet.
• poll's closed - inlägg som handlar om omröstningar i min blogg. Refererar till memen pool's closed.
  
• serious business - etiketten härstammar från uttrycket The Internet is serious business. Inlägg med etiketten handlar främst om folk som tar internet på stort allvar, folk som tar internetbråk på stort allvar, internetbråk och liknande sandlådor.
• utvecklad infantilism - etiketten är menas att användas till modebilder från barnavdelningar, men just nu är min kamera död, så det händer inget på den fronten.
• vit man - inlägg om vit man-beteende. Svårt att förklara, lätt att känna igen.
• баг или фича - ryska för "bug or feature". Refererar till situationer då man inte riktigt är säker om ifall skaparen av ett verk menade det där geniala man ser i det, eller om det bara är en slump och i så fall var skaparen allt annat än genial.

Senast ändrad 18/08-07